Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina

Det blev totalt 44 nyktra dagar denna gång. Nu har jag sällskap utav ett glas rose.
Kram till er alla kämpar! ?

Det är svårt att veta hur du själv känner inför detta. Det framgår inte av ditt inlägg alls. Och då är det svårt att ge respons också.

Ledsamt är det i alla fall ?

Har inte hunnit igenom din tråd men ser du varit med ett tag och att februari inneburit jobbiga prövningar. Vi är många här som bryr oss och gärna stöttar så gott vi kan. Är det ett återfall som blivit svårt hantera? Styrka, kraft och mod till dig.

Finns det en speciell anledning, eller många olika anledningar?

Det jag själv kan relatera till är att när jag väl tänker tanken ”varför skulle inte jag vara värd lite vin som avkoppling?” så är det bara en tidsfråga.

Man ger sig själv tillåtelse att dricka liksom. Man tror att man tar makten över sina egna beslut.

Men det är inte ens sanna jag som ”talar” tror jag. Det är alkoholdjävulen ?

Och just nu ska du nog skriva mer i din tråd tror jag. Tvinga dig att sätta ord på vad du faktiskt tänker och känner. För din egen skull, för andras skull i samma situation, och för att få positiv respons.

Kram ❤️

Femina

Varför lurar jag mig själv att tro att jag visst ska kunna dricka "lagom"? Att det plötsligt ska fungera? Att jag bara ska få må lite bra ett tag? Det går ju inte! Nu mår jag riktigt dåligt och har stark ångest över allting, hela mitt liv och hela min framtid. Jag ska inte dricka mer... ?

Många hundra gånger har jag gjort likadant. Lurat mig själv att tro ”nu kan jag nog dricka normalt som alla andra.”

Jag tror att processen är ungefär så här:

1) Inse och acceptera att man har problem med alkohol.
2) Bestämma sig för och verkligen vilja sluta dricka alkohol.
3) Inse och acceptera att man aldrig mer kan dricka alkohol.

Steg 3 är nog väldigt svårt att komma till. Jag är inte där än, jag är på steg 2.

Har också lurat mig själv massor av gånger. Men har nu insett att det funkar inte att dricka normalt för mig. Tanken på aldrig mer är tuff, är inte heller där ännu, men känns som jag kommer närmare och närmare.
Tänker att, vad är det för fördel med att kunna dricka normalt? Mår ju mycket bättre när jag inte dricker alls.
Sedan har jag ju, än så länge ska tilläggas, inte drabbats av någon större ångest/depression. Du klarade ju 44 dagar, grymt starkt! Förstår att det känns tungt nu, men kämpa på, du fixar det!

Kram

Femina

Ikväll var det sista träffen på Livsstegen. Lite vemodigt men samtidigt har vi, i vår grupp, en sådan tur att vår engagerade präst äskat pengar så vi får åka en fredag till lördag till Sigtunastiftelsen utan kostnad om tre veckor. Där ska vi vandra, yoga och ha workshop om "write to self", ett slags eget skrivande som terapi. Är inte vi lyckligt lottade, så säg? Vilken fantastisk förmån! Jag mår redan lite bättre.

Det jag lärt mig under denna period med Livsstegen är att jag mår bra utav liknande sammanhang. Att delande berikar oss och vad mycket kärlek och acceptans man upplever i det äkta mötet med varandra. Hur olika liv vi än har så liknar vi alla varandra inuti. Våra rädslor, våra känslomässiga sår, våra förhoppningar. Jag är oerhört tacksam att ha fått tillhöra den här gruppen. ?

Att dela en gemenskap är det finaste som finns ?

Och att skriva är väldigt bra självterapi. I mina svåraste stunder har jag alltid skrivit dagbok för min egen skull eller bloggat, och genom bloggen har jag haft möjlighet att interagera med andra.

På samma sätt funkar det här forumet för mig. Jag tvingas sätta ord på mina känslor och tankar, och genom att läsa vad andra skriver väcks nya tankar och känslor hos mig.

Det känns som vi tar oss igenom det här svåra gående hand i hand ?

Femina

Idag är en dag när vi uppmärksammar kärleken lite extra. Jag tänker att kärleken kan få sträcka sig lite längre än bara till sin käresta. Varför inte uppmärksamma dina vänner med ett sms, din gamla förälder med ett besök eller telefonsamtal, dina kollegor med en ask hjärtan i fikarummet med en liten hälsning eller tom din granne som du vet är ensam. Sprid något litet till någon. Det kan betyda mycket för hen.

Jag önskar er alla en fin dag! ?

Jag ska fundera på vem jag ska överraska på Alla Hjärtans Dag ❤️ Barnen, min mamma och ex-svärföräldrarna känns givna. Och några kompisar. Vem mer ?

Ja varför inte sprida lite kärlek omkring sig längre än utanför den vanliga familjen ?? inte för att det ska behövas en speciell dag för det men kanske mer att man tänker till lite extra för att det är Alla hjärtans dag ❤️ Fin tanke ska tänka till på den! Ha en riktigt skön helg! ??

Femina

Hej alla!
Någon som har ett konkret tips som hjälper?

Finnes: Desperat medelålders kvinna utan hopp. Arbetslös. Om vi skiljer oss finns inte pengar kvar nog för att köpa två nya boenden. Även om pengar finns går det inte att få hyreslägenheter utan fast inkomst.

Hur gör kvinnor som lever i misshandel/våldtäkt beroende? Jag bara undrar? När jag som "bara" lever i medberoende/alkoholism inte ser någon utväg?

Det här man läser om att fysiskt misshandlade kvinnor ska "gå vid första slaget"? Vad är det för jävla dumheter? Det finns INGEN som gör! Därför att vi lever i förnekelse, förhoppningar och blir totalt jävla paralyserade!

Jag är bara så ledsen och uppgiven... Orkar inte ens förklara för er... Ser ingen utväg... Vet inte ens vart jag ska vända mig för att få hjälp...

Allt är inte en fråga om tro på Gud och gemenskap. Många saker är mycket mer jordnära än så. T ex pengar, jobb, fast anställning, bostad...

Ibland hatar jag min man... Trots att jag älskar honom. Han förstör och har förstört "allt" i så många år... Svårt att förklara. Alla gånger, som bara ikväll, hans humör förstör för oss alla! Han är för full för att laga mat men för full att tåla minsta kritik! Han är alltså skitfull redan klockan 16.30 när jag kommer hem efter retreaten med min mamma för att vi ska äta middag och se Mello tillsammans!

Det lustiga är att jag får kritik även utav min mamma om jag uttrycker minsta missnöje över min man (när han är ute och röker). Man kunde ju tycka att hon borde fatta VEM det är som framkallar min irritation! Jag får skit från alla håll!

Igår hämtade jag dottern kl 20 från jobbet. Vi hade en konversation när jag fick höra att hon "hatade" sin balklänning från åk 9. Hatade! Den som var så vacker i gammelrosa rosor... Som gav mig huvudvärk i flera veckor och skulle lämnas in till skräddare för att sys om...

Jag orkar inte... Jag får skit från min mamma och från min dotter... Jag har väl gjort mitt bästa efter omständigheterna, även om det inte varit tillräckligt...

Gud, hjälp mig! Jag kämpar nästan dagligen med varför jag ska leva vidare. Ingen förstår vilken ångest jag bråttas med. Ingen ser. Jag gör allt jag förmår för att dölja det. För vad händer annars?
Förlåt. ?

Säg inte förlåt - ut med det bara! Förstår så väl din irritation och vanmakt och hopplöshetskänsla.

Har inga råd att ge dig tyvärr ? Vill bara att du ska veta att jag läser det du skriver, och att du har all rätt i världen att vara pissförbannad!

Men ingenting blir bättre för att du dricker. Tvärtom. Då blir din ångest bara ännu värre ?

Kramar i massor ❤️