Mina vänner förlåter mig för mitt ibland allvarliga beteende i festsammanhang men hur förlåter man sig själv? Jag ältar och mår dåligt av att tänka tillbaka. Jag kan bara inte förlåta mig själv. I november drabbas andra människor på ett nytt sätt av mitt festbeteende och jag gick över helt nya gränser. Det gjorde mig tillräckligt rädd för att ta tag i allt på allvar. Men jag lyckas inte komma över det och förlåta mig själv. Hur har ni andra gjort för att gå vidare?

Vaken 2020

Förlåta sig själv är jobbigare för mig än att förlåta andra. Jag har nog hela mitt liv varit långsint, om någon eller något vad som helst gör mig besviken så sitter det kvar, jag kan inte bara släppa taget och glömma. För det tror jag man måste annars blir det för tungt att bära och man går under.

Problemet som jag har är att när jag når botten så bärs jag upp av krafter som jag har inombords och som jag fladdrar iväg med. Abstinensen som jag har just nu är uppåt, tidigare var det nedåt.

När jag går uppåt som nu blir jag nervös och har nerverna på helspänn, känner vibbar från andra och mig själv, samtidigt som jag babblar på, tömmer mig helt och hållet, ett uppskruvat läge alltså och det smittar över till andra som upplever mig, lite konstig kanske, vad vet jag?

Jag vet bara att jag är på väg att förlåta mig själv och du Framtidshopp kommer att förstå att jag till skillnad från dig som verkar vara rädd att gå över gränser, jag vill spränga alla gränser innan jag förlåter mig själv, puust ut med det, en sak i taget, försvinn alla negativa tankar Så gör jag, pröva

Vad bra att du hittat till insikten att förändra!
Jag har upplevt det som att psyket tar hand om det i sin egen takt, bearbetar lite i taget så mycket det klarar av. Första halvåret nykter stängde jag av, fokuserade bara framåt och på att välja vilken person jag vill vara nu, som att jag stängde hjärnan bakåt, det var enda sättet för mig att överleva. Sen hade jag en period med intensiva flashbacks, vaknade på nätterna och mindes händelser, då gick hjärnan ofta in i flykt, tänkte "det där kan inte ha varit jag", det var obehagligt men gick över efter ett par veckor, som att det tog hand om sig själv att landa. Nu, nykter 1,5 år, kommer minnen lite lagom, och jag kan acceptera vad jag gjort med hjälp av att jag valt bättre så många gånger nu.
Det är nog oundvikligt att älta lite grann, men det som räknas är ju att du har fattat ett fantastiskt, jätteviktigt och superstarkt beslut nu.

jag tycker att det har hjälp väldigt mycket att läsa om andra som varit i samma situation, tex läste jag tråden om "det värsta jag gjort" (kommer inte ihåg exakt vad den heter....) här inne väldigt många gånger första nyktra tiden.

Välkommen hit! ?
Ord och handling för mig. Kan förlåta mig själv när jag gör något för att förändra mig själv. I mitt fall sluta dricka helt.
Hjärnan går ju gärna in i spår. Gäller att bygga om dem, också vad det gäller drickandet. Nya vägar. Kram?

Hur vet man om man förlåtit sig själv eller inte? Jag vet inte ens om jag har nåt att förlåta mig själv för..? Vad finns det att förlåta mig själv för? Jag vet inte.. På min behandling förklarade en av terapeuterna så bra skillnaden mellan intelligens & känsla. "Intelligensmässigt förstår man att man är värd ett bra liv..men känslomässigt är det en annan sak.." Hur vet man ens om man behöver förlåta sig själv? Och hur vet man om man gjort det?

Vaken 2020

Ostrukturerad förlåt att jag skriver till dig här i den här tråden som tillhör Framtidshopp? Administrationen har ju uppmärksammat att du och jag "käftar lite med varandra" och bett oss ta D lite easy med vad och hur vi skriver.

Hur gör man frågar du ofta här inne. Att vara inne i HUR man gör är konstruktivt som jag ser på saken. Det är värre om man inte vet VAD man ska göra. En annan sak som jag har sett här inne i forumet är att många skjuter upp sina beslut och då är man inne i NÄR man ska göra det.

Jag behöver hjälp och stöd av andra just NU för att klara av att ta dom nödvändiga beslut jag behöver göra för att få klarhet i HUR jag ska kunna fortsätta vara Nykter alkoholist resten av livet.

Som du sa i den här tråden tidigare så frågade du Framtidshopp att det är svårt att svara på frågan om HUR man kan förlåta sig själv när man exempelvis inte vet vilka gränser som medmänniskan i livet gått över?

Du vet alltså (som jag ser det att det är svårt att veta). Det enda som du vet är HUR du mår just nu, inte om du är beredd än att lyckas förlåta dig själv för det du gjort mot dig själv.

Jag har djupt skadat mig själv och den självbild jag har av mig själv. Brottas med mitt eget samvete. Tänker så här, först ska jag bli ett med mig själv. Sen kan jag bli ett med andra. Gör en sak i taget för att själv "klura ut" med hjälp av andra HUR jag ska lyckas. Hoppas du förstår, vill inte förlora dig igen här inne, nu när jag ser dig, rakryggad med en början till bättre självförtroende dvs. att kunna tro på sig själv.