av InteMera

InteMera
tis, 2020-03-10 - 20:55

Du Adde som brukar ha kloka råd: vad ska man ta sig till med en alkoholist som lever helt i förnekelse? Han blånekar till allt och alla frågor, även dagens utspel kommer han säga jag inbillar mig, att han bara jobbat och inte hann svara och sen gått och lagt sig. Han blånekar de gånger barnen sagt han varit full innan jag kommit hem. Hos soc sitter han vältalig i kostym och ingen mänska tror mig på det jag berättar och de ser inga som helst hinder att han bor med barnen, och snarare får jag en åthutning att jag ska sluta hitta på och svartmåla, att det kan leda till att jag tappar vårdnaden. Vad gör man med en så kall narcissistisk och sociopatisk alkoholist som struntar i om han skadar sina egna barn, för att det är viktigare för honom att vinna än vad som är rätt för dem? Jag hittar inte en enda myndighetsperson som fattar att det dom ser på soc kontoret inte är densamma som demonen jag bor med. Denhär typen av förnekande men ännu framgångsrika och samtidigt rätt narcissistiskt lagda alkoholister är nästintill omöjliga att vinna emot i en vårdnadstvist i rätten, så jag spelar med enorma insatser den dag jag väljer att gå. Jag och barnen skulle ha det bra om vi bara fick gå, men den dag jag går för gott har kampen bara börjat - inte slutat.

MalmMia
ons, 2020-03-11 - 07:04

Fruktansvärt att sitta fast i en rävsax. Du harbarnen i första fokus vilket är bra och så det ska vara. Ja, våra alkoholister lever ju i förnekelse. Så svåra att prata med och nå fram. Jag vill bara skicka dig lite styrka och hoppas att du snart kan hitta en framkomlig väg.

Adde
tors, 2020-03-12 - 11:35

för förtroendet men jag vet inte om jag kan ge råd men jag kan berätta hur jag fungerade.

Jag var som din man och blånekade till allt. Faktiskt kommer jag ihåg en episod då frugan kom hem och frågade om jag druckit och medan jag tog stöd av väggarna för att inte ramla omkull svarade jag : Näerå...

Den blicken jag fick då kommer jag fortfarande ihåg.

Jag har aldrig vart indragen i nån soc-utredning annat än när jag själv tog kontakt med soc för att få hjälp med en behandling. Den kärringen hade ingen som helst susning om oss alkisar !! Vid första mötet sa hon att hon tvivlade på mig eftersom jag hade jobb, familj, fina kläder och företag. Hon fattade inte att det är fullt möjligt att ha parkbänken hemma i vardagsrummet. Jag har genom åren som aktiv träffat en hel hög med högutbildade socionomer (och några psykologer) som har precis noll koll på hur vi alkisar fungerar och det är såååå lätt att runda dem och framställa mig själv som guds ställföreträdare på jorden. Och jag har faktiskt bevarat den förmågan att använda vid tillfälle :-))

Idag vet jag ju att en mycket användbar väg är att ta kontakt med AA ( eller ett behandlingshem som jobbar med 12-stegsmodellen) och be om hjälp att konfrontera en alkis som ännu inte erkänt. Jag har ju använt samtliga olika former av lögner som går att hitta på och jag ser ju dessutom när jag har en alkis framför mig utan att denne ens har öppnat munnen. Varför funderade jag på i början och det är så enkelt att hela kroppshållningen, uttrycksmönstret, ögonens rörelser är en spegel av mig själv som aktiv. Och ibland är det igenkännandet en aning besvärande då båda parter vet att den andre vet... Inte minst blir det besvärande när jag känner igen en tablettberoende som ska fungera som terapeut....
En vän här på forumet har sagt : Du vet att den lögnen har jag hittat på. Mer ärligt kan det nog inte sägas.

Att övertyga en alkis om att denne ÄR alkis är inte lätt men jag har flera gånger sett att det kan fungera med en konfrontation med andra alkisar. Ibland hjälper inte det direkt men det kan påskynda sjukdomsförloppet när alkisen känner att nån ser igenom lögnerna. Klassiskt är när den anhörige själv tar en Familjevecka och ser sin roll och upptäcker att hen helt plötsligt tar udden av alkisens trix. Vi får ju inget kvar att trixa med... Inte sällan så tar alkisen själv kontakt med behandlingshemmet och vill ha en egen behandling inom 6 mån. (Beror lite på behandlingshemmets villkor där).

Jag håller tummarna för dig och hoppas verkligen att du kan få ett eget bra liv !

InteMera
tors, 2020-03-12 - 18:26

Det är nog en sån gåva min man också besitter, att vid rätt tillfälle lyckas framställa sig som guds gåva till jorden. Och det är väl exakt det som stör mig att inte dessa soc människor ser igenom. Men hur skulle de kunna det, om de helt saknar insikt och utbildning i alkoholism? Jag är tydligen inte ensam i att uppleva det saknas kunskap om att parkbänken mycket väl kan stå i vardagsrummet, att man har allvarliga alkoholproblem är för många idag ändå kombinerade med välbetalda statusjobb och ett till ytan sett bra svenssonliv med fru, barn, hus, resor, hobbyn, träning mm. Dendär ensamma fyllan i garaget och aggressiva utbrott mot familjen kan ingen ens föreställa sig, kontrasten är så stor så bara med att man berättar om det för en utomstående så låter det så långsökt och olikt den leende välstädade och vältaliga person de har framför sig på ett soc möte så de inte kan tro en. Varför har inte soc någon utbildning om alkoholism, skulle ju tro en ansenlig andel av klienterna som hamnar hos dem har någon form av missbruksproblem i botten också?

Men tack Adde för dina tankar, jag tror du kan ha helt rätt i att det ska till en konfrontation av en annan alkoholist innan försvaret rämnar. När inte lögnerna mer biter. Sen vet jag inte hur jag ska få min man till en sån situation, han säger ju sig inte ha nåt alkoholproblem så varför skulle han gå till AA? Han tyckte tanken var löjlig när jag föreslog det förut, han undrade vad han skulle dit och göra. I hans tycke är det bara lite avkoppling det han sysslar med, inte ser han det enorma obehag jag och familjen lever med som nåt annat än mitt påhitt. Han tar inte ansvar och tycker jag får skylla mig själv om jag mår dåligt. Men när jag åker hemifrån blir han också arg, fattar inte hur man kan tycka nån annan ska måsta sitta och se på när man vinglar runt, sluddrar och har sönder saker. Har till och med spelat in honom och visat men det fick han också bortförklarat, inte var det alls som det ser ut på filmen, ljudet förvrängs och vinkeln gör det ser ut som han lutar och bla bla bla. Ja förklaringarna är oändliga och allt utom sanningen kan han prata länge om.

Adde
tors, 2020-03-12 - 19:42

släpa med honom till AA :-)) Inte så jag menade med konfrontationen ! De kommer hem till er när du vet att han är hyfsat nykter så han kan ta in vad de säger. Bakis ? Ja ok ! Full ? NEJ !!

En hel del alkisar har blivit räddade när de hamnat i en sjuksäng pga fylla och några nyktra alkoholister har besökt dem innan de hinner skrivas ut igen. De (Vi!!) är liksom mer mottagliga när ångesten härjar som värst i oss.

När jag gjorde min behandling var där en som pluggade på socionomprogrammet som gjorde sin "lärlings"- (vet inte vad det kallas) utbildning hos oss. Hon fick vara med på alla typer av behandling som grundbehandling, Familjevecka och Ungdomsvecka och hon kunde därmed följa 3/4 av min familj. Hon var så totalt chockad över att det skiljde så enormt mycket mellan teori och praktik ! Och det är otroligt sällsynt att socionomer/behandlare är med på öppna AA/Alanon-möten vilket jag tycker är urkass.

Ta hand om dig och fundera lite på en Familjevecka för egen del !

gros19
tors, 2020-03-12 - 23:00

Vill förklara lite vad jag upplevt när jag jobbat som socionom inom missbruksvården. Vi hade flera tolvstegsterapeuter som på olika sätt framförde att har du inte fattat att tolvstegsmodellen är enda vägen till nykterhet och drogfrihet så är du dum i huvudet. Man är inte dum i huvudet för att man är socionom, men jag håller med om att det är bra att man besöker möten. Vi hade tolvstegsterapeuter på min arbetsplats som var en katastrof i sin trångsynthet bl.a. en som inte visste skillnaden på social fobi och schizofreni. Sånt var väldigt pinsamt när man hade möte med psykiatrin. På senare tid hade vi dock toleranta, vidsynta terapeuter som fungerade utmärkt tillsammans med socionomer och där man berikade varandra genom sina ibland olika synsätt. Träffade en terapeut på Nämndemansgården som sa att du kan bli nykter på egen, genom miljöterapi, kbt eller någon annan metod, men han sa också att tovstegsmodellen är en bra metod. Allt handlar om motivation. Det kallar jag vidsynthet.

Blade Runner
fre, 2020-03-13 - 17:08

Jag tror du behöver hoppa över den där Ronjaklyftan som är så läskig. Ta fart, bestämma dig och bara hoppa. När du gjort det står du fast i ditt beslut och sedan följer några skakiga månader som du kan hantera med all din erfarenhet och bara fortsätta gå i rätt riktning.
Stor kram från en som vet EXAKT hur det är.
Blade Runner

Skrållan
fre, 2020-03-13 - 21:07

Jag har eller numera hade, en man, mitt ex, som förnekade och fortfarande förnekar att han dricker för mycket. Fast det fanns bevis på bevis. Men sedan kan jag undra varför vi måste ha bevis, varför vi måste ha ett erkännande från den som dricker, för vi vet ju redan.
Ja det vore bra med ett erkännande om nu mannen vill sluta, men när dom inte vill, så försvarar dom alkoholen till sista droppen.
Jag hade inte mer tid att vänta. Jag var tvungen att börja leva mitt liv.
Jag spelade också in min man, i hopp om att han skulle vakna till liv och vilja bli nykter. Men han tittade på filmen och sedan tystades det ner. Ingen kommentar.
Ja det är inte lätt, inte lätt att lämna.
Men hur länge ska vi anhörig vänta?
1 år, 5 år eller 10 år?
En stor, stor kram från mig, förstår vad du går igenom?

Blade Runner
fre, 2020-03-13 - 21:25

Det du skriver är så relevant. Vi försöker argumentera genom att lägga fram bevis och trots att vi har tusentals bevis hjälper det inte och ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Om vi stannar upp och bara försöker känna vad vi själva vill blir det så mycket lättare. Kram Blade Runner

InteMera
ons, 2020-03-25 - 14:12

Tack för era kommentarer. Visst är det så som ni säger, inga bevis i världen kan göra nån skillnad för den som dricker. Och väljer att fortsätta med det även när bevis sätts fram under näsan på dem, när de väljer att strunta i reaktioner från familjen och vägrar förstå eller ta ansvar. Jag tror vi anhöriga vill se bevisen själv, som för att få bevis på att vi inte inbillar oss eller håller på att bli galna. För den som dricker gör dom nog ingen skillnad.

Hos oss gick det ganska bra i nykterhet i några månader. Sen kom nuläget med corona karantän och allt exploderar i händerna på en igen. Mannen i garaget andra dygnet på raken, sover halva dagen fastän han borde jobba hemifrån också och visar sig bara kort i huset med allt vildare fylleuppsyn för att hastigt kasta i sig nåt att äta för att sen gå tillbaka ut och fortsätta med sitt. Själv försöker jag jobba på distans och ta hand om två barn som ska sköta sin skolgång också på distans pga karantän och samtidigt ha oron över hans fort eskalerade alkoholintag. Kan säga jag är lätt stressad...Hur ska man i detta läge orka bryta upp? Orka stanna? Orka leva över huvudtaget? Har ingen uppkoppling i lägenheten så inte så lätt att dra dit och behöver utrustning för mitt jobb så är inte helt lätt just nu att byta bostad mer än för nån timme. Vill bara gå ut på gården och skrika rätt ut...

Önskar alla er därute med samma helvete hemma styrka och mod i dessa prövningens dagar, att stanna hemma i veckor hela familjen när en väljer att dricka kan nog knäcka vilken familj som helst!

Clara
ons, 2020-03-25 - 14:54

Jag spelade också in min man, var livrädd att han skulle kräva barnen halva tiden. Men på honom fanns så mycket, orosanmälningar från både beroendeakuten, skola och förskola. Han hade till och med blivit lob:ad. Och när jag väl tog steget - jag köpte en lägenhet bakom hans rygg - orkade han INGENTING. Sonen sov hos honom vid två tillfällen, dottern inte en enda gång. Sen orkade han inte mer. Han har bråkat och tjafsat med mig, mest via sms, men inte tagit ett enda steg längre än så.

Om du flyttar med barnen till lägenheten på riktigt - vad tror du händer då? Kommer barnen att gå tillbaka hem till honom, eller har du dem med dig? Hur gamla är de? Har du pratat med hans arbetsgivare? Ofta har de förstått mer än man tror.

Jag tycker att du tar chansen nu under rådande karantän och sjukskriver dig eller vabbar. Och så fixar du bredbandsabonnemang eller vad som nu krävs i lägenheten, och sen åker du inte tillbaka till din man mer. Släpp bomben, se vad som händer. Jag förstår att ovissheten är FRUKTANSVÄRD men det här kan du inte vara kvar i länge till.

(Jag spelade också in, förresten. Och så har jag foton som en kompis tagit när han ligger utanför sitt hus, så full att han inte kan resa sig. Jag har aldrig behövt använda dem.)

(Samt inser att jag haft sån tur med soc! När jag själv orosanmälde hamnade vi hos en 27-årig tjej som började med att säga: "Jag har träffat din man. Det var väldigt mycket snack och väldigt lite verkstad, kan man säga." Jag: "Å, ja. Vad skönt att du såg det. Själv tycker jag nästan att det låter som att jag sitter och ljuger." Hon: "Ja, så kan det säkert kännas när man inte är van vid sånt här, men jag träffar alkisar hela tiden.")

Önskar dig all styrka och välgång.

InteMera
ons, 2020-03-25 - 15:58

Tack Clara! Du verkar ändå haft tur med både att mannen inte orkat bråka rent juridiskt och att du träffat förstående personer hos myndigheter. Den turen har inte jag haft, nånstans eller någonsin och jag vet att min man skulle leva för att förstöra resten av mitt liv om han får chansen. Han kommer ruinera mig ekonomiskt, jag kommer få sitta hos myndigheter, polis och rätten och bli bortpratad och misstrodd så det slutar med det är jag som sitter utan barn på parkbänken hemlös i slutändan. Det är inte som att jag inbillar mig, jag har redan varit igenom en sån vända. Jag vet hur lagen ser ut och jag vet vilka riskerar jag tar om jag går, har juridisk hjälp och rådet jag får är att det ser inte lovande ut. En narcissistisk person som lyckas ljuga och manipulera är enormt svår att komma tillrätta med, när ingen normal mänsklig vilja till gott finns. Därför jag stannat ens såhär länge. Det förefaller så enkelt: gå och allt blir bra. Men om jag går blir det ännu värre...Om han super ihjäl sig är jag inte så bekymrad över, det är min och barnens möjlighet till en framtid jag är orolig för. Inte är dethär nåt liv heller, men hur ser barnens liv ut om det slutar med det är han som får den och jag kanske inte ens får träffa dem? Kan inte leva med den tanken.

Clara
tors, 2020-03-26 - 10:23

Ja, inser plötsligt att jag haft en jävla tur mitt i oturen. Jag är starkare än han, så är det. Och jag har inte träffat en enda person som misstrott mig. Bor du i en stor eller liten kommun? Jag bor i en stor Stockholmskommun, kanske har folk lite extra koll och omvärldsbevakning här?

Min man var också helt inställd på att han skulle ruinerna mig. Han skulle t ex inte gå med på att vi sålde huset, det skulle stå och ticka pengar "så att du går i personlig konkurs". Och så många gånger han har sagt att han ska göra mitt liv till ett helvete! (Intressant, förresten, att de "ska - i futurum" göra livet till ett helvete. Att de inte fattar att de redan gjort det, att det ÄR skit att leva med en missbrukare! I presens. Jag tänkte på, häromdagen, hur det skulle ha varit nu, under coronan, att fortfarande leva med honom. Han skulle ha tagit varje presskonferens, varje rapporterat dödstal, som en ursäkt för att supa ner sig. Han kunde inte hantera nån stress överhuvudtaget. Ett trasigt nagelband kunde utlösa en fylla!

Men jag tänker på dina barn - hur gamla är de? Finns det nån chans att de kan prata med lärare, kurator etc, som kan orosanmäla så att du har nåt "från det hållet"?

Fem år efter att jag köpte min egen lägenhet längtar jag förresten fortfarande efter att han ska supa ihjäl sig. (Och innan detta var han världens skickligaste och mest verbala ekonomichef.)

Vilken jävla sits du sitter i. Jag gillar egentligen inte styrkekramar, så jag skickar en styrkecoronaarmbågshälsning.

Clara

InteMera
tors, 2020-03-26 - 10:51

Jag bor i en liten kommun och bemötandet har varit detsamma även i den tidigare kommunen vi bodde. Även efter orosanmälningar från dagis i tiderna och diverse andra så slutade mötena alltid på samma sätt hos soc. Nämligen att han visar sig från sin bästa sida just när det gäller och ingen tror mig eller barnen. Och så går tiden och dom glömmer bort oss, hör av dig om det är nåt typ. Och det gjorde jag förr, många gånger men varje gång med samma resultat så nu ser jag inte längre iden att alls dra in dem. Dom fattar ändå inte, ingen jag mött förstår alkoholism. Eller om dom inte vill för att det kostar dem pengar och timmar dom inte har hos kommunen om dom faktiskt ska hjälpa till. Så länge barnen sköter sig och har rena kläder och mat på bordet så verkar ingen tycka det är nåt fel, ”alla vuxna dricker ju alkohol” som jag fick kastat i ansiktet av en soc tant en gång som för att påtala det är jag som är överkänslig. Det är just dessa ännu samhällsmässigt välanpassade alkoholister som är svåra för oss anhöriga att få andra att se, när dom har högbetalda jobb och stora nätverk som de ändå på nåt märkligt sätt länge lyckas hålla upp masken för. Antar att smygalkisar är vanligt även i högre kretsar, men det är ofint att prata om det och folk vill inte blanda sig i och arbetsgivaren märker heller ingenting så länge de lyckas trolla fram resultat och prata bort eventuella märkvärdigheter. Som min man. Det ska gå rätt långt i träsket innan de inte längre kan jobba och först då är det kanske nån utomstående som fattar.

Barnen är såpass stora nu så vi pratar öppet om saker, dom konstaterar mest att jaha nu var det en sån dag igen för honom och vi andra fortsätter med vårt. Har sen länge åkt på semester bara jag och barnen, och också alla vardagsaktiviteter är det jag och barnen som åker på. Så vi räknar egentligen inte med honom oavsett, då man aldrig vet. Sorgligt egentligen. Spelar ingen roll mer om han är full eller nykter, han har liksom mentalt checkat ut från familjen för länge sen. Samtidigt vägrar han låta mig gå och ta med barnen, har många gånger frågat vad han ens ska med oss till när han ändå inte vill umgås med nån av oss. Tror han bara inte vill vara ensam, det är konceptet av att ha en familj han gillar, inte att det faktiskt kräver nåt av en också. Och så lever han bekvämt i vårt hus när vi båda jobbar, ensam faller han nog hårdare ekonomiskt än vad jag gör för jag har i många år planerat min ekonomi för exit ur detta förhållande medan han sorglöst dricker och shoppar upp sina pengar.

Men ja dethär är inte hållbart och jag har ältat länge nog också på detta forum, men vet inte hur jag nånsin ska våga riskera mina barns hela framtid för att själv slippa se honom full nånsin igen.

Azalea
tors, 2020-03-26 - 14:59

Skickar över en stor kram till dig. Den hjälper inte men jag hoppas att den värmer lite.
Azslea

Sofia
tors, 2020-03-26 - 17:33

Hej InteMera! Vad ledsamt att ta del av att dina erfarenheter av socialtjänsten har varit så ohjälpsamma och invaliderande. Du sitter som i en rävsax i relationen. Du mår inte bra av att vara kvar med honom men är samtidigt rädd för att bli ruinerad, misstrodd och kanske t.o.m. bli av med vårdnaden av barnen ifall du skulle ta steget och gå, eftersom din man kan manipulera och få det att se ut som att han inte har några problem. Det låter som en extrem belastning för dig nu - i karantän med eget distansarbete, barnen hemma som ska tas om hand och distansplugga och så hans eskalerande alkoholintag. Förståeligt att du känner för att skrika emellanåt! Det låter som att du och barnen ändå har hittat en bra strategi i att göra saker utan honom, att ni planerar saker och semestrar som ni trivs med utan att räkna med honom. Fint att ni kan prata öppet om saker, du och barnen. Det är sannolikt till stor hjälp för dem, att kunna sätta ord på vad som händer i familjen med en trygg och stabil vuxen.
Se det inte som att du ältar här på forumet, det här är din plats där du får göra vad du vill! Jag tänker att i ett sånt speciellt och ansträngande läge som du är i just nu kanske det kan kännas välbehövligt att "skrika ut" lite frustration här, du är så välkommen att göra det!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

InteMera
mån, 2020-06-15 - 07:24

Tittar in här på forumet ibland och läser alla era andras berättelser. Som vi alla kämpar, lite olika och på vårt eget sätt men samtidigt så ohyggligt lika! Jag kände mig tvungen att ta en paus från mitt eget skrivande här i våras, när jag läste det jag skrev märkte jag hur arg och bitter jag lät. Hur låst i tanke och handling. Antar att en redan svår situation med mannens drickande blev för mycket med också världssituationen och samtidiga problem på jobbet. Kroppen sa ifrån, antar det jag dragits med hela våren kunde klassas som depression eller åtminstone en ihållande melankoli och sorgsenhet.

Mannens drickande har bara eskalerat längs våren och jag och barnen har spenderat allt mer tid i min lägenhet. Förra veckan verkar han först själv för första gången verka börja förstå att han håller på och mister både familj, hus och jobb pga drickandet och sökte faktiskt frivilligt hjälp. Men när jag fråga hur mötet gick fick jag bara en fräsning till svar så antar jag inte kommer delges någon mer information om vad som sagts, planerats eller tyckts. Så länge han vägrar prata med mig känns det kört. Jag och barnen åkte iväg på semester som planerat och känns skönt att få andas fritt nu några veckor och inte behöva tänka och planera för mycket framåt, om ens nu bara för ett kort tag. Det kommer bli en tuff sommar misstänker jag, med svåra beslut som behöver fattas. Länge tar det att få ordning på sitt huvud och sitt känsloliv efter att ha levt åratal med någon som dricker, men jag ska försöka vara snäll mot mig själv och försöka återta min kraft för ingenting blir lättare eller bättre av att man slår ner på sig själv och nekar sig möjligheter att drömma och se en bättre framtid.

Benj123
sön, 2020-06-28 - 14:48

Hej❤️ Jag känner igen mig i din berättelse. Att vilja lämna men inte kunna. Fråga mig inte varför. Hatar denna jävla sprit. När jag ser honom bli mer o mer onykter för att plötsligt gå över gränsen o bli dum o jävlig. Dagen efter bär jag skulden till allt säger han. Jag vill ta steget men mina känslor är fortfarande starka eftersom han är fin när han är nykter. Kram ta hand o dig

Skrållan
sön, 2020-06-28 - 19:14

Roligt att höra från dig InteMera.
Förstår att du haft det jobbigt. Hemskt när det är flera saker som drabbar dig.
Ja det är tufft att fatta beslut, men till slut finns det inget alternativ. Man bara måste tänka på sig själv, för att överleva.

Blade Runner
sön, 2020-06-28 - 23:17

Jag var inte heller skrivit på flera månader, har lagt allt fokus på att steg för steg ta mig ur min mardrömssituation. Nu är 20 års äktenskap med psykisk misshandel och alkoholism som eskalerat över. Jag bor själv med barnen och ett bodelningsavtal är klart. Ett under att han till slut skrev på. Jag har gett bort hälften av mina tillgångar ( han hade inget/supit bort allt) men nu är jag fri sedan några dagar. Nu börjar mitt liv och den nya resan. I flera år väntande jag på att bli tillräckligt stark att kunna ta detta steg. Sedan stålsatte jag mig och har planerat varje steg i minsta detalj. Jag har inte låtit mig bli sentimental jag har tittat i backspegeln och sagt aldrig mer. Jag känner mig enormt lättad och också ensam men jag är fri. Sms och anklagelser fortsätter hagla, men jag kan ignorera dem nu även om vissa påhopp fortfarande gör ont. Jag tycker du bara ska fokusera på dig och dina barn på semestern och ta ledigt och njuta. När semestern är klar kan du fatta jobbiga beslut. Du vet ju att det inte blir bättre och att du inget kan göra men att du och barnen är värda så mycket mer. Du är fantastisk och du klarar detta. Blade Runner som följt dig på din resa !