av Charlie70

Varafrisk
lör, 2020-05-02 - 00:19

Så bra att du fick träffa någon som kunde plocka fram det där som låg väl bevarat inom dig??

Så gott att tårarna kom??

Och tack för att få ta del av din berättelse??

FinaLisa
lör, 2020-05-02 - 07:36

Tack för att du delar med dig!?
Vilken intressant och stark berättelse om hur det traumatiska kan förfölja en människa långt fram i livet.
Du förklarar så bra att din berättelse borde publiceras som en fallbeskrivning i undervisningen för blivande psykologer!

Lycka? och styrka önskar jag dig?
Kram ?

Charlie70
lör, 2020-05-02 - 08:46

Tack för era fina kommentarer. Jag har mycket att fundera kring nu. Och visst förstår jag det, precis som du säger Sofia, att händelserna kring min flicka har satt djupa spår i mitt stressystem. Jag ber till gudarna nu bara att Försäkringskassan godkänner min sjukskrivning också så att jag kan läka detta och komma igen. Det är det enda jag vill. Komma igen. Jag har 15-17 år kvar i arbetslivet. Det finns mycket kvar för mig att ge om jag bara får min vila nu.

Jag ville dela detta med er här på forumet av flera skäl. Ett viktigt skäl är att jag knappast tror att jag är ensam om den här typen av upplevelser. Jag ser ju det också i din kommentar, Vinäger. Kanske kan mitt inlägg hjälpa andra att börja dra i trådar de inte visste fanns?

Mjälleksemet som försvann så fint under några veckor har gett sig tillkänna igen. Jag som trodde det skulle försvinna för gott nu när jag inte dricker. Suck. Har säkert också med samtalet förra veckan att göra. Mina system drar igång igen och då försvarar sig kroppen med lite olika symptom. Jaja.

I dag blir det tre timmar restorative yoga. Jag går, även om jag ser ut som Rudolf med röda mulen igen. Det blir tillsammans med en kompis som vet allt om min utmattning och flickan men inget om varför jag väljer att inte dricka just nu. Hon behöver inte veta. Hon är för nära min arbetsplats nämligen. Vi äter middag hos mig sedan. Ser jag fram emot!

Suget tycks ha klingat av helt. Tänker på alkohol, men inget sug efter det. Inte ens de alkoholfria alternativen lockar. Hellre vatten, te och kaffe för mig. Oändligt tacksam varje dag för att jag inte dricker och för att jag kan möta livet - just precis som det är - som en hel människa. Ren och ärlig.

Kram!

Kaveldun
lör, 2020-05-02 - 11:16

Vill bara säga tack för din tråd Charlie70. Starkt att läsa om din dotter och dina ’spår i hjärnan’ av stress...och hur detta triggat ett drickande.
Jag är också dålig på att skriva och kommentera i många trådar ( vilken aktivitet det är här) ...hoppas att jag ska bli bättre på det längre fram när jag landat lite mer.
Jag håller tummarna för att du ska få din tid att läka i lugn och ro.

Varafrisk
lör, 2020-05-02 - 11:24

Tänkte på en sak när du beskriver om din undanträngda sorg. Hur gammal var ditt barn när hen fick diagnosen? Jag arbetar ju själv som kurator på en barn- och ungdomshabilitering. Många gånger när det kommer en ny patient t oss är det förstås fokus på patienten precis som föräldern har. Föräldrarna brukar ofta ha en hel massa tider att passa hos en el flera vårdgivare. Går patienten på förskola el skola har föräldrarna oftast väldigt många möten där. I min roll som kurator är det största uppdraget att fånga upp föräldrarna för att se var någonstans de befinner sig i denna process som det är att få ett barn med funktionsnedsättning. Det kan handla om att ge närståendestöd, hjälpa t att strukturera upp alla kontakter, hjälpa t att få kontakt m andra professioner mm.
Jag tänker utan att veta att det kanske var först nu som det var dags för sorgen att komma upp t ytan på riktigt...å då behöver man terapeutiska samtal på djupet. Dessa samtal kommer även bättre t sin rätt utan alkohol. Är glad för din skull att du får detta stöd och glad att du delar din berättelse.

Ha en fin lördag??

Andrahalvlek
lör, 2020-05-02 - 11:53

Min krasch efter att yngsta dottern föddes svårt sjuk och handikappad kom först när hon var 8 år.

Då var hon så gott hon kunde vara ”på banan” och hade andra vuxna som kunde hjälpa henne. Då kunde jag ”tillåta mig” att krascha.

Allt kan man inte bearbeta. Vissa saker finns kvar som ärr, som sårbarheter som kan komma till uttryck i olika situationer.

Men det är viktigt att man lär sig läsa av symtomen och hittar strategier för att dra i handbromsen. Och sen måste man få sörja också ?

När dottern var en månad gammal och vi precis hade kommit tillbaka till vårt hemsjukhus efter flera veckors intensivvård i Lund så fick jag träffa en terapeut på sjukhuset.

Hon sa: ”Har du sörjt det friska barnet som du trodde att du hade i magen?” Va? Så kan man inte tänka. Det vore ju som att förneka min dotter. Så kände jag.

Jag hade då som först nyorienterat mig i vår nya annorlunda tillvaro - och sen kom hon och petade bort skorporna på såren så att blodet började rinna igen.

Jag stod på mig en lång stund. Hon stod också på sig. Jag sa att jag inte vågade börja gråta igen, att jag hade gråtit tillräckligt, att jag var rädd för att aldrig sluta gråta om jag började igen.

Hon stod på sig lite till, och till slut förstod jag. Att jag givetvis var tvungen att sörja det friska barnet och livet som tvåbarnsmamma som jag hade sett framför mig.

Jag var tvungen att sörja det för att gå vidare - och att gråta är alltid det bästa sättet att lätta på trycket.

Under de åren lärde mig hur jag reagerar akut på ett trauma: Handlingsförlamad, tunnelseende, hjärnan checkar ut, kan inte ens prata. Så jag måste ha ett skriftligt intyg från läkare tex att lämna fram.

Men väldigt snabbt, inom några timmar, reser jag mig och nyorienterar mig - och då agerar jag.

Jag vet idag att jag aldrig skulle fixa att göra HRL på en närstående, jag måste direkt skaffa hjälp för det.

Jag och barnens pappa reagerade tack och lov olika. Han var handlingskraftig initialt, jag först senare - och då rasade han ihop i en liten hög.

Yngsta dottern var 17 år innan hon fick sova i eget rum. Så länge behövde jag ha henne nära mig - alltid överhörande hennes ”status”. Den skräcken lämnar en aldrig helt och hållet tror jag, den är inetsad i benmärgen.

Men man kan ha ett bra liv ändå! Annorlunda kanske, men bra. Och terapeuten hjälper dig på vägen.

Kram ?

Vinäger
lör, 2020-05-02 - 12:11

Jag tänker på det Varafrisk skriver om en massa tider och möten. I min yrkesroll ingår det att vara med på en del av dessa samnankomster. I vår kommun har vi sedan många år varit bra på att samordna. Ofta är det både habilitering, specialpedagog, förskola/skola/fritidshem, LSS-handläggare samt vid behov t ex hörselcentralen med vid samma tillfälle. Vet att det inte är så överallt och förvånas över detta. Det underlättar oftast otroligt mycket för föräldrarna.

En annan sak jag kan uppleva är att en del har svårt att sätta sig in i hemmens situation. Minns ett hab.möte i mitten av november för många många år sedan. Det ena barnet i familjen hade autism och han och brodern bråkade och slogs mycket, inte sällan med blodvite som följd. Den ensamstående mamman bönade och bad om extra hjälp. Svaret blev att det var så mycket att göra före jul, men i februari skulle hon nog kunna få en ny tid för att diskutera detta.

Jag höll på att krevera. Det var ju akut, hon behövde hjälp direkt. Tack och lov kunde jag den gången fixa och trixa och de fick hjälp tidigare. Det stavas prioritering.

Vet inte varför jag berättar detta. Antagligen för att du ska veta att jag känner förståelse för er situation. Även om jag inte själv har barn med just de diagnoserna känner jag starkt med er föräldrar som har fått kämpa, många gånger i motvind.

Ni är otroliga. Respekt.

Kram

Varafrisk
lör, 2020-05-02 - 14:56

Jag tänker på det där med att sörja...mina barn är adopterade. Min man och jag kunde inte få biologiska barn..under ca 1,5 år försökte vi men fick ett ganska konkret svar på detta. Ganska snabbt kom tanken på att adoptera...men fastän jag aldrig hade varit gravid var det då en stor sorg för mig att vara barnlös. Jag hade ju tänkt tankarna att vara gravid, hur barnet skulle kunna komma se ut, hur jag var ute m barnvagnen mm. Det var obeskrivligt jobbigt när man tog på min mage och trodde jag var gravid och då var jag ändå smal! Det tog tre år tills vi fick åka hämta vår son då hade jag bearbetat sorgen att jag inte fått ett biologiskt barn samt diskuterat anknytning, ålder, hudfärg mm mm. Och när jag klev på planet t Colombia har det aldrig någonsin känts mer rätt och jag har aldrig känt en avsaknad av att inte ha fått varit gravid eller ha biologiska barn.

Jag tänker utan att veta...att när man får ett barn med funktionsnedsättning har man inte tänkt under graviditeten att hen kommer ha autism, cerebral pares, en utvecklingsstörning el vad det nu kan vara utan man tänker ett barn utan funktionsnedsättning. Så det finns liksom ingen chans att vara förberedd...det liksom bara rullar på. Jag tror att det är viktigt att låta alla känslor komma upp t ytan...att få sörja det barn som fanns i magen som man trodde att man skulle få...det handlar inget om kärleken t det barn man fick..och kärleken har inga gränser när det gäller ens barn❤️❤️

Charlie70
sön, 2020-05-03 - 09:22

Märker att livet stabilt rullar vidare i nyktert tillstånd. För varje dag som går blir det mer och normalt. Jag och kompisen var på underbara yogan i går. Därefter tog vi en promenad hem till mig. Delade på en flaska a-fria Richard Juhlins bubblor och nötter i solen. Pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan när jag skulle göra det sista med maten, så kunde göra det UTAN snurr i skallen och UTAN önskan om att fort sätta fram rödvinet på bordet så jag skulle få mer. Jisses vad skönt att kunna dricka och äta gott utan att a-djävulen börjar skrika MER, MEEEER! Till kompisen hade jag inhandlat en 3,5 öl. Den var hon mycket nöjd med och jag blev inte triggat öht. FAAAN VAD SKÖNT DET ÄR MED DETTA STABILA TILLSTÅND! Vi pratar ju mycket om våra känslor. ska de försvinna nu när vi inte dricker mer. Jag kan säga att NU, Äntligen, kan jag känna ren och skär lycka över att jag tog det där beslutet 22 december 2019 och att jag med ER fantastiska hjälp har tagit mig igen dessa månader. Jag känner lycka över min egen närvaro till livet, att kunna föra ett ärligt opåverkat samtal under en hel kväll med en god vän, att jag inte behöver skämmas över mig själv inför min 15-åring som bor hos mig på heltid just nu. Det är bannemej värt allt. Att dricka ett enda glas finns inte på kartan nu. Vill inte förstöra någonting av allt det bitvis mycket tunga arbete vi gör som arbetar på nykterheten. Vad bra vi är!

KRAM!

VaknaVacker
sön, 2020-05-03 - 09:36

Stort GRATTIS till dig???
Inte bara till tiden utan din känsla i nykterheten?
Kan verkligen skriva under på allt i ditt inlägg. Så skönt!
Kram

Torn
sön, 2020-05-03 - 09:38

Instämmer till 100 procent Charlie! Det är så gött att leva nu.?
Nu blev jag om möjligt på ännu bättre humör efter ditt härliga inlägg!

Ha en underbar dag!

Kram

Charlie70
sön, 2020-05-03 - 09:50

Tack för era kommentarer! Jag satt och skrev på ett inlägg till er. Men, så kom jag på att jag skulle redigera mitt förra inlägg och vips - så var det jag höll på med borta... Börjar om.

Flickan fick sin ADHD-diagnos när hon var fyra. Vid nio års ålder fick sin autismdiagnos och även mental marginell retardation som innebär att man ligger på 70-75 i IQ. Hon betraktas alltså som normalbegåvad och är därför inte kvalificerad för särskolan. Å andra sidan har hon inte en chans att nå målen inom ramen för den normala läroplanen. Detta är en historia för sig så jag lämnar den.

Jag vet att habiliteringen fungerar väldigt olika inom olika landsting. I Stockholm behöver man ha minst en autismdiagnos eller annat allvarligare funktionshinder för att höra dit och jag vet i ärlighetens namn inte vad de kan hjälpa till med som inte samtidigt innebär en oändligt massa merarbete för oss föräldrar. Till exempel förhörde jag mig om möjligheten om att få ett sömntäcke utskrivet. Jo, det kan man få - efter ett möte med arbetsterapeut, därefter ska man skriva sömndagbok under en period, därefter är det en utbildning (kvällstid, det var ju positivt i alla fall) och sedan kan man få en remiss för utprovning. Alltså, jag orkar inte! I stället cyklade jag till Clas Ohlsson och köpte ett till flickan i födelsedagspresent. 2000 kr. Mycket pengar men också väldigt lite pengar i förhållande till den energi som jag sparade. Näringsdrycker, samma visa. Då ska man ha remiss till dietist, möte där, sedan ska det skrivas, sedan ska det följas upp. Möten, möten, möten. Orkar. Inte. Går till apoteket och handlar själv vid behov. Dyrt, ja. Finns samordning? Nej, har inte sett en susning av samordning. Ta tyngdtäcket som exempel. Om arbetsterapeuten skulle gå in och läsa om flickan sömnproblem i journalen från BUP skulle man ju direkt se att hon skulle kunna vara ett barn som skulle må bra av att få ett. I stället ska liksom allting göras om och bevisas inför nya personer. Gång på gång.

Iom med autismdiagnosen tillhör flickan nu LSS. Genom LSS-handläggaren har vi fått avlösare i hemmet och färdtjänst. Detta är två åtgärder som det ligger mycket arbete bakom från min sida (framförallt avlösningen), men som nu när vi fått dem verkligen ger oss båda ökad livskvalitet! Flickan är inte så förtjust i avlösningen, men jag får en stund utanför hemmet då jag lägger ansvaret för hennes överlevnad (det vet jag ju nu, varför det känns så skönt) i avlösarens händer och går och simmar eller tar en pizza. Färdtjänsten gör att vi kommer utanför hemmets fyra väggar. Fantastiskt båda två. VÄL investerade skattepengar skulle jag säga.

Att vara gravid är ett annat kapitel. När jag tog upp frågan om ett barn nr två med exmaken sa jag att jag gärna skulle adoptera. Jag hade gått igenom en graviditet så nu visste jag vad det var. SKITjobbigt. Hade inte lust att genomgå en till. Däremot ville jag ha ett barn till. Och fast att jag hade burit flickan så hade jag oerhört svårt att knyta ann till henne den första tiden. Jag tycket hon var ful och kändes främmande. Kändes inte som mitt barn. Så var det under hela min föräldraledighet. När vi sedan fick en skarv i föräldraledigheterna innan dagis så menade exmaken att det nog var bra om jag tog den månaden. Det gjorde jag. Och först då, kände jag att jag äntligen kunde njuta av min flicka och känna att hon var min. Så även om man bär barnen är anknytningen inte någon självklarhet. Jag har heller inget som helst problem att föreställa mig att jag skulle kunna knyta ann till ett barn jag inte burit. Det var ju liksom omständigheterna kring flickans födsel och förmodligen ett bristande stöd i det som gjorde att det blev svårt för oss.

Du berättar att din flicka som hos dig till hon var 17, Andrahalvlek. Min flicka sover hos mig också och kommer förmodligen att fortsätta göra det en bra tid till. De första fyra åren behövde jag henne hos mig för att ta igen de där fem första dagarna då jag inte fick hålla henne på sjukhuset. Sedan har det bara fortsatt. Och så kom epilepsin och jag kände att det var ju toppen att hon sover hos mig redan så jag kan hålla koll på henne.

Det är mycket med de där barnen. I morgon ska jag på terapi igen. Får se om det blir knockout då också eller om samtalet blir lite lugnare för mig Föredrar nog det senare just nu. Klarar inte för mycket bergochdalbana i mitt tillstånd :D

Vinäger
sön, 2020-05-03 - 13:48

Det är precis det här jag menar med för många kontakter. Föräldrar orkar inte till slut. Det gör mig galen att inte alla kommuner/enheter försöker samordna i den utsträckning det går.

Vilken mamma du är, Charlie. Gäller förstås alla er andra också. Ni kämpar och kämpar. Så mycket extra att ta tag i.

Inte undra på att A kunde kännas som avkoppling ibland. Desto starkare att kunna avstå och hitta andra alternativ. Jag är full av beundran.

Kram

Andrahalvlek
sön, 2020-05-03 - 14:33

Har också kämpat som ett djur för att allt ska lösa sig på bästa sätt. Och det har det gjort.

Näst på tur är eget boende, en lägenhet på ett gruppboende, och det hoppas vi ska lösa sig om ett år cirka. Men jag vågar inte ropa hej förrän jag har skrivit på kontraktet.

Bli det så fyller hon 22 år samma år. Det blir 22 år med en femåring hemma. Den nivån av tillsyn behöver hon.

Skilsmässostatistiken för funkisföräldrar är skyhög. Och antalet sjukskrivna föräldrar för utmattning också.

En gång frågade jag ”Kan man bli utmattad på sin dotter?” Men det är ju tabu att tala om ens. Jobbet kunde jag sjukskriva mig ifrån, men inte familjesituationen.

Separation och växelvis boende var den enda lösningen som funkade. Då kunde vi avlasta varandra.

Jag älskar henne inte mindre för att jag är ärlig med att mycket omkring henne är skitjobbigt ibland.

Tvärtom älskar jag nog henne mer, eller på ett annat sätt snarare, eftersom hon behöver mig så mycket mer ❤️

Hoppas innerligt att din fortsatta sjukskrivning godkänns!

Kram ?

Varafrisk
sön, 2020-05-03 - 22:57

Ja, det är så mycket som skulle kunna vara så mycket bättre...

Jag vet att det är besök och möten i mängd...och mycket skulle kunna samplaneras mycket mer..jag har full förståelse för hur uttröttande det kan vara för föräldrar..Jag tänker att jag skriver inte så mycket mer om habiliteringen för då hamnar jag i min yrkesroll och det är ju inte meningen...men oavsett om det kan finnas förklaringar bakom iaf för vissa saker..så krävs det otroligt mycket styrka, tålamod mm i föräldraskapet till ett barn med funktionsnedsättning...

Du är en kämpe på många vis Charlie70:)

Charlie70
mån, 2020-05-04 - 11:00

Laddade ned PO Enquists självbiografi "Ett annat liv" som ljudbok. I går ägnade jag hela dagen åt boken. Jag var så förlorad i den att jag till och med totalt glömde att jag skulle träffa en kompis. I de sista kapitlen beskriver PO sin kamp ifrån alkoholismen på ett mycket målande sätt. Det var diverse behandlingshem, mer eller mindre under tvång skulle de intagna kapitulera och på det viset bli nyktra. Mycket tragik, samtidigt kunde jag inte låta bli att le många gånger när PO så målande beskrev sina olika turer för att slippa kapitulera. Han blev nykter till slut, han också. Rekommenderas.

Började också titta på en tyskt dokumentär "Älskade alkohol" i går kväll på svtplay. Tror den också är sevärd för många av oss.

Tänker att vi får släppa frågan om samordning för oss med barn med funktionshinder. Det handlar om politiska beslut och system som vi inte rår på här på forumet. Är övertygad om att alla gör sitt bästa och att "systemet" åtminstone på papperet är tänkt att fungera. Men i sitt sammanhang blir mycket i praktiken fullständigt galet. Orka. Jag jobbar hårt på att släppa sådant som jag inte kan påverka. Har t.o.m. bestämt mig för att jag inte får fundera på vissa grejer som rör min flicka utanför kontorstid. Jag blir bara så himla arg och upprörd många gånger. Inte fruktbart att leva så, dag och natt. Därför behöver jag begränsa mig.

I dag har jag försovit mig igen. Vaknade tre timmar senare än klockan ringde. Stackars sonen missar sina första lektioner. Pinsamt. Sitter här nu och försöker tänka bort detta. Gjort är gjort. Jag kan inte göra mer. Mitt misstag är att jag är utmattad. Kan inte hjälpa det. KAN inte hjälpa det.

Kram!

Torn
mån, 2020-05-04 - 11:50

Helt rätt att släppa saker man inte kan påverka. Jag gjorde själv misstaget för ett par veckor sedan.En bagatell jämfört med dina grejer med din flicka, men som liknelse. Jag kunde inte släppa att jag åkte förbi en fartkamera (som blixtrade till) i alldeles för hög hastighet. Jag fick ju skylla mig själv och det fanns inget jag kunde göra åt saken. Ändå höll jag på att gräma mig och tänkte på hur det skulle bli om körkortet rök mm. Att ha körkort är väldigt viktigt för mig, annars kan jag inte komma ut på mina fisketurer med båten.

Så fick jag en kommentar från positiva VaknaVacker i min tråd, hon skrev: Tänk inte på det, det är inget du kan påverka. Så jag släppte de tankarna och än så länge har det inte kommit något brev ens när jag nu tänker efter. Det får bli som det blir. Det är inget jag påverka, alltså ingen mening med att hålla på att älta saken och må dåligt pga det.

Hoppas din utmattning går över snart. Verkar lovande med den nya terapeuten på habiliteringen.Jag har tyckt mig märka att du mår bättre och bättre nu. Och alkoholen har du ju full kontroll över. ?

Kram

Vinäger
mån, 2020-05-04 - 12:00

Att släppa det vi inte kan påverka. Jag är nog mest sådan att när jag diskuterar en sak går jag in för det till hundra. Däremot försöker jag att inte ha det med mig hela tiden.

Ber om ursäkt om jag var med och drog i gång det där med samordningen. Det är klart att alla försöker på sitt sätt. Det är väl så att när man har sett det funka vill man sprida det vidare. Men jag släpper det nu.

Hoppas också att utmattningen släpper snart. Nu har du i alla fall hjälpt till genom att sluta dricka. Det tar nog ett tag att ställa om då en del kvävda känslor kommer fram och ska bearbetas, men sedan...

Wow, vad du är bra.

Kram

Andrahalvlek
mån, 2020-05-04 - 13:21

Var det inte sonen som försov sig snarare? Han kan väl ställa sitt eget larm och gå till skolan?

Du är sjukskriven och behöver sova. Framför allt behöver du inte ha fler dåliga samveten för att tillfriskna.

Kram ?

FinaLisa
mån, 2020-05-04 - 15:31

Charlie, hade precis läst ut "Ett annat liv" när beskedet om hans död kom?
Jättemärklig känsla att ta in just då när han varit så nära mig ett bra tag som det tog att läsa boken.
Håller med dig om att det var berörande läsning om hans alkoholberoende.
Ska också titta på alkohol dokumentären som du tipsade om.
Ha det gott?
Kram ?