av Nuigen

Nuigen
lör, 2020-02-15 - 17:09

Hej,
Jag är så trött och uppgiven och jag känner att mina tankar bara snurrar runt, runt. Min man har druckit för mycket under många år, gjort dumheter, ljugit, bett om ursäkt, lovat saker som han inte har hållit och så har det fortsatt. Förra året hittade jag gömda flaskor för första gången och ställde ultimatum om att han ska söka hjälp eller så väljer jag att flytta. Han sökte hjälp och var till soc några gånger vilket han tyckte var bra. Han bestämde sig för att vara nykter under många månader men har nu (öppet) börjat dricka då och då. Hans terapeut, jag och de som vet historien avrådde starkt för att vi inte tror att han klarar av det. Han svarar hela tiden att man inte kan ha alkoholproblem om man kan göra ett uppehåll i sitt drickande, dvs alkoholteraputerna har fel, jag har fel osv.
När jag hittade flaskorna förra gången förknekade han att han har druckit från dem och därefter sa han att det bara har hänt några gånger och att det beror på att han trodde att jag ”luktade på honom” ?! Dvs det var inte mitt fel men det berodde på något jag gjort, sa han.
Idag har jag återigen hittat flaskor. Den här gången säger han att han inte har druckit ur den öppna flaskan och att han har flyttat en påse med alkohol runt i garaget för att han blev sur för att jag inte litar på honom(?!). Han ville ”visa mig” att jag inte litar på honom. Jag sa tydligt förra gången och även nu när han har börjat dricka då och då att jag inte litar på honom eftersom han har ljugit, lovat osv i 10 år tidigare. Jag har sagt att om han börjar smygdricka igen och ljuga så får han ingen mer chans.
Jag vill inte flytta ifrån honom för vi (jag i alla fall) har haft det så fint när han har varit nykter under många månader, men nu vill han att jag ska tro på att påsen bara har flyttat runt. Han går går in i garaget många gånger under dagen. Han hämtar ut 300-400 kr varje lördag i bankomaten (ja, jag har kollat hans konto under många månader),
Är jag en helt oresonlig person som inte ger honom en till chans? Eller är det enda vettiga att lämna honom?
Jag förstår att det är mitt val men jag ber om lite kloka tankar.

Lisbeth
lör, 2020-02-15 - 21:01

Det är snart 16 år sedan jag lämnade min man, som var alkoholist. Precis som de flesta andra partners så var jag i valet och kvalet under många år om jag skulle gå eller fortsätta hoppas på en förändring.
Först när jag hade läst flera böcker om alkoholism trillade polletten ner hos mig.
Jag började förstå att det är sjukdomsförloppet som är det viktiga att ta fasta på. Sjukdomen följer sitt eget förlopp oavsett om man heter A-sson eller B-sson. Det är en kemisk process som pågår inom varje individ. Personen har liksom ingenting att säga till om för hjärnan är "kapad" av alkoholen.
Där och då kunde jag sluta fokusera på min man och såg bara sjukdomen som det jag hade att kämpa emot. Den striden, insåg jag efter alla böcker jag läst, skulle jag garanterat förlora, så jag valde att gå.
2 av de böckerna var:
1) Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken
2) Varulvsvalsen av Lars Söderling
Under några års tid efter skilsmässan fortsatte jag att reflektera kring alkoholism och mitt eget agerande och jag kom fram till att jag tänkt och gjort många saker fel. Om någon skulle fråga mig idag hur man bör agera skulle jag tveklöst svara:
1) Lämna alkoholisten
2) Kräv nykterhet
3) Eventuell återförening alternativt livsvarig separation.
Vet inte om du tycker det var så klokt, men det kanske kan ge dig lite nya tankar så du kommer loss åt något håll. Önskar dig all styrka och lycka till!

Nuigen
sön, 2020-02-16 - 15:05

Tack för svaret. Du lämnar kloka råd och det känns så skönt att du tar dig tid att skriva svar. Vi har pratat fram och tillbaka hela dagen och jag känner att trots att jag inte vill lämna honom så måste jag det för jag äts upp av alla tankar på det här. Jag litar ännu mindre på honom nu än vad jag har gjort tidigare. Funderar på att flytta till en lägenhet i ett första skede så får vi se om vi senare kan träffas någon gång för att vi vill det, eller om jag vill bryta all kontakt som bara går. Jag har läst flera böcker men jag ska läsa dem du tipsade om också.

Backen123
sön, 2020-02-16 - 18:03

Vilket konkret råd! Tack Hur motiverar du dom 3 stegen? Jag tror jag skulle bli stärkt av att få veta. Jag har kämpat ett tag, men förstår vi måste vara ifrån varann. Vill bara han ska förstå också..

Lisbeth
sön, 2020-02-16 - 21:12

Om du inte ännu har läst någon av de två böckerna så är mitt tips att du gör det. Det är viktigt att förstå hur sjukdomen alkoholism fungerar. Om du inte vill/har tid att läsa båda så ta åtminstone Jaget och Missbrukaren. Sedan får du se vad du kommer fram till för slutsats för din egen del.
Jag har skrivit vad jag tycker och efter min egen erfarenhet efter att ha levt med en alkoholist i närmare 30 år. Men det är ju inte säkert att du har samma uppfattning. Tycker det är viktigt att man skaffar sig ett välgrundat beslutsunderlag.
Önskar dig all lycka till!

MalmMia
tors, 2020-02-20 - 10:56

Nuigen för att du delar med dig
Lisbeth för dina kloka ord
Jag känner så väl igen mig. Jag genomdrev en separation som var ett helvete, han sökte hjälp och var nykter ett år som bara blev bättre och bättre. Han gick på behandling 3 timmar / vecka varvat med AA. Han blev trevlig och lyssnade på mig, borta var elakheterna och den vidriga människan. Vi köpte ett hus tillsammans igen och sålde våra lägenheter. MEN nu är han tillbaka igen! Han kan kontrollera alkoholen, och på denna skidresa har han inte varit full enligt honom. Men jag och dottern ser hans grinighet. Idag blev det konfrontation! Jag är så förtvivlad och anklagar mig själv för att jag var så dum och släppte in demonen i mitt liv igen! Jag ville bara skriva av mig min förtvivlan till en som är i samma sits, hur går det för dig/er? Jag ska börja läsa boken nästa vecka för att få distans

Nuigen
fre, 2020-02-21 - 14:22

Jag läste boken av Craig Nakken som nu är utgiven som Beroendepersonligheten (med något kapitel som är uppdaterat och den har fått originaltiteln översatt istället för Jaget och Missbrukaren). Jag tackar för tipset för den förklarar mycket som gör att jag får distans till vilken sjukdom jag slåss mot! Igår ringde jag till Alkohollinjen för första gången och fick stöd i att jag ska lita på min magkänsla kring gömmandet, ljugandet och undanflykterna. Allt sådant vet jag ”med hjärnan” men mitt hjärta har lite svårt att hänga med. Igår kväll skrev jag en intresseanmälan på en möblerad lägenhet som hyrs ut i andra hand i fem månader som jag fick besked om idag att jag får om jag vill ha. Oj, vad fort det gick! Jag ska prata med min man idag kring möjligheten att han vill leva nykter med mig. Jag har ingen tro på att han kommer att välja det alternativet eftersom det är mitt fel att han måste gömma alkohol, som han menar. Det andra alternativet är att jag flyttar 1 april så får han leva ensam ett tag och fundera över vad han vill.

MalmMia
fre, 2020-02-21 - 18:10

Bra att du läst boken, det ska jag också göra. Ett ultimatum kan ibland vara sista lösningen, tänk bara på att du måste vara beredd att ta konsekvenserna. Det är så svårt när den man älskar försvinner och man vill så gärna att han ska komma tillbaka. Men det finns bara en som kan ändra det och det är han själv. Du behöver styrka för det är tufft att genomdriva detta. Jag håller tummarna att allt går bra för dig och att du i första hand tänker på vad du mår bra av? Jag fick ett råd som har följt mig på vägen ” Du kan aldrig vinna den diskussionen ” När jag varit förtvivlad över att han inte lyssnar på det jag säger och kommer med befängda påståenden.

Skrållan
fre, 2020-02-21 - 20:37

Nej det är inte lätt, men så skönt när man slipper se en man som är full och dryg. Min man valde ju inte mig, utan ett liv där han kan fortsätta dricka.
Och jag bygger mitt eget liv. Har barn och barnbarn, släkt och vänner som backar upp.
I kväll är jag själv, och njuter faktiskt av det. Äter gott och har tänt ljus.
Känner att livet är bra, fast det inte blev som jag tänkt mig.

Nuigen
sön, 2020-02-23 - 20:36

Ja, det känns lite overkligt... Förra helgen var livet precis som vanligt (trodde jag, alltså!). Idag har jag just tackat Ja till en lägenhet med inflyttning 1 april. Jag hänger inte riktigt med känslomässigt i den här karusellen men det finns inget annat att göra.

gros19
mån, 2020-02-24 - 02:55

Kan inte sova så läser lite här. Så modigt av dig att göra något. Att faktiskt tacka ja till lägenheten, en skänk från ovan verkar det som. Man behöver distansen för att tänka klara konstruktiva tankar och vad som sedan sker är det ingen som vet. Ta vara på den här möjligheten att verkligen känna efter och att tänka dina egna tankar. Bra gjort! ❤

Lisbeth
mån, 2020-02-24 - 15:38

Jag är så glad för din skull, Nuigen! Det finns en mening med allt som sker. Det är jag övertygad om. Jag älskar AAs livsfilosofi. Det finns så mycket visdom i den.

Jag hade 3 punkter från AAs program som jag följde när jag hade lämnat min man. De var:

1) En dag i taget
2) Det viktigaste först
3) Håll kursen

De hjälpte mig när mina tankar ville gå åt fel håll. Jag tror på en högre makt och jag kände genom hela processen att jag blev buren. När jag inte orkade själv så var det någon/något som bar mig.

Jag var noga med att vila så mycket som möjligt under den första tiden när jag flyttat. Kanske ett halvår ungefär. Jag blev trött av sorgen och den stora omställningen. Och jag tillät mig att gråta när jag behövde. Även om det var jobbigt att gå så var det mycket, mycket värre att leva i förhållandet i alla år före när man velade hit och dit och inte visste hur man skulle göra. Så jag vågar nog säga att den värsta tiden har du redan avverkat. Det blir bara bättre och bättre.

Kram och ett stort lycka till av hela mitt hjärta!

Lisbeth

Skrållan
tis, 2020-02-25 - 19:50

Så bra att du tackade ja till lägenheten Nuigen. Skönt att det går framåt.
Så skönt att få höra dina ord Lisbeth. Jag har ju själv lämnat. Vill inte tillbaka, men ibland längtar jag efter den mannen jag vill att mitt ex ska vara. Dom tre punkterna ska jag tänka på när det är tungt. Tack för dom orden.

Nuigen
ons, 2020-02-26 - 21:36

Ja, jag längtar så efter den man jag vill att han ska vara... den man han har varit tidigare. Jag sörjer alla planer och drömmar vi har haft som (i ett nyktert liv) skulle ha hänt! Alla barn utflugna och chans till 30-40 lyckliga år tillsammans. Det är så oerhört sorgligt att lämna så att älskarinnan A får min man!!!

Lisbeth
lör, 2020-02-29 - 19:09

Jag har funderat en stund på en formulering som kan trösta. Men jag hittar ingenting att säga. Det är en sådan bottenlös smärta man känner. Just, som ni säger både Skrållan och Nuigen, så vet man ju att den fina, älskade mannen finns därinne på djupet någonstans, men alkoholen gör honom oåtkomlig för oss. Att börja slåss mot den är lönlöst. Vi kommer garanterat att förlora. Vi ska istället använda de krafterna till oss själva och vårt eget liv och välmående framöver.

Hoppas att ni kan känna mina varma cyberkramar till er båda!

Förlorad själ
lör, 2020-02-29 - 21:16

Antingen stannar du och undrar om han någonsin kommer att förbättra sig. Under tiden smyger han som du skriver och din tilit för honom ligger på 0% hela tiden. Åren går och problemet fortsätter. Du ägnar mestadels av ditt liv till att förändra en annan människa och att tänka OM han bara.......

Eller så tar du tjuren i hornen och väljer dig själv först. Genom att lämna ger ju den andra en andra chans att förändra och förbättra samtidigt som du får andrum och vila upp dig. Lägger du bollen i hans händer istället för att hålla den tunga bollen själv så kommer du förmodligen må lite bättre. Man behöver aldrig stänga dörrar eller sluta med ett bråk. Utan bara säga att vill du leva med mig så måste du ta tag i dina problem först.

Lättare sagt än gjort. Och du vet aldrig hur det slutar. När man väljer att lämna så måste man vara redo på att det oxå kan spåra ut mer än vad det gör i dagsläget. Men lever du? Eller lever du för någon annan?

Kram ?

Nuigen
sön, 2020-03-22 - 19:51

Ja så sitter jag då här i min tillfälliga lägenhet. Äntligen! Äntligen kan jag viila och sova, ta hand om mig själv och slippa vara arg (på min man) och ledsen (för framtiden som inte blir som jag trodde). Våra barn och de andra vuxna som vet stödjer mig fullt ut och flera har även sagt rakt till honom att beteendet att dricka, smyga, skylla på mig osv är helt oacceptabelt. Det är så skönt att få stöd av andra och få stöd i att det inte är jag som "känner fel" och överdriver. Jag vill så gärna att han tar tag i sina problem men än så länge säger han fortfarande att han inte dricker sprit utan bara gömmer den. Ingen tror på honom när han berättar det...

VaknaVacker
tis, 2020-03-24 - 21:45

Du har gjort precis det rätta och ställt ultimatum och flyttat?
Alkoholismen är en sjukdom som kidnappar hjärnan som vill ha kraftfulla dopaminkickar från alkoholen. Alla signalsubstanser påverkas och hjärnan byggs om så man kan inte stå emot impulser att dricka. Och dricker gör man för att döva ångest som ju blir värre av alkohol, mot sorg... och för att fira.
Man mår så dåligt av att dricka och så kan man inte låta bli och så sårar man sin familj osv... Det är ett gift.
Massa styrka skickar jag dig???

MalmMia
ons, 2020-03-25 - 08:56

att få vila, sova och ta hand om dig själv. Var bara snäll mot dig själv. Du vet vilket helvete du gått igenom! Att alkoholisten säger att det du upplever är fel betyder inte att han har rätt. Försök hålla honom på avstånd så du får möjlighet att utforska vad du vill och vem du är utan detta. Ta tid att sörja och låt ilskan klinga bort. Prata om du känner behov av det, uttala konstigheter du varit med om (ibland får man aha upplevelse och tänker "Herregud så sjukt" - hur kunde det bli så). Du har en älskad man som du hoppas och tror på och då härdar man ut alldeles för länge. Styrkekram

Clara
ons, 2020-03-25 - 10:14

Min man hävdade också att han inte drack sin alkohol, han "hällde ut den" för då "kände han kontroll". Rimligt! För mig hjälpte det mycket att få höra andra berätta/bekräfta min berättelse, det blev så tydligt att missbruk inte bara är random galenskap utan att det faktiskt följer ganska tydliga mönster, att det faktiskt är så att hjärnan byggts om. Då kan man inte göra så mycket, särskilt inte när alkisen själv inte vill.

Otroligt starkt av dig att ta dig ur! Det kommer att bli jobbigt, men inte i närheten av lika jobbigt som om du stannat kvar.

Kram! /Clara