av Oja35

Oja35
ons, 2020-05-20 - 21:57

Min sambo tar alla lediga tillfällen i akt att dricka. Det vill säga fredagar o lördagar, och som ikväll när det är helgdag imorgon. Vet inte riktigt hur mycket han dricker, har lite dålig koll. Dock så pass mycket att han kisar med ögonen, får förändrat tonfall och småraglar. Jag blir så besviken när han dricker för mig är det ett sätt att inte sätta familjen först utan alkoholen/vinet. Han å sin sida tycker att jag också borde dricka med honom, för alla dricker på helgen. Det är bara jag som inte gör det. Att han dricker är för att han då känner att han är ledig och att det blir roligare. Mitt argument att hans och vårat liv skulle bli roligare om han inte dricker går inte hem.
Vet inte vad jag vill med detta, men kanske om ni tycker att han verkar dricka för mycket eller jag som överreagerar då han är nykter i veckorna.

Tummetott
tors, 2020-05-21 - 00:34

Dina ord kunde varit mina för många år sedan. Att läsa det du skriver känns ledsamt. Jag vet vilken resa som väntar och alla faser du kommer gå igenom. Och det innan du kanske inser fakta. Nämligen att du lever på hoppet om allt ska bli ”normalt” och att han ska komma till insikt. Problemet är att insikten alltid kommer när det för länge sedan är för sent. Om den någonsin kommer.

Om du väljer att följa med på den berg- och dalbana som ett liv med missbruk innebär så kommer du kastas mellan hopp och förtvivlan. Och tillslut inse att ingenting du gör kan få honom att sluta. Han måste själv bestämma sig för att livet med alkohol inte är ett värdigt liv. Så ställ ultimatum och var beredd att ta konsekvensen av det. Backa inte. Sluta hoppas. Du måste rädda dig och din familj! Det kan låta drastiskt, men sådan är verkligheten.

Jag borde sett och förstått för länge sedan, för 30 år sedan faktiskt (tiden går fort även när man inte har roligt). På senaste åren har jag slutat hoppas och jag är inte arg längre. Jag har av många olika orsaker förlorat möjligheten att ställa ultimatum. Jag har resignerat. Hamna inte där, du!

Du undrar om du överreagerar. Det gör du inte. Detta är början på ett sluttande plan. Snälla, rädda dig själv!

Skrållan
tors, 2020-05-21 - 10:45

Håller med Tummetott. Det är oftast en nedåtgående spiral, om inte din man inser i tid, och själv vill förändra sitt drickande.
Lita på din magkänsla, att det inte är ok att dricka så mycket.
För mig tog det nästan 20 år. Trodde det skulle bli bättre om jag bara pratade med honom, då skulle han förstå. Om jag visade hur ledsen jag blev, då skulle han förstå. Om jag blev arg, om jag kollade hur mycket han drack......
Men det gick inte. Till slut gick det inte att vara kvar i äktenskapet. Han tyckte också att jag var tråkig som till slut inte tyckte det var kul alls att dricka.
Och till slut kände jag ingenting när han drack. Blev som en zombie. Han kunde ramla i fyllan, och jag tänkte, jaha där ramlade han.
Vill bara dela med mig av min erfarenhet. Och önska att du tar hand om dig själv. Sätt tydliga gränser, och gör saker du tycker om. Inte så lätt alla gånger, men det är bara sig själv man kan förändra.

Självomhändertagande
fre, 2020-05-22 - 07:59

Hej, jag läser dina rader och vet inte om du skrivit eller läst tidigare. Jag skrev ett par trådar och raderade mina egna ord i mina trådar, däremot inte mina kommentarer i andras trådar. Jag skrev väldigt utlämnande och i ett ögonblick så kände jag att några kunde lista ut vem jag var och att jag lämnat ut mitt ex för mycket så jag tog bort innehållet i just mina trådar.
Läs här och skriv här. I din takt. Utforska vidare dina funderingar om din sambos drickande. Hur vill du ha det? Gå och prata med en professionell, kurator eller psykolog eller någon som passar dig. Vårdcentraler erbjuder stöd om en frågar om det. Nu finns många appar och det är bra i denna tid. Sätt gränser. Lev ditt liv. Gör det du vill.
Stor igenkänning. Jag läser bra svar ovan och tänker att du behöver göra din resa och du väljer om du vill stanna och upptäcka, gå igenom en vardag med klump i magen inför helgen, argumentera för att han inte ska dricka och leva utan alkohol och han prövar få dig att dricka som "alla andra". Det är bara du som kan bestämma hur du vill ha det i ditt liv.

Jag visste nog från dag ett att mitt ex älskade alkohol och ändå valde jag att dansa efter hans livsstil i några år, men jag hade min anledning. Jag hade blivit utanför då jag har en bipolär diagnos och jag önskade träffa en man att skaffa barn med. Istället blev vi medberoende i varandras problemtik under några år, tills min vän tog livet av sig (också bipolär) och jag förstod att jag behövde leva mitt liv.

Jag förändrade allt. Idag medicinfri. Fri från medberoende och fri från allt som jag inte vill ha i mitt liv. Men då har jag jobbat med mig själv i nästan 20 år. 6 år innan jag träffade honom. 12 år med honom och nu 2 år efter honom.

Det är en resa jag aldrig skulle vilja vara utan. Utan samtalen med honom så hade jag inte heller levt det liv jag behövde erfara. Vi hade galet roligt många gånger och idag har vi kunnat ta upp en fin ton till varandra igen och hörs då och då. Jag frågar aldrig om han dricker, jag har kommunicerat fram allt och både jag och hans föräldrar har varit rädda för att han skulle dö genom alkoholen under en längre tid.

Han verkar ha kommit till en insikt efter ett par traumatiska besök på akuten, men det är bara han som väljer om hur han vill ha det i sitt liv.

Precis som jag väljer hur jag vill ha det i mitt liv. Vi fick förstås aldrig barn, jag ville inte skaffa det med honom när jag insåg vilka problem han hade och jag har insett att jag förmodligen skulle behöva medicinera igen om jag blev en mamma och jag vill aldrig någonsin gå på medicin igen.

Jag älskar livet nyktert på alla vis.

Ta hand om dig och ta reda på vad du vill. Det går inte på en dag. Du kan behöva ett professionellt bollplank och samtidigt öva och leva och känna efter.

Se det som en process. Ge det en tid för dig själv, som du önskar ha tagit ett beslut om förändring.

Vem bestämmer i ditt liv? Samma titel skriver Åsa Nilsonne en bok värd att läsa för övrigt.