av Se klart

Se klart
sön, 2020-05-10 - 18:07

Regn hela dagen, och svinkallt, en bra nog ursäkt att inte komma ut och springa...
En skön dag! Att säga nej till sensationella glädjeskutt som kommer från vin är ju också att säga ja till en sorts lugn- förnöjsamhet är ju ett så tråkigt ord- men kommer inte på något bättre just nu. Kanske har det med åldern att göra, att det är helt okej att pausa från berg och dalbanelivet, både det äkta och det påhittade.
Inget sug alls, men märker att jag inte längre är lika förtjust i stunden innan middag/laga mat. Jag njuter av mat men allt detta med fixering vid, förberedelser mm kring mat, är helt okej att vila från. Känns konstigt nog också som en sorts frihet.
Glad att jag och min man har det såpass bra, kul och (nåja) intressant med tanke på att vi bara träffar varandra... mkt ovant med så mkt tid, framförallt jag har haft mycket jobb- och även kompis-relaterade grejer om kvällarna. Nu är det vi! Det är vad det är, ungefär som livet nykter.
Allt detta låter kanske trist men jämfört med att vara full, halvfull, längta efter att bli halvfull, inte bli för full... så är det som att ha kommit till himlen.
Ha en skön kväll!
@andrahalvlek ? kan skriva om den där bikibisituationen för den har jag upplevt några gånger.

Se klart
sön, 2020-05-10 - 22:59

Drabbades jag (fullmånen kanske) dels av en melankoli, inte ovanligt för att vara jag, men även ett mkt starkt sug efter ett glas vin ihop med min improviserade middag och som avslutning på ett hantverkselände som uppenbarade sig på sena kvällen. Jag tar inget vin för jag dricker inte. Men för ovanlighetens skull kom sorgen tillbaka och känslan som är sällsynt över ”varför kan inte jag”. Acceptans för det är nog avgörande men inte så roligt. Alla dagar. Acceptans - kan den fortfarande vara motvillig?
Jag tror att för em sån ”duktig” som jag, också ska vara duktig på att sluta. Misslyckanden i form av jah struntar i det här och börjar om om en vecka, känns inte som något jag skulle acceptera med mig själv. Det är bra men också skäl till att jag liksom står avvaktande och spanar mot horisonten efter den sjunde vägen. Det kommer att bli väderomslag i den här nykterheten men det kommer inte att drickas, vad jag vet.
Massor av saker under ytan av massor av händelser, blottlade rörelser och mönster.
Ibland tänker jag att jag hela mitt liv varit ensam med de svåraste sakerna. Så mycket oro över saker som mina föräldrar åsamkat (inte främst drickande men också), oro över barn som jag inför alla ”hanterat” (särskilt hens syskons oro). Och så blev jag en som dricker för mycket vilket är ensamt om något. Och så slutar jag och låtsas som det är ”imgenting@.
Här känner jag mig inte ensam och det är mycket värdefullt. Godnatt.
Ps. Tror jag inte vågar springa nu för jag är rädd för känslo-hotrmomerna. Kram.

Torn
mån, 2020-05-11 - 01:03

Jag har läst lite mellan raderna i dina inlägg den senaste tiden att du i bland kan få ett sug efter vin, men det är ju ingen fara eftersom du inte dricker.? Jag har ju absolut noll sug och känner tvärtom avsmak.

Jag har också sett att det är något du saknar, det där lilla extra som ger livet lite mer mening. En skillnad mellan oss är ju att jag har mina barn här hemma medans dina är utflugna. Jag tror att det kan ligga något där. Har själv funderat på hur det blir när barnen flyttar. Rätt ensamt. Jag har mitt fiske och min son har verkligen fått upp sitt fiskeintresse den senaste tiden. Jag stormtrivs nu och är det något som ger mitt liv mening nu så är det att vara delaktig i hans växande fiskeintresse. Perfekt tajming med mitt avslutade drickande. Dessutom har jag och min dotter en helt annan relation nu när jag orkar och vill följa med på hennes aktiviteter.

Fast du har ju barnbarn, nu vet jag ju inte hur gamla dom är och hur långt bort dom bor osv. Men hade det inte varit kul att ”låna” ett barnbarn en hel dag och hitta på något roligt? Jag vet i alla fall att min morfar betydde oerhört mycket för mig, och jag betydde väldigt mycket för honom.
Det kanske är något du redan gör eller så är det inget du längtar efter, men ett litet tips bara i all välmening.?

Om du undrar varför jag skriver ” mitt i natten” så ska jag jobba sent i veckan och behöver vända lite på dygnet.

Ha en bra måndag!

Kram

Kaveldun
mån, 2020-05-11 - 07:38

Igenkänning ....förstås.
Detta med att göra saker och ting ensam - särskilt de svåra.
Därför att jag nog alltid upplevde - även om jag hade en kärleksfull mamma - att hon ville se mig stark och kapabel och osårbar.
Det är det idealet jag kämpar med...och sedan vet jag - med huvudet - att det är ett befängt ideal!
Läser just nu Rebecka Åhlunds bok ’Jag som var så rolig att dricka vin med’ ....efter en vecka som nykter så skriver hon på Facebook att hon är alkoholist.
Det är så långt ifrån mig som det går att komma......och det är inte ngt jag vill eller kommer att göra.
Men det finns en kraft i det - och en kraft och ärlighet som genomsyrar hela boken. Hon bjuder ju in....hon blottar sig - och möjliggör ju också för andra att komma nära.
Att skriva på Facebook är inte mitt sätt...men det finns ju andra.
Ibland tänker jag att jag drack ensam ....och blev nykter ( som jag ju hoppas på) ensam...( här delar jag....och det betyder enormt mkt..och ändå prioriterar jag ner det för jobb .,,eller om jag tycker att jag inte har ngt positivt att säga. Ändå tänker jag på detta fora VARJE dag när jag inte skriver...)
Jag tror inte att jag kan ropa ut detta ....inte än i alla fall. Men behöver hitta sätt att vara/bli mer öppen....kanske är det AA...eller prata med några vänner.
Se Klart - du verkar ju omgiven av barn och barnbarn, kollegor och vänner ...( ja - det är Corona-tider såklart - men ändå). Jag är säker på att du är en människa som många tycker mycket om. Det är du ju även här.
Kan du berätta för någon/några ..vad du går igenom? Det kan ju vara så att de verkligen vill finnas för dig i detta. Så tror jag att det är:-)
Så lätt att säga sådana saker till någon annan. Men jag säger det både till dig och mig.
Stig in och säg goddag så att de ser att du är här ❤️

Se klart
mån, 2020-05-11 - 08:50

Ja vad gör vi med denna ensamhet,
Som Karl Vennberg skriver:
Vad som helst av blod på händer
Lommens skri och/kniv mot öppet öga/vad som helst blott icke samma/ensamhet på nytt.
Fast egentligen är det Kristina Lugn som ska reciteras dessa dagar, alla dagar.
Tack Torn och Kaveldun.
Att låna barnbarn är verkligen plåster på alla sår som blöder, så sant. Men det är ju just lån.
Att brottas med sin duglighet, som jag ju berört här, och stränghet.
Är några av mina svårigheter.
Jag undrar om det finns någon väg ut ur den, duktighet och stark i alla lägen, obs ej ngt skryt utan snarare tvärtom ett sorts handikapp.
Tror inte det men är inte säker på att vi kan ändra allt, men bli medvetna. Kunskap om oss är någonting. Och känslor, väcka dem som sover.
Jag har en väldigt fin mamma. Dessvärre inte så emotionellt ”kapabel” när det kommer till oss barn. Där har snarare jag och min syster som axlat den vuxna.
Ibland tror jag mitt drickande varit det enda sättet att slippa just det, vara den vuxna i rummet.
Mycket gränslösheter har kommit av detta, varav en del jag inte är det minsta stolt över, men som hör till mitt liv. Jag ångrar inget ?
Tack för fina inlägg och detta lite rörigt dels pga jag började min arbetsdag väldigt tidigt idag, så nu känns det dags för 11-kaffe., kram på er, jag är nykter idag.
Ps. Kaveldun. Ska fundera på möjligheten att dela detta med några som står mig nära. Känns lika svårt som att säga något på kinesiska men ska bekanta mig med tanken. Tack för påminnelsen att det som är möjligt för alla andra, är möjligt för mig! ❤️

Kaveldun
mån, 2020-05-11 - 19:25

Se Klart - om en vän kom till dig och berättade att hen varit nykter i fyra månader och att detta beslut föregåtts av ett problematiskt drickande - då skulle du finnas där. Kanske även känna glädje över förtroendet.
Du skulle inte döma. Det är jag rätt säker på.

Jag tror inte man kan förändra sig i grunden ....i denna ålder ( tänker att vi båda är runt 60?) Men tänker att
vi ( jag) kan bli bättre på att släppa in.
Och vad det gör - i meningen förändring - vet nog ingen.

Kaveldun
mån, 2020-05-11 - 19:36

jag ber om ursäkt om jag lät beskäftigt eller som ngn sorts coach ( bevare mig för det ordet)
Men förstår precis vad du menar med att vara den vuxna i rummet ...mot charmiga och fina - men inte enkla - föräldrar).
Och tänker att detta med att bli nykter nog också är att våga släppa taget om kontrollen ...och att få vara helt vanligt och med behov .

Se klart
mån, 2020-05-11 - 20:35

Kära Kaveldun
Vad du gör, be inte om ursäkt för något alls. Jag litar på dig och de som finns nära här och det är utan tvivel. Konstigt men så är det. Absolut tillit.
Jag har haft glosförhör med mig själv idag. Det gav mig lite huvudvärk så jag är helt säkert på rätt väg.
Att föreslås vara en alldeles vanlig med alla vanliga behov av; förståelse, förlåtelse och möjlighet att bara vara. Det är något mkt viktigt och stort, för mig. Trevande som hjälper tankar och känslor på traven.
Att sluta dricka är att släppa alla ledstänger, precis tvärtemot vad en kan tro. Förutsatt att chansen tas.
Att inte gå för fort eller springa igenom allén.
Jag funderar på dessa saker ikväll.
Stora och små saker sker under tiden ömsom hagel, ömsom solsken. Jobbat (intet nytt) och imorgon till stan för lite möten.
Oj, innebär hårtvätt och snygga gångkläder som min pappa säger.
Tack K, T och alla ni andra och goda tankar. Jag som är så skrajsen av mig att jag istället blir kapabel. Ja, här vågar jag vara lite smårädd. Tack. Nykter såklart. Konstigt nog känns det inte svårt. Kram.

Kaveldun
tis, 2020-05-12 - 07:19

....lite mer i morgon men vill bara ge ett tips. Rebecka Åhlund ’Jag som var så rolig att dricka vin med’.
Det är en berättelse som ligger långt ifrån mig på många plan - hon tillhör också en annan generation.
Men den är läsvärd - inte minst i meningen att det blir så tydligt att resan in i ett nyktert liv är en process.....med ups and downs och att det som alkoholen har dolt eller förstärkt är svårt att se....direkt. Att bli nykter är lite som att framkalla bilder ....the old way...många olika bad och lång torktid:-)
Kram och ha en fin tisdag ?

Se klart
tis, 2020-05-12 - 10:28

Jag har läst Rebeckas bok, den är underbar liksom hon är som jag haft förmånen att jobba ihop med i tidigare liv. Ja många bad och torktider, där sa du det! ?
Och apropå torktid har det haglat och regnat här hela natten. Somnade till en väldigt bra bok, Där kräftorna sjunger! Rekommenderas varmt.
Liksom hoppet om en fin dag ??
Jag är nykter idag och det känns mer rätt och ett riktigt sätt att leva sitt dyrbara liv, för varje dag som går.

Torn
tis, 2020-05-12 - 12:45

Skönt att se att du har det bra!? Att det dyker upp någon enstaka ”sugtanke” (finns ens det ordet?) hos dig är ju inget att bry sig om. Det är ju fullt normalt med tanke på vad du/vi har gått igenom. Jag vill dig ju bara dig väl för du är lite av min ” bästis” här. Det är snarare konstigt att inte jag har något som helst sug.? Det kanske slår ner som en bomb när som helst hos mig.

Ha en underbar dag!

Kram

Kaveldun
tis, 2020-05-12 - 18:04

...för boktips Se Klart!
Läste ut Rebeckas bok på vägen hem och började gråta av de sista raderna.
Jag gråter sällan ...det är liksom fastfruset.
Jag tyckte mer och mer om boken ...efterhand. Och beundrar hennes öppenhet - hur hon söker hjälp och i ett tidigt skede också släpper in världen ...i det som sker. I realtid.

Det klivet är för mig som en liten avgrund. Jag gör inte så.
Det jag däremot känner igen är ett ganska rastlöst liv...där längtan efter förhöjning och fördjupning ofta varit bränsle...och vardagen ibland en aning svår att stå ut med....
Samtidigt som kärleken till barn och just vardag varit stor. En slags schizofreni....där alkoholen fungerat som medicin - tre glas och vips var vardag och förhöjning i skön förening.
Tills vardagen en dag blev en mörk kamp ( inte alltid ...men för ofta) just på grund av alkoholen.
Men mina barn hann bli vuxna och flytta hemifrån innan jag började dricka riktigt problematiskt.
Ibland har jag slagit mig själv på bröstet för det....jag väntade minsann tills barnen var ur vägen...?. När jag läser Rebeckas bok så blir det solklart att det inte var ngn bedrift - jag var helt enkelt inte beroende av alkohol under den perioden. Hade mitt drickande gått längre ...tidigare ..så hade jag förstås blivit full även inför dem.
Så lätt att se problematiskt drickande som dålig karaktär.
Och att just betrakta det så tror jag konserverar allt . En cirkel av drickande och skuld och skam...som leder till mer drickande.
Det ska annat till..
Vad är väl det vi alla undersöker här.... kärlek, humor, att få vara ofullkomlig och vanlig? Att stå ut med ’tråkigt’ ....
Nu ska jag städa.....jag har jobbat mkt och pionerna har vissnat, disken tornat upp sig och böckerna ligger i travar...huller om buller.
Men jag är nykter och inte bakfull och kan ägna kvällen åt att reda upp lite...... det är mer vardag än förhöjning kanske. Men det blir fint att vakna i ett lite mer ombonat hem...

Andrahalvlek
tis, 2020-05-12 - 18:31

Gillar också Rebecka Åhlunds bok massor. Hon verkar så galet extrovert - och verkar lyckas vara likadan som nykter.

Nykterheten förändrar inte vår personlighet. Tvärtom. Det tycker jag att Annie Grace är tydlig med i sin bok ”Tänka klart” också. Hon verkar också vara väldigt extrovert.

Rebecka har varit gäst hos Malou också, finns på Yotube. Två andra intervjuer som finns på Yotube, som jag har sett med god behållning, är Robert Laul i Nyhetsmorgon och Hanna Hellquist i Skavlan.

Hanna har även skrivit en grymt bra långkrönika om sin alkoholism i DN. Där har jag också läst en jättebra artikel om Rebecka Åhlund.

På bilden till artikeln sitter Rebecka i en bar med ett stort glas mjölk framför sig. Det har liksom fastnat hos mig - jag vill också gå in i en bar och beställa mjölk. Precis som Fantomen ?

Kram ?

Se klart
tis, 2020-05-12 - 21:30

Ja vad är det vi undersöker här, vardagen och festen, lättheten och dovheten- läste det ordet i någons tråd, bra ord.
Jag tänker ibland att nykterheten är som ett hopprep, och att nu har jag klivit över här- på denna sida om repet och jag känner mig väldigt bestämd att stå kvar.
Men SEN eller kanske NU börjar det, allt annat. Lyckliga gatan är det inte, men jag tänker att nu kan olika saker redas ut, eller fortsätta. Förstås.
Fastfruset är ordet, K, för vad jag gjort med mig själv, och jag vet inte vad som är vad, utan måste sortera.
Andra Halvlek, några andra bra tips är Andres Lokko som skrev i Aftonbladet tror jag, om sin alkoholism med anledning av Enquists bortgång. En bra artikel!
Andres har också intervjuat Rebecka Å, också ett fint samtal.
Förebilder behövs, alla modiga som vågar prata. Att få känna igen sig.
Kavlis, jag tror på lite fin ordning omkring sig för att visa omsorg om sig själv och att återigen bevisa att vardagen går att leva utan de där glasen som jag så väl känner igen glädjen i, och längtan efter. Allt innan det blev för mycket.
Torn, sugtankar tror jag ej är ett ord i SAOL, ? lyssnade just på Språket i P1, du får skriva dit och fråga.
Inga bomber av det slaget här, men regn.
Tack för fina inlägg och läsning här i mitt hörn av den nyktra världen. Ingen är någon utan andra, det är så vi blir till.
Kram på er alla som kämpar, och alla som har räkmacka-dag. ??

Se klart
ons, 2020-05-13 - 09:05

Igår träffade jag min mamma, vi pratar ofta, ibland är jag trött på henne, såklart allt mindre nu i dessa tider då hon verkligen kämpar med att sysselsätta sig, och hålla sig på gott humör. Hur konstigt det än låter så tror jag hon gör det för vår skull, att vi ska tycka att hon klarar av detta med karantän och få/nästan inga kontakter på ett bra sätt. I vilket fall fick jag en liten present av henne, en fin liten lampa, som gjorde mig väldigt rörd. Kom hem och satte iordning den i fönstret och tänkte på henne och hur självklar hon är och hur jag inte kan tänka mig livet utan att hon finns. Att hon stundtals faktiskt varit en rent oduglig förälder men att hon också kämpat så otroligt för att vara duglig och stark nog.
Sen grät jag en lång stund över det och pratade m min man om hur vi ska klara oss när hon inte finns, att hon är rolig och smart, mycket smartare än vad jag trott som ung.
(Pappa var den ”smarta” känns detta igen?)
Iallafall var det väldigt skönt att gråta, för det är så sällsynt nuförtiden. Och att känna så mycket, på en gång.
Jag tänker också att min nykterhet kommer att göra att vi får fina år ihop nu. Att jag kommer kunna visa henne vilken betydelse hon har; och prata om hur jag ska klara mig utan henne som den stora livspulsåder hon är. Att hon får hjälpa mig med det, Att jag kan se att det kommer att bli bra jag kommer orka och leva mig igenom vad som än händer och när hon dör kommer jag aldrig behöva känna att hon inte visste hur viktig hon varit.
Det snöar hos mig, nu gråter jag lite igen för att jag kan.
Nykter idag. Ingen tvekan.
Kram från arbetsmyran som har en lång dag framför sig.

Kaveldun
ons, 2020-05-13 - 09:29

....om din mamma. Och att hon gav dig en lampa. Ger dig ett litet ljus som brinner. Och att du kan få kontakt med känslorna - nu.
Är det ngt jag ångrar så är det att jag drack under min mammas sista tid ( knappt två år sedan). Att jag inte var där - helt och fullt. Det gjorde att jag inte riktigt fick tag i sorgen, känslorna....
De kommer istället över mig - ofta överraskande - och golvar mig. Minns hur jag började storgråta på Coop i julas när ngn banal jullåt strömmade ut över hyllorna...och jag förstod att jag aldrig ska fira jul med henne igen.
Ta vara på tiden med din mamma ( ja, det hör jag ju att du gör!)
Min mamma var smartast! Utan tvekan:-) Pappa nådde aldrig upp i hennes liga ( och det var problematiskt i sig). Han dog tidigt ( tror att alkoholen spelade roll) och mamma fick en ny, lång och underbar kärlek. Och hon reste och bodde på olika ställen i världen..
Hon hade många vänner ....överallt och var en fantastisk människa på många plan.
Men en ibland komplicerad mamma och en mamma som var frånvarande i perioder och som ( säkert omedvetet) hade höga krav.
De sista åren släppte hon alla krav....katten fick äta på bordet ( hon hade ett vackert hem ...var intresserad av antikviteter) och hon sa att jag var ’bra och fin’ på ett sätt som jag aldrig fick höra som barn. På ngt plan blev hon mer sig själv ...tror jag ( hon hade i sin tur en krävande mor). Så vi fick - på det sättet - några fina år. Men om hon varit frånvarande när jag var barn...så var jag nu frånvarande på slutet ..genom mitt drickande.
Den tiden kommer aldrig tillbaka.
Blir glad av att läsa om dig och din mamma!

Anonym15366
ons, 2020-05-13 - 09:46

Så fint, att du kan känna så som du gör. Och välja att göra något fint av de starka känslorna. Visst är det så, att våra undertryckta känslor faktiskt börjar flöda mer fritt och naturligt, ut från vårt inre, knutar löses upp. Starka känslor som vi tryckt ner kan vi börja ta hand om. Njuta av. Det är så mycket känslor. Jag grät också igår. För att jag inte ska ha fler barn. Och gärna ändå skulle vilja ha ett. Men tänker istället njuta av de tre jag har. Ge dem allt jag inte kunnat förr när jag var känslomässigt avstängd. Visst är det skönt att känna.?

Vinäger
ons, 2020-05-13 - 09:46

Så fint berättat om din mamma. Verkligen.

Jag har ett komplicerat förhållande till min. Hon är snäll, försöker allt. Har pratat om sin otillräcklighet under min uppväxt, bett om förlåtelse. Hon är/var absolut den smarta med många utbildningar inom olika yrken. Duktig på att tala inför andra. Jobbar fortfarande en del. Dock otroligt präglad av sin fruktansvärda uppväxt. Men jag kan inte förmå mig till allt det där fina. Jag vet inte varför.

Förlåt, det var inte meningen att klampa in i din tråd med mitt negativa. Men jag är genuint intresserad av hur du lyckades vända dina känslor från att vara trött på din mamma till att visa en sådan omtanke. Jag älskar nog min innerst inne, men allt låser sig när jag träffar henne. Känner att det är orättvist, men kommer inte ur det.

Din berättelse gav mig i alla fall nödvändiga funderingar. Tack!

Kram

Andrahalvlek
ons, 2020-05-13 - 10:03

Vilka jättefina berättelser om era mammor Se Klart och Kaveldun ❤️

Min berättelse befinner sig någonstans mitt emellan era. Min mamma lever, men är trots sin ringa ålder 73 år väldigt skröplig.

Hon behöver mig på ett sätt som jag har haft svårt att förhålla mig till, och jag är ensambarn dessutom.

Hon var också den allra smartaste i familjen när jag var barn och handlingskraftig som få. En riktig överlevare. Dock var hon helt galet medberoende och en urusel mamma på många sätt.

Men jag börjar tänka mer och mer att så urusel kan hon inte ha varit. Trots min pappas missbruk så kände jag mig alltid älskad. Av båda mina föräldrar.

Jag har en god självkänsla i grunden. Jag vet att jag duger som jag är och det har gått bra för mig på många sätt.

Under många år (1991-2015) hade vi knappt kontakt alls. Träffades några gånger per år, ringde var 14:e dag i bästa fall.

Jag flyttade 30 mil och skapade mitt eget liv. (Typiskt alkoholistbarn.) Hon fanns inte till för mig när jag behövde henne, varken praktiskt eller känslomässigt.

Jag skulle aldrig få för mig att ringa henne när jag mådde som sämst. I bästa fall hade hon bara sagt ”Åh, vad tråkigt att höra och jag hoppas att du snart mår bättre.”

Det är 19 år sedan min pappa dog och för 5 år sedan flyttade jag ner min mamma hit till min hemort. Hon bor numer fyra hyreshus från min bostad. Och det var i grevens tid minst sagt.

Sen dess har hon verkligen behövt mig. I höstas trodde jag att hon skulle dö innan jul, men hon har repat sig fantastiskt.

Från att ha haft otroligt mycket omsorg över henne hela hösten (läkarbesök, apotek, handla mat, sköta kontakter med hemtjänst och hemsjukvård osv) så har vi båda landat i en ny vardag.

Jag ringer henne varje kväll kl 19 och varje söndag går vi en långpromenad (i slowmotion pga rullator) och pratar om ditt och datt.

Jag har accepterat att vi har en väder-och-vind-relation. Vi snackar aldrig på djupet. Vi snackar väder, tv-program, vad som stått i tidningen och sagts på tv-nyheterna, och förstås om hennes senaste besök av hemtjänsten och annat lättsmält.

Men det är bra så. Hon är otroligt nöjd med det. Jag hör på hennes röst att hon kvittrar när jag ringer upp. Hennes avigsidor (tex generell oro för typ allting) får jag lära mig att förhålla mig till. Det går bättre och bättre. Numer blir jag bara irriterad på henne ibland.

Hon har några få sista år kvar på jorden och jag ska stå vid hennes sida både praktiskt och känslomässigt till slutet.

Ibland gör man inte saker i första hand för sin egen skull utan för andras skull. Det är paybacktime.

Kram ?

Vaken 2020
ons, 2020-05-13 - 10:44

Paybacktime, javisst! När jag blir nykter alkoholist, jag säger när för det är inte frågan om annat så kommer jag att betala tillbaks med råge till alla som hjälper och stöttar mig nu när jag behöver det.

Jag har inte börjat AA:s tolvstegsprogram än men har bollat programmet tidigare med en som var ordförande i en AA förening med långa och djupa samtal som hjälpte mig då, för tre år sen. Det hjälpte mig att stå på egna ben i ett halvår innan jag brakade igenom igen. Så jag känner igen "andan" i programmet.

Underbart att höra att din mamma mår så bra i ditt sällskap. Underskatta inte lättsmälta samtal, tror inte att din mamma är rätt person att kunna ta emot dig när du mår dåligt-

Jag däremot är skoningslös under abstinens.

Jag är uppvuxen i en trygg miljö, båda mina föräldrar är helnykterister. Min mamma räddade mig när jag blev "lurad" in på psyket 23 år gammal, där jag blev utsatt för övergrepp, misshandel och överdos av haldon. Min mamma kom och hämtade ut mig från psyket, hon är specialist sjuksköterska och alltid funnits där på min sida.

Min pappa blev deprimerad när han gick i pension. Han har hela sitt liv som gymnasielärare i svenska och religion varit engagerad i allt från politik till Amnesti, hörselskadades riksförbund mm. Nu 83 år krymper han för varje dag som går och träffar en kurator som lyssnar.

Mina föräldrar kan inte stoppa mig när jag öser på, spyr min galla över den verklighet som jag upplever att jag befinner mig i just för stunden. Corona tiden har gjort så att jag inte besöker dom "vi har tagit en promenad på behörigt avstånd från varandra" en gång hittills och det kommer vi säkert att göra en gång till.

För mig har corona tiden inneburit att när samhället stannar av och inte går på högvarv så stannar även jag upp och reflekterar över mina dåliga och bra sidor hos mig själv. Om jag ringer till min mamma så flyter tiden bort, det tar lätt en timme, jag pratar hon lyssnar. Nuförtiden skickar jag sms till henne, bara det nödvändigaste, inget överflöd som strömmar över.

Min pappa pratar jag inte med. Han förstår inte mig som min mamma. Han angriper mig, kritiserar mig, säger "så där kan du inte tänka" Jag avskyr det men älskar honom ur djupet av mitt hjärta och han vet det.