Skammen är vi alla här väldigt väl bekanta med!

Läs och skriv mycket här på forumet så ska vi stötta och peppa allt vad vi orkar och hinner med ?

Gresslon

Ung. Eller betraktar mig som ung då jag är strax över 30 år. Har haft ett problematiskt drickande i cirka 10 år. Som tonåring levde jag med depression, ätstörningar och ett svårt självskadebeteende. Började ta till alkoholen för att döva ångesten. Drack mycket och då jag redan hade intensiv kontakt med psykiatrin la de in mig på avgiftning och antabus som påföljd. Var nykter 6 månader. Började dricka "kontrollerat" igen.

Mitt liv fick en nystart efter ännu en djup depression och jag läste upp mina gymnasiebetyg och började på högskolan. Kom ut som homosexuell och livet kändes äntligen bra.

Blev färdig socionom och arbetar som socialsekreterare. Flyttat utomlands och tillbaka till Sverige.

När jag varit i förhållande har jag ofta passat på att dricka då jag varit ensam. Sedan ett år tillbaka lever jag ensam och alkoholen blir min vän.

Varje dag går jag till jobbet för att hjälpa människor i utsatta situationer. Jag intalar dem att det inte är skamligt att komma till socialtjänsten utan att vi finns där för att hjälpa och att det är många som behöver hjälp. Samtidigt är jag bakfull från att ha druckit i min ensamhet och skammen fyller mig från topp till tå.

Jag tittar mig omkring när jag går in på systembolaget för att se om jag ser någon jag känner igen och har redan kommit på en bra förklaring om varför jag är där på en måndag.

Det är så tragiskt och jag vill inget hellre än att vara nykter och lycklig istället för onykter olycklig.

Har du slutat dricka nu, eller umgås du bara med tanken?

Det är stor skillnad på att vilja sluta dricka, och att verkligen bestämma sig för att göra det. Vägen dit är olika lång för alla.

Vilket påstående stämmer bäst tycker du:

1) Jag vill sluta dricka alkohol.
2) Jag vill inte dricka alkohol.

Låter likt, men för mig har de olika innebörd. Det tog tid för mig att verkligen komma till tvåan. Önskade så innerligt att jag kunde dricka ”normalt”, men till slut var jag tvungen att acceptera faktum. Och nu vill jag verkligen inte dricka alkohol. Vill inte riskera min nykterhet.

Nykter dag 31 idag och det har inte varit speciellt jobbigt. Längsta nyktra tiden jag haft som vuxen, förutom då jag har varit gravid.

Jag har läst på massor, hängt härinne på forumet massor, levt projekt ”Nykter” nästan 24/7. Och det är SÅ värt varenda minuts arbete med mig själv.

Blir en ju inte automatiskt av att sluta dricka. Men skammen, som du beskriver så väl och initierat- den slipper du.
Mitt bästa råd, oavsett om du ska hålla upp, sluta helt eller ha en vit vecka. Det är att ta en enda dag i taget. Läs och skriv här!