Alkoholisten är ofta väldigt egotrippad och får nästan ett barnsligt beteende när denne kräver att omgivningen ska "lyda" minsta vink och gärna släta över alla misstag..
A. kan gå i taket om någon råkar låta en kastrull koka över, men själv bagatellisera en sönderbränd sönderskrapad stekpanna med: Äsch, det gör inget vi köper en ny.. den va i alla fall gammal..
A. kan bli manisk, när hen är nykter i sin iver att spara pengar (på ALLT utom alkohol naturligtvis) För att sedan glatt bjuda laget runt, bjuda på mat och fullkomligt strö pengar omkring sig när A är full.
Och alla dessa "lysande ideer".. A kan få för sig en massa saker som måste "fixas" när hen är full.. dessutom så ska man fixa det själv för hantverkare är ju så dyrt..
Resultatet brukar bagatelliseras med ett Äsch, det duger åt oss.. det är inte så noga.. det funkar ju (i bästa fall) i alla fall..
A:s "självkänsla" när hen är påverkad gränsar i de felsta fall till storhetsvansinne (släng dig i väggen "Kung i baren", du ligger i lä!)
Om A varit nykter ett par dar, så blir A väldigt sårad om man råkar "misstänka" att ha luktat på korken.. (och tar det ofta som en intäkt för att supa till.. (Vadå.. hen tror ju ändå att jag dricker, så det är väl lika bra att börja igen då.)
Jodå.. Jag lever med en sådan 3-åring.. Humörsvängningar, irritation, rastlöshet, ett ENORMT bekräftelsebehov (kom och titta.. kom och sätt dig.. Du måste kolla in vad jag har gjort..) Och ett evigt tjat om sjukdomar (tror nästan att de är födda hypokondriker) Som givetvis ALDRIG beror på alkoholintaget..
Svettas och mardrömmar (misstänksamhet om förgiftning) Ont i magen (säkert blödande magsår..) Ont i ryggen (ojdå diskbråck och ishias) ramlar på fyllan(säkert nåt allvarligt neurologiskt) Hostar och har ont i bröstet (hotande hjärtinfarkt) Deprimerad, varvad med "uppjagad" och högt blodtryck (utbränd med hjärncancer..)
Sedan fyllesentimental.. Ja, jag är nog döende.. det är bara en tidsfråga.. Kära hustru, jag ska ordna en livförsäkring så att jag kan vara trygg i att du har det bra när jag går bort.. (här lägger han sig på sängen och börjar fantisera om sin egen begravning..)
Vill man man ska stryka medhårs och ynka.. Jodå det kan pågå i många timmar, tills han antingen somnar eller börjar vanka runt.. kolla så alla lysen är släkta och att det är låst överallt (vi är ju fattigpensionärer gudbevars..)
Jag hoppas att han inte får ögonen på den droppande kranen och får för sig att byta packning i den mitt i natten (nej han vet bara hur man gör teoretiskt.. och resultatet kommer inte att bli bra..)
Ja.. det här är bara ett litet smakprov av hur en äkta alkoholist beter sig.. för er som är nya och undrar vad som är onormalt "normalt"..
Alkisen är dessutom en mästare på att manipulera omgivningen, smussla och ljuga..
Nej, jag ids inte längre räkna flaskor och burkar.. det stör enbart min egen sinnesro och ger mig en genomfalsk föreställning av "kontroll".
Falsk såtillvida, att jag kan kontrollera mängden han druckit, men inte faktumet ATT han dricker.. För hans del spelar själva räknandet ingen roll.. möjligen ger det honom en anledning att pysa ut irritation.. I övrigt blånekar han givetvis tom om man placerar bevisen framför näsan..
Och för mig innebär det bara förslösad energi, som jag kan använda till att planera nåt roligt åt mig själv istället..
Som tur är, så har vi inte gemensam ekonomi, utan jag har pengar att göra vad jag vill med.. Jodå han har nog sneglat åt det hållet och undrar hur jag har "råd", med kurser och att handla kläder..
Han gillar definitivt inte svaret: Jag röker inte längre och jag dricker inte en flaska vin och två starköl om dan.. (inte spelar jag heller..) Då tycker han att jag skriver honom på näsan att han dricker "en smula för mycket" och börjar tala om att någon form av "guldkant" måste man ju ha.. (skulle snarare kalla det "sorgkant"..)
Idag blir han definitivt på pickalurven redan efter en starköl.. Och egentligen är det inte MÄNGDEN som spelar någon roll, utan BETEENDET! Att inte kunna låta bli, att smussla, att bortförklara, att alltid dricka mer än man tänkt sig, att aldrig kunna "spara" något, utan krama ur de sista dropparna.. Att bli irriterad om någon påpekar alkoholvanorna, men ändå inte kunna låta bli eller ens fundera över dem..
Det var dagens lilla berättelse.. Hoppas ni kan le en smula även om det gör ont när man känner igen sig..

Mahell

Hälsar till er alla som skrivit här ovan
Mitt i tragiken så hör jag mig själv skratta högt när jag läser era inlägg. Igenkänningsfaktorn är hög, det känns som jag har exakt samma liv som etanoldrift, ska man skratta eller gråta, det är frågan. Misstänker även jag en självmedicinerad bokstavskombination vad gäller min man. Känner också igen det ambivalenta beteendet där man får växla mellan att vara underbart attraktiv till att vara frigid kontrollhäxa. Ja, den kära källaren, dit slinker han ned nykter och kommer upp full, nä jag har bara druckit vinet vi delade på, då har vi tagit varsitt glas vin, jo just det, när inte ens jag blir berusad hur troligt är det att han skulle bli det. Ibland är han mer än lovligt dum. Och lögnerna, slingrandet, anfall är bästa försvar, fel på allt och alla utom alkoholen förstås. Märkvärdigt hur en drog kan ta över en människas personlighet fullständigt och detta utan att människan verkar bry sig ett jota om sin självrespekt och går in i idiotfällan utan att ha minsta självinsikt. Nåja, med facit i hand borde jag själv anat och agerat tidigare än jag gjort. Nu har vi i a f inga barn hemma och jag drömmer om ett annat boende, själv, lugn och harmoni. Kan tänka mig att träffa min man men bara när han är nykter. Känns bra att veta att det finns andra i samma situation där ute. Håll hoppet uppe systrar och bröder!

misty65

För mej är det bra att läsa. Känner igen mej. Får mej att förstå att jag inte är ensam. Hjälper mej mycket.

Fairytale

.....flyttade mitt inlägg till en egen tråd: Hur ska jag tolka situationen..
Allt jag har läst på den här tråden har hjälpt mig oerhört mycket för att kunna förstå mitt medberoendeskap och hur man agerar i det "tillståndet". Även om jag befinner mig fysiskt på neutral mark eftersom jag inte delar bostad med den / de som missbrukar så befinner jag mig i det utsatta läget och agerar och tänker som medberoende.Tack, tack.... jag börjar att förstå lite. Sakta men säkert.

Fairytale

Och välkommen hit!
Om du vill kan du skapa en egen tråd som blir din och det blir lättare att följa dig.

Visst har du rätt.
Och frågan är vad gör du åt det?
Går eller stannar kvar?

Det är egentligen frågan man som anhörig hela tiden undviker att ställa till sig själv.

För man orkar inte med konsekvenserna av nejet.
Jag känner igen mig u så mycket.
Jag har en äldre tråd här under anhörigsidan.
Jaha och nu då,heter den.

Den beskriver den kamp jag haft med mig själv.
Att stå upp för mig själv och min egen rätt till en "nykter"miljö.

Sen skickade det beslutet ut mig på en lång och jobbig resa.
Men nu har jag klivit ut på andra sidan.
Lite tilltufsad,men klokare och mer medveten om fallgroparna

Lycka till med din resa och fortsätt se klart på din situation även om du inte har styrkan att agera.

Förstår att du känner dig ledsen! Du är inte ensam, här kan du få stöttning! Om du vill och det känns rätt kan du gärna berätta mer! Starta gärna en egen tråd så blir det lättare att följa dig!

Kampen

Det är så starkt gjort. Att kunna se livet ur ett annat perspektiv och med andra glasögon. Man tror inte riktigt på att det kan finnas ett annat liv när man är i stormens öga. ⭐️

Mumlan75

Läser era kommentarer och kan bara bock av väldigt många av dom??
Jag vet att min man är alkohlist!!! men jag är medberoende och har varit sedan vi träffades 99
Jag känner skam över att jag inte genomför mina hot när det kommer till behandling/minskad konsumtion... Jag har haft ett mentalt tak då mitt tålamod skulle tryta och jag skulle lämna relationen,det skulle vara om han börjar konsumera även på vardagar/fm dagar och det har vi passerat,har sett honom en gång stå och klunka öl från bakluckan,knackade på fönstret och påpekade men han vänder på det och vi kommer ingen vart, han urskuldar sig och förnekar att han dricker på vardagar och att han just den dagen hade en jobbig dag...
min man dricker för sina nerver och för att lugna ner sig,han jobbar mkt,kör eget inom El
han är alkolist tjock endast (magen) och hans hälsa är sämre än någonsin...astma
Han är ständigt trött och han äter stora mängder mat,allt han förtar sig blir mansikt idag,mobilen är som fastklistrad i hans hand,alltid jätteviktiga grejer och ofrågasätter man så får man höra att det är han som drar in pengarna,och allt vi får är pga att han jobbar hårt så vad har vi för rätt att ifrågasätta honom!! när han tar ett samtal mitt under sonens 18 års middag... så jävla viktigt....

Det jag märker mest nu är hans lynnighet,hur han hela tiden beskyller mig för att alltid vara nervig,sur och kall person.
Han involverar barnen i hur sur jag är...
Han glömmer saker oftare och det går ut över oss i största grad, han är alltid på överdrivet hejig när han pratar med sonen o dess vänner,alltid en antydan till sex skämt och massor med konstiga ljud som killarna stundvis tycker är roligt men sonen upplever det nog jävligt pinsamt.
Han är en forna skugga av den mannen han var han är mer osäker, har åsikter om allt å alla.han år även svartsjuk och vill gärna ha åsikter om dom jag umgås med,om det vara några killar etc etc
Jag slutade festa/dricka alkohol med honom för flera år sedan. Bara det är ju skit märkligt och borde få honom att vakna,
Han umgås mycket med vår yngsta son 11 år) han är aktiv i sonens fotboll & bandy där är han nykter ( tror jag??) så om han inte jobbar så är han på träning eller matcher. Vilket är den bästa livslinan han har..
jag dyker in i mina serier/böcker/promenader och mkt av min energi ligger på just hans beteenden och hans lynnighet hans totala förnekelse stundvis, jag är jävligt rädd för att lämna honom främst att jag misstänker att drickandet kommer bli värre...

Jag borde gå, jag borde rädda mig själv men fan jag har ju bara han och barnen...
Vill verkligen inte hamna i lägenhet i något skit område,eller sitta å vrida på vart enda öre,
Jag väger dessa emot varandra pch någonstans i mitt medmissbruk tycker jag att båda alternativen låter lika dåliga...
läser om folk som separerar och dom säger att det är tungt men sen blir det så bra, men dom har oftast sina externa familjer mamma,pappa,syskon,kusiner etc det har inte jag.... jag blir jäkligt ensam med min alkoliserade pappa.... yay
Sedan vill jag även säga att min man är min bästa vän, han är snäll omtänksam generös och en jättefin pappa.♥️

Tack för ordet!! känns lite lättare... för stunden!!

Mumlan75

Här har man 1 ggr i veckan obligatorisk sex för att slippa alla pikar,frustrationer som haglar sig igenom vardagen,sex skämt om hur ofta och hur oengagerad jag är,du å dina serier/fb/eller andra förströelser...
Jävla surfitta lixom.....
Känner med dig ?

Vad bra att du hittat hit! Det är modigt av dig att våga titta på din relation och ditt liv i sådant skarpt dagsljus. När man gör det, och inser att alkoholen har tagit sig för stor plats i familjen, så är det många som börjar fundera på förändring.

Du beskriver din man väldigt tydligt. Kan du beskriva mera hur du själv mår? Hur du påverkas av alkoholkonsumtionen? Hur gammal är sonen och hur tror du han påverkas av pappans förändrade beteende när han dricker? Är det något ni har pratat om?

Om du vill att andra ska följa din tråd och ge dig respons, då brukar det vara bättre att skapa en egen tråd. Gör gärna det om du vill. Då klickar du på länken högst upp till vänster där det står "Starta ny forumtråd"

Med hopp om en fin kväll!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Mumlan75

Jag har pendlat så otroligt i mitt mående, vissa perioder så flyter vardagen på pch ibland tänker jag knappt på annat, stunvis upprörd och stundvis låg,jag har gått på honom både i smått och i stora blowouts men vi hamnar alltid tillbaka i våran vardagsförnekelse... jag ställer krav inget hånder och jag går tillbaka till att bita ihop käkarna och lägga min tid på barnen 11 & 18 år gamla killar, jag kan inte se problematiken hos dem så som jag upplevde mina föräldrars alkoholmmissbruk, jag har alltid i 18 års alltid varit hemma med barnen, jag dricker aldrig hemma och min uppfostran har handlat ombdet jag själv önskade av mina föräldrar... nyktra,engagerade & närvarande,rutiner och mkt kärlek
Jag har inte givit en tum på min nolltollerans kring alkoholen när vår älsta son testade på alkohol vid 14 års ålder, min man backade då det var min lag istället så backade han upp mig, för även han vill inte att dom ska dricka...
Jag började prata med vår älsta son ungefär vid den tiden om min uppväxt och min rädsla kring missbruk han är idag än trygg,lugn och stark kille som tränar och vill vara hälsosam han går ut ibland men han har inget direkt intresse av dricka.. vi står varandra väldigt nära, min yngsta har nog ingen direkt insikt mer än när vi tjaffsar,när mannen är spydig och försöker få medhåll då brukar killarna bli arga o be oss sluta, inte ofta men det händer, det går aldrig till storbråk men det räcker, yngsta blir stressad o låg men då det händer mer sällan än ofta så känns det som att han inte riktigt har koll på vad det gäller men jag ska inte lura mig själv barn vet mer än man anar, har inte haft sådant samtal med 11 åringen men tanken är att vi ska ha det.

Jag vet o minns exakt mina känslor när det var fest o fylla när man växte upp,mina föräldrar var helg alkosar,båda jobbade och hade inga skulder,jag hade det mesta man behöver,fina o rena kläder, fint rum och god mat men så fort dom drack så försvann allt,ständig klump i magen,stressad och svårt att komma till ro.
Jag har jobbat till tusan på att pojkarna alltid ska somnat i lugn o ro,jag tillät inga fester....
nu efteråt kan jag känna att jag säkert tog bort även andra roliga träffar pga att jag inte ville att min man skulle dricka,fan så jäkla många år jag gömt mig i mitt hem,
Känns som jag skulle kunna skriva en roman på 800 sidor om allt....
Min första gång jag skriver på ett forum...

Trevlig kväll

Gick inte att kopiera mitt långa meddelande i ny tråd, får kanske skriva ner allt igen...

Jag håller med Mumlan. Jag försöker också kopiera din text i en ny tråd men får inte till det. Antingen kan du fortsätta här eller skapa en ny tråd men då skriva ny text.

Med hopp om en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

MiaEriksson

Varför gick jag tillbaka till gubben
Han kan inte sluta dricka

blifri

hej, jag läste alla inlägg och undrar om det är så att ALLA alkoholister är likadana eller är det alkoholen isig som påverkar allas hjärnor på samma sätt? Kände igen allt som ni alla delat med er. Smygande och "inte så farligt" och om "du vore annorlunda, så skulle jag inte behöva dricka", allt det har jag sett och hört ofta under våra nära 30 år tillsammans. Men jag fick nog och flyttade och trodde att jag äntligen var fri, för 10 år sen. Men det här med medberoende är inte så lätt. Han blev väldigt ensam efter vår separation eftersom våra vänner hade försvunnit för länge sen, mitt fel förstås eftersom jag inte ville umgås (= skämmas för honom) med folk. hans drickande eskalerade, jag larmade hans jobb och dom tvingade honom till vård (han skulle aldrig mer ha kontakt med mig, jag hade skämt ut honom totalt), det hjälpte väl lite i början, men eftersom han aldrig erkänt att han har problem så var han snabbt på ruta ett. Han har gjort några halvhjärtade försök hos AA men tagit återfall efter återfall.
Och han ringer mig i fyllan, och fortsätter att ringa för han har ingen annan. Jag tycker synd om honom, det är ju en sjukdom trots allt, men han bara tar o tar o ger inget. Vår dotter sa upp bekantskapen med sin pappa för många år sen, hon gjorde det enda rätta för att själv må bra. Det är en återkommande tema i hans fyllesnack, "vad har jag gjort, jag satt i sandlådan med henne många gånger". Han skickar elaka SMS till henne, kallar henne för parasit och att det är hennes fel att jag flyttade. Trots att hon har gått i terapi i många år och tagit avstånd från honom så mår hon dåligt av hans påhopp, hon växte upp och hörde våra ständiga bråk, såg sin pappa välja flaskan istället för henne och det har satt spår. Hon har sagt till mig att jag valde honom istället för henne, och det gör ont, för det var ju inget jag gjorde medvetet, jag trodde att det skulle vara bättre att växa upp med pappa, även om han var alkis. Men jag hade fel, för en alkis bryr sig inte om sina barn, det är bara flaskan han älskar, vad dom än säger. Så alla ni som tar barnen som ursäkt för att stanna, gör inte det, era barn mår bättre utan sina fylle pappor.
Under alla dessa år har jag varit rädd för att bryta med honom helt, rädd för att tappa kontrollen, rädd för vad han kan göra, men efter att ha läst er alla och insett att dom är likadana alla så tänker jag göra det, för hans skull, för jag hjälper inte genom att finnas till som en slaskhink där han kan ösa ur sitt eget mående och ilska. För min dotters skull, hon kommer alltid först och genom att kalla henne för namn har han förbrukat min vänskap, eller medlidande.
Alla ni som lever med en beroende, tänk efter, vad får ni? Vem tänker på er? Hur mår ni?

Silverfisken 47

Har alldeles nyss hittat sidan. Läser och förundras. Känner igen allt. Trodde jag var så ensam. Tror ibland att det måste vara mitt fel på ngt sätt. Han mår ju så dåligt ofta, att han måste dricka. Det enda som får honom lugn. Lovar ofta att han ska sluta, men det räcker med att jag går en promenad, så är han slirig när jag kommer hem. Då är rösten sammetslen. Kommer du redan lilla gumman. Var det skönt i skogen. Låtsas jag det allra minsta om att han har druckit trots sitt löfte, så drar helvetet igång. På ngt konstigt sätt blir det mitt fel igen. Jag har förstört hans goda humör. Nu när han äntligen mådde lite bättre och tom kände sig lite glad. Det är som att gå på nattgammal is.

Li-Lo

Det låter som att du under lång tid levt i anspänning. Så fint att du hittat hit och kan känna att du inte är ensam. Forumet är stort och här finns många berättelser och mycket erfarenhet. Tråden du skrev i nu har inte varit aktiv på ett tag, du får gärna starta en egen tråd (högst upp i högra hörnet) då ökar också sannolikheten också att du får fler svar.

Att känna sig ensam som anhörig i en relation som sakta förändras av alkohol är betungande, ditt val att skriva här kanske är ett viktigt steg för dig just nu? En ny väg mot "fastare mark"? Handlingskraftigt!

Välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet