av Molls70

Molls70
tors, 2020-02-20 - 19:02

Har snart klarat två månader utan alkohol. Min pappa som var alkoholist gick bort förra veckan. Vi hade ingen bra relation under min uppväxt o jag hade mer eller mindre brutit kontakten med honom. Men det som stressar är all kontakt med min ursprungsfamilj nu. Vi faller tillbaks i gamla roller när vi ses. Många offerkoftor o "duktiga jag" o viljor hit o dit. Försöker hålla mig utanför så gott det går men känner mig skitstressad nu. Rädd för att falla tillbaks till flaskan för att orka igenom det. Samtidigt som jag vet att det skulle göra allt ännu värre.

bo1995
fre, 2020-02-21 - 06:03

Hej Molls70!

Familjen kan vara otroligt svår att ha och göra med, det är trots allt människor, som man upplever sig tvingad att umgås med vid speciella omständigheter.
Om du upplever att din nykterhet är i fara pga familjen, så träffa dom inte.
Jag har själv komplicerade familjerelationer, och helt valt bort vissa ur min familj.
Människor i din närhet ska ge dig positiva känslor, gör de ej det skall de bort ur ditt liv.
Mitt liv blev mycket enklare när jag insåg det.

Mvh Bo

Sofia
fre, 2020-02-21 - 09:14

Hej Molls70! Vad häftigt att du har lyckats vända skutan så radikalt efter händelsen i januari, då du ramlade och slog dig. Nu har din far gått bort och du oroar dig för att de kontakter du nu behöver ha med din ursprungsfamilj, som kan bli påfrestande för dig, ska göra att du börjar dricka igen för att orka. Klokt av dig att lyfta din oro här! Vilken roll hamnar du i när du är med familjen? Hur skulle du vilja att kontakten såg ut? Finns det någon "lägsta acceptabla nivå" som du kan delta i familjens kontakter (kanske ni t.ex. planerar för begravning nu?), utan att det sliter för mycket på dig själv? Det låter som att du har en god insikt i vad du behöver och vad som utgör en risksituation för dig. Hur kan du ta hand om dig själv i det här - hur kan du hantera stressen på andra sätt?
Med hopp om en återhämtande helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Molls70
sön, 2020-02-23 - 09:12

Min roll är att jag drar mig undan o blir irriterad. Under min uppväxt var det ständigt bråk. Jag var nog inte helt enkel utan sa vad jag tyckte om att de drack. Vilket inte föll väl ut. Varit rädd för min pappa så många gånger, ungefär varje helg. Men protesterade ändå o utmanade det jag upplevde som fel. Mitt yngsta syskon är ögonstenen som aldrig gör några fel. Mitt äldsta syskon springer runt o ska vara alla till lags. Just nu är det tävling om att fixa mest o bäst. Själv backar jag. Känner ingen sorg över min pappas bortgång. Jag har haft den sorgen hela min tonårstid då jag sörjt över den pappa jag ville ha men inte hade. En pappa som villkorslöst älskade för den jag var o inte genom prestationer. Omöjlig att leva upp till. Flyttade när jag var 17 till en ny stad. Efter många år slutade jag försöka leva upp till förväntningarna. Skapat ett eget liv här. Men självkänslan o självförtroendet lyckades han skada på djupet. Svårt att ta sig ur. Jag har bra kontakt med två av mina syskon men den yngsta har jag ingen kontakt med.

Molls70
fre, 2020-02-21 - 22:49

Tack för din input bo1995
Det är som du skriver människor som man ibland tvingas träffa. Jag har så lite som möjligt med dem att göra. Samtidigt är det en sorg att det ska vara så. Saknar att ha en sund familjerelation. Nu tvingas vi ihop men jag försöker hålla mig i ytterkanten för att slippa allt tjafs.
Tack för ditt svar på mitt inlägg.?