Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Vi båda vill ju samma sak och det är det viktigaste; att aldrig ge upp!

Såklart att det bästa är att aldrig ta första glaset men händer det så är det viktigaste att ta sig upp igen och inte tro att man förstört allt.

Visst har man gjort det svårare för sig själv men ändå är det alla de andra nyktra dagarna man får glädja sig åt??
Och visst har vi förändrat vårt drickande med råge sedan vi startade här på forumet Vinäger!!

Heja oss!???
Kram ?

Tänkte på en sak. När du tar ett återfall, beror det på att ”skräckbilden” bleknat eller att ”målbilden” gjort det?

Eller beror det på att dina svaga triggers driver dig att gå bananas, att du liksom i ett svagt ögonblick av stress, oro, trötthet, ilska liksom skiter i vilket?

Mest nyfiken på hur du har funderat över detta. Återfall är ju så otroligt vanligt - och jag är beredd på att jag hamnar där också förr eller senare. Men jag vill förstås undvika det så länge jag kan.

Och du - vi ger aldrig upp! Varje motgång gör oss lite klokare.

Kram ❤️

Som jag berättat tidigare är torsdag min flexdag, jag lägger upp mitt arbete som jag vill. En förmån för de flesta, men katastrof då A har mig i sitt grepp.

Under eftermiddagen började mitt förråd sina. Jag visste att det inte skulle gå att handla senare. Svårt även i morgon och omöjligt i helgen.

Jag våndades, gjorde mig klar för att gå och köpa mera, klädde av mig igen, förberedde mig ännu en gång, hade till och med skorna på, avbröt projektet... Satte mig bokstavligen på händerna tills tiden för att möjliggöra inköp rann ut.

Nu har jag inget. Så j-a skönt. Jag kan inte dricka, även om ångesten panikrider mig.

Det är över för den här gången. Slut. Finito. The end.

Det är i alla fall vad jag hoppas/vill/tror/önskar...

-----

Tack alla för respons. Skillnaden, jag grät när jag läste ditt fina inlägg. FinaLisa, tack för att du finns. Andrahalvlek, intressant, ska fundera lite. Återkommer med kommentarer både hos mig och er andra när jag orkar. Just nu har jag fullt upp med att bara vara. Vara nykter.

Där gav du verkligen den listiga och kraftfulla alkoholdjävulen en rejäl snyting! Du var starkare ? Sträck på dig och var stolt över det!

Kram ❤️

Javelin

Vilken styrka! Jag kommer aldrig glömma din beskrivning av att du t o m satte dig på händerna... Det behövs inga ord för att inse vilka krafter det handlar om. Du vann, det räcker så. Jag önskar dig all medvind i världen! ❤ Tack att du delar med dig!

Jag har förstått på dina senaste inlägg att alkoholdjävulen kidnappat dig igen. Jag har aldrig sagt det till dig men när jag läser av dig tänker jag ofta på min moster och tillika gudmor. Jag tror ni är i ungefär samma ålder. Samma varma hjärta men som sagt, kidnappade av en ond makt. Också en fin människa som fastnade i alkoholens våld i unga år. Hon bor i ett hus långt inne i Västergötlands skogar med en sambo som har samma problem och tyvärr har nog de båda gett upp. Men det har inte du!
Vill bara skicka dig en stöttning för jag vet att du aldrig kommer ge upp.

Den som fortsätter söka kommer att finna, kanske inte exakt vad den letade efter från början men tillslut något som man inte visste var lösningen. Kram <3

Finaste Vinäger, beundrar dig otroligt mycket. Du är så klok, så stark. Det är underbart att läsa dina rader igen.
Största kramen miss Hyde

Styrka till dig, Vinöger. Jag är fortfarande så nyfiken på vad och när det här startar igen hos dig. Och det här med panikångesten... när kom den? Jag har ju ett lite likartat förhållande till alkohol och är så trött på det. När jag började skriva härinne kunde jag inte alls identifiera mig med periodarna, men nu ligger det kanske närmast till hands ändå. Känns väldigt konstigt och du är den som bäst beskriver det här som jag också drabbas av. Och så den här känslan när det ”slår av”. ”Nu är det slut och jag vet det” - hoppas du får återvända till den snart.
Jag vet att jag dricker för att medicinera - och jag tror till viss del att det är kemiska processer i kroppen som jag vill behandla, som orsakas av nåt helt annat än beroende, därför blir jag så nyfiken på din panikångest - som du heller inte får hjälp med. Ångestpåslag, hormoner, blod etc och så alkohol som medicin på det. Om ångesten mer är kroppslig än själslig, vad får vi då?
På Skavlan igår pratade en man som andades i extremt kalla situationer och menade att vi inte hanterar våra kroppar rätt med det sätt som vi andas nu.
Jag tycker ju att du verkar vara så klok, reflekterande och trevlig på alla sätt Vinäger och du har kommit långt...Å så startar det igen. Jag har ju skrivit många gånger att jag inte riktigt får nån kick av att dricka - och jag vet att jag medicinerar annat. Du beskriver mer en positiv känsla av ruset, men tänk om grundmedicineringen orsakas av något annat? Och det egentligen är orsaken till detta tillstånd som är mest intressant att behandla. Min teori är helt enkelt att våra hormoner och kemiska system i kroppen har stor betydelse och att de kanske i vissa fall (eller i alla fall) orsakar beroendet. Alkohol ger ju så många andra effekter även på de kroppsliga signalsystemen, därför är det kanske svårare att se hönan och ägget. Finns det kemiska (hormonella) orsaker till din panikångest är det jag egentligen undrar? Och medicinerar du detta med alkohol för att återvinna balansen? Får en kick och så är det igång... Hur som helst hoppas att du snart blir fri igen, Vinäger.

Ännu en repris. Så här beskrev jag nykterheten för "längesedan":

"... Sjukt egentligen, det som de flesta andra inte ens reflekterar över, välkomnar vi som någonting bra, fint, ja, otroligt stort till och med.

Och det är det ju. För mig. För oss. Som av plågsam erfarenhet vet alternativet. Gång på gång.

Det som ingen annan kan förstå. Kanske respektera att det är så. Men ändå inte förstå. På djupet.

Att man åtrår något man hatar. Att man längtar efter något som förstör så mycket. Att man tar till något som i förlängningen ger en obeskrivlig ångest...

Inte konstigt att andra har svårt att förstå. Det hade jag också. Då. I mitt förra liv.

Nu vet jag.
Nu är valet mitt.
Nu är det upp till mig.

Så lätt - och ändå så svårt."

-----

Tack för ovärderliga kommentarer. Återkommer när jag orkar. Ett undantag:

Torn, tack, imponerad över att du tog dig igenom hela min tråd. Ibland tänker jag att jag ska ge ut den i bokform. Kanske hjälper den någon som gång på gång tar återfall. Men först vill jag ju ha ett lyckligt slut...

Kram till er alla fina kämpar. Fy f-n vad ni är bra.

Du är bra.
Vi kämpar olika strider här, och det lyckliga slutet är kanske det som pågår, precis just nu. Det får vi se.
Jag skickar tankar, många.
Kram.

Som en elak sambo som bara vill att man ska bete sig som ett svin, bli ovän med folk, och dra på sig en massa sjukdomar. Och som dessutom lockar och pockar och hetsar en att dricka mer och mer.

Alkoholen är verkligen en narcissist!

Kram ❤️

Jag hejar på dig, så väldigt mycket ❤️. Kom ihåg att inget återfall tar bort alla nyktra dagar. Du har visat sig själv att det är möjligt och att det kommer att bli så igen.

Skickar styrkekramar till dig ❤️❤️❤️❤️

Jag är övertygad om att din bok kommer få ett lyckligt slut. Och den kommer bli en bästsäljare ❤️

Styrkekram?