CJB

Hej på Er!
Ska försöka undvika att skriva en bok...
För ca 20 år sedan så levde jag ett trasigt liv med både droger och alkohol. Tog mig ur detta och livet har gått framåt utan några större bekymmer.
För drygt ett år sedan träffade jag en dam som fick min värld att vändas upp och ner. Måste säga att begreppet ”älska någon” fick en helt ny innebörd. Denna dam hade i sitt tidigare liv levt tillsammans med en renodlad alkoholist. Själv tar jag ett visst avstånd från alkohol av naturliga skäl. Att hennes syn till alkohol var negativ såg jag rätt naturlig och detta var ju grädde på moset för min del.
Nu till saken. Allt eftersom tiden gått så märker jag att hon faktiskt dricker mer och mer. Framförallt för mycket. Hon blir helt enkelt ordentligt full. Jag har förklarat detta för henne. Har även förklarat att detta inte är något som tilltalar mig. Hon blir ”dreggig”, vet inte vad hon säger, får en allmänt taskig attityd osv. Dagen efter så ångrar hon detta, ber om ursäkt och lovar att detta inte ska hända igen. Men tro mig, detta händer om och om igen. Saken hör även hit att jag själv har fruktansvärt svårt att ha tillit till människor som brukar alkohol. Tyvär har hon ju själv bekräftat detta genom hennes tomma löften.
Jag har även förklarat detta för henne att jag inte känner någon tillit till henne när hon dricker. Nu ligger man här igen medan hon är ute på fyllan. Jag har börjat känna någon viss form av obesvarad kärlek i detta och det får mig att gå sönder.
Jag älskar henne av hela mitt hjärta men känner inte det samma. Det känns som hon struntar i mina känslor, min tillit till henne osv.
Det börjar kännas som att alkoholen är något hon älskar mer...
Går som sagt sönder och vet inte vad jag ska göra...

Ville bara skriva att jag känner igen allt!
Och man går sönder av att alltid hamna på
Plats två eller kanske t o m lägre.

Det finns ju ingen logik mer än att alkoholen typ kidnappat deras hjärna.

Jag vet att det enda raka för mig själv är att lämna, men när jag inte träffat min på några dagar är det som bortblåst.

Försök göra sånt som får dig att må lite bättre! Kram

Känner också igen mig. Levde med min man i 20 år. Och han valde att dricka hellre än att vara med mig. Sorgligt, men vi har inget att säga till om, när det gäller alkoholen. Och den som dricker bestämmer själv om hon/ han vill sluta. Vi bestämmer bara över våra egna liv.
Så som föregående sa, försök göra något som du tycker om. Tänk på vad du vill. Man får lite distans till allt om man börja tänka på sig själv, och inte bara vad den andre gör.
Fortsätt skriv, du kommer säkert få flera goda råd.

CJB

När väl alkoholen gått ur kroppen så kommer ångesten... Hon ångrar sitt beteende och bla bla bla... Tror tyvärr inte ett skit på vad hon säger. Men som jag sa tidigare är nästan det värsta hennes attityd och syn på hennes brukande av alkoholen. Hon gör klart för mig att hon minsann måste dricka för det gör ju alla andra. Annars får hon sitta i ett hörn och ha tråkigt eller sluta umgås med sina vänner. Då la hon alltså över skuldkänslan på mig!!!
Allt skulle varit så mycket enklare om hon kom hem en dag och sa att hon träffat en annan, det är ju då trotts allt en annan människa.

Jag läser botten upp av Lena Holfve. Tycker hon ger en rätt bra syn på vad alkoholism är! Våra käraste är ju typ kidnappade av alkoholen och det finns inte mycket vi kan göra åt det! Det beror inte på dig eller mig!

Craig Nakken har skrivit missbrukaren och jaget. En oehört bra bok där man verkligen förstår dessa två personer. Ja du kommer i andra hand. Drogen i detta fallet alkoholen är viktigast och det finns inget förnuft i detta, inget betyder något förutom att skaffa det man vill ha, det man är beroende av.. t.o.m. viktigare än ens barn.

Du har insett att orden inte betyder något och det håller jag med om. Det är handling som räknas när man har en relation med någon som har missbruksproblematik.