av Dinosaurie

Dinosaurie
mån, 2020-05-11 - 09:17

Hur hanterar man en syster som är alkoholist..?
Hon har druckit i många år, utan att jag vetat. Så här i efterhand så såg jag många röda flaggor men då ”såg jag det inte”.
Min mamma konfronterade henne för nåt år sedan, då hon erkänner och det blev mycket gråt och hon lovade att ta hjälp.
Etter det har det gått upp och ner och hon har ljugit mycket.
Nu har jag fått reda på att hon är tillbaka i drickandet. Hon blånekade först men har nu erkänt.
Hennes nya man sedan två år, vet inget. Hon dricker när han är borta på jobb. (Mån-fred)
Jag har tappat kontakten, känns som jag förlorat min syster.. jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Ska jag prata med hennes nya man? Hon har återigen lovat att ta tag i detta, skaffa hjälp, men jag tror inte ett ord.

Tips någon?

Självomhändertagande
mån, 2020-05-11 - 22:18

Hej Dinosaurie, det verkar som du fått insikt i din systers missbruk nyligen. Jag tänker att det kan vara bra att du sätter dig in i vad ett missbruk innebär. Vad kan du göra för att hjälpa eller stötta. Hur väl känner du hennes nya man. Finns det barn i hemmet.
Ställ dig själv frågan, vilken relation vill du ha med din syster? Jag utgår ifrån min erfarenhet där jag kämpade i 6 år med att bli av med mitt medberoende sedan jag upptäckte det och då levde jag totalt i 12 år med mitt ex.
Idag är jag fri från medberoendet och jag förstår att jag behövde lära mig mycket genom denna resa, där mycket handlar om mitt beteende att jag satte andra före mig. En insikt som förändrat allt. Jag tar hand om mig på ett sätt idag som jag inte visste om att jag kunde, har bara sett andra göra det och har önskat nå dit utan att veta hur.
Mitt engagemang hjälpte mig att hjälpa mig själv istället - till slut, efter att jag fått syn på allt och genom bra samtal med psykolog.
Oavsett vad vi går igenom i livet, så lär vi oss av våra erfarenheter och det är bra att ställa sig frågor som, hur vill jag ha det? Vad kan jag göra. Hur vill jag att vi ska ha det inom familjen.
Det måste vara upp till henne att vilja förändra, men det finns förstås många sätt att pröva påverka den processen och det finns inga garantier för att det blir en förändring.
En sak är att prata med hennes nya man och jag funderar på hur pass hjälpsamt det är för henne.
Hoppas att du utforskar vidare och ett tips är att inte ha så bråttom. Pröva att inte vara dömande, utan observera och fundera på vilken roll du vill ta. Lycka till.

Dinosaurie
tis, 2020-05-12 - 13:51

Tack för svar!

Efter att jag skrivit så har min mor pratat med henne igen, hon var tuff mot henne och det verkar som att det har hjälpt. Hon har beställt tid för att prata med specialist och hon säger att hon pratat med sin man, och att han har bestämt att det är nolltolerans som gäller, att de ska fixa det tillsammans.
Jag hoppas verkligen att detta är sant, att det blir så!

Men jag har tappat tron på henne, jättetråkigt men jag tror aldrig riktigt på vad gon säger, oavsett om det är sant eller ej..hon vet att vi ställer upp på henne men jag tror inte att hon riktigt har accepterat att hon har problem, hon har bara massa ursäkter hela tiden. Ingen ursäkt är i mina öron ”normal” men hon tycker nog det.

Ska tillägga att jag har en far som har haft samma problem så länge jag kan komma ihåg,
Min mor lämnade honom för detta för över 20 år sedan och min relation till honom idag är obefintlig, jag klarar mig bättre utan honom.
Men min syster vill jag inte vara utan, vi har alltid varit så nära men det senaste har vi glidit ifrån varandra pga detta. Jag har så himla svårt att se på hur hon förstör och hur hon upprepar precis allt min far gjorde när vi var yngre och jag hittar inte ord när jag ska prata med henne.
Hon ser inte vad hon gör mot alla oss runt henne.

Men jag ska ta det lugnt och avvakta nu, hon säger ju trots allt att hon har bett om hjälp och jag inser att jag måstet tro på det hon säger tills det motsatta e bevisat, så får man ta det därifrån helt enkelt!
Önskar att det fanns en genväg så att allt blev bra fort men jag inser att det här kan pågå lång tid, för henne och även för hur jag känner.

Tack för svar

Självomhändertagande
tis, 2020-05-12 - 17:42

Det låter som en bra plan att ta det lugnt och avvakta.

Du skriver "Men min syster vill jag inte vara utan, vi har alltid varit så nära men det senaste har vi glidit ifrån varandra pga detta. Jag har så himla svårt att se på hur hon förstör och hur hon upprepar precis allt min far gjorde när vi var yngre och jag hittar inte ord när jag ska prata med henne.
Hon ser inte vad hon gör mot alla oss runt henne."

Hon ser inte heller vad hon gör med sig själv och jag hoppas att det blir som hon säger, att hon och hennes man ska fixa det tillsammans.

Det kan ta tid.

Jag la precis på ett telefonsamtal med mitt ex. Idag pratar vi ett kort samtal då och då, en gång var fjortonde dag sedan Corona blev allvarligt i Sverige. Jag bröt all kontakt i början av februari i år efter att mitt ex och jag separerade för två år sedan. Jag förstod att jag fortfarande var orolig för att han skulle dö och jag orkade inte ha det så, så jag valde att bryta all kontakt med honom och dagen efter skrev jag ett mejl till hans far att jag inte längre fanns tillgänglig.

Jag försörjde mitt ex under flera år och jag hade inte landat i att jag verkligen hade levt så, jag ville rädda honom till varje pris och jag kunde ju inte rädda honom.

Det jag vill säga med detta är att det kan bli olika turer, mycket känslor och konflikter, förväntningar, sorger och kanske en hel del glädje.

Om inte corona hade inträffat, eller en liknande sak, där det är ett skarpt läge i vårt samhälle, så hade jag förmodligen inte svarat den gången han ringde. Jag är glad för att ha ett samtal med han då och då och jag har förstått hur lite han förstår vad han har orsakat mig, eller att jag lät mig vara i en relation som inte var vad jag önskade.

Jag önskade barn och han sa sen. Sen blev flera år senare och då upptäckte jag hans missbruk. Förstås så kunde jag inte skaffa barn med honom och det tog mig som sagt 6 år att bli av med honom. Jag är medveten om att jag missar barn och jag tror att jag missar det största som livet skulle ge.

Däremot så har jag lärt mig, att jag är ansvarig för att ta hand om mig och att leva det liv som jag önskar, för det är ingen annan som kommer att påminna mig om det.

Det vill jag säga till dig, lev ditt liv och låt inte din systers alkoholmissbruk påverka dig så att du inte får det liv som du önskar och förtjänar.

Tack själv för ditt svar. Må gott. Vi som står vid sidan behöver tänka på oss själva och låta alkoholisten ta hand om sitt eget. Det är så det är, det är vad jag kommit fram genom att skriva och läsa mycket i detta forum. Tufft, men sant.

Vi har bara ett liv.