Ja, vad säger man? Suck! Min man tycker att han har tagit tag i situationen nu. Han har varit en gång till en alkoholterapeut (det blir fler gånger) och enligt honom var hon frågande till varför jag lämnar honom utan att ge honom en ny chans. Hon menar att orsaken till problemen är att vi har svårt att kommunicera så hennes rekommendation är familjerådgivning så att han kan prata mer vilket hjälper mig att lita på honom. Han har inga alkoholproblem så han behöver inte sluta dricka. Hur kan han ens tänka att jag kan tro på att en alkoholterapeut gör den bedömningen och ger en sådan rekommendation?
Han har också berättat för sina syskon men han har bara berättat att vi har haft det jobbigt i några år. Förnekelse verkar vara total och det känns verkligen som att någon har tagit och bytt ut hjärnan på honom. Det är väl bara att inse att min lilla förhoppning om att han skulle inse problemet inte kommer att hända.
Tack för stöd och att ni delar med er av egna erfarenheter. ❤️

Läser min gamla tråd och ser att allt är detsamma och ändå inte... känner mig så förvirrad? Det har nu gått tre månader sedan vi flyttade isär och livet är oerhört sorgligt men samtidigt har jag lugn och ro. Jag har lägenheten i två månader till så det börjar bli dags att tänka på om vi ska flytta ihop igen eller flytta isär på allvar. Min man har tagit tag i sina svårigheter med både alkoholen och svårigheter med att uttrycka sin känslor genom KBT och några samtal. Han säger att oavsett vad som händer mellan oss så har han förstått att han har problem och kommer att jobba med sig själv. Vacker så! Han kan inte tänka sig att sluta dricka utan tänker dricka 1-2 ggr i veckan och 2-3 glas vin. En del av mig tror att han kan klara av det här och en del av mig tror att han tror att han kan klara av det men att det inte kommer att fungera i alla fall. Just nu när han bor själv så dricker han inte för mycket (vad jag vet?) för han kör bil tidigt på lördag-söndag, han hämtar vänner sent på kvällen och han luktar inte sprit när vi ses någon tidig morgon. Jag vill att vårt äktenskap ska fungera men samtidigt vet jag verkligen inte om jag orkar försöka igen. Hur ska jag någonsin kunna lite på honom igen?

Bestemor

Sitter själv vaken och funderar. När jag läser här så känner jag igen så mycket. Jag imponeras över ditt steg att flytta, om än tillfälligt. Eller kanske bryter du med honom för alltid.
Vad finns kvar efter år av misstroende och svek?
De hårda orden och den svarta blicken finns under ytan, kommer det fram igen?
Jag har inget råd att ge, för min insikt har inte riktigt landat i mej. Det har bara blivit tydligare nu när jag själv sökt stöd och behandling för mitt eget alkoholberoende.
Jag antar att du själv har samtalsstöd för att reda ut din situation, annars rekommenderar jag det.
All styrka! ?