Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Blir så berörd av alla tankar och fina ord. Från djupet av mitt hjärta, ännu en gång, TACK!

Har inte kunnat bemöta något förrän nu. Det tog mer på krafterna att återigen berätta allt än vad jag trodde. (Och Charlie, nej nej nej, ha inte dåligt samvete. Lova det.)

Några saker vill jag reda ut. Vet inte om jag missuppfattat en del, men vill ändå förtydliga.

Rosa, mitt av och på är oftast inte kopplat till min sinnesstämning. Det gäller bara drickandet. Jag vaknar upp och vet att det är över. Det är som att knäppa med fingrarna. Helskumt. Då väntar en period utan kamp, jag vill helt enkelt inte ha alkohol. Det här har pågått i minst ett par år, åtminstone så länge har jag varit medveten om det. Efter ett par veckor upp till ett par månader kan suget komma, någon gång smygande, men inte sällan som en blixt. Då blir det krig för att klara dagarna. Vita knogar är bara förnamnet. Ångesten river som sandpapper i hela kroppen. Tyvärr har jag till slut svårt att stå emot då.

Vaken 2020, tack för att du berättar. Panikångest är ett rent helvete. Inte konstigt att vi försökt lindra med alkohol. Mitt nick Vinäger kan tolkas som att jag valt det för att det symboliserar gammalt surt vin, helt odrickbart. Helt annan betydelse särskrivet, förstås...

Mulletant, tack för tipset. Jag blir så glad för att du skriver att det är mitt val. Ska verkligen ha det i åtanke. En fråga bara: Trodde att Al-Anon bara är till för anhöriga och medberoende. Får jag som själv är beroende och inte har växt upp med missbrukande föräldrar ha kontakt med dem? Visserligen var mitt ex missbrukare, men det är ju typ hundra år sedan...

Alla ni andra, tack för att ni tror på mig. Att jag kan inspirera har jag ibland svårt att ta till mig. Kanske beror det på den osminkade sanningen, ärligheten. En del känner nog igen sig och det kan förhoppningsvis lindra skammen över sig själv.

Har skrivit det tidigare i min och även i andra trådar att jag tar en dag i taget. Är glad för alla nyktra dagar jag får ihop. Eftersträvar inte ett så kallat normalt drickande, men vet inte om jag är framme vid slutmålet - det helvita livet - ännu. Jag har inte gett upp (haha, nu skrev jag det igen...) kommer aldrig att göra det heller.

Nä, nu blir det mest en massa upprepningar, känner jag. Får skylla på att jag är lite trött. Är garanterat nykter även i dag.

Gott så.

Kram kram

Att du är nykter idag.
Och nuförtiden läser jag ditt vinäger på franskt vis, tycker du är något extra! Kram. Vi håller på dig.

Jag tänkte i första hand på Stegarbete som så och vet inte om du varit på AA-möten. Kanske det skulle ligga närmast tillhands? Men min sponsor, och jag vet många andra alkoholister, har börjat i AA och sen insett att det finns anhörig’problematik’ i grunden. Det finns så många slags dysfunktionalitet i familjer som sätter spår. Jag har inte haft ett alkoholmissbruk men såg efterhand annat jag har missbrukat annat; arbete, simpla dataspel och mat.
Jag tror alla Alanonmöten är öppna, det syns ju på deras hemsida. Ett möte på måndagar är online. Då kan du kolla om det är nåt för dig. Jag går ibland på det och även på öppna AA-möten som finns alla kvällar i veckan. Det hjälper mig att vara i balans, komma ihåg vem jag är och vem jag lever med.
När jag läste nu om ditt mönster tänkte jag på Monday Morning - tycker mig minnas likheter. Henne har du säkert ’träffat’ här.
Allt gott o jag säger som de sa på ett öppet AA-möte nyligen till en kille som tagit återfall och var vilsen: Kämpa, kämpa - du är inte ensam! Jag kan också dela det som blev mitt motto med dig: det är möjligt att ta makten i sitt liv!
Ha en fin dag! / mt

Då förstår jag hur du menar. Har inte provat AA, har tänkt att det inte är något för mig, men ska omvärdera de tankarna.

Har ibland faktiskt tänkt på att mitt dryckesmönster mer och mer kommit att likna MondayMornings. Flera skillnader finns, men likheterna är ändå betydande. Jag har ju lyckats träffa henne både här inne och på förra årets forumträff. Ett tag efteråt hade vi även privat kontakt. En mycket härlig person.

Tack för att du engagerat dig. Som sagt, för första gången i mitt liv ska jag överväga att åtminstone kolla in AA. Bor tyvärr i en mindre stad och har en position som innebär att jag helst inte vill bli igenkänd där. Tycker verkligen inte att det är något att skämmas för egentligen, men ändå blir det jobbigt. Via länk blir det förstås en helt annan sak.

Ha en fin helg alla forumvänner och ta hand om er.

Säger som jag gör allt oftare nu:
I dag är jag nykter. Gott så.

Kram

att testa på att gå på möte online nu! Enkelt att logga in! Passar inte alla men väl värt att se hur det är. Lyssna gärna på Alkispodden om du inte upptäckt den! Trevlig helg! / mt

Vilken förmån det är att ännu en morgon få vakna nykter, om än kanske inte så himla vacker...

Blev inte många timmars sömn, men i gengäld var den av hög kvalitet. Mer utvilad av dessa få än tio timmars fylleoroligt pendlande mellan falsk djupsömn och slummer.

Tar som sagt en dag i taget och gläds för att de vita dagarna fylls på. Är ödmjuk för alkoholens lismande kraft, men försöker hitta strategier för att kunna vinna kampen. Som just nu alltså inte är ett dugg jobbig.

Måste bara berätta hur mycket i hjärnan som går per automatik. I går sa min man att han skulle i väg en sväng i dag. Det tog inte ens en millisekund innan jag tänkte att jag då kunde hinna till Systemet en sväng. Hann planera både inköp av två tetror, köpta med kontanter, förstås. Vidare om huruvida jag kunde ta bilen eller om jag skulle bli tvungen att cykla. Slutligen vilken väska de skulle passa i och en eventuell ursäkt om jag skulle behöva förklara varför jag åkte in till stan.

Jag hann avblåsa allt planerande efter endast någon minut. Tänkte för mig själv hur mycket tid A-tankarna tar trots att jag för tillfället inte ens är sugen på att dricka.

Det hela slutade med att M inte kom i väg. Är så glad att jag avstyrde allt redan innan jag visste att han inte ens skulle åka. Kan känna hur stark besvikelsen skulle ha blivit om jag fortfarande hade velat/behövt införskaffa vinet. Styrd av något jag inte kunde kontrollera.

Än en gång vill jag understryka hur otroligt tacksam jag är för att mitt liv funkar så bra som det har gjort länge nu. Ännu kanske inte framme vid slutmålet - det självklara vita livet - men så mycket mycket bättre än tidigare.

En dag i taget!

Kram på er

Första gången jag trillar in på din tråd, men jag har ju sett ditt namn runtom på forumet (inklusive i min tråd :). Lite svårt att läsa ikapp när det är så många inlägg, men ville säga hej och att jag följer dig och känner igen mig! Vaknade också nykter idag och sov inte toppenbra men ändå så otroligt mycket bättre än hur man/jag brukar sova efter alkoholångestkvällar. Jag har ofta varit fascinerad över att det inte pratats mer om den där fruktansvärda ångesten som kickar in vid 3-4-5 på morgonkvisten, jag tror jag läste någonstans att det var hormonellt betingat, ("kroppen är i sämsta tänkbara läge att vara vaken den tiden på dygnet och är inte rustad för det, därför är man skör" - något åt det hållet). Så jag har tänkt att alla är väl med om det då och då. Tills jag kunde jämföra med att nyktert vakna den tiden på dygnet, alltså det är ju fortfarande inte kul, men skillnaden jämfört med när man vaknar med hög puls, kroppen har förbränt klart alkohol och "väcker en" och där ligger man kvar med ... ja ni vet. En skön sak att komma ihåg.

hoppas du får en fin lördag!

Efter att ha fått en panikattack och ett sug från helvetet efter alkohol för att lindra den, vilar jag nu ut i mannens famn.

Hickande fulgråt i ett par timmar. Vitaste knogarna någonsin. Tusen stålfåglar som for omkring i magen. Illamående av längtan efter bot.

Men...

Jag klarade det!

Hoppas natten varit lite bättre för dig? Vad härligt att du också har din man att stötta dig på. Det gör otroligt mycket. Kram

Känn dig stolt nu Vinäger, du klarade det. Usch förstår att panikångest är oerhört svårt att leva med. Skönt att du har din man.
Om möjligheten att dricka inte alls fanns när det här händer, tror du att du skulle känna samma alkoholsug då eller något annat?

Har du sinnesnärvaro där och då att djupandas dig igenom panikattacken? Kan du lära din man att hjälpa dig andas igenom panikattacken? Ungefär som när man ska föda barn. Faktiskt.

Djupandning är svinbra medicin mot mycket. Och garanterat fri från biverkningar.

Kram ?

Hej Vinäger! Har ingen egen erfarenhet av panikångest men förstår att många här har det och ni lider ju något oerhört. Det förstår jag. Kanske dum fråga men måste man leva sitt liv med denna panikångest eller finns det sätt att bli fri från den?

Skönt att du klarade dig igenom utan alkohol i går. Tänker på dig!

Kram!

Så bra att du klarade att hålla emot. Då vet du ju att det går, och då kanske det blir lättare/ lindrigare om det skulle hända igen. Jag hade nog någon typ av lindrig panikångest under några år. Men det var alltid när jag inte hade tillgång till någon alkohol. Typ på teatrar, biografer eller på kurser. Pulsen rusade, kallsvettades som en gris, ville ut från stället och trodde jag skulle dö. Gick dock över efter 5 minuter. Till slut tog jag en ordentlig funderare och kom fram till: Jag är helt frisk, varför ska oroa mig för att dö. Efter det fick jag aldrig mer några sådana
”attacker”.

Kram

Femina

Kära Vinäger,
Har du sökt läkarhjälp för ångesten någon gång? Det finns ju medicin som lugnar, även om de är beroendeframkallande. Det borde hjälpa om du kan ransonera dem så du bara tar dem vid dessa attacker. Det kan naturligtvis vara frestande att ta dem lite oftare och då utvecklar du ett beroende även där och det vill du ju förstås undvika.

Är det något särskilt som utlöser dessa attacker? Det är ju det du behöver hjälp att bearbeta. Det kan ju till slut bli en rundgång. Att rädslan för nya attacker faktiskt utlöser dem.
Kram, ?

Tyvärr mår jag inte bättre i dag. Jag är ju i grunden positiv och gillar inte att skriva negativa inlägg, trots att jag vet att det är helt ok och en del av forumets storhet. Får jobba på det.

Tack för allas omtanke, det känns i hela hjärtat att logga in och mötas av all värme. Som för så många andra är ni här de vänner jag kan vara ärligast mot och med. Tack och lov även mot min man, det är så skönt att kunna diskutera det svåra med honom.

Självklart är jag tacksam att jag red ut stormen i går. Jag vet att jag kan det, till med oftast, men ibland hjälper det inte. Svårt att förklara för den som själv inte har varit med om det. Dessutom är det kanske olika för alla, även om många gemensamma nämnare finns.

Jag har medicin, lugnande, men precis som Femina skriver är de beroendeframkallande och jag tar dem endast vid akuta situationer. Min panikångest har sin grund i relativt svår klaustrofobi, främst i att inte få luft, vilken även den har blivit mycket bättre. Vissa icke nödvändiga saker avstår jag att göra numera, har provat så många gånger utan resultat, så det är helt enkelt inte värt det. Och då vet ni ju att jag är en sådan som nästan aldrig ger upp.

Har som jag berättat tidigare träffat både KBT-terapeut och psykolog. Tror att jag ska be om flera samtal med psykolog då jag tror på att det kan ge mig något.

Klaustrofobin kan tänkas komma från spädbarnstiden då jag låg isolerad på sjukhus och ingen fick ta upp mig under förhållandevis lång tid. Jag matades med flaska genom ett hål. Om det är så långt tillbaka är det ju helt otroligt vad det omedvetna minns. Fascinerande trots allt.

Att jag har panik för att inte få luft kan bero på att jag har haft ganska svår astma och fått åka akut många gånger med just andningsproblem. Även astman är bättre nu, men min lungfunktion är kraftigt nedsatt (ej kol) och jag tänker att inom mig kanske en oro över Covid 19 finns. Inget jag dagligen tänker på, men det finns nog där ändå.

Har fått hjälp med medveten andning och praktiserar den mest vid själva attackerna. Ska ta tag i den även när jag mår bättre då jag verkligen tror på den som förebyggande

Att ha panikångest innebär att man är rädd för att få panikattacker. Så visst hänger det ihop. Eftersom attackerna är så starka ibland finns det självklart en oro för att få dem.

Har också haft en känsla av misslyckande ett tag. Det brukar jag heller inte ha, så nu är det eländes elände. Tycker att alla lyckas så bra - trots att jag självklart vet att det inte alls är alla. Har hängt här i flera år och borde (hatar det ordet) vara helnykter. Det kan vara därför jag hela tiden upprepar mig och påminner om hur mycket bättre jag har det nu med många många vita dagar än det var tidigare. Vet inte varför jag inte är framme än, tycker att jag kämpar och försöker hela tiden. Lite barnsligt kan jag känna känslan av orättvisa. Pinsamt, men så är det i alla fall.

Orkar heller inte kommentera hos er andra som jag vill och då kommer det dåliga samvetet. Även här vet jag att det är ok att inte göra det. Att forumet är en plats utan stress och press.

Det är mycket jag måste träna på.

Hm, det här blev en lång och deppig läsning...

Precis som vanligt avslutar jag ändå positivt. Det har jag i mig på något sätt. Vid ledarskapsutbildningar jag gått pratar man mycket om att det är det sista som sägs vid ett samtal som vi kommer ihåg och tar med oss, hur mycket positivt som än sagts före.

Så, jag känner mig trots allt hoppfull. Jag är nykter, kampen är över för den här gången. Suget borta igen.

En dag i taget.

Tack än en gång för att ni finns.

Många kramar till er alla. Ni är så himla bra som är här oavsett nuvarande alkoholstatus.

Det viktigaste är att vi inte ger upp! Alla är vi olika och gör vår egen personliga resa..
Kom ihåg det Vinäger, ? att ha så mycket i bagaget och ändå ha modet och kraften att kämpa, det är stort!! ???
Kram och lycka till dig ???

Goaste Vinäger....

Så tufft med din panikångest...när du berättar om den låter det verkligen som om du skulle behöva professionell hjälp. Det känns tufft att kämpa emot de där attackerna som återkommer och kanske bli kraftigare. Jag känner igen mig i mycket i dig...det här med att jämföra sig..att man borde varit helnykter nu...man gläds över andras framgång även om man undrar varför man inte går framåt själv...Det handlar ju inte om att vi inte förstår men vår resa ser helt enkelt annorlunda ut. Jag tänker även att många skriver när det väl har bestämt sig...och verkar inte ha den där kampen men tankarna hit och dit...kanske hade dem det innan de började skriva här. Man vill ju bara bli av med dem..de tar ju så mycket tid!
Du är också som jag med det här att man måste alltid avsluta positivt...jag tänker att det är ju en sak om man gör det i sitt jobb eller i en annan roll...men här på forumet måste det ju få kunna vara hur bra som helst och hur dåligt som helst.

Önskar att du ska få må bättre - stor kram:)

Vännen, fan att man ska ha det så jobbigt mellan varven. Önskar så att du mår bra! Men jag vet hur det är att tampas med ångest, även om denna inte längre kommer i panikform för mig. Men det blir lätt en övermäktig känsla med det hela. Det man kan ta fäste på, som jag också verkar ha svårt för mellan varven, är att all kamp mot den blir värre när man häller den jäkla alkoholen på.

Jag ska försöka vara mer närvarande och stödja dig bäst jag kan. Tycker så mycket om dig!

Stor kram