av Kattis3

Kattis3
fre, 2020-04-17 - 12:08

Torsdagen 26/3 jobbade jag kväll och när jag kom hem hade maken just öppnat en flaska övergott rödvin. Vi triggar/ triggade alltid varann till att det var ok att dricka vin. Men den kvällen skulle inte bli som andra vindränkta kvällar för något tog över inom mej när alla andra somnat.
Jag ville bara få tyst på ångesten som skrek i huvudet, lite värre än vanligt som alltid efter att ha hällt i sej vin alltför snabbt. Kändes som att jag drömde när jag klädde på mej och gick ut i skogen med en kökskniv som jag hackade o rispade mej med. Ville jag dö? Mest ville jag vara utan ångesten som ständigt skriker inom mej dygnet runt men eftersom jag inte vet vad döden innebär kunde jag ju testa den? Eller? Svarade tillslut efter flera timmar i tlf. Maken hade ringt o ringt när han märkte att jag var borta men jag kunde knappt se displayen för allt blod. Blod! Jag hade alltså skurit så det blödde! Men det gjorde ju inte ont? Det där förstår jag ff inte då jag hoppar till o tjoar så fort nåt känns lite mer än vanligt...
Jag bad själv om att få skjuts till psykakuten så där hamnade vi, jag syddes med 15 stygn, fick samtala lite och sen en stelkrampsspruta. Kniven hade jag tappat bort. Sjukskrivning 3v. Mina första helt nyktra veckor på lång lång tid.

Pianisten
fre, 2020-04-17 - 13:44

Det låter otäckt likt min "krasch" från i höstas. Hade tagit några glas innan familjen gick och la sig. Kände hur ångest och förtvivlan bara dränkte mig och jag började klunka sprit. Det som hände den natten blev det värsta som hänt i mitt liv men också starten på ett nytt liv. Blev också sjukskriven, först heltid 3v precis som du, sedan 50% under 2 månader.

Nu har det gått snart ett halvår sedan dess och jag har aldrig mått såhär bra, men.. för att citera en mening från ett gammalt inlägg: "En vardag utan alkohol blir lugnare, enklare, piggare, stabilare, det vågar jag lova men inte direkt mer spännande, gladare, roligare, lyckligare. Det ansvarar vi själva för genom det vi fyller det med och jag tror det är huvudsaken för att lyckas förändra sitt drickande"

Därför tror jag det ofta är väldigt svårt att förändra sitt drickande på lång sikt, för man måste rannsaka sitt liv och göra förändringar i sin vardag. Att dricka är en flykt från verkligheten och man behöver då ta tag i sin verklighet.
Överlag verkar det som att våra egna krav är bland den största boven, och brist på fritidsintressen och att göra saker man tycker om regelbundet.

Vill att du ska ta med dig en sak. Ångesten som du beskriver är med största sannolikhet pga alkoholen. Långvarigt och regelbundet drickande, även om man tycker att det är lite per gång, på oren svenska, "fuckar upp" hormonerna i hjärnan. Nästa alla som dricker för ofta har problem med ångest, sen dricker man mer för att dämpa den, och hjulet är igång.. Det kan ta en tid innan balansen rättar till sig i huvudet.
Mitt återkommande tjat här på forumet är motion och träning, därför att det är en väldigt stor del av lösningen för mig. Motion i alla dess former är en fantastisk ångest-dödare. Hemligheten, säger jag, är att börja på den lägsta nivån man kan tänka sig och sen låta det bli en del av veckan, det räcker att börja med 2 dagar i veckan!

Välkommen hit, fortsätt skriva så kommer du snabbt få många nya vänner här! ?

Kattis3
fre, 2020-04-17 - 14:36

Ja visst är det så! Och när jag tänker tillbaka finns det inte många nyktra veckor under de senaste 20 åren, knappt innan heller för den delen...
Under graviditet och amning har det inte blivit en droppe men sen var jag igång igen.
När man lever med en likasinnad sabbar man för varann också, många gånger har jag fått ett vinglas i handen utan att ha bett om det elr ens tänkt tanken. Och lika många gånger är det jag som serverat alkohol utan närmre eftertanke. Ingen av oss klagade nånsin över det, snarare gnällde om det inte fanns nåt hemma. Och hemma fanns det inget för det dracks ju upp hela tiden.
Det du skriver om träning är också så sant så sant. Jag har i långa perioder ”missbrukat” även den och håller nu på att lära mej att promenader och lagom mycket träning tar mej framåt. Dock tar jag mej knappt ut ens med sällskap pga min panikångest... Trivs bra i hörnet längst in vid väggen i min säng.
Blev sjukskriven ytterligare 4v idag så då ska jag träna på att faktiskt komma ut ur mitt hörn och jag har en chef som sagt att det inte spelar nån roll hur lång tid det tar innan jag mår bättre, bara jag kommer tillbaka.

Pianisten
fre, 2020-04-17 - 15:49

Ja det är svårt det där med panikångest. Har haft det själv under en sommar för ca 15 år sedan då jag var helt säker på att jag hade en hjärntumör. Minns det så väl, min pappa hade en bok om naturläkemedel och jag läste att det var bra med ingefärs-te. Det är det jag minns att jag satt med mitt te och bara andades dag efter dag hemma hos pappa. Tror mest de hade en symbolisk effekt det där te't men även om det var placebo så kom jag ur det tillslut. Min lillebror har haft svår panikångest också nu under ca 1 års tid och vi nära har kämpat för att stötta honom med det är väldigt svårt att ge någon hjälp. Han har ganska nyligen kommit tillbaka till jobbet tack och lov med hjälp av ganska starka mediciner och han har också slutat dricka alkolhol.
Har du lika jobbigt även om du inte har folk runt omkring också eller kan du hitta några promenadstråk där du kan vara för dig själv?

Vet inte om det är samma typ av missbruk för dig men jag har också missbrukat träning i många år. Så fort jag kom ur en period av att dricka så började jag tokträna för man får så mycket ny energi och jag har alltid velat få träningen som en del av livet. Sen har jag kraschat in i väggen gång på gång för att jag inte haft rimliga mål och kanske hade läst nån ny träningsbok och så var jag tillbaka i soffan med glaset om och om igen.
Har gått hos psykolog sedan min sjukskrivning och var nästan säker på att jag varit bipolär, men nu efter ett halvår med minimal konsumtion alkohol och rätt nivå av träningen så har allt äntligen börjat plana ut sig. Mycket kommer nog i att jag tränat på mina krav också. Låta en dag vara blä och lägga sig i soffan. Mackor fungerar som kvällsmat. Ge tid för att ta det lugnt, läsa en bok. Försöka förstå vad som är viktigt för mig i livet och vara den jag är.

Härligt att höra om din chef, jag har också en toppen-chef som var fantastisk när jag kraschade. Han kom hem till mig när jag var sjukskriven och vi pratade mycket om vad som hänt och nu har vi en jättebra dialog på jobbet också och jag kan berätta när en dag inte är så bra. Det ska vi vara väldigt glada för att ha såna chefer!

Kattis3
fre, 2020-04-17 - 17:21

Ja det får vi verkligen vara! Mänskliga chefer är svåra att hitta.

Jag är rätt folkskygg men klarar gruppträning. Har inte varit iväg nu på ett tag förstås så vi får se hur det går sen. Var ner en sväng i föreningens lokal o försökte rassla igång kroppen för 3dar sen men det gjorde mest bara ont..

En av mina söner har panikångest/depression så honom fick jag hämta i skolan lite då o då. Han klarar inte heller att äta när det blir rörigt och många människor på liten yta o förlorade 10kg på nåt år. Men nu studerar han ju hemifrån o det passar honom ypperligt!?? Han bara måste ha toppbetyg i allt o allt måste vara perfekt, vi undrar ibland vem han fått det efter?men det kanske i grund o botten är samma beteende som för mej gick överstyr och blev till missbruk.

Det bästa man kan göra för någon är att bara finnas där. Att försöka få fart på mej när jag inte är redo bäddar för katastrof och även tvärtom, när jag är på g. Försöker tänka på det när jag ska stötta sonen. Kanske bara säger att jag finns, men bollen ligger helt kravlöst hos dej.

Jag hoppas nu att kroppen läker o tar till sej effekterna av att alkoholen uteblir, ska bara få in i sinnet igen att vilja promenera. Tackade just nej till en kort promenad innan middan med ovannämnde son. Gick flera mil i veckan förut och älskade det. Vore också trevligt att bli sådär kär i löpning som man tydligen kan bli.
Det har inte hänt mej men jag drömde en gång att jag gillade löpning.. ?

Härligt att du verkar vara på lagom nivå av träning, man kan ju missbruka det mesta tyvärr. Jag har en lång väg kvar men ska ta vara på min sjukskrivning och vårda själ o sinne, promenera när andan faller på eller ligga i soffan om man har en bläh dag. Leva bara i nuet så gott det går och ge fan i alkohol så jag får nån ordning!

Tack för att du svarade på mitt inlägg!

Andrahalvlek
lör, 2020-04-18 - 00:45

Du behöver verkligen ett forum där du kan skriva ner dina tankar och känslor, och få lite pepp och stöd.

När man skriver tvingas man sätta ord på sådant man knappt visste fanns inombords.

Är din man stöttande nu? Och också nykter?

Jag tror som Pianisten att din ångest beror på alkoholen. Har haft samma bekymmer med återkommande depressioner och svår ångest, som ledde till svåra sömnstörningar, som ledde till mer ångest.

Att alkoholen sabbar hjärnan så katastrofalt var helt ny kunskap för mig, eller så har jag valt att inte lyssna på de argumenten tidigare.

I samband med mitt senaste ångestskov slutade jag dricka och började skriva här dagligen. Sen har jag läst böcker, lyssnat på poddar och kollat yotube-klipp. (Craig Beck kan jag rekommendera!) Allt för att hjärntvätta mig med nyktra argument.

På söndag har jag varit nykter i tio veckor och jag mår otroligt mycket bättre. Ett av de bästa besluten jag har tagit i mitt liv.

Det är en jättebra om du kan komma ut på promenader! Eller cykla, det gör jag mycket. Medveten andning är bra också! Det hjälper bra vid panikångest, då man brukar hyperventilera eller andas jätteytligt.

Kram ❤️

Kattis3
lör, 2020-04-18 - 09:52

Åh va härligt, jag LÄNGTAR tills jag också kan säga 10v som nykter!❤️

Var till vc igår o träffade läkare. Ny nu IGEN. Men han var lyhörd och jättebra och tillsammans knåpade vi ihop nytt läkarintyg och sjukskrivning 4 v till.
Jag kunde sen landa här hemma och sen fick vi en hel del gjort maken o jag. Ni vet, borra o få upp saker på väggarna, flytta på grejor o sånt där som man inte orkar varje dag. Och ja han är också nykter!?

Känner att vi har lite samma tänk han o jag för min nykterhet är mitt ansvar och hans får han stå för men överenskommelsen är att inte fälla den andra och köpa hem och fresta varann. Så igår provade vi nya alkoholfria öl. Är barnsligt förtjust i IPA och så glad att jag kan fortsätta unna mej den smaken. Med sinnet i behåll? Inga dumma beslut elr bråk och vaknade så skarp som man nog kan när man är utmattad. Vilket är förvirrad och sluddrig eftersom det är min vanliga status just nu...

Nu är jag ”utkastad” på balkongen med kaffe i solen eftersom det är 2 saker jag gillar och sen ska jag själv skjutsa dottern till stallet och umgås med de andra mammorna medan barnen har hoppning. Bara där kommer det bli endorfiner och man övar omedvetet på knipövningarna? Sen får vi se när vi kommer hem, kanske blir en liten runda om det inte gör ont nånstans. Jag ska banne mej fixa klart i hallen innan jag landar i sängen igen i mitt alldeles egna hörn längst in mot väggen där ingen kan ta mej. Barnen får gärna komma in om dörren är öppen annars vet de att jag inte klarar av nåt kläng o tjat och det går bra de är ju stora nu, minsta blir 11 om en månad så de klarar sej även om jag tar en timeout.
Trodde aldrig när jag satt där o karvade i mej själv att jag nånsin skulle se framemot dagarna igen, men de ångestfria tillfällena är guld värda och jag ser till att ha små små måsten här o var, för klarar jag dem har jag segrat över mej själv.

Att vara en ny-nykter alkoholist känns ibland som att vara sin egen värsta fiende, känslan igår var att jag sov med en pistol under kudden ungefär. Jag måste skydda mej mot mej själv..

Andrahalvlek
lör, 2020-04-18 - 12:41

Riktigt skönt att ni kan stötta varandra i detta - och att ni har lovat att inte stjälpa varandra. Skönt också att barnen visar respekt och låter dig vara ifred.

Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression två gånger (2007, 2018). Jag lovar att det blir bättre, men riktigt dig lik blir du aldrig.

Jag brukar säga att jag är stressallergisk. För att inte bli sjuk av stress igen måste jag välja bort saker som kräver för mycket energi.

Sätta gränser för mig själv och andra. Utarbeta hållbara rutiner - och varje dag se till att få återhämtning.

För mig är återhämtning promenader, cykla, naturen, ljudböcker, mindfulness, yoga, körsång tex. Alla måste hitta sin egen återhämtning.

Det är mycket jobb, ingenting fixar sig med automatik. Så att jobba med nykterheten på ungefär samma sätt känns helt naturligt för mig.

På ett sätt jobbar man med ungefär samma saker, det vill säga sitt eget förhållningssätt till det som händer omkring en. Det finns inga stressfria arbetsplatser. Man måste lära sig att förhålla sig till stressen.

Men just nu ska du bara vila och läka - och utsätta dig för lagom stora utmaningar dag för dag. Bra att du ska till stallet idag - att isolera sig helt är en falsk trygghet.

Ta en dag i taget - och viktigast först: Vara nykter!

Kattis3
lör, 2020-04-18 - 13:19

Tack för kloka ord!
Just nu landade jag i mitt mysiga hörn med vinden utanför. Går just nu inte att få värmande solljus ändå när det är molnigt o blåser kallt.

Ridlektionen är över, mammorna var lika sympatiska o trevliga som vanligt. Jag vet att de vill ha med mej i sin gemenskap men jag nöjer mej med 45 min i v även om vi har lika åsikt i mycket. Alla har prepubertala flickor, 2 är frånskilda o en har som jag man o 3 hemmaboende barn fast de är yngre än mina. Vi firar tillsammans när nån av tjejerna fyller år o 2 st av dem ska börja på samma skola som min dotter går på i höst. Känns som ett av mina ankare här i livet just nu. Kanske därför jag låter det vara så o träffas inte o går ut o går med dem i veckorna, åtminstone inte än.
Hallen får vara en stund, jag hittade en krok i taket att hänga drivveden på blev fint men jag ska inte gör mat där just nu känner jag.
Dotterns bästa kompis ringde när vi var på väg hem så hon har nån att hänga med idag också. Det är en kille hon känt sen sista året på dagis och de är verkligen innovativa o självständiga på ett bra sätt när de leker. Är rätt glad över att hennes bästis är en lättsam kille, hon hade ett gäng tjejer förut som hon umgicks med jämt o säga vad man vill men tjejer kan bli väldigt bitchiga i tidig ålder faktiskt...

Har förstås riktigt dåligt samvete för barnens skull, mer än det där mamma samvetet som plågar en ändå. De är ledsna o deppiga över att jag inte orkade med livet längre men glada över vår nykterhet nu. Störst chock var det för dottern som är yngst, hon fick komma ur den där bubblan att mamma finns alltid här för dej då hon inte känner till någon som dött sen tidigare. Killarna har varit med om att förlora en vän i en olycka... Vi har inte orkat prata så mycket runt det men eftersom självskadebeteende medför en orosanmälan fick vi åka till soc hela familjen och prata. De skulle återkomma om de tyckte att de måste starta en utredning. Jag sa till barnen att de gärna fick prata själva om hur de mådde utan mej o maken om de behöver, och tar gärna emot all hjälp som erbjuds. Känns bara skönt om vi får hjälp med sånt. Nyss var en sömndrucken 15-åring här o kramades o pussade på kinden innan han skulle ockupera toan. Sen frågade han om dörren skulle vara stäng eller öppen och när jag svarade öppen tog han ett glädjeskutt eftersom det betyder att man får komma in till mej även om jag huserar i hörnet ett tag.?

bo1995
lör, 2020-04-18 - 17:14

Hej Kattis3!

Jag ska lova dig en sak, och det är att det kommer att bli bättre och bättre med tiden.
Om du plockar bort alkoholen så kommer mycket av dina problem att själv läka.
Sen finns det självklart problem som man behöver professionell hjälp med.
Jag pratar av personlig erfarenhet, då jag inte druckit en droppe på över 15 år.
Du ska vara stolt över dig själ, som påbörjat denna resan.

Mvh Bo