Klarat tre månader som nykter nu. Tar en dag i taget o tar ingenting för givet. Har klarat ett dödsfall o begravning utan återfall. Vet att det är lätt att tippa över igen. Har tur som har helnyktra vänner i min närhet som vet om min kamp. Så tacksam över att de finns i mitt liv som stöd. Det var inte lätt att blotta mig för dem då för tre månader sedan. Jag var så långt nere på botten. De visste inte om mitt missbruk, men de öppnade sina famnar o tog emot mig i min bottenlösa skam o förtvivlan. Jag vet att många här kämpar på utan det stödet. Stykekram till er alla kämpar. Jag ersatte till en början alkoholmissbruket med matmissbruk istället. Börjar nu efter tre månader landa i en sundare tillvaro. Har kommit igång med träning, promenader o lätta pass. Så lätt falla tillbaka i att ställa överkrav på mig igen. Kämpar med att landa i att ställa lagom höga krav på mig. Att göra saker för att må bra o inte för att bevisa för andra o visa upp fasader. Nu börjar nästa tremånaders period. Jag tar en dag i taget o kämpar på.
Vet att jag inte är ensam. Känns så skönt att veta att stöd finns här inne. Till alla er kämpar här inne skickar jag massor av styrkekramar o önskar er en fin påskhelg!

Härligt inlägg, stort grattis till tre nyktra månader!

Känner igen det där med att ersätta alkoholen med mat tyvärr ? Jag har tyckt att jag varit så duktig med nykterheten att jag minsann är värd både det ena och det andra. Helst sådant som innehåller socker ?

Men en sak i taget tänker jag. Nu känner jag mig stabilare i min nykterhet och då kan jag bättre ta tag i maten. Äta regelbundet och skippa godiset, och träna minst tre gånger per dag börjar jag med.

Skönt att du har stöttande vänner IRL. Jag har inte berättat för någon utanför det här forumet om min nykterhet, men snart är jag kanske mogen att göra det ?

Tack!
Ja det är nog lätt så när man är en beroendepersonlighet att man tar till ngt annat som ersättning. Vet att jag även kan gå överstyr med träning så jag försöker verklige att hålla mig o ta det i lugn takt. Ja det är skönt att ha vänner irl också. Jag var så långt nere när jag kontaktade dem så jag tänkte inte riktigt. Det är jag glad för nu. Men det var så mkt ångest o skam första tiden. Det är nog viktigt vem man pratar med. Tror inte att alla klarar att ta emot bära ett sådant outande. Jag var ju en annan person än jag utgett mig för kände jag själv. Men mina vänner kan klart skilja på mig som person o min sjukdom. Det är jag så otroligt tacksam för. Hon drog ut mig på promenader första tiden. Jag fick älta, prata o gråta. Vilket jag behövde. Hon fanns där o stöttade o lyssnade. Han kom med handfasta råd o tips på hjälp att tillgå. Ibland är det skönt att prata utanför familjen. Hoppas du har någon du kan känna förtroende för i din närhet. Forumet här har hjälp mig så mkt. Men även kramar irl är viktiga om man har rätt människor omkring sig.
Kram