av intenyktert

intenyktert
tis, 2020-04-28 - 22:23

Jag är ny på det här forumet. Jag har hamnat här på olika trådar när jag känt att jag mår dålig över mitt drickande. Jag har googlat helt enkelt. Jag tror att det flesta kan relatera. Jag är småbarnspappa som precis passerat 30 år. Jag har en förskönad bild av alkohol och det har jag haft sen jag var liten. Jag hade föräldrar som drack varenda helg. Jag kunde uppskatta det som barn, eftersom att reglerna blev mer slappa under helgerna. Jag blev mobbad i skolan och min fristad var hemma efter skolan och under helgerna. De var mycket strik på vardagarna, men när fredagen kom så släppte reglerna rejällt. Jag kände mig trygg i otryggheten.

Idag har jag själv två barn som tvingas leva med en pappa som tar till flaskan med jämna mellanrum. De är mitt sätt att koppla av och stänga av alla mina tankar. Jag har levt med panikångest sen jag var 23 år och det har jag tyvärr vant mig vid. Det verkar som att det inte går att förändra. Jag har gett upp. Jag vill inte ta någon medicin och att tala med psykolog fungerar inte för mig. Det har jag gjort och det ger mig inget. I början så fungerade alkoholen som medicin, men nu har det blivit en trigger istället. Jag mår så himla dåligt när jag dricker. Jag har ett dåligt samvete. Jag har ett sug efter alkohol så fort jag slår upp ögonen på morgonen och det är inte normalt. Jag är rädd för mitt drickande och mitt sug. Jag har bestämt mig för att sluta och ge det ett ärligt försök.

Jag tänker göra som många andra och dela med mig av min första tid som nykter. En dagbok med andra ord. Jag tänker att vi kan stötta varandra. Ge varandra fina tips. Vi som har det här beroendet är likasinnade. Vi vet hur svårt de är. Jag dömmer ingen av er och jag hoppas att ni inte dömmer mig heller. Vi är förlorade i vårt alkoholberoende, men vi tänker få bukt på skiten. Tack för att du tar dig tid att läsa. Nu gör vi nått istället för att förkorta livet. All kärlek och stöd.

Torn
tis, 2020-04-28 - 22:47

Hej! Du har googlat dig till helt rätt ställe. Skriv så mycket du vill och orkar så ska vi stötta, peppa och hjälpa dig så mycket vi kan. Och kunskapen här är enorm.

Jag har skrivit det många gånger förut, utan det här forumet hade jag fortfarande druckit.

Välkommen!

intenyktert
tis, 2020-04-28 - 23:11

Det var ett väldigt fint välkomnande. Tack ska du ha. Jag kommer att skriva på!
Jag är väldigt glad för din skull att du lyckats komma ur eländet.

Ledsen själ
ons, 2020-04-29 - 05:30

Om din uppväxt och hur din pappa är idag så känns det som att läsa om mig själv. Jag är lite över 30. 2 barn. Välkommen hit. Här finns otroligt fina människor som stöttar ska du veta. Panikattacker känner jag väl igen. Att du vant dig är ett under. Går själv i kbt och tycker det fungerar ganska bra,men varför är du rädd för mediciner? Jag har själv övervägt det men inte än. Skriv av dig här som du skriver, en dagbok. Det är toppen. Här dömer ingen? kram

Honungsblomman
ons, 2020-04-29 - 09:04

...välkommen hit. Jag är på samma plats som du, tvåbarnsmamma med alkoholen först som medicin, sedan som trigger. Jag har också varit mobbad som barn och har en situation just nu av kränkningar på arbesplatsen vilket gör det lite extra motigt att kunna stå emot behovet av alkohol. Mina föräldrar drack däremot ingenting alls. Jag har stort behov av kontroll på olika sätt, men fick verkligen en insikt i att jag faktiskt använder alkoholen på samma sätt som dina föräldrar, att jag släpper mer på "strukturen" på helgerna, precis som dina föräldrar. Det är alltså det som jag ger mina barn just nu och det har jag inte sett tidigare, så tack för den insikten.

Mitt alkoholberoende tog en ny nivå i söndags och det skrämde själen ur mig, så nu har jag i alla fall hållit mig nykter sedan dess. Det här är, och ska förbli, min tredje dag nykter.

Slutligen vill jag skriva att jag tycker att du redan verkar ha kommit långt i dina tankar kring varifrån du kommer och var du befinner dig i förhållande till alkoholen. Den "sköna" stämningen som barn, som medicin mot måendet, att det övergått till ett beroende. Du antar även dina barns perspektiv, hur de kan tänkas se på dig själv (kanske kan det bli din största vapendragare i kampen....att verkligen försöka sätta dig in i hur dina barn ser dig nu. "Om han/hon skulle komma in och se mig nu, vad skulle han/hon tänka/känna?" "Hur påverkar detta jag gör nu, det mina barn kan tänkas göra mot sig själva och de omkring sig i framtiden?"

Jag såg helt plötsligt mig själv hur mina barns ögon i måndags morse, när jag vaknade upp från den hemska söndagen och det ska jag försöka använda i mina tuffaste stunder, för när självföraktet sätter in och jag känner att jag inte är VÄRD något bättre, så kan jag använda mig av att MINA BARN är värda något bättre.

Hur känner du inför Valborg, röd dag på Första Maj (samtidigt fredag)? KÄnner du att det utgör någon utmaning för dig?

Kram

intenyktert
ons, 2020-04-29 - 19:04

Tack för att du skriver och tack för att du välkomnar mig hit. Det kan faktiskt vara skönt att veta att man inte är ensam om det här beetendet i sin föräldrarroll. Det är en skam som jag känner. Jag tror det är viktigt att tala om det. Man behöver nödvändigtvis inte sitta med en främmande människa som får betalt för att lyssna. Jag tror på att skriva på sådana här plattformar. Jag tror på insikter och att dela erfarenheter med likasinnade. Man kan vara anonym. Jag kommer kunna få ur mig allt och dom som vill lyssna, får lyssna. Den som vill stötta, får stötta. Det är också framförallt människor i liknande situation som också har det tufft. Ni kan relatera.

Jag vill inte klanka ner på kbt och samtalsterapi på något sätt. Om det fungerar för människor, så är det toppen och något som man ska ta vara på. Det kan vara en väg ut.

Skammen jag känner lägger nog hela grunden till mitt psykiska mående. Jag känner att jag aldrig räcker till. Att jag inte är en bra pappa. Att jag alltid sätter mitt psykiska mående före allting annat. Det känns egoistiskt.

Attackerna kommer mer sällan nu och det blir inte en så stor grej. Jag är medveten om att jag inte kommer att dö. Jag kan sitta helt lungt och lida ut det hela i tysthet. När jag var 23 år så sprang jag runt som en galning och kollade mig i spegeln och var helt övertygad om att jag skulle falla ihop. Att allting skulle bli svart. Jag var livrädd för att tappa kontrollen.

Varför jag är rädd för att ta medicin?
De enkla svaret är för att jag vill vara mig själv. Jag har stor respekt för bieffekter och annat i tabletterna.

Kram!

Ledsen själ
ons, 2020-04-29 - 19:14

Med dig att jag tror det är viktigt att träffa likasinnade. Där man kan skriva vad som helst utan att skämmas. Vad skönt att du ändå inte blir så påverkad av panikattacker. Jag är där du var just nu. Klarar inte att åka o handla. Bara att gå ut med hunden ibland är tufft men mitt jobb fungerar superbra där det är massor med folk...så det är alltid ngt. Nog mer rädd vad andra ska tycka och tänka om det skulle komma. Hur går det för dig idag? Hur mår du??

intenyktert
ons, 2020-04-29 - 19:19

Jag börjar med att svara på dina frågor.
Det är tufft såklart. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det är. Jag har ett konstant sug när jag vaknar på morgonen. Jag dricker som sagt var och varannan dag. Jag tog min första fylla när jag var 15 år på Valborg. Det är en dag som många yngre förknippar med alkohol. Hur känner du för den dagen?

Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör att du utsetts för kränkningar på jobbet. Det är en plats som man ska känna sig trygg på. Jag blir naturligtvis nyfiken på vad som sker, men jag vill inte skifta fokus. Det är privat.

Jag skrev lite kort här ovanför som du kan läsa. Jag är glad att du fick en insikt av det jag skrev. Det var verkligen så. Det kan som sagt vara på ont och gott. Jag blev faktiskt lite besviken på att min far kom ut som nykteralkolist när jag var 13-14 år. Jag och pappa hade en bättre relation när han drack. Han jobbade alltid och på helgerna så var han hemma. Han såg mig när han drack.

Hur gamla är dina barn idag?
Tack du med som skriver och delar med dig.

Andrahalvlek
ons, 2020-04-29 - 22:31

Du har hamnat helt rätt! Här hänger bästa gänget, som stöttar varandra i alla sinnesstämningar.

Jag har haft mer ångest och depressioner än jag orkar tänka på. Nu har jag förstått fullt ut att alkoholen har skapat ångesten genom att fucka upp hormonerna serotonin och dopamin i hjärnan. Bästa motivationen för att vara nykter, men det tar lite tid innan hjärnan läker.

Sök på alkohol och hjärnan på Yotube så får du lära dig mer. Kunskap är makt!

Dag 80 som nykter för mig igår, tjoho! Ett av de bästa besluten jag har tagit i mitt liv.

Jag och många fler har våra trådar inne på ”Förändra sitt drickande”. Där är mest aktivitet.

Kram ?

Honungsblomman
fre, 2020-05-01 - 12:13

...hur ser du dig själv i förhållande till alkholen nu? Vilka förändringar vill du göra?

Jag drack också var och varannan dag (njae...mer varje än varannan). Jag drack inte som tonåring, var till och med nykterist. (Ouuppps....livet är fyllt av besynnerliga vägar). För min del innebär Valborg heller inga direkta utmaningar (utöver det vanliga strävsamma beroendet).

Ja, arbetsplatsen är inte trygg, men jag hoppas och vill tro att det ska bli bättre. Efter en del turer under det senaste året söker jag nu nya tjänster och ska träffa läkare på måndag. Det måste bli bra. Tack för din omtanke.

Åhhh...."Han såg mig när han drack". Så kände jag mig också när jag drack ibland. Att jag faktiskt VAR mer närvarande...inte i "måsten" eller i "att-göra-listor". Skrev något om det här i gruppen och någon skrev, klokt, att den där närvaron nog främst låg hos mig, hur upplevde mina barn det egentligen? Var de verkligen lika tillfreds? Jag förstod vad de menade och tänkte att de nog hade rätt. Du lyfter ändå lite i detta som jag kände, att närvaron de facto KAN kännas på riktigt, för båda parter. Måste verkligen fundera på hur jag ska kunna vara närvarande utan att ha tummat fast själen i kroppen med ett glas vin innan.

Mina fyller snart 15 och 16 år.

Är det suget som är störst? Eller triggas du av situationer eller positiva/negativa känslor?
(Vet att det är en klurig fråga, men programmet här inne fick mig att få klarhet i vad som faktiskt var sannast för mig och vad som i och med det innebär mina största utmaningar).

- -?