av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
mån, 2020-02-24 - 00:36

När vi var på forumet och möttes i det verkliga livet för ett par veckor sedan.

Förvånad höll jag fram handen och tog emot det bronsfärgade myntet i storlek av en gammal femkrona.
Det stod ”XI” med stora bokstäver på en sida...
Jag tittade upp med en frågande uppsyn mot Adde som stod framför mig när jag satt ner på stolen.
-Vad är det här, frågade jag?
-Det är en elvaårsmedalj svarade Adde med en lite hemlighetsfull min.
-Jaha svarade jag.
-Adde fortsatte, den får man inom AA när man har klarat av elvaårsdagen.
-Jasså sade jag, synade ännu en gång den och därefter jag sträckte mig fram för att lämna tillbaka den.
-Nej, den ska du ha, du har ju nyligen passerat din elvaårsdag.
-Jo det är ju sant svarade jag, men jag har ju aldrig varit på ett AA-möte någon gång.
-Den har jag ordnat till dig, jag går ju på dessa möten emellanåt.
-Jaha, oj, tack, visste inte hur jag skulle kunna framföra ett trovärdig tack när man samtidigt var så förvånad.

Den har sedan dess legat i min högra framficka på jeansen tillsammans med snusdosan.
I samma fick har jag alltid förvarat en tio och en femkrona för att kunna lossa en kundvagn när man behöver handla.
Nu är de utbytta mot tiokronorspollett och medaljen.
Är egentligen livrädd för att den ska trilla ur min ficka och avslöja min lilla hemlighet, men samtidigt...
Så skulle jag också vilja stolt visa upp den för alla jag känner, kolla en medalj!
Men är livrädd för följdfrågorna och de vidkommande dömande blickarna som följer för de som inte är tillräckligt insatta i hur ett modernt beroende ser ut.
För jag antar att de har samma syn på en alkoholist som jag en gång hade, synen av en parkbänksalkis.
Och jag orkar inte slåss för att tillräckligt nog kunna övertyga dem att så ser inte en vanlig alkis ut idag.
Vi dras med en massa gamla fördomar som är så svåra att bli av med, tyvärr.

Senast i förrgår klingade det till när jag reste mig ur soffan på kvällen, snusdosan hade fört med sig medaljen ut och när jag ställde mig upp så åkte den in under soffan,
-Oj vad är det där, frågade svärsonen?
Jag sträckte mig ner och körde handen under soffkanten, i samma stund förstod jag vad det var för ett sorts mynt som jag letade efter.
Snabbt fick jag upp det och utan att visa det för svärsonen stoppade jag det utan dröjsmål direkt ner i sin rätta ficka.
-Äh det var en femkrona svarade jag nästan lite rodnande, och hela situationen kändes lite märkligt ur mitt beteende.
Shit! Tänkte jag, det där kunde bli lite pinsamt, jag var inte beredd på att ta den diskussionen just då.
Jag har förresten inte berättat om min medalj för någon alls, inte ens frugan, jag bär på en liten hemlighet, i smyg.
Ja det var berättelsen om min medalj, och den har som alla medaljer, en baksida i dubbel bemärkelse.

Så...tillbaka till Berras dagbok i vårat livsforum...
Nu har jag lite svårt att organisera tankarna, vad är värt att berätta om, egentligen?
Den här helgen som var helt obokad, dottern med familj bjöd in sig till den, och det har vi ju ingenting emot.
Barnbarn och hundar, mycket som kan förgylla en vanlig helg, faktiskt.
Jag blev inbjuden att följa med när dottern hyrde ett hundinhäng en timme, där jyckarna fick springa av sig all sin energi fria från koppel och tvång, fria att löpa snabbare än vinden och lyckliga så tungan hänger utanför.
Men fredagen var jag och frugan så eländigt trötta så vi ville absolut inte laga någon middag, men det ordnade svärsonen, han inspirerades med öl, vin och en och annan grogg i köket, middag klockan halvtio.
Det smakade gott, ingen tvekan om det, men också en väldig röra i köket, vilket brukar bli under min omsorg.
Vi satt uppe alldeles för länge och var svintrötta, fattar inte av vilken anledning vi satt uppe, bara för att klockan skulle gå?
Jag hade hundsällskap under täcket, och han upptäckte när sonen kom inskramlande i hallen klockan tre på natten, men skällde inte som tur var, väckte inte hela huset.
Lördagen tillbringade vi några timmar på frugans jobb, hon hade fått ta del av en hel del kontorsväxter som skulle avyttras, denna gång tog vi släpet och inte som förra gången för ca tio år sedan, i bilen.
Det kostade mig en trettio centimeter lång bred repa i innertaket av den höga växten, bilen blev aldrig lika fin efter det.
Och tur var väl det, att vi tog släpet, vi fick med oss sju stycken jättekrukor med en diameter på ca fyrtio centimeter.
Och tunga var de, med jord och växter, palmer fikusar och allt var de var.
Nu gick de inte att ställa upp när de var så höga, så vi lade dem ner.
Gick de bra då?, nja blir nog svaret på den frågan.
En av de finaste krukorna sprack, den som frugan var mest glad över, sedan var släpet fullt med jord och lecakulor.
Och det var väl ändå inte det värsta, utan all den omfördelning av alla växter hemma, jodå dottern fick ett par också.
Bära, släpa, bubba, flytta på jorden, polera upp de med glasering, upp på övervåning, nej förresten ner med den...
Näää, vänta den där palmen inger ju ett djungeltema, flytta på elefanttavlan så passar det bättre.
Vi fick en högre höjd på krukorna så att barnbarnet inte kan dryga ut sin kost med blomjord.
Helt slut, det var ingen som orkade med att laga någon middag, så det blev allemans pizza så vi hann äta innan mellon.
Behöver jag säga att det blev en hyfsad tidig kväll, tills dess hundj_vlarna inte kunde hålla tyst när sonen kom indrällandes på småtimmarna...suck!
Allt medan stormen briserade utanför med hagel och småspikar i form av regn.

Söndagen däremot bjöd på sköna solstrålar och en mojnad vind, det blev en eftermiddagspromenad för samtliga.
Sextusen steg senare med röda vindpinade näsor kom vi hem, satte oss en stund på baksidan där man kryssade mellan hundarnas avträdeshögar, vilket påminner mig om fredagen då jag fick med mig en liten överraskning in i bilen, ja eller lite, vi pratar nog närmare ett halvkilo som satt fast under skosulan och besudlade alla pedaler och golvmattor, det är nackdelen med att ha för grova sulor på skorna.
De andra blev lite frusna och ville bada i spa’t, men upptäckte att någonting hade släppt ifrån sig en massa gula flagor som såg ut som om någon hade hyvlad av sig fotsulorna i vattnet, uäck!
Så det blev ett improviserat vattenbyte, och tur var väl det att det var mildgrader, annars hade det frusit i ledningarna.
En kubik tar lite tid att byta, så resterande timmarna i dagsljus tillbringade jag med blöta byxor och strumpor.
Nu blev det inget fusk, utan en rejält mustig gryta avslutade kvällen,och Voilà..se där sonen gjorde oss sällskap.
Hade ju knappt sett honom under helgen alls, bara varit med sina kompisar, han väljer sitt sällskap.

Så nu ligger jag här i sängen och summerar min vecka/helg, och känner mig snuvad på en helt obokad helg.
Men så här i backspegeln så är jag ändå nöjd, jag bytte inte ut den till något sämre, utan bara till något som jag inte hade räknat med, vi skulle ju ta det lugnt och kanske städat lite, men det kan ju vänta.
Viktigast är nog att umgås med de som betyder mest för mig, min familj.
Men ibland får jag inte mitt utrymme med egentid, och då kan jag känna mig lite inträngt i ett hörn.
Jag behöver avlasta mina tankar till att hinna komma ikapp med livet, tid för eftertanke.

Liten stund här och nu!
Alkoholen finns runt omkring mig, men bekommer mig inte längre på något sätt.
Jag har ett mentalt stängsel som håller den på ett obestämt avstånd, tillräckligt stort för att inte låta mina tankar falla för en verklighetsflykt, verkligheten är inte längre lika skrämmande som när jag drack.

Med eller utan medalj, jag är en stolt ickedrickare, tack för det telev...nej forumet.

Berra

Berra
sön, 2020-03-01 - 23:51

Så, då var ytterligare en helg passerad, och ligger åter i min säng och konkretiserar vad som blev bra.
För precis som jag skrev förut, det är för helgerna jag lever, det finns inget som händer i arbetsveckan.
Fredagen var inget speciellt heller, somnade direkt efter tionyheterna precis vid sporten i soffan.
Vaknade med ett ryck när frugan petar på mig, kvart över tolv, suck, om lite dryga fem timmar ska jag kliva upp igen.
Det är dags för årsmötet med herrföreningen som alltid sker på en ålandsbåt, billigaste sättet att hyra en konferenslokal faktisk, men kräver att man stiger upp vid halvsextiden för att hinna in till stan innan klockan sju.
Evinnerligt trött, tar en snabb dusch för att få liv i den hängiga kroppen, rakar av några dagars stubb och ser nog piggare ut än vad egentligen är med en kavaj på mig.

Hämtar upp några närboende medlemmar som är lika slitna de med, en av dem har sovit över hos den andre och det märks att de festade kvällen innan, frågan är väl om de överhuvudtaget nyktrat till helt.
Väl på båten sätter jag mig längst bak vid fönstret i konferenslokalen, för det som passerar utanför är oftast mer intressant än vad som sker i lokalen, jag är ingen mötesperson egentligen, ” är mötet behörigt utlyst?”, rösta om två rösträknare tillika mötesprotokoll-kontrollanter...

Nej det där suger och jag tycker att det är ett slöseri med mitt liv, alla är livrädda att bli inröstade i styrelsen.
Varför åker jag med då, ja det är väl de fria aktiviteterna som lockar mig, få träffa och prata med gubbarna som först är lite inneslutna innan de fått några öl innanför västen, sedan mjuknar de upp och blir desto mer pratglada.
Så typisk svenskars, säger de alltid, vi är så typisk svenskar, men verkar inte ha någon vilja att förändra det.
Denna gång hade vi två ”prospekt” ja eller lärlingar som måste gå ett år innan de väljs in i efter en hemlig invigningsprocedur som går ut på att häckla de stackarna, ett mandomsprov.
Jag märker att jag får mer att prata med gubbarna om för varje år, kanske för att jag själv börjar hamna i det segmentet, gubbe?

Försöker blanda upp med mig nya personer för varje år för att inte alltid fastna med samma sällskap, och får alltid nya Intressanta livshistorier till mig återberättade, en del tragiska, men lika många roliga.
Varje år är det en eller två av åldringarna som som har dött, och vi har en tyst minut.
I år var det det Bertil, en gammal mysig gubbe med en trassligt skägg som jag gillade mycket, alltid ödmjuk och tillmötesgående, men med en haltande hälsa, minns hur vi puttade upp den skrangliga gamla gubbskrälle upp för klipporna under en aktivitet, för trots hans skröpliga kropp så ville han alltid vara med på våra aktiviteter.
Ja jag kommer sakna honom mer än andras bortgång.

Jag låter mötesordförandes röst långsamt försvinna bort i ljudhorisonten medans jag drömmande låter blicken glida ut genom möteslokalens fönster, jag ser den svenska skärgården långsamt vakna i dagsljuset,
Det är grått och kallt ute, snöflingorna far med en konstant hastighet så de syns knappt, om man inte följer de med blicken.
De pratar om att vattennivån är så jättehög i Östersjön, hela 107 cm över normal vattennivå, men det kunde jag inte se något av, alla fasta bryggor låg fortfarande ovanför ytan, men det såg dött ute, denna sista dagen i februari, ja så väldigt sist att den bara förekommer vart fjärde år, skottdagen.
Roddbåtarna låg uppdragna och uppochner med en avblåst grön presenning på strandkanten, lövträden stod kala utan kläder och gräsmattorna var gröna men vetskapen om hur leriga de är så här års så fanns det ingen längtan ut till dessa stugor, allt såg fortfarande vinterbonat ut och helt lämnat för vintervindarna.
Vid en av öl och kisspauser från mötet mötte jag upp Affe, en gubbe som jag för ca 12-13 år sedan diskuterade hans dryckesvanor med, han var fortfarande nyfiken på min nykterhet trots att han har frågat så många gånger förut.
Han frågade igen varför, och jag svarade lite sarkastiskt att det var han som startade den...
Han tittade förvånat på mig, men jag övergick snabbt till sanningen.
Han som lever ensam som pensionär brukar dryga ut pensionen med att köra lite extra som busschaufför tills en dag då han blåste rött på bussens alkolås, han förlorade sin extra inkomst i samma sekund.
Han sade att han blev så besviken på sig själv att han inte hade något bra försvarstal, utan sade att han nog skulle dricka redan samma kväll igen, och då ville de inte ha honom bakom ratten igen.
Han har försökt att hålla sig nykter och gått på AA men gav upp, för han tycker att han blir så j_vla tråkig när han inte dricker...
Jag frågade honom om han tyckte jag var tråkig?, nejdå det tyckte han inte.
Ja, det ligger i skallen svarade jag, låter du alkoholen få företräde till din glädje så kommer du inte kunna släppa fram den nykter heller, om du däremot ger upp alkoholen så har du inget val kvar, ska du vara tråkig för resten av livet?
Han såg på mig med lite bekymrad blick, och jag kände nog att jag hade varit lite brysk i mitt uttalande, men samtidigt så var det nog de äkta men samtidigt lite hårda orden han behövde höra, alkoholen är knappast ödmjuk.

Resten av resan förflöt som den brukar göra, gubbarna blir mer pratsamma i samma skala som promillehalten.
Jag har blivit härdad och byter sällskap när jag tycker att de börjar bli allt för flamsiga.
Vid middagen lyssnade jag på kvällens största skrävlare, han är väldigt gammal och jag trodde inte att man behövde hävda sig lika mycket som när man är ugn och osäker, jag synar honom och han känner nog sig ännu mer otrygg när han vet att jag sitter där nykter, jag låter mig inte imponeras av honom.
Jag har alla ess på hand, fördel Berra.

När jag kliver av båten med en välfylld taxfree-kasse för att skämma bort mina familjemedlemmar med överraskningar så får jag kliva över tre spyfläckar i trappen med några meters avstånd mellan dem.
Det luktar surt och det är en doft som jag har svårt för att stå ut med, så jag skyndar mig ut.
Tullen har full personalstyrka och jag förlorar ansiktet som jag brukar, kryper längs med väggen och kassen gömd bakom kroppen och troligen med ett alldeles vettskrämd ansiktsuttryck.
Inte för att jag har för mycket, utan att jag torskar på 20 timmarsregeln, men jag klarar mig helskinnad.
På vägen hem får jag ytterligare en passagerare som lyckats tjata till sig skjuts hem, tänk att vi nykterister alltid är så förbaskat tråkiga på fester, men duger alldeles utmärkt när det är dags att åka hem!!!
Nu var det ingen omväg utan sinkade resterande passagerare med fem minuter, så det var okey ändå.
Jag hann hem till en ensam och sällskapstörstande fru så vi kunde se mellon på teven.

Söndagsmorgonen vaknade jag till att se min elfte Vasaloppstart utan bakfylla, ett mysigt uppvaknade.
Strax därefter kommer dotter med barn och hundar in genom ytterdörren, och hela våran säng fylls av lyckliga barnskrik och hundar som hoppar runt av glädje, en glödande värme sprids utifrån mitt hjärta, jag känner lycka.
Resten av dagen umgås vi och äter en fullspäckad frukost, bakar och lagar mat tillsammans.
Vi hyr en rulle på teven, och slappar tillsammans medans barnbarnet sover tryggt i soffan på eftermiddagen.
Middagen som blev en mustig gryta och hemmagjord potatismos tömdes till sista lilla munsbit så att det bara blev sås för hundarna att slicka grytan ren med.
Vi åt frugans kaka med grädde till kvällskaffet och dottern gav tidigt order om att bli hemkörd.
Vi var alla väldigt nöjda med helgen, en slitsam lördag för mig att vara trevligt och tillmötesgående och sedan en söndag då jag kunde få vara mig själv med de jag älskar allra mest.
Helgerna är bra men frågan är om inte söndagarna ändå är de bästa.

Jag kommer ständigt i kontakt med alkoholen och dess biverkningar, men som tur är drabbar den inte mig personligen, men att hela tiden få se dess nackdelar hjälper mig faktiskt att fortsätta vilja hålla mig nykter.
Jag håller mig uppdaterad på andras bekostnad, bara genom att hålla mina sinnen öppna för intryck.

Jag lever idag, och kommer få en bra morgondag genom att hålla mig nykter idag, imorgon och alla framtida dagar som jag kan överblicka, vad som händer innan dessa behöver jag inte lägga all energi på.
Jag tar dagarna som de kommer, jag väljer att leva i nuet, det enda jag kan påverka.

Min slutkläm denna söndag är att det blev en fortsatt bra helg, precis som den förra.
Jag känner mig närvarande i min egna verklighet, så länge jag inte flyr ifrån den.

Berra

Torn
mån, 2020-03-02 - 05:40

Tack för ett underbart inlägg Berra! Dina inlägg här på ah gör att min motivation till att aldrig börja dricka alkohol igen blir starkare och starkare. Härligt!

FinaLisa
mån, 2020-03-02 - 06:12

Håller med Torn till 100 % och din krönika är så upplyftande och rolig att läsa! Den ger en bra startenergi på min vecka! ??
Kram ?

Loppan
mån, 2020-03-02 - 08:00

Tack för din fantastiska krönika! Jag ska försöka lära mig av ditt sätt att förhålla dig till människor som ifrågasätter din nykterhet. Jag gillar särskilt bilden av att du har alla ess. Den tar jag med mig! Tack!

Berra
mån, 2020-03-09 - 00:10

En devis jag hade förut, när jag drack...
När ingenting hade hänt, så var det bra.
Ibland funderade jag på om jag skulle stänga in mig i ett rum och hålla mig inlåst så ingenting kunde hända på fyllan.
Också då suget kom på tal, inget sug, ingen fylla, ingenting dumt som kunde hända just på fyllan.
Att sätta handbojor på alkoholen, någon form av fysisk begränsning.
Då, då jag tänkte att bara jag höll mig nykter en helg, en enda helg så kunde jag överbevisa för mig själv att jag hade kontrollen, att jag var stark och stod över mina egna okontrollerbara impulser.
Men det var alltid någonting som hände, det passade inte just den helgen, vi var bortbjudna på middag, eller en fest.
Ingen bra tid för en tröstlös förändring, det kändes som det var ett dött lopp redan för början, allt var emot mig.
Tills en dag då längtan var större än besväret, ja det tilltänkte besväret, eller blev det något besvär?
Försöker tränga in i minnesbanken, men kommer inte ihåg, tror att den första inte var så svår.
Jag hade klarat av första krönet, var jag fri?
Men inte, när man tror att man har övertaget, det är då man förlorar taget.
Med tiden har jag lärt mig, tro aldrig att du har klarat av det, en gång alkis, för alltid alkis, ja eller beroendepersonlighet som det heter.
Det är inte drogen i sig självt som är problemet, det är viljan att vilja droga sig, som är akilleshälen.
Och i dess spår, vad är det som får mig att vilja förlora mig i dimman, då är man orsaken på spåret.
Vad är det jag försöker fly ifrån, varför vill jag inte vara kvar i verkligheten?
En verklighet som är skapad av just alkoholen, kanske, eller förvärrad av den...
Och precis som Adde skrev i sin tråd, återfallsrisken är så förknippad med siffran tre.
Tre minuter, tre dagar, tre veckor, tre månader, tre år, har det något att göra med tresprit?

Jag funderar fortfarande mycket på vad mitt drickande innehöll, inte så mycket av det roliga, det har jag förträngt.
Jag glorifierar inte drickande längre, jag försöker se på fakta, vad händer när man dricker alkoholen.
Varför förändras sinnesläget, vad händer i kroppen, varför gör man som man gör, varför blir olika personer påverkade på olika sätt, vissa glada, andra aggressiva osv.
Fortfarande betraktar jag alkoholen, och vad den gör med andra människor, jag ser med en nyfikenhet.
Jag hatar den inte längre, kan inte hata den längre för det tar för mycket energi av mig, för den kommer att finnas runt mig i vilket fall, hatad eller ohatad, så varför låta den fortsätta ta energi ifrån mig, låt den vara på något sätt.
Finns passiv bredvid den, men betraktar den på nära men helst på ett tryggt avstånd, mer än en armlängds avstånd.
Ja jag stoppar fortfarande ner grogglasen i diskmaskinen på helgmornar, tömmer av gamla trasiga citronskivor i slasken, känner klibbigt groggvirke på utsidan av glasen men är glad över att de inte medför någon hemsk minnesbild över gårdagen, inte mina, och inte andras heller, de har druckits med goda ordalag och samkväm.
Inte i lönndom eller ånger, utan på sätt som det nog var tänkt, positivt och avslappnande.
Fortfarande inte min kopp of tea, andra kan dricka den, men inte jag, en avsevärd skillnad, jag har en allergi.
Kan man vara allergisk mot alkoholen, ja jag tror det.
Så, det var veckans tankar angående alkoholen.
Jo förresten var på bolaget i lördags förmiddag, slog följe med svärsonen som ville tanka upp lite inför mellon.
Jag hittade en alkoholfri rom, var tvungen att testa den, luktar nästan lite alkohol, smakar absolut ingenting, men har en fantastisk hetta i eftersmaken som faktiskt lutar åt en äkta vara, blev förvånad, och det finns mycket att utveckla på den, men den har potential, absolut, tänk om de kunde göra det med andra sorter också.
Ett litet tips bara, om ni känner er ensamma med något som inte alls passar med i sammanhanget.

Så tillbaka till min veckobrev, vad händer?
Tänkte lite på vad Dee skrev såg i sin tråd i fredags, att hon kände en sådan press av att ständigt prestera.
En duktig flicka symptom.
Jag har själv lagt mina prestationsångestar lite granna på hyllan, jag har nått min peak med hjälp av åldern, har passerat bäst före datum på arbetsmarknaden och håller krampaktigt kvar i samma gamla jobb, som jag egentligen hatar, men ändå älskar på samma gång, älskar arbetsuppgifterna men hatar de jag tvingas styras av.
Jo jag är lite egensinnig, det har jag varit hela livet, när folk klampar in på mitt privata område där de inte hör hemma börjar jag morra, jag släpper bara in de som klarat av inträdesprovet, de som ger lika mycket som de tar.
Så egentligen gillar jag inte att prata om mitt arbetsliv, det förtar mitt privatliv, fem dagar i veckan.

Helgen bjöd som den brukar, ett intensivt umgänge med dottern och hennes familj, desto mindre med sonen som håller sig borta alldeles för mycket, han tycker kompisarna är viktigare än familjen, och de är de nog i den åldern.
Jag frågade sonen i veckan om han var sugen på lite far-son umgänge i helgen och gå på båtmässan.
Men nejdå, han hade så mycket han skulle göra, men kom inte på exakt vad som var så viktigt.
Svärsonen som satt i samma soffa, jag följer gärna med dig, och genast kände jag mig lite taskig som helt hade förringat hans närvaro och inte frågat honom i samma veva.
Ja jag har en omtänksam svärson, den allra bästa som gärna släpar runt på sin gamla svärfar bland båtarna.
Jag blev så glad så jag bjöd honom på en heldagsupplevelse, inträde, korv, öl, osv.
Och visst gick vi runt och dräglade och drömde oss bort, ganska beskedliga båtar som kostar lika mycket som huset vi bor i, inte en chans att vi har råd med dylika, men drömma kostar inget, trots säljarnas övertygande snack.
Inte ens bland tillbehören hade vi råd att kosera, utan kom hem med en meter ölkorv, och ett halvkilo parmesanhjärta alldeles färskt uppskuren ur en tjugokilosjätte, så vi kom inte hem helt lottlösa.
Vi bestämde oss för en riktigt fin familjemiddag så jag fick stå vid grillen i mörkret med pannlampa för att få en fin grillyta, blev kissnödig och gick på toaletten i all hast.
Stängde inte dörren, och eftersom jag redan hade lyse i pannan så tände jag inte heller taklampan.
Medans jag stod där och kissade tog grabben en bild på mig bakifrån med mobilen som han skickade runt till sina polare och berättade att han har en puckad farsa som pinkar med pannlampa på en mörk toalett med öppen dörr.
Behövde jag säga att han fick många likes.
Ja jag var noga med att tvätta händerna efteråt, det räcker med lite Corona bakterier i dessa tider som lite extra krydda.

Min favoritgrupp vann mellon precis som vi hade tippat här hemma, underbara kurviga damer på scenen som bara gjorde mig alldeles varm i bröstet när de spred en sådan glädje, hoppas de sopar rent i Rotterdam.

Söndagen tillbringade vi med att städa och tvätta av lite snabbt efter en lat och lång frukost med alla familjemedlemmar, vi gick på vår ena gudsons innebandymatch och hejade fram dem, men de torskade.
När vi skulle gå hem alla tio personer så stod vi bara femtio meter från min mammas balkong, och hon fick ett impulsivt kaffegäng efter det jag hade varit och köpt kaffebröd på ett intilliggande konditori.
Hon blev överraskad och glad att bli invanderad så där bara plötsligt i sitt ganska så vardagliga pensionärsliv.

Väl hemma så lagade vi mat för två dagar, tills ikväll och för morgondagen, då vi har det lite tajt med tid.
För jag och frugan har gjort något helt galet, vi har gått med i en kör efter påtryckningar av några kompisar.
Nejdå, ingen kyrkokör, vi är lite för mycket ateister för att lovsjunga Gud och grabbarna, utan en ”vanlig” kör.
Och vi har världens mest underbara körledare som bara sprider en sådan glädje så man kan gå dit enbart för hennes entuasiasm, jo hon säger att vi sjunger helt felfritt också, och det är ju ingen nackdel.
Det händer mycket i mitt liv, att våga vara lite mer våghalsig när man inte har alkoholen kvar, men bra mycket lugnare än vad som kunde förorsakas av en fylla....
Men det är roligt att trampa upp nya stigar, spännande och intressant, istället för att sitta hemma på kammaren och skämmas över sådant som man ställde till med under helgen.

Livet leker, lugnt och stillsamt, eller?
Knappast, jag har fullt upp med att hänga med, jag har satt ribban lågt och prestationsångesten finns inte på samma sätt, jag är rätt nöjd med livet ”när ingenting har hänt ”, men samtidigt massor av saker som händer.
Bara det inte hela tiden är samma grejer som händer, ja om det nu inte är de bra grejerna som exempel.
Min familj är mitt tempel, de jag delar glädje och sorg ihop med, och mest kärlek.

Berra

Andrahalvlek
mån, 2020-03-09 - 07:32

Sjunger också i kör sen några år tillbaka. Just nu tränar vi på John Lundviks vinnarlåt i fjol och Marie Fredrikssons låt ”Tro”. Att sjunga med kören är veckans höjdpunkt.

Jag gillar verkligen dina ”veckobrev”. Visdomsord och vardagsbetraktelser som gör mig varm inombords.

Och jag tror precis som du - en gång alkis, alltid alkis. Och jag väljer att se det som att jag är allergisk mot alkohol. Enklast så.

Önskar dig en toppenvecka!

Berra
sön, 2020-03-15 - 23:24

Ja man får välja sina slag, mycket ligger i förväntningar och upplevelser.
Klart man kan bli besviken när det inte blir som man hade hoppats på, då närmar man sig hissen nedåt.

Men å andra sidan, om det blev inte som man hade förväntat, utan till det bättre, så blir man positivt förvånad.
Ibland kan det bästa vara att sätta förväntningarna lågt från början, så kan det nästan bara bli bättre.
Det är lite min devis, jag hoppas inte för mycket, utan låter livet komma till mig som det kommer.
Jag tycker mycket om att göra impulsiva grejer, då har man ingen aning om vad som kommer att ske när man vaknar på morgonen, inget planerade utan bara hänga med, hoppsan det där hade jag inte räknat med.
Det finns oftast en anledning till allt, försöker förstå mig på varför, och när jag inte får någon rätsida på det....
Så låter jag det vara, outforskat, cest la vie, sånt är livet.

Det enda jag vet är att...om jag hade druckit så hade dagen varit en dag i helvetet, både dryckeslagen och dagen efter, man får två på köpet av en.
För mig fanns ingen lycka kvar i att dricka alkoholen längre, bara nackdelarna.
Så jag håller mig nykter, och tar en dag i taget, sätter ribban lågt och låter mig överraskas, och som oftast till det bättre.

En helg som löpte bra tycker jag nog, fick lite hjärnsläpp nu på söndagskvällen bara, kommer till det.
Dottern bjöd in sig under hela helgen, när svärsonen jobbar hela helgen.
Hon kom med barnbarn, två hundar och en massa väskor med barngrejer, bilbarnstol, barnvagn osv.
Lördagen hade vi en jättemysig frukost, grabben hade åkt till affären och köpt färskt bröd och frukt.
Vi satt länge och mös med morgonteven på i bakgrunden, med kaffe och färskpressad juice.
Ute sken solen så där starkt den bara kan göra på våren, och vi bestämde oss för att ta en jättelång promenad.
Påpälsade i bittra kylan som fick våra näsor och örsnibbar att snabbt bli röda, travade vi med hundar barnvagnar genom det nybyggda området, genom kohagar och längst med bäcken med ett tunt lager med iskorpa.
Tillräckligt tjock för att klara av lilljycken men inte bamsevofsingen.
Jag hade lilljycken som drog hårt i kopplet, men spann loss ordentligt med klorna på isfläckarna.
Lät han dra så han skulle få ta ut sig ordentligt, då sover han sött i soffan resten av dagen.
Efter en och en halv timmes lugn promenad var det riktig tungt att ta sig upp för de sista backarna, hade hoppas att hunden skulle hjälpa mig att dra mig upp för dom, men då hade batteriet tagit slut i jycken, typiskt!

Efter att fått en välmående promenad så smakade det extra gott att få frossa i våfflor med sylt och grädde.
Vi for till affären igen efter det att vi hade kommit överens om vad vi skulle ha till middag.
Åt så att magen stod i fyra hörn för tredje gången under den här dagen.
Kvällen blev inte så lång när vi alla somnade tidigt i soffan, hundarna gjorde mig och frugan sällskap i sängen.
Lillen sov sked med mig under täcket, storhunden låg mellan mig och frugan på en egen kudde, och hon spände tassarna i ryggen på frugan så hon nästan höll på att trilla ur sängen.
Hon var inte så väl utvilad på söndagsmorgonen, lite smågrinig, men vad gör väl det när dottern kommer och väcker oss med barnbarnet som skiner som en sol på morgonen i fotänden på sängen.
Ännu en skön frukost med båda barnen närvarande trots att grabben kom hem sent på natten.
Vi åkte iväg med bilen för att shoppa lite allihopa, men det känns trist att vara ute i på byn i dessa virustider,
Det ligger lite av en sorti bland folk, de få som är ute och rör på sig, inte många alls.
Så vi åkte hem och överraskade svåger och svägerska som man inte ser så speciellt ofta under vinterhalvåret, men desto mer av under sommaren då vi delar på samma sommarställe.
Vi lät barnbarnet få fullständig uppmärksamhet som underhöll oss under lång tid, hon ville envist bara röra på sådant som hon inte fick röra vid, det hushållet var inte småbarnssanerat.
Bäbisen blev mer och mer grinig och skrek i ett gällt skrik som skulle kunna få tunna glas att börja spricka.
Så vi for hem igen och påbörjade middagen, det stod köttfärs på diskbänken, det och söndagsmiddagen är som oftast adresserad till Berras cousine.
Men där började mitt tålamod att ta slut, efter att ha lyssnat på det gälla barnskriket i ett par timmar och en välkänd stresshuvudvärk komma tillströmmande, så var det färdigt.
Alla köksbänkar var belamrade med en massa bröte, det stod hushållsmaskiner och fritöser, grabben hade gjort en smoothie till oss alla men inte städat efter sig, två paket med barnvälling, decilitermått osv.
På köksön stod matvaror som ännu inte kommit in i sina skåp efter affären, två påsar med illaluktande hundfoder.
En högtalare på laddning, en ugnsplåt osv.
Öppnade kastrullskåpet och då fastnade den vridbara hyllan och kastrullocken åkte ner bakom nedersta hyllplanet.
De i sin tur tog med sig ljuslisten som sitter överst i skåpet, så det blev till att börja mecka.
Köttfärsen var fortfarande frusen och det blir aldrig bra när man måste dela den och tina den i mikron.
Mitt tålamod blandat med stresshuvudvärken börjar nu få sig en törn.
Familjen kommer med disk som de ställer i i diskhon där jag ska börja skala potatis.
Ungen skiter ner sig och det stinker barnskit i hela undervåningen, dottern kommer med blöjan som hon slänger i soporna under diskbänken, tack för det, det blir en pikant krydda till kökets dofter minsann.
Dessutom sköljer hon händerna i slasken där jag håller på att skala potatis, nämen fyf_n.
Jag stirrar henne blint in i ögonen och hon fattar inte först vad hon har gjort för fel, kommer på sig sedan och rycker på axlarna, hon tyckte nog att en bajsblöja hade högsta prioritet över allt annat.
Och det kanske den har, men inte över matlagningen, där går min gräns.
Nu är jag rejält förbannad och skramlar nog lite extra bland köksredskapen, frugan frågar vad som är fel och jag försöker förklara allt runtomkring men ber bara alla hålla sig borta ifrån köket, hon kan få komma och duka när jag säger till senare.
Hon surnar till för att jag är pissed, och det sprider sig ett visst missmod i resten av familjen, alla är sura.
Middagen intages under ett lågt humör, och det känns som om jag har förstört det goda helghumöret under kvällen.

Paradis eller helvete, tja, man får nog lite av varje under den gångna helgen.
Men jag vill inte lida av samma stresshuvudvärk som jag har under veckans fem arbetsdagar på helgen också.
Det finns gränser för vad jag klarar av, och blir familjelivet allt för intensivt så är inte heller det bra.
Det gäller att finna en bra balansgång, och ja...jag behöver lite av min egentid att koppla av på mitt egna sätt.
Känner jag mig trängd så börjar jag likt katten att klösa....

Snart ny vecka, visst den börjar med en sketen måndag, kören hade ju fått upp förväntningarna lite,
men någon med namnet covid-19 har ju hjälpt till att sätta käppar i hjulet för det också.
Inget bra läge att påbörja en ny vecka med ett jädrans humör.

Men har jag sagt det förut, jag är ju en känslomänniska?

Berra

Andrahalvlek
mån, 2020-03-16 - 06:50

Jag har ett motto: ”För mycket och för lite skämmer allt.”

Dina helger låter jättemysiga, men era barn måste ju bidra också! Inte bara glida in och bo som på pensionat.

Berra
mån, 2020-03-23 - 00:29

..och då syftar jag naturligtvis på Corona viruset.

En influensa som vi bara väntade på att den skulle klassas som en pandemi, och det blev den av WHO.
Så nu är den ett faktum, nu är den här och många kraxar om att det är domedagen.
Folk har börjat hamstra som galningar, men frågan man ställer sig varför just dasspapper?
En snubbe på jobbet hade en teori, när någon nyser, så är det tre stycken som skiter på sig.
Samtalsämnena på jobbet är givna, allra mest på lunchrasterna, många tvivlar på dess farlighet.
En dödlighet på 1-3:%, inte mycket mer än vad en vanlig vinterinfluensa skördar egentligen.
Skillnaden är väl att den är så mycket mer smittsam, och då ökar trycket på sjukvården.
Så de som sätter sig i frivillig karantän på en vanlig förkylning, kommer ut några veckor senare och kan exponeras för smittan då, det blir bara en fördröjning.
Frågan är väl om inte alla kommer att exponeras för den till slut, de som vet säger att den varar i ca tre månader, och kommer i tre vågor med minskad intensitet, jahopp ett trekvarts år då ska vi vara rädda.
Några kommer inte märka någonting, andra kommer att dö, den slår verkligen olika.
Barn kanske inte påverkas alls, de äldre med underliggande andra sjukdomar ligger i riskzonen.
Mest vanligast var män över 60 som var rökare, så man är ligger nära som exrökare.
Så nu isolerar vi oss från varandra, varje gång någon hostar så måste han eller hon ursäkta sig, nej jag har inte Corona!
På jobbet har vi fått ökade restriktioner, först inga tjänsteresor till Asien, sedan inga alls, resor alltså.
Nu får vi skriva på ett papper varje dag och meddela våra chefer via Mail eller SMS att vi har ”pass”.
Vi kan sjukskriva oss hemifrån utan karensdag men då till f-kassans ersättning.
Om vi däremot blir hemskickade så får vi full ersättning, så det blir motsatt verkan, hur tänkte de?
Vi får nu endast sitta fem personer i lunchrummet med minst tre meter ifrån varandra.
Möten får bara ske i nödfall om de kan begränsas till tre personer med samma avstånd på tre meter mellan varandra.
Besökare får inte komma in alls, bara i helt unika och väldigt akuta fall, efter att de har signat samma hälsodeklaration.
Vi har handspritsautomater uppsatta i varje rum, ombeds tvätta händerna så ofta vi har möjlighet.
Det luktar sprit på hela firman, vilken vardagsalkis som helst kan gå helt obekymrad bland alla andra utan att riskera att upptäckas.
De har lagt in om extra städning där de torkar ledstänger och handtag flera gånger om dagen med...sprit.

Och visst måste vi, ja alla måste ställa upp, vår sociala frihet står på spel, men också andras liv.
En tid då vi prioriterar att vara lojala mot våra arbetsgivare och åsidosätter vår och andras hälsa genom att gå till jobbet lite småsjuka och snoriga, eller någon dag för tidigt tillbaka, är för tillfället satt ur spel.
Ja kanske för all framtid, vi kommer nog att få fler influensor som invaderar oss årligen, och vi behöver ändra vårat sätt att se på vår hälsa, att respektera andra genom att inte vara ”småsjuka” på jobbet.
Vi kan bära på ett virus vi inte själva påverkas av, men som kan skada andra ytterst allvarligt.
En gammal devis om att visa medmänsklighet som vi verkar ha glömt bort i vår stressiga tid av att alltid vara anträffbara.
En tid då vi umgås mer på sociala medier än umgås i verkligheten, och vad blir resultatet av det?
Jo vi tvingas till att använda det ännu mer, möten på Skype, och telefonmöten på mobilen, sjukt?, ja.

På mitt jobb jobbar hälften av personalstyrkan hemma, grannen och frugan, man märker att internet inte klarar av belastningen och havererar stup i kvarten, är vi verkligen så osårbara som de vill göra sken av?
Grabben är ensam kvar på jobbet, någon måste ju sköta det praktiska, alla sätter honom i jobb, på distans.
Många tvivlar och visst florerar det en massa konspirationsteorier, är det en världsomspännande test vi utsett för?
En del tar det på ett överdrivet sätt, nästan helt hysteriska, andra skiter i det och lever som vanligt.
Våra norska vänner får inte inte åka ut till sina stugor när de ändå inte får vara på jobbet.
Men gör de det ändå väntas dryga böter, de har t.om kallat ut militärer för att hindra ev. stugsmitare.
En form av polisstat, eller?, man stoppar folks rörelsefrihet inom det egna landet.
Jag förstår samtidigt också att man inte vill dra ut storstadsfenomenet ut på landet, men å andra sidan är de större avstånd mellan smittbärarna.
Sjukt, ja!

Själv ligger jag inom riskgruppen, man, snart sextio år, snusar och är en inbiten nagelbitare, stoppar fingrarna i munnen flera gånger i timmen, jag om någon borde ha trilllat dit för länge sedan.
Å andra sidan, vi kan redan ha blivit immuna, kommer ni ihåg vår influensa vi hade i början av februari.
Lite för tidigt för att vara Corona, men vi var kanske tidiga.
Minns bara hur otroligt smittsam den var, hela familjen sjuk inom ett dygn, så snabbt brukar det inte gå.
Så vem vet, framtiden får visa.

Ja vad händer i vårat liv, absolut ingenting, allt står i halt.
Fyra föreställningar inställda, kören stängd, resan i september hänger löst, våra helger har plötsligt blivit cancellerade.
Vi har plötsligt mycket tid över, som vi avsätter till att umgås med varandra, barnen borta bitvis.
Igår handlade vi nästan ensamma på affären, tittade på de tomma hyllorna som skulle innehålla dasspapper, ris, pasta m.m.
Vi hade en seriekavalkad vid tv’n, nio timmar och vi slutförde två av dem, hann inte laga mat då vi var ensamma utan det blev lite snabba varma mackor istället, skönt att få vara så där lat och slapp.
I morse gick vi upp ganska sent, och hade en tvåtimmarsfrukost med sonen som var pratglad och sugen på umgänge.
Hämtade en skärm och tangentbord på frugans jobb så hon får det lite lättare här hemma närmaste tiden.
Blåste av delar av baksidan med högtrycket bara för att solen visade sig idag, men vattnet frös fast på trallen, så lite förtidiga var vi nog, som vanligt alltså.
Vi har alltid bråttom till sol och värme, och det går inte att skynda på den, fast vi nog önskade att vi kunde det.

Vi känner oss som de ensammaste i hela världen, men kikar över till grannen och ser att de upplever samma sak.
Den här influensas sätter oss människor separerade, och man saknar umgänget.

Så visst lever vi i en sjuk värld, det är en märkligt situation som vi får uppleva.
Spriten flödar i Sverige, men inte för invärtes bruk, tur är väl det...

Berra

Berra
mån, 2020-03-30 - 00:16

Låter konstigt, men ska försöka förklara...

Som dryckesperson var jag alltid slav under längtan efter en berusning, allt annat var sekundärt.
Familjeliv, våren, matlagning ja precis vad som helst, ingenting gick före alkoholen, alltid alkoholen först.
Hade jag inte handlat min ranson och lite till inför helgen, så rådde det panik i mitt huvud, har jag så jag klarar mig?
Dividerandet tog aldrig slut, hjärnan jobbade på högvarv, ett inre slitage av själen.

Men nu, när jag inte behöver tänka på det, så är jag fri i tanken, att få tänka på vad jag vill.
Jag kan rå på situationen på mitt helt egna sätt, jag kan bestämma vad jag vill, tänka på vad jag vill.
Jag kan prioritera själv vad som är viktigast, att leva i nuet, jag ”äger” situationen, mitt liv.

Plötsligt så känns helgen tillräcklig, har hunnit med vad som jag tyckte vad viktigt.
Jobba, slita, skita ner mig (alltså smutsig, inte det andra..), rådda och skapa lite ordning, och inte minst tid för att slappa, umgås med de mina, äta god mat och idag, en stund i vårsolen, härligt!
Tiden har gått fort, men jag hann med i alla fall, så jag känner mig inte stressad.

Ute har vi somrat på, utemöblerna har tagits fram precis som klockan med sommartid.
Uppe är tältet på paviljongen, loungesoffan har fått mjuka kuddar, alla trallar är högtryckade och rena.
Borta är vintersolket och fågelskiten, plasttaket ovan uteplatsen är tätad för ett par månader framåt.
Har planterat om några jättekrukor som frugan fick ifrån jobbet med skitdyr jord i säckar, hoppas på att all ohyra försvann med bytet.

Nästa helg är planerad med däckbyten och olja trall, vi laddar för en solig förvår.
Gräsmattan har inte hunnit med i vårönskan, den ligger lerig och geggig på dagen och frusen på morgonen.
Det kommer att ta tid för den att vakna ur vintersömnen.

Snödropparna är slokörade och på väg att ge upp för säsongen, vid södermuren har tulpanens svärd börjat skjuta i höjden bland de torra gula barren har de äntligen tagit fart, så det är ingen tvekan, våren är på gång, trots små enträtiga bakslag som envisas med att hålla förhoppningarna på avstånd, med bitter kyla, frost och blåst.

Men idag fick vi njuta av solens strålar som värmde våra ansikten, örat på skuggsidan var betydligt kallare än den på solsidan, vid varje molntuss burrade vi ihop oss och tittade suktande på altandörren, ska vi gå in?
Hundarna satt i våra knän och huttrade till lite när blåsten tog i, de lutade sig mot den värmande fleecetröjan med sina leriga tassar som gav avtryck på våra ben, men vad fasen....det finns ju tvättmaskiner, eller hur.
Allt är så förlåtande när sol och värmen kommer till oss, vi har saknat den under vinterns mörka årstid.
Tror minsann att de svider lite i ansiktet, kinderna hettar lite och känns sträva, ett gott tecken.

Svärsonen meckade ihop en purjolöks och potatissoppa till oss allihopa, toppad med bacon.
Den var så härligt mustig och värmde gott efter att blivit kalla utomhus, nej det blev för kallt att äta den ute på eftermiddagen, den lade sig som ett värmde täcke i magen och vi förblev lata resten av dagen.
Vi låg på köksgolvet och lekte med barnbarnet och hundarna, och just då kände jag mig väldig rik, på kärlek.
Nästa ansträngning blev att skapa en middagsmat, vi laddade på grekisk afton med grillspett, humus och tsatsiki.
Lagomt innan svärsonen skulle gå på sitt nattskift, han jobbar inom vården och messade senare på kvällen att han hade tre patienter med diagnostiserad covid och fem med symptom.
Så det kryper oss närmare, det kommer att bli svårt att hålla sig ifrån det, hoppas det blir lindrigt i sådana fall.

Så åter till verkligheten, det är söndagsnatt jag ligger åter i min säng ensamt vaken, teven har slocknat på väggen.
Frugan snusar sött här bredvid och jag har skön musik i mina lurar, det känns lite ensamt, men inget jag vantrivs med, jag behöver ha den här tiden för mig själv, en återkoppling till verkligheten, en summering.
Jo känner ett visst obehag att det är måndag imorgon, men har haft ett sådant helvete med brandkårsutryckningar på jobbet under gångna veckan att jag känner mig stark, inget problem som jag inte har fixat hittills.
Känner viktig och åtråvärd, jag klappar mig själv på axeln och säger högt för mig själv, jag duger precis som jag är.

Jag är nöjd att jag inte längre är slav under alkoholen, att det är jag som bestämmer vad som är viktigt i mitt liv.

Jag är fri att äga situationen, i varje stund...

Berra

Andrahalvlek
mån, 2020-03-30 - 15:04

”Fri att äga stunden, i varje situation”.

Det är otroligt vad mycket tid, energi och fina tankar som alkoholen har lämnat plats för efter sig.

Tycker verkligen om att läsa dina fina betraktelser ❤️

Berra
sön, 2020-04-05 - 23:13

...och ser tillbaka hur mina inlägg i forumet har förändrats.
Eller ja, t.om ofta...
Varför?

Tja, ibland behöver jag uppdatera min historik, inte glömma det som har varit.
Jag kan naturligtvis inte göra någonting åt den, men den kan påverka mina framtida beslut.
Det är lätt att hamna i en sorts slentrian, och glömma det som har varit, och säkerligen ligger som en grund till det som är idag, medvetet eller omedvetet.

Alkoholen påverkar mig allt mindre idag än vad den gjorde för några år sedan, med sina ups&downs.
Många gånger tappade jag suget ...på att vara duktig och stå emot, tänkte ofta vad spelar det för roll egentligen.
Men då att kunna backa bakåt och se på min historia och sätta in mig i känslorna som låg till grund för mina rader, det hjälpte mig, att återuppleva allting igen.
Att skriva på känslor har varit det viktiga i min tråd, inte på vad jag gjorde i stunden, under hur jag mådde.
Vad var det som låg som grund för varje beslut jag tog i just det tillfället?
Inte stod det i klartext med de orden jag skrivit ner, utan mellan raderna, kanske man måste känna mig för att veta hur jag reagerar, hur är mitt jag?
Å andra sidan har jag skrivit här så pass länge, så den som läser mina inlägg frekvent har lärt känna mig.
Jag försöker in i det längsta skriva på känslor, samma känslor som fick mig till att ta till alkoholen.
Att vara ärlig mot mig själv, inte vara rädd att bli dömd för det jag yppar, rått och öppenhjärtligt.

Okey, jag träffar er inte i det verkliga livet dagligdags, ni är inte mina kollegor som skulle kunna ge mig den föraktade blicken, eller se på mig med avsky, eller bestraffa mig för att det jag skriver är allt för verkligt och sårbart.
Ibland ångrar jag saker som jag skriver, men ångern räcker inte längre än till meningens punkt.
När jag har påbörjat nästa rad så är det liksom ivägskickat, som ett sms, det går inte att få osagt längre.
Så då behöver jag stå för det som sades, men känslor är färskvara, inget som säger att jag känner samma sak en timme senare, jag lever i nuet, varje stund har sin tid.
Men visst ska jag erkänna, jag är en planerande person, hopplöst påtvingande ändå.
Men jag vill leva i precis nutid, glömma dåtid även om den ligger till grund för mitt nästa beslut, och inte tänka för mycket på en framtid som jag i just detta läge inte kan påverka just så mycket.

Jag vet att om jag håller mig nykter just nu, så mår jag bättre imorgon, det är det viktigaste att hålla i minnet.
Att hålla sig ångestfri är ett plågsamt långsamt planerande, jag vill ju vara impulsiv och dricka just nu.
Det är som att jag har en sylvass kniv fastlimmad i vänster hand, den högra handen behöver hela tiden hålla koll på vänsterhanden var den befinner sig, så att den inte skadar sig på kniven, att försöka förutse vad nästa rörelse kommer att ske, ja en konstig liknelse men den kändes rätt just nu, om en timme kanske den känns främmande.

Annars i min veckodagbok, vad händer i mitt livsforum?
Allt står i halt känns det som, detta förbannade virus har ställt allt på ända.
Allt det vi skulle göra, går inte att göra, alla måsten blir inte alltid ett måste, längre...
Vi kommer precis ifrån ett 17-års kalas, där vi blev ca 1/3 av alla gratulanter som brukar komma.
Vi stannade desto längre, 6 timmar för att vara mer exakt som för att kompensera bortfallet.
Nu var det ju vår favoritfamilj så det var ju inte så svårt, vi impulsåt middag ihop som vi brukar göra.
Men det blev lite konstigt, i mötet med nya personer som vi mötte gjorde vi en ”armknyckar-hälsning” som blivit populärt i dessa tider, men vår kompisfamilj tolererade inget annat än en varm och omfamnande kram.
Det kändes lite konstigt som om de andra var pestsmittade när de stod och såg vi andra kramas.
Vi gjorde åtskillnad, det kändes helt fel, inte en naturlig grej i Berras familj.

Igår ”tjuvöppnade” vi stugan, släpade i båten och hängde på den nyservade utombordsmotorn för nästan fem tusen spänn, efter påtryckningar från svågern som inte var nöjd med min ekonomi-service varje år.
Trettio meter ut i farleden så tvärstannar motorhelvetet, impellern som de bytt fungerar inte och motorn stannar pga överhettning, kylvattnet fungerar inte, den ”kissar” inte längre.
Jahopp det blev till att ta till årorna i blåsten med höga vågor, det gick fasiken inte fort, och vi blåste in mot stranden hela tiden, jag muttrade tyst för mig själv alla tänkbara svordomar över att det blev ju inte så mycket bättre att lämna iväg motorn för service när den fungerar efter att JAG har servat den i alla fall.
Väl framme var det en liten lättnad att se bryggan stod kvar oskadad efter vintern, som i och för sig inte varit speciellt svår i år.
Men hur såg det ut på stranden på väg upp emot trappen?
Fem träd räknade vi till varav två låg rakt över vår stig som fallit för stormen, eller stormarna.
Fram med sågarna och kapa fram ”hål” på stigen, resten får vit ta hand om när vi har tid senare.
Husen var oskadda, men Kung Bore hade ställt till med ganska mycket oreda i trädgården, det låg kvistar överallt.
Det kliade i krattmuskeln, men hjärnan sa till mig, ta det lugnt, du kommer att hinna, sen, ha tålamod!
Efter att ha gått en rekogniseringsrunda tog vi fram termosen med kaffe och goda mackor, frukosten smakade gudomligt i vårsolen, men bakom en skyddande glasveranda förståss, för ute blåste det fortfarande kallt.
Det stående samtalsämnet med svåger och svägerska var som vanligt om hur coviden har påverkat oss alla.
Svågern permitterad ett tag framöver, kunde nog se ett uns av osäkerhet i hans annars så självsäkra ögon.
Vi satte på strömmen och lät ett element i var stuga stå på för att driva ut vintersömnen ur husen.
Tanken är att vi åker ut under påsken och firar den med dottern och familj, trots bristen på rinnande vatten OM vi nu hinner få ordning på motorn innan dess.
Och nej, vi åker inte någon skärgårdsbåt, träffar inga andra, handlar inte i någon affär där ute, tillhör samma sjukhus där ute som hemma, så vi tillför ingen risk för någon annan.

Imorse efter frukost kom jag på att det fanns en lucka för det jag hade planerat förra helgen, olja trallen.
Sagt och gjort, iväg i mysbrallorna och köpte två hinkar olja, en fet pensel och sedan jäklar anamma gick det undan.
Hann med ca 70 kvm på två timmar, med torkning och flytt av utemöbler.
Kände mig fet och kladdig av all olja, och det som vanligtvis luktar fräscht när det är nyoljat kändes inte alls fräscht längre med all lösningsmedeldoft av lacknaftan.
I tvätten med kläderna och in i duschen med kroppen, innan kalaset.
När jag kom hem ikväll så var det första jag gjorde, gå ut på baksidan för att kolla att inga kladdiga fläckar låg kvar på trallen som senare blir alldeles klibbiga, då kom den fräscha doften emot mig, nyoljat!
Samma känsla som man får när man kommer hem till ett nystädat hem, det luktar fräscht.
Nöjd klädde jag av mig och kröp ner i sängen redan innan klockan nio, jag hade både gjort nytta och umgåtts med de som jag bryr mig om och älskar, en perfekt blandning på en helgdag.
Så det spelar ingen roll att kvällen blev tidig, jag är nöjd med dagens insatser, ja hela helgens faktiskt.

Laddar för att imorgon bittida ringa ett samtal till herr båtmekaniker att om livet är honom kärt så får han baskimen göra en insats innan påsken och fixa våran motor som han har klantat sig med, och att man provkör innan man lämnar över arbetet till betalning.

Så hur var din helg Berra?
Jotack, både upp och ner, precis som det ska vara, det händer mycket, men inte FÖR mycket.
Jag kan hantera situationen, så länge jag håller mig borta ifrån alkoholen.

Våren är starkt på framfart, och det finns ingen bättre tid, att gå från kallt till varmt är den bästa förändringen.
Från mörker till ljus, från brunt till grönt, från grått till blått, en tid av naturen i färgsprakande övergång.
En tid av hets och tidspress, det är så mycket jag vill göra, men fortfarande som JAG VILL.
Nu bara...självbehärskning...

Berra