av MariaF

MariaF
lör, 2020-05-02 - 12:37

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i ca 1 1/2 år. Redan ganska snart inpå vi träffades märkte jag att hans alkoholvanor var över det normala. Vi blev nykära snabbt inpå och spenderade varenda minut med varandra. I och med lyckan blev det även mycket alkohol och fest och jag blev indragen i hans alkoholvanor. Jag har alltid varit en vältränad person och märkte efter en kort period att träningen började ta stryk och jag var ineffektiv på arbetet. Han sjukskrev sig ofta och skyllde det på stress. Om och om sa vi bägge att vi måste börja lugna ner oss med festandet men det slutade alltid upp med att vi satt på kvarterskrogen eller hamnade på klubb. Efter 2 månader vi sågs åkte han iväg på konferens och blev jättefull. Han hade skickat olämpliga sms den natten om att sjukt många damer hade raggat på honom. När han kommer tillbaka berättar han att han strulade med en kollega och minns inte riktigt vad det var som hände. Han sa att han ångrade det och vill bli seriös med mig. Jag förlät honom och ursäktade det med att vi hade ju inte sagt rakt ut att vi var tillsammans. Två helger efter det var vi på en fest då han blev jättefull och började prata om att han ville ha en trekant med en tjej som var på festen. Jag blev ställd och istället svarade jaja, ok. Han började gå på tjejen och jag tror hon märkte att jag inte ville och hon var inte så intresserad av honom så hon försökte avvisa honom. Jag sa till honom vid ett senare tillfälle att det var ingenting som jag uppskattade att han gjorde, han viftade bort det som att det var ju bara på skämt det där. 1 månad efter det åkte vi till Berlin och en kväll skulle vi ta ecstasy. Han förvarnade mig innan vi gick ut att han kanske skulle göra någonting med någon annan eftersom han blir så kåt på ecstacy. Jag blev helt stum och hamnade i chock och därför sa jag inget. När vi var på klubben märker jag att han blir förändrad och att han börjar titta på andra tjejer och får en kåt blick. En stund senare säger han till mig att jag måste hålla koll på honom för han ser en massa söta tjejer överallt. Jag blev fruktansvärd ledsen och behövde gå därifrån. Då var det som han kom tillbaka ur sitt tillstånd och ansträngde sig för att ge all hans uppmärksamhet på mig så jag skulle sluta vara ledsen.

Efter dess har han inte gjort några sådana utspel men när han blir full kan han dra upp kommentarer om tjejer han tidigare har varit med eller dra nedvärderande skämt om tjejer. Jag har blivit väldigt arg då och lämnat honom. Ibland kan jag tro att han tittar på andra tjejer när vi är ute men jag har svårt att avgöra om det är jag som inbillar mig eller om han faktiskt gör det.

Jag har under hela tiden försökt ta upp hans problematik med alkohol och att han blir en annan person när han är berusad. Han har alltid skyllt på mig och att han har aldrig druckit såhär mycket sen han träffade mig och att hans drickande har eskalerat nu. När jag har pratat med hans vänner får jag en annan bild, att han alltid varit en stordrickare, när jag konfronterar honom med detta vill han inte prata om det och börjar prata om något annat istället eller säger att jag hittar på/överdriver.

Han har nu äntligen insett att han inte kan kontrollera sitt drickande och sökt hjälp. Han ska påbörja sin behandling på måndag. Vi har kommit överens om att vi inte ska ses under tiden för att han ska fokusera på behandlingen och att jag ska fokusera på mig själv. Jag har lidit av extrem ångest och utmattning eftersom jag har gått med en konstant oro för att han ska dricka samt att jag saknar tillit till honom för jag tror att han är eller kommer vara otrogen mot mig, Han har varit otrogen 2 gånger i sitt förra förhållande. Han är fortfarande av åsikten att det efter vi träffades han fick problem med alkohol och indirekt skyller på mig.

Under all den här tid när jag har försökt prata med honom har jag inte lyckats komma fram. Jag har velat veta varför han blir som han blir när han är full och varför han pratar eller betraktar tjejer på annorlunda sätt när han blir full. Han kan inte prata om det och viftar bara bort det eller skyller slentrianmässigt på alkohol eller att han inte minns. Jag får aldrig någon chans att bearbeta min tillit till honom eftersom jag känner att jag behöver en förklaring till varför han blir som han blir.

Jag har även fått ta emot mycket skuld från hans sida, t.ex. om en fest spårar ur så är det mitt fel. Det är aldrig hans fel och det är aldrig hans fel till varför vi dricker, När jag konfronterar honom blir han som en liten bebis som bara tycker synd om honom och jag blir den elaka häxan. Det spelar ingen roll hur jag har påbörjat konversationen, oavsett om jag har försökt prata med honom i lugn ton med fokus på jag uttalande eller om jag har varit arg, resultatet blir alltid detsamma.

Kan det vara så att jag aldrig kommer kunna få svar på hans beteende när han är berusad och kommer jag någonsin kunna konfrontera honom för hur han har behandlat mig under den här perioden? Hur förlåter jag hans beteende utan att förstå hur han tänker?

Nordäng67
lör, 2020-05-02 - 13:20

Läs ditt eget inlägg och låtsas att det är din bästa vän som skrivit det. Vad skulle du tycka då om det hela? Vad skulle du ge henne för råd. Min uppfattning när jag läser ditt inlägg är:
1) Han behandlar dig som skit. Att han var full eller påverkad hör inte till saken. Man tar ansvar för sig själv och sitt beteende nykter som påverkas
2) Du själv är ute i väldigt farligt vatten och simmar. Extacy förekommer, du dricker mer än du brukar, din träning och arbetskapacitet har påverkats negativt, du flyttar gränser och förlåter sånt du troligtvis aldrig skulle förlåtit innan du träffade din pojkvän. Kort sagt det är hög risk för att du ganska snart är en skugga av sitt forna jag.
Har själv haft ett förhållande med en alkoholist. Begriper än idag inte idag hur jag kunde förlåta, ursäkta, göra nystart mm mm.
Rädda dig själv snarast ♥️

MariaF
lör, 2020-05-02 - 14:21

Tack för den fina omtanken <3

Jag har satt mina gränser nu och sagt att inga droger får förekomma och jag kommer inte vilja dricka alkohol med honom i fortsättningen. Jag känner ingen större oro för min egen del men jag är självklart medveten om att det är lätt att hamna i ett beroende själv om man inte är uppmärksam.

Jag tror att jag har låtit honom dra in mig i sin skit för att det har varit lättare att fly än att konfrontera det. Så känner jag inte idag och har nu även sökt hjälp för att hantera mitt medberoende.

Jag har sagt till mig själv att jag ger honom en chans nu när han har bestämt sig för att han vill förändras, men att det blir sista chansen. Jag hoppas verkligen att jag tillräcklig stark för att kunna hålla på det.

Jag har öppnat mig för mina vänner och familj så de är medvetna om mina problem och jag får ett enormt stöd därifrån.

Jag känner bara en stor ovisshet för hur jag som partner ska kunna stötta honom nu under hans behandling samtidigt som jag känner att jag vill "konfrontera" det han har gjort mot mig.

Och som du säger; jag känner en jättestor oro inför om det är så att han bara är en skitstövel även utan alkoholen.

Det är ju bara det att han är så himla underbar när han inte dricker (jag säger det med en blåögd ton :) )

Tack för ditt stöd, jag tar till mig av det du säger.
/Maria