Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Först dock, tack för all pepp. Just nu är av-knappen på (!) och jag vet att dagen blir helvit. Lika skönt varje gång att slippa kampen.

Skillnaden, mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg din kommentar. Fint att det, trots lite smågupp, verkar gå åt rätt håll.

-----

Skrev tidigare att jag tycker att det är intressant att läsa om andras bakgrund, ibland även barndom. Hittade en cirka två år gammal text bland alla mina inlägg som handlar om just min historia. Har skrivit ännu mera ingående både tidigare och senare, men denna är en slags sammanfattning. Tillräckligt lång ändå... Här kommer den:

"Varför dricker vi? Ur ett annat perspektiv.

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällig värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min.

Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan (uppdatering: nu alltså snart tre) hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många..."

-----

Ja, det där är min historia. Så lik vissas och så olik andras. Det där med att hitta gemensamma nämnare till A-beroende är inte alltid så enkelt. Tycker själv att det är tryggt med viss igenkänning, även om jag självklart inte önskar något det helvete det kan innebära. Äsch, ni förstår nog precis hur jag menar.

Ha en fin dag. Hos mig ska det vara sol hela dagen. ☀️ /Kram

Sol ute
sol inne
sol i hjärta
sol i sinne

Nu blev jag alldeles tagen. Vilken bökig uppväxt du haft och samtidigt imponeras jag över din styrka att hela tiden "komma igen". Det är precis vad du gör nu - "kommer igen" - gång på gång. Hur tänker du kring det?

Kram!

Vilken pärs du varit med om. Helt galet. Ibland kan jag önska jag hade en annorlunda barndom men man får liksom dras med den vare sig man vill eller inte. Det där att ha debut tidigt, att söka uppmärksamhet av killar kan jag skriva under på. Att inte känna sig trygg som barn är ett fruktansvärt trauma som kommer igen allför sällan inte när man blir äldre. Eller varför man valt de relationer man gjort. Fy för psykisk misshandel. Har varit där.
Hjärnan har ju en tendens att förtränga,glömma,vill inte men så småningom bubblar det upp! Vad stark du är Vinäger. En Fighter ? Många kramar till dig

Rosa76

för ditt inlägg. Jag blir stressad bara jag läser inlägget kring "inköpen av a". Jag har arbetat på precis samma sätt. Jag betalade inte ens med kort på bolaget för att det inte skulle synas. Två plastflaskor med vodka rymdes i min fina jobb-handväska utan att det syntes. Alla gånger man har fått åka akut och handla för att fylla på flaskorna hemma som man snyltat på.

En gång hade jag tömt en flaska vaniljvodka och fyllt på med vatten (i väntan på att jag skulle återställa med rätt innehåll) Detta glömde jag så klart bort...Några veckor senare skulle mannen bjuda vännerna på drink och fram åker vaniljvodkan..
SHIT......jag låtsades som inget och alla skålade i vatten/sprite och limeextrakt....ingen märkte det.
Det finns hur många idiotiska berättelser som helst. Tror att vi behöver påminna oss om det! Kram på dig och så fortsätter vi framåt tillsammans!

Jag har läst din historia förut såklart och känner igen mig som jag också berättat förut.
Det är en tuff och svår bakgrund att förhålla sig till.

Jag undrar hur mycket av allt det man gått igenom som man bearbetat på "riktigt".
Alltså känslomässigt på riktigt och hur mycket man bara konstaterat; alltså så här var det, så här gick det till...?
Det är som man på något vis vill åt kärnan eller roten till det ledsna och ångestfyllda som bara väller upp ibland. Man vet ju inte vad som är vad heller...??

Jag förstår att du har denna panikångesten och att det är jättesvårt att hantera. Ibland är det lättare och man kan avleda det men ibland blir det impulshandling...

Men jag håller tummarna för att vi nu går in i en lång vit period Vinäger, det behöver vi!!
Kram ?

Känner igen mycket i din historia... Sjuk redan som spädbarn, med långa sjukhusvistelser utan föräldrar. En barndom kantad av inläggningar. Att aldrig riktigt komma in och komma ifatt med vare sig det sociala eller lärandet i skolan. Utanförskap, i perioder ren mobbning. En trasig tonårstid i fel sällskap, där övergrepp var vardag, inget att hänga upp sig över. Föräldrar som inte riktigt var mogna uppdraget. Och beslutsamheten att de egna barnen aldrig någonsin ska känna sig övergivna, bortglömda, icke önskvärda på samma sätt. Ligist-rebellen ersattes av prestations-prinsessan. Det gick jävligt bra faktiskt. Och sen så tog alltihop ut sin rätt. Pang.

Vad ska vi göra med våra trasiga själar min vän? De skaver ju som värst när man minst behöver det... Kram

Tack för tänkvärda kommentarer.

Charlie, att komma igen - och igen - har nog blivit lite av min grej. Det är nästan löjligt ofta jag skrivit här att jag aldrig ger upp. Har nog inte riktigt tänkt på det förrän du skrev det. Samtidigt, hur skulle det gå om jag gav upp? Kanske vara lite svag emellanåt, men tror inte att jag törs släppa mera på kontrollen/spärren.

FinaLisa, Ledsen själ och Mirabelle, jag har många gånger funderat över detta med bearbetning. Det tog mig många år att inse att min barndom inte var ok. Annorlunda, visst, men inte så illa som den var. Kanske var det lika för er? Blev tidigt ensamstående mamma med massor av ögon på mig. Det fanns nog aldrig en tanke på att bearbeta något. Så länge man är mitt uppe i något så liksom pågår livet bara.

Pressen på att göra uppväxten bra för barnen var dubbel. Precis som du säger, Mirabelle, handlade mycket om att skapa en trygghet så långt från ens egen barndom som möjligt. Samtidigt hade jag som sagt många som visste hur "omöjlig" jag var som tonåring, så det blev verkligen upp till bevis. Ingenting skulle de få att anmärka på. Herregud, jag blir matt bara jag tänker på det.

Jag tror också att fortsatta trauman bara läggs på, utan att vi som varit med om mycket tänker så mycket på det. Vi är ju vana. Ett av mina barn blev svårt sjuk vid förlossningen, något jag aldrig bearbetat. Vid ett tillfälle var vi med om tre trafikolyckor på mindre än ett år. M opererades för cancer samtidigt som en älskad förälder avled. Listan kan göras lång.

Detta berättar jag inte för att någon ska tycka synd om mig utan för att kanske synliggöra hur trauman kan läggas på gång på gång och lagras länge länge. De gånger jag varit sjukskriven har det varit korta perioder. Ett par-tre-fyra veckor, sedan tillbaka igen.

Men till slut kanske det måste ut. Det är väl det som tagit sig uttryck i panikångest och alkoholproblem. Att döva har känts nödvändigt ibland.

Ja, tjejer, vad ska vi göra när det skaver som mest/värst? Låta bli alkoholen, förstås. Men skulle det vara lättare om vi fick bearbeta, kanske beta av lite i taget?

Jag har träffat en KBT-terapeut för panikångesten, gav inte mycket. Hade sedan kontakt med en psykolog. Hon var bra, men på tre-fyra tillfällen hinner inget stort hända. Visserligen var det hon som sa de förlösande orden, vilka jag har berättat om flera gånger: "Ja, dina föräldrar älskade dig, men det räckte inte".

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen. Lite tankar att bolla med er andra. Forumets storhet, ni vet.

Rosa, ibland är igenkänningen nästan läskig. Jag handlade endast med kontanter av samma skäl som du. Uppfinningsrikedomen är stor när det kommer till att skaffa alkohol.

Ja, som vanligt blev det långt. Orkar inte ens läsa igenom det. Svenskläraren är ju ändå en före detta numera.

I kväll är jag nykter. Gott så.

Kram

Fibblan

Ditt långa, intressanta, smärtsamma och samtidigt hoppfulla inlägg väcker för mkt tankar för att kunna samla dem i ord just nu..?❤️.
En lätt överhettad hjärna i kombination med en massa kärlek, är det som bäst beskriver det som händer med mig när jag tar del av din historia (även om jag läst en del av den tidigare..)
Ibland får det väl vara så, även för mig, att orden inte räcker till.. och det är ju inte heller första gången jag hamnar i det..☺️. Sänder dig en massa värme och kärlek ❤️❤️❤️. Så mkt du varit med om, som ingen ska behöva vara..
Kramar!
/Fibblan ?.

Det där med barndomen är klurigt. Jag har förträngt så sjukt mycket. Växte upp snabbt men alltid sett det som positivt,att jag var duktig o mogen men när jag började terapi och efter gått genom barndom etc så säger hon till mig att Du har ju varit med om trauman som barn. Inte så konstigt att ditt nervsystem är felprogrammerat. Ahh då slog det mig. Allt kom tillbaka. Började analysera. Jag har liksom bara fokuserat på allt vi hittade på. Det vi hade. pengarna,resorna,sommar/vinterhusen ja egentligen bara det materialistiska men det var så mycket mer! Usch ja här finns mycket att skriva om. Vi påminner om varandra. Det där med sjukskrivningar att vi kommer tillbaka lika snabbt som vi gick och som du säger ibland hade man nog behövt en längre tid för återhämtning. Massa kramar och vi följ åt gär oavsett dagar i bagaget??

Ja, Vinäger det är lättare att förstå varför du dricker. Din bakgrundshistoria är viktig, jag tror inte att man kommer undan sin bakgrund. Det är därför alkohol är så farligt att slänga in i psykiskt mående. Det ger på sätt och vis precis det man behöver. När jag tidigare drack ibland på kvällarna innan barnen somnade, tänkte jag ibland på hur läskigt det vore om de förknippade den mysiga nattningen med vindoft. Så att lukten av unket vin är något de framtida kommer att trösta sig med. Låt det inte bli så!

Panikångest har jag inte haft tack och lov, dock ibland velat få stopp på annan oro. I Skavlan för några månader sedan deltog en man som levde rätt extremt (med isbad o.dyl.) och andade sig hög.
Förstår att det behövs någon substans när man kommit så långt in i en panikattack, men jag är egentligen rätt skeptisk till alla tabletter (även alla vitaminer etc) som folk proppar i sig nu förtiden (även jag). Men jag tror också det är nödvändigt ibland.
Du är stark Vinäger och klok. Hoppas du får stanna länge i ditt av. Det är här tiden för eftertanke och analys finns. Välbefinnandet i föräldrars tröst är oerhört viktigt tror jag. Nu är jag ingen expert på hjärnan, men det finns väl vissa likheter med de endorfiner som utsöndras vid välmående och njutning (och tröst) och de effekter som alkoholen ger. Den här övergivenhetskänslan som du säkert fick som spädbarn är viktig. Att inte räcka till som förälder är ens största mardröm och jag tror också att de åren och känslorna då är väldigt viktiga. Tror inte egentligen att någon har en perfekt uppväxt, och att det också beror på vilka behov som enskilda personer har. Och när man medicinerar med alkohol så får man ju på sätt och vis det man behöver i alla fall just då.
Hoppas att du hittar dina nycklar, eftersom vi har sån likartad upplevelse av rutschbanan nedför så hoppas jag än mer att du hittar rätt. Det andra är inget alternativ.

Det är inte det som är alternativet så klart. Du har ju expertkompetens inom området "komma igen". Något du tränat på sedan barnsben. En fundamental överlevnadsstrategi för dig. Som från början handlade om just överlevnad, men som du har kommit på går att använda i alla möjliga sammanhang. Eftersom du vet att du kan "komma igen" är det inte heller så farligt om det går åt pipsvängen för en stund med något - oavsett vad det gör med DIG. Jättebra egenskap i de flesta sammanhang men inte alltid. Det är nog där du ska börja gräva tänker jag.

Kram!

lager på lager. Känner igen en del. Jag tog för ett år sen beslutet att söka en sponsor i Alanon, även om det innebar en ganska stor praktisk insats med resor. Jag frågade en jag träffat på olika konvent o landsmöten. Det kändes bra direkt men var lite knepigt praktiskt. Nu i och med alla avgränsningsdirektiv började vi träffas över nätet och det ger en helt annan ’skjuts’ åt stegarbetet. Dessutom finns onlinemöten nu.
Att arbeta i stegen med sponsor ger mig så mycket och har blivit en bra väg för mig att bearbeta gammalt. Jag håller just nu på med smärtsamma saker och är förvånad över hur bra det går. Så befriande!
Du väljer din väg, såklart! Jag ville ändå berätta om möjligheten; tillgängligt, respektfullt, gratis.
Allt gott till dig! / mt

Hej Vinäger! Läser i Grönablads tråd att du inte orkat kommentera i din egen tråd för att du känner att det senaste tog mycket energi från dig. Jag känner ett styng av dåligt samvete. Det ÄR jobbigt att se tillbaka när man helst bara vill blicka framåt. Jag har alltid varit sådan. Varför gräva i gammal skit när nu och framåt är så mycket bättre?
Jag hoppas innerligt att mina kommentarer inte i onödan har bidragit till energiförlusten. I så fall ber jag om ursäkt från djupet av mitt hjärta. Det var verkligen inte min mening. Förlåt! Kom tillbaka!
Kram!

Vaken 2020

Känner igen mig själv i dig Vinäger. Jag har ofta fått höra av andra missbrukare att jag är "känslig" men ändå okey accepterad på nått sätt eftersom jag i djupet av min egen själ är snäll. Så snäll att jag fått höra av min son (jag har tre barn och haft delad vårdnad om dom i 13 år) "pappa du gör ingenting illa mot oss men jag blir rädd för dig nått". Vilket jag då lätt skakade av mig och sa övertygande "du behöver inte vara rädd, jag har koll och det ska inte hända mig nånting". Så lätt lurar jag mig själv.

Snällheten som jag har gör att jag tror allt gott om alla och blir godtrogen. Det slår hårt tillbaks mot mig själv för det finns personer som utnyttjar min snällhet och rör om det i min förvirrade hjärna.

Värsta panikångesten som jag haft gjorde så att jag sa till vårdarna "jaha, släpper ni inte ut mig härifrån (Maria ungdoms låsta avdelning) så hoppar jag ut genom fönstret". Jag var halvvägs på väg ut (paniken var så stark, ville bara bort därifrån) när vårdarna grep tag i mig och drog ner mig på golvet. Det var inget självmordsförsök (jag vill leva inte dö) och jag har trillat ur fönster tidigare i fyllan och villan, det värsta som har hänt är att jag brutit benet, men who cares om ett brutet ben egentligen?

Jag såg gatan det var inte högt (typ första våningen) men inte så inbjudande för det var asfalt. När jag trillade ut från fönstret (för att luta mig ut och ta ett djup andetag och få en nypa frisk luft) för vi hade rökt på ordentlig innan och då landade jag i gräset som var nedanför och rullade ner för en grässluttning.

Läkarna frågade efteråt (hade du verkligen tänkt hopp ut från fönstret?) och ja svarade JA, så stark var min ångest då.

Nuförtiden har jag "bara" vanlig ångest. Sprit kickar igång min hjärna och jag har fått bekräftat av en narkos och smärt doktor att sprit är ett lika starkt bedövningsmedel för hjärnan som morfin. Jag använder sprit för att bedöva min ångest, vin för att känna mig "lite lullig" och öl för att det är gott som en törstsläckare ungefär.

Jag tror på sprängkraften i dom egna orden som vi här producerar tillsammans. Vi interagerar med varandra, känner igen oss i oss själva och det är bra. Det gäller som sagt om det du sagt till dig själv och andra. Ge aldrig upp, kämpa vidare.

Ta hand om dig själv Vinäger (Jag äger vinet) och tro på människor. Det är när man som jag lätt blir misstänksam mot allt och alla (noja) som tilliten till sig själv och andra försvinner. Panikångest går att mildra men alkoholen förvärrar den och gör den större och starkare. Jag vet vad jag snackar om, varit där.

Rosa76

men det behöver ju inte bara handla om att dricka eller inte dricka. Man känner sig nere och livet känns grått. Inget är jättekul men heller inte jättetråkigt. Det kan väl få vara så, tänker jag...Du vännen..det späds i alla fall inte på med ångest för att man har druckit också..Skickar en varm kram! Rosa

Fina Vinäger... ville mest skicka en kram.. jag tycker du är otroligt stark och att läsa dina tankar här inne gör mig inspirerad att tro att allt är möjligt och att ärlighet och ödmjukhet inför sitt. " problem" är en stor del av lösningen. KRAM till dig.