Kära Gojan och alla andra,
Tack för att du håller koll och ser efter mig. Det har varit lite upp och ner i mitt mentala tillstånd sista veckorna. Jag har träffat en fantastisk psykiater som inte alls tror på teorierna om ADHD eller bipolär i detta skede.
Det mesta tyder på grava PTSD från min barndom. Jag kämpade för mitt liv under många och långa perioder som liten. Har berättat och skrivit om det tidigare och orkar inte riktigt gå igenom hela historien igen. I grova drag handlar det om en psykiskt sjuk mor som tydligen såg mig som ansvarig för sina problem och använde mig som slagpåse. Den psykiska misshandeln i kombination med det fysiska våldet var ibland extrem. Jag kunde inte hantera detta utan blev extremt hatisk, skräckslagen och utåtagerande mot framför min mor men även mot andra i min närhet. Hela barndomen upplever jag som en kamp mot vansinne och våld. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag själv inte bär skulden för allt kaos i vår familj även om jag innerst inne vet att ett litet barn ska skyddas och ges kärlek för att kunna växa upp till en trygg o go människa. Inte bli utsatt för våld och tortyr.
Nu har jag på något enastående vis ändå blivit vuxen och är väldigt känslosam, ömsint, omtänksam och kärleksfull mot min fina familj och de få vänner som faktiskt är vänner.
Jag är en mjukis och har nära till gråt samtidigt som jag kan vara som persikan, med en hård kärna när det behövs.
Jag har klarat mig enastående bra med hårdvaran runt mig, det vill säga rent materialistiskt och jobbmässigt. Vill inte kalla det karriär men har lyckats bli väldigt duktig på det jag gör och är nischad i en smal bransch. Finner jag något jag gillar gör jag det fullt ut.
Så är det med det mesta jag provar på, jag blir eller är ganska bra på det jag testar.
Den mer viktiga biten vad som sker inombords med tankar, känslor och agerande har inte varit lika lätt minsann.
Sömn - Skit
Trygg - Skit
Inre stress - Skit (Om jag inte tränat hårt eller presterat på annat vis)
Självkänsla - Skit (Om jag inte tränat hårt eller presterat på annat vis)
Harmonisk - Skit (Om jag inte tränat hårt eller presterat på annat vis)
Skuld och skam - Skit
Jag kan fortsätta med listan ganska länge, men ni förstår säkert ändå.

Att inte förstå sina känslor, tankemönster och reaktioner långt upp i vuxen ålder är minst sagt jobbigt. Nu ska jag förhoppningsvis börja få svar och verktyg framöver som gör att udden av de värsta känslorna kanske slipas av lite?

Alkoholen håller jag mig fortsatt undan. I ärlighetens namn börjar det pocka på med rättfärdigande tankar om ljuvligheten i att bli full igen.
I morgon reser jag med ryggsäcken till Filippinerna för ö hoppning och vattenlekar under 5 veckors tid.
Min rastlöshet har gjort att allt här hemma runt hus och andra projekt är färdiga, nu går jag mest runt och ägnar mig åt meningslöst detaljfjanteri.
Jag har som sagt svårt att släppa saker som inte blir perfekt, fast bara om det är mina egna verk. Om andras kreativitet och skapande har jag åsikter men bara sunda och realistiska tror jag.
Jag är allt annat än sund och realistisk mot mig själv.

Tänk att man i övermogen ålder fortsatt ska lida av sådant som hände när man var liten knodd? Förtränga kan man alltid göra men på ett eller annat vis blir man nog knepig, svår, ledsen, hyperaktiv, elak, deprimerad, speciell och så vidare, vad vet jag?
Själv är jag ändå väldigt glad för att jag är jag, hur konstigt det än kan låta. Mitt liv är spännande, jag får inte nog av äventyr och idéer oavsett hur gammal jag blir.
Jag leker fortfarande på väldigt många vis och ser i min lilla impulsivitet väldigt få hinder för ett kreativt och häftigt, fartfyllt liv. Svårt dock för familj och omgivning att ibland hänga med i svängarna. Men det bjuder jag på.
Kanske trots allt en liten bipolär djävul där inne nånstans?

Okej, jag vet inte var jag hamnar mentalt efter denna resa. Har ingen ångest just nu över att komma tillbaka hem igen. jag känner mig redo att leta nytt jobb vad det lider och är kanske lite rädd bara att fortsätta där jag slutade med en krasch senast. Mycket resande och full rulle på alla sätt och vis. Fast jag tror definitivt jag blivit minst 18 procent klokare av min tid hemma, borta från jobb och med snart 5 månaders nykterhet i ryggen.
Det mest märkliga är dock att jag i ärlighetens namn fortfarande saknar alkoholen och den gränslösa festen jag ordnar på egen hand i eget sällskap.
Men som vi alla vet, vi som är kyssta av spriten lite för ofta, är att morgondagen är allt annat än sockersöt och honungslen.
För mig är det flykt undan demonerna, tankarna, ångesten. Att få vara harmonisk och helt sjukt (ännu mer) gränslös och glad för en stund gör att ruset fortsatt lockar mig.

Jag är stark och försöker just nu få tankarna in i rätt omloppsbana igen.
Tufft alltså.

Ta hand om er!

Stor kram till alla som läser och stöttar varandra härinne.

Kärlek GP

gojan

Allra gladast blir jag över att du är glad för att du är du!
Äventyrslustan som du känner, kan du använda till att upptäcka dina mönster, dina reaktioner, dina känslor och din vrede. Med din fasansfulla bakgrund, är nog de där inre vajrarna tjyvkopplade lite varstans. Missförstå inte, du har tjuvkopplat dig till att utvecklas till en bättre människa än vad din mamma lyckades med (och hon hade säkert sina randiga och rutiga orsaker till varför hon blev som hon blev) och det är en sjujäklarns överlevnadsprestation, hörrudu!

Jag har förstås inte en susning om hur man tjuvkopplar en bil på riktigt - men jag har ju sett coola filmer! - men om nu den där nödvändiga nyckeln saknas, men samtidigt är så envis att man SKA framåt, så är kanske alkoholen är den där skiftnyckeln eller micklet med trådar under ratten. Jag rättfärdigar inte alkohol som verktyg, men man kan kanske göra det begripligt. Begripligt att det var den enda rimliga lösningen - då. Inte nu. Så tänker jag för mig själv, som inte varit i närheten av dina erfarenheter som liten, men som ändå haft så svårt att hitta rätt.

Nu önskar jag dig en alldeles underbar resa, geografiskt, sinnligt och mentalt!
Go get your life, GP!

Kram,
Gojan

Fem månader sedan jag drack. Nu på resande fot, full i en vecka. Planerar ofta hur och när jag ska ta mitt liv, så skoningslöst som möjligt för min familj. Dö i en drunkning när jag dyker, uppäten av en haj kanske? Jag frågar mig, vad är fel på mig? I vilket fall som helst så går det snabbt från toppen till botten.
Kärlek från GP

Jag vill ju leva men har svårt med balansen mellan vitt och svart.
Behöver lite hjälp just nu om jag ska fortsätta leva eller inte.
Fy fan vad jobbigt i mitt sinne.
GP

Vad annars ska jag skicka till dig?

Massor av kärlek.

Du är inte värdelös. Det är inte du som talar, det är den förbannade alkoholen. Du har visat så många gånger och så länge vilken fantastisk människa du är. Omtänksam och insiktsfull.

Använd de fina egenskaperna till att inse att DU är bra. Du behöver dem nu för att orka bryta det destruktiva drickandet. Det förbannade tvånget vi så väl känner igen.

Vi vill inte, vi mår inte bra av skiten, men vi kan inte låta bli. Just då. Just då går det inte.

Men så...

Plötsligt hittar vi kraften. Den bara finns där. Åh, jag önskar av hela mitt hjärta att den snart finns hos dig. Med dig. Kraften alltså.

Många kramar till dig

För att hitta ett citat, för jag vet inte vad som ska sägas när livet är så smärtsamt.
Citatet handlar iaf om en kardinal, (fråga mig inte varför jag hade den här boken till hands just nu...) som promenerade längs en flod i Cambridge, och tyckte sig se ett ”filosofiskt bevis” i ett ungt träd:
”På dess sköra och böjliga grenar var nya skott som ivrigt tog emot den vår som var på väg.
När jag stod och betraktade dem slog det mig plötsligt, kraftfullt och utan förvarning som en uppenbarelse, att dessa små skott i sin oskuld och ödmjukhet spelade en roll eller följde en lag som jag ännu inte kände till.”
Du spelar roll. Våren är snart här. ?

Du mår verkligen inte bra just nu, du är insiktsfull och medveten om att du kan må både som du skriver "svart och vitt". Du skrev detta vid 13 tiden idag, kanske har ditt mående ändrats något sen dess? Hur mår du nu?

Du ska inte behöva må såhär dåligt och det finns hjälp att få, du tog steget att skriva här som en del i att försöka ta emot den hjälp som finns. Bra gjort verkligen! Vi finns här och försöker stötta dig på det sätt som går över nätet.

Du har tidigare nämnt att du haft mediciner som varit, om jag förstod rätt, för tillfällen då du mår som sämst. I och med det kanske du fortfarande har kontakt någonstans där du känner att du skulle kunna ta kontakt igen?

Tveka inte att kontakta 112 om du blir orolig att du faktiskt skulle kunna göra något för att göra illa dig själv, eller en mobil akutenhet eller liknande.

Skicka oss gärna en liten uppdatering om hur du har det.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

I synnerhet när vi får för oss att våra misstag definierar oss. Du har något värdefullt, du vet att du kan avstå i fem månader. Du är asgrym, stark som har gjort det. Kärlek till dig och som har den förmågan. Tänker att vi trillar och slår oss, och det gör ont och åter ont för vi vet vilken smärta det är att uppbringa känslan i oss att sätta oss på hästryggen och prova igen. Men det vi ofta glömmer är att vi har ny kunskap, värdefull som vi tar med oss. Så ge dig den kärleken att du är värdefull, klokare och är galet bra, för det finns bara en GP, en GP som har bevisat att du kan det här, på riktigt!

Kärlek till dig!!

gojan

efter att vi har fallit, behöver man omsorgsfullt tvätta rent och plåstra om. Din fru har säkert gjort det många gånger och både hon och du vet att det inte bara är hennes uppgift längre. Det är också din uppgift att förlåta dig för dina felsteg. Alla snubblar ibland. Jag förstår din känsla av hopplöshet, men det är bara en känsla och den försvinner inte om du blundar. Du har bevisat att du kan och att du vill och vi är många som tror på dig. Det är fantastiskt modigt och insiktsfullt av dig att skriva här, för du ber om hjälp.

Skriv snart igen!
Kram,
Gojan

Återigen tack för allt stöd och att ni verkligen bryr er. Jag är ju på en fantastisk resa just nu på många sätt. Fysiskt ska jag snart ner i det stora blå och umgås med varelserna under ytan.

Jag lyckades med bedriften att bryta återfallet och är nu klar för resan mot total nykterhet igen, dag 8 är redan här! Hurra!

Att uppleva dagens alla möjligheter och skönhet utan att jaga alkohol eller ens se en enda anledning till att dricka är otroligt rogivande och verklig frihet.

Kärlek och kramar till er kära vänner!

gojan

Din styrka är din vilja och du är fantastiskt envis!
Så, jag upprepar: go get your life - på din viljas villkor!
Kram,
Gojan

Sofia

Hej GaragePer! Vad härligt att läsa om att du har lyckats bryta återfallet och de destruktiva tankarna som plågade dig i förra veckan. Redan på dag 8, grattis till det! Det låter verkligen som en häftig resa ni är på med många vackra intryck under ytan, som du nu kan njuta av med full skärpa utan alkohol. Hoppas att du tar med det här på din lista över styrkor, att kunna bryta ett återfall och att fokusera om från tankar på att ta sitt liv till att fortsätta njuta av en härlig resa - det är sannerligen en riktig bedrift!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Så glad jag blir för din skull, GaragePer. Du är så stark.

Ha en fin avslutning på resan. Egentligen gör du ju nu dubbla resor.

Kram

Hej alla tappra kämpar.
Jag har haft en period av upp och nedgång.
Just idag väldigt ned efter att ha greppat vinflaska ordentligt igår kväll. Har efter en bra period med glädje och tydliga mål trampat snett igen.
Måste snabbt upp på hästen igen.
Usch o fy Hur dåligt jag mår.
GP

Usch va jobbigt ditt måend låter just nu. Det är bara att börja räkna vita dagar igen. Du vet ju varför du mår dåligt. Det låter enkelt men du får välja bort alkoholen för att må riktigt bra. En dag i taget ?

Tänkt på dig och hur du har det. Nya tag finnes här. Önskar dig all styrka nu den första tiden!