av 5barnsmamman

Skrållan
tors, 2020-04-16 - 19:36

20 år tillsammans och snart 1 år ifrån varandra, skilda. Har under detta året kämpat med mannen som vill ses, skriver fina meddelande, vill fortsätta som att allt är som vanligt. Som tur är nu, så har vi inga barn ihop, som naturligtvis gör det svårare för dig.
Mitt ex, som ditt, trycker på massa ömma punkter, för att få fortsätta som vanligt, och kunna fortsätta dricka.
Jag har det jag skrivit här som tröst när allt är tungt. Läser och vet att jag inte vill ha tillbaka det livet. Jag har åkt färdigt på berg- och dalbanan.
Nu när han skriver, så låter jag det gå en stund, skriver det JAG känner och vill. Oftast skriver han då inget alls till svar.
Jag tänker att du hela tiden kan läsa vad du skrivet här och hur det varit, samtidigt som du lugnt kan tänka vad vill du.
Går du tillbaka, så får du kanske din man du älskar, men du får ju också den andra personen. Han som dricker, han som tycker det är ok att bli full.
Det är inte lätt, men det blir bättre, du kommer bli starkare.
Sen har ju din man en chans att visa att han vill ha dig. Han kan ju bli nykter på egen hand.

5barnsmamman
fre, 2020-04-17 - 22:25

Tack, de är väl så jag måste göra. Han hade varit på alkoholrådgivningen idag pratade med mig och sa att de skulle ringa mig för att de tyckte barnen kanske behövde träffa andra barn som har varit med om samma som dom. Blev så jävla arg och förbannad de är jag som hela tiden skall se till att dom mår bra, precis samma jag får jag höra av min psykolog att jag måste tänka på barnen och sätta dom först.
De är för mig självklart jag älskar ju dom men vad fan kommer hans ansvar in i bilden? Vi har ju faktiskt skaffat barnen tillsammans.

Allt detta började ju för 7 år sedan när hans mamma gick bort alldeles för tidigt, nu sitter jag här med en pappa på 68 år som ligger i respirator pga detta jävla Corona viruset och det är ff jag som skall se till barnen har de bra dessutom för ett år sedan missat min systerdotter i en trafik olycka men ff är det jag som skall fixa allt, blir galen bara jag tänker på det.

Tack för alla peppande svar. Nu är guld värda

MalmMia
lör, 2020-04-18 - 22:55

Du har det tufft nu med maken och dina tankar. Ensam ansvar för barnen och en galen man. Klart är i alla fall att du är viktigast i ditt liv. Försök ta hand om dig och vara snäll med dig själv. Tänk vilken tuff tid du har och tar dig igenom ? Det är värt mycket beröm, du gör det bra. Jag hoppas att ditt värsta kämpande snart är förbi, du tar dig igenom detta bra.

Cyberkram?

Maja81
tis, 2020-04-21 - 10:02

Hej!
Nej det ska inte vara så! Det har fått alldeles för långt och du har bara ett val och det är att lämna honom, tyvärr! Jag förstår att det är jobbigt men här måste du sätta dina barn i första rummet. Först när din man bevisat att han ändrat sig kan det finnas en chans för er, det räcker INTE att komma med rosor. Jätteviktigt att du har ett eget boende tycker jag.

SandyVK
tis, 2020-04-21 - 10:33

Alldeles ny här på forumet och ramlade in på ditt inlägg. I går kväll kontaktade min 12-åring mig och berättade att hans pappa drack (vi är skilda sedan över 7 år och barnen bor varannan vecka). Jag åkte genast och hämtade mina två söner och allt var odramatiskt - tack gode gud. Jag och deras pappa har en "bra relation" och kan prata om hans problem. Det innebär inte att jag litar på honom överhuvudtaget och har slutat hoppas på att han kommer att vara en av de som lyckas ta sig ur. Hans återfall kommer "sällan" men de kommer och det räcker för mig. Poängen med mitt inlägg är bara att det gör såååå ont att höra hur dina barn har det - att de "vaktar" sin pappa, letar flaskor etc. Mina barn fick uppleva det i går och min äldre skickade sms på flaskan som hans pappa gömt. Barn ska ALDRIG ALDRIG behöva leva så. Jag vet bara inte, liksom troligen du, hur jag ska hantera detta framöver. Ska jag säga att from nu bor barnen hos mig 100%? Ska jag starta en vårdnadstvist? Ska jag låta barnen bestämma? Ska jag ha barnen hos mig en period för att se att deras pappa gör förändringar? Ska jag låta dem bo hos sin pappa, som vanligt? Är fullkomligt rådvill men vill fatta ett beslut som gör att mina barn på 11 och snart 13 år för vara barn och inte oroa sig över sin pappa. Till saken hör att han varit nykter 90% av de senaste 7 åren och är en jättefin pappa som nykter MEN, bara faktumet att han fortfarande tar till flaskan betyder att han inte kommit någonstans och jag tycker inte han har rätt till sina barn pga att han äventyrar deras säkerhet, påverkar deras barndom negativt och är en sjukt dålig förebild.

Dina barn skulle aldrig behövt se sin pappa svinga mot sin mamma - jag hoppas att du anmält honom. Han kommer träffa dig nästa gång. De signaler du sänder till dina barn genom att fortfarande beblanda dig med honom efter en sådan incident är inte gynnsamma. En dotter ska aldrig tro att det är så det får gå till, att det är okej att bli slagen. En son ska aldrig tro att det är okej att slå en kvinna.

Jag hoppas du lyckas bryta. Det kommer aldrig bli bättre så länge du tar hand om honom, städar upp, ringer in pappan, daltar och engagerar dig. Tro mig - har varit där själv och det har bara sänkt mig mer och mer. Samtidigt vet jag att det är en process - svårt att vända på en natt och jag minns att jag tyckte att ingen förstod mig och att det bara var jobbigt att höra att jag gjorde fel hela tiden när jag gjorde det jag DÅ tyckte var bra och rätt. Så, detta är ingen kritik utan bara några ord från en som varit där. Jag kämpar fortfarande men nu är jag betydligt mer saklig i frågan och lyssnar inte på pappans ursäkter eller offerkofteprat. Nu är det BARA barnens mående jag fokuserar på.
Stor kram,
Sandra

5barnsmamman
tis, 2020-04-21 - 11:16

Stort tack för dina ord, tårarna rinner när jag läser det du skriver, tycker du gjort helt rätt. Gör riktigt ont att det är mina barn som jag låter stå ut och uppleva allt det du skriver om.
Vet inte varför jag håller på så här, trott att det är pga att jag ännu älskar honom men när jag tänker efter så vet jag inte vad jag känner för honom, älskar honom för han är en fin pappa till våra barn när han är nykter och för att vi har en fin familj ihop men har inte de känslorna som krävs för att vi skall leva ihop som ett par, blir arg för att han valt det och inte sin fina familj.

Orkar du får du jätte gärna fortsätta skriva till mig i bland behöver precis höra det här flera gånger om för att jag skall kunna fortsätt min resa innan jag är helt fri.
Stor kram

SandyVK
tis, 2020-04-21 - 17:28

Det är lätt att förväxla kärlek och förvirring. Själv kände jag att för varje gång han svek mig så gnagdes det av en smula från kärleken och respekten till honom. Tillslut hade jag inget kvar. Jag ÖNSKADE att det skulle vara annorlunda men även i fall man på något magiskt sätt kunde garantera att han var forever nykter hade jag inte kunnat fortsätta. Allt var bränt och förstört. Kände i bland som att han hade en otrohetsaffär och att jag ständigt blev sviken och bortvald.
Nu vet inte jag har gamla dina barn är men kan tänka att det är spridda åldrar och att du har ngn som kanske är tonåring...de behöver inte detta i sitt liv, INGA barn ska behöva genomgå detta.
Vår plikt som mammor är att skydda våra barn och se till så att de är trygga. Jag vill, när barnen är vuxna, kunna stå rakryggad och veta att jag gjorde ALLT för att barnen skulle ha det så bra som möjligt trots en alkoholiserad pappa. Säger inte att det ska vara allas mål men för mig är det viktigt. Min mardröm är att något av mina barn kommer att hamna i samma skit och jag ska se till att göra ALLT jag kan för att deras pappas problematik inte behöver komma att bli deras öde. Jag vill vara deras trygga hamn där de alltid kan söka skydd, trygghet, värme och kloka ord. I bland har jag knappt något kvar av något av det men jag är baskemig skyldig att ta mig samman och finnas där.
Det hade enkelt att fortsätta leva med deras pappa men jag inser nu i efterhand att det var mitt livs smartaste beslut att lämna honom. Det var kanske den jobbigaste och tuffaste vägen att gå men jag vann mitt liv och har sedan dess vuxit och utvecklats så mycket.

Jag tycker personligen att han har fått sina chanser och att du ska söka tack å hej, ta barnen och säga att ni får prata när han har sitt shit together. Det räcker nu. MEN; jag vet att det mer lättare sagt än gjort. Vill bara säga att det GÅR och är en möjlighet.

Kram

Clara
sön, 2020-04-26 - 13:06

Jag känner såväl igen ilskan över att allt förväntas av mig och inget av honom. Det är så sjukt orättvist! Men det beror ju på att det inte går att utkräva nåt ansvar av honom, att ingen längre förväntar sig att han ska stå för det han säger. Du kan tycka hur mycket du vill att han också ska dra sin del av lasset, men han kommer inte att göra det. Och det är ju det som är problemet - om han gick att lita på, gjorde sin del, drog sin halva av lasset, då hade ni ju inget problem. Nu är han en stor, opålitlig jättebebis, och då är det du som får rådda rubbet. Det är orättvist och det är fel men det finns inget annat sätt, just nu. Han har checkat ut från sitt ansvar. Du kan skrika dig blå om att han ska skärpa sig, men det kommer inte att hjälpa. Lägg den energin på dig själv och barnen istället. Stor kram!

5barnsmamman
ons, 2020-05-06 - 22:51

Nu har jag sån ångest igen och en tvekan om att jag kanske tar fel beslut. Är så trött på att åka berg och dalbanan. Fick ett utbrott i morse när vi pratade skrek åt honom att han måste göra denna resa själv och att jag inte älskar honom, samtidigt som jag sa det får jag dåligt samvete och ångest, har under dagen förtvivlat försökt att få känna känslorna jag en gång hade för honom, men känner mer en känsla att jag inte vill lämna pga att jag vill vara med mina barn känna familjekänslan och bo i mitt hus, men kan inte få fram min förälskelse som jag känner för honom förut, blir både ledsen arg och besviken över det.
Har träffat en gammal manlig vän som jag känt sedan jag var 6 år gammal dock har vi inte umgåtts på de senaste 20 åren, har börjat känna känslor som jag inte känt på länge, vi gör saker ihop och jag behöver aldrig oroa mig för att han skall dricka vilket är underbar känsla, behöver heller inte ta hand om honom då han fixar sitt liv helt själv.

Får dåligt samvete över att jag känner så här, livrädd att mitt ex skall få reda på att vi träffas och är rädd att han skall börja dricka mer om han få reda på det.

Kommer jag någonsin bli fri från mitt medberoende? Och kunna leva ett bra liv.

Azalea
tors, 2020-05-07 - 16:33

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver.
Min man kommer hem i juli efter en 6 månader lång LVM intagning. Det var riktigt illa så alla runt honom gjorde orosanmälningar.
Det har varit så skönt denna tiden. Ett lugn varje dag att vara få rå sig själv och inte få överraskningar var och varannan dag.
Jag har också tappat all kärlek genom hans drickande och märker att jag saknar honom inte ett dugg. Otäckt efter 30 års äktenskap.
Till sommaren blir det nog otroligt jobbigt när han kommer hem igen men skjuter det framför mig än.

Så trevligt att du träffar din gamla vän. Njut av det och försök koppla bort ditt dåliga samvete fast jag förstå att det är svårt ?

5barnsmamman
mån, 2020-05-18 - 20:56

Var på alkoholrådgivningen med barnen idag, det blev många tårar och tankar när de berättade hur de kände
De har ju verkligen väldens finaste pappa när han är nykter. Jag har ångest och dåligt samvete för både barnen och min man, tiden börjar närma sig då vår skilsmässa går igenom bara 4 veckor kvar, vet inte vad jag skall göra en bit i mig säger att jag bör släppa å gå vidare både för min egen skull men oxå för barnen, har ju inte samma känslor för honom längre, är trött och ledsen vill bara vara i fred, men något i mig har svårt och vill inte släppa 25 års relation, då vi haft många fina år och stunder oxå.
Men tanken på att jag inte vet hur länge han kommer vara nykter nu gör att jag bara inte orkar åka berg å dalbana längre, känner mig som en svikare och en riktigt stor skit.
Får heller ingen draghjälp av honom han säger att vill jag skiljas så får jag fixa allt han skriver på men tänker inte boka ett enda möte.

Känns som jag aldrig kommer bli lycklig igen.

Skrållan
mån, 2020-05-18 - 21:04

Så tungt det är för dig nu. Känner så med dig. Det är inte lätt att bestämma vad man vill. Försök att tänka på dig nu. Man kan ju inte ändra på någon förutom sig själv. Det kommer bli bra. Så småningom. Vill sända dig en stor varm kram?

Lisbeth
mån, 2020-05-18 - 21:59

https://alkoholhjalpen.se/node/134073

Hoppas att det lyckas med länken.
Jag såg ditt inlägg nyss och känner att jag bara måste få med tidigare inlägg som jag och flera andra har gjort i en annan tråd.
Tänk på dig själv och barnen och för allt i världen läs boken Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken om du inte redan gjort det. Det handlar om barnens och ditt liv!
Önskar dig all styrka och allt mod.
Lisbeth

Självomhändertagande
mån, 2020-05-18 - 22:04

Du genomgår en process. Det låter trevligt med en gammal vän som finns där. Tänk på vad du behöver och vad barnen behöver. Stabiliteten kanske är viktigare än något annat. Att ta hand om dig och barnen är viktigast av allt. Det låter som du behöver lugn och ro ett tag, låt det komma först. Rutiner och vardag som du vill ha det. En sak i taget. Sen kommer harmoni och efter det kan alltid lyckan komma, men tillåt dig att landa i din process. Ta hand om dig!

5barnsmamman
tis, 2020-05-19 - 21:10

Tack för att ni svarat och delat med er av era tankar. Behöver det mer än någonsin just nu.
Tack för tipset av böckerna, har varit på biblioteket ikväll och lånat boken och två till som jag fick tips på, har redan börjat läsa.
Är otroligt tacksam för alla här inne som vill dela med dig och svara när man mår som sämst. Tack så jätte mycket.

5barnsmamman
mån, 2020-06-08 - 21:18

Har verkligen stått i mot hans vädjan om att stanna kvar, har varit tydlig hur jag känner och just nu är han bara arg och ledsen ringer till mig mitt i natten för att få höra min röst och för att ställa massa dumma frågor och beskylla mig för att jag inte talar sanning.

Han säger att han har panik över att bli ensam och lämnad kvar, han är duktig med barnen men ser mer och mer att jag skött allt i vårat hem, då han får kämpa för att städa och tvätta och se till att det finns mat hemma.

Känns bra att jag har eget boende och tagit det här steget men tycker det är jätte jobbigt när han inte kan släppa han ringer och skickar sms flera ggr per dag och det ger mig så dåligt samvete då jag hör han panik och vädjan om att få en chans till.