Junior71

Min man älskar framförallt öl, men finns inte det så dricker han rödvin, ren sprit el billig whiskey. "Men det är ju så gott med öl" säger han och dricker, han dricker flera varje dag han är hemma. Han smyger med mängden, tror inte att jag märker hur många det blir. Men jag märker direkt, han blir som lite gladare, å tjatigare. Men så kan han bli elak också. Så fruktansvärt fula ord om mig, och nedvärderande. Jag är inte vatten värd. Och han drar in min far, om hur dum han är, och att jag gör lika dumma saker som han. Han kan tända till på minsta lilla sak, räcker att jag har fel tonläge så kan en hel helg vara totalt förstörd. För du är all åt helvete och han drar upp skillsmässa, och allt runt det. Jag går undan för jag orkar inte höra på, å det triggar honom, han följer efter och blir mer elak och högljudd. Jag går undan för att jag hört allt förut och jag vet hur det slutar, han vaknar upp och ångrar allt och blir världens gulligaste, lovar att prata med någon... så blir allt som vanligt igen. Ölen köps, ölen dricks och vissa göms... hundarna tycker inte om honom när han skriker, en av dem är döv men känner vibbbarna i huset och går och gömmer sig. Jag har absolut ingen att prata om detaa och det är jobbigt....

På detta forumet kan uttrycka dig och förmodligen lära dig mycket och få stöd i din situation. Förmodar att mannen inte tycker hans drickande är något bekymmer eller? Att det är ett problem råder det inget tvivel om och att leva så här fungerar ju inte i längden och det inser du. Som anhörig får man bära på mycket jobbiga känslor, ilska, sorg, frustration och inte minst maktlöshet. Skulle rekomendera dig att läsa, skriva här, men också att leta efter lämplig alanongrupp. Du kan söka på nätet.

Vi är många här som är eller har varit i samma situationen som du. Du är inte ensam. Välkommen hit.
Känns verkligen igen att mannen först blir glad och pratsam, och kan sedan skifta till att bli otrevlig och allmänt stökig.
Vet att det är jobbigt innan man hittar någon att prata med, men oftast hjälper det att skriva ner sina tankar, som här på forumet. Det är som att man ser det klarare när det är skrivet, och inte bara tankar.
Har själv lämnat min man för 9 månader sedan, och då var det skönt att gå tillbaka och läsa när jag tvekade.
Fortsätt skriv, du kommer få många kloka råd.

Kajsaa3

Jag är alkoholist. Har försökt sluta . sökte hjälp via läkare. Fick antabus men ingen uppföljning .
Har sparat antabus . tänker börja igen.
Nu ska jag bli Mormor till tvillingar!
Snälla!! Jag behöver stöd och pepp! Måste fixa detta! Bara lite support! Tack snälla!!!

Förstår att det är jobbigt, men kan tänka att nu har du något att kämpa för. När du ska bli mormor.
Jag är både mormor och farmor. Så underbart med dom små.
Kan du söka igen hos läkare? För du behöver kanske stöttning från alla håll.
Bara en tanke.

Kanske kan du få mer stöttning på alkohollinjen eller alkoholhjälpen. Är på anhörigstödet nu.

I din situation hade jag sökt behandling på socialförvaltningen. Antabus kanske gör att du inte kan dricka, men för dig som person förändrar det ju inget. Du behöver hjälp att tillfriskna och få verktyg att hantera livet utan alkohol. Tycker också du ska kontakta en AA grupp. Ta emot all hjälp du kan få. Lycka till både med nykterheten och tvillingarna ?

Och välkommen hit till Forumet! Håller med övriga, fortsätt skriv här. Dels kan vi stötta och peppa dig och dels dokumenterar du hur du har det och kan följa dig själv! Känner igen mig mycket i det du skriver. Var också tillsammans med en man som drack och gick från trevlig till hemsk, elak, tjatig, löjlig. Det tar och tär på en. Försök byta fokus i dina tankar. Istället för att kanske oroa dig för hur helgen ska bli så bestäm något roligt som inte involverar din man om han dricker. Då börjar man ta makten över sitt liv och är inte så utlämnad till en man som dricker. När jag började göra så träffades vi allt mindre. Jag började på ett konkret sätt se hur mycket plats hans drickande tog i vårat liv. Ofta tänker man lämna eller inte lämna, åtminstone gjorde jag det. Blir så drastiskt och stort att man inte (vågar) gör något. Kanske kan du börja ta små steg i en egen riktning. Börja fokusera på dig själv och se hur det känns då. Jag lämnade för snart tre år sedan. Eller började lämna för det var en lång process. Kram