av Andrahalvlek

Andrahalvlek
ons, 2020-05-20 - 16:28

Lite så är det ju alltid, det finns alltid dem som har det värre. Men man måste ändå få vara lite ledsen och besviken för sin egen skull. Ibland. Är man trött förvärras känslan.

På något sätt är det ändå skönt att sätta ner foten och säga till sig själv på skarpen: ”Nej, den här glädjekalkylen håller inte - tänk om”. Jag får spara den semesterdagen tills jag har större glädje av den helt enkelt.

Ikväll åker jag och yngsta till huset och grillar och det ska jag njuta massor av. Imorgon blir det utflykt till skogen med en vän (social distansering krävs). Nytt naturreservat att pricka av blir det. Sen är jag nog pigg att jobba igen på fredag ?

Kram ?

Se klart
ons, 2020-05-20 - 20:35

Godkväll,
Vill bara meddela från säker källa att det alltid finns de som har det värre, men trots det så är det okej att bli både besviken, ledsen och arg. Alla känslor tar vägen nånstans om de inte får komma ut. Nej, såklart ska man inte slåss eller skälla ut människor för att man har pms, men sånt där som är viktigt för en själv. Att liksom ge sig rätten att känna efter och att det är okej. I all välmening förstås.
Önskar dig en fin dag imorgon och att det inte blir alltför tuff jobbdag på fredag. Kram ?

Andrahalvlek
ons, 2020-05-20 - 20:53

Vissa kvällar är det värre än andra att lämna den yngsta dottern hos sin pappa och åka hem till en ensam lägenhet efter den gemensamma middagen.

De gångerna sammanträffar ofta med att äldsta dottern är där också. 3/4 av ursprungsfamiljen är samlad och den sista 1/4 åker hem till sitt hem.

Förnuftet säger mig att jag är löjlig. Storasyster har sitt ursprungliga rum kvar hos sin pappa i huset. Här hos mig får hon sova på soffan eftersom Lillasyster har ärvt hennes rum. (Jag bor i en trea och tidigare delade jag och yngsta dottern rum).

Jag vill inte ens visa den äldsta att jag blir ledsen när jag ska åka därifrån. Jag vill inte lasta henne med mina känslor. Istället åker jag hem och gråter i min ensamhet.

Det känns nästan som hon är längre ifrån mig när hon är två mil bort i huset (som också var mitt hem i 14 år) än när hon är 30 mil bort. Saknaden blir liksom mer påtaglig när hon är så nära geografiskt.

Hon flyttade direkt efter studenten och jag har tydligen inte bearbetat det ordentligt än. Saknaden första hösten var så enorm att det kändes som hjärtat slets ur kroppen.

Sannolikt ännu en känsla som jag sen har supit bort. Nu som nykter kommer den tillbaka med en oerhörd kraft.

Det är något speciellt med den förstfödda tror jag. Jag minns så oerhört väl hur lycklig jag var den första tiden. En känsla som var så stark att jag fortfarande älskar förhösten (hon är född i september).

Snart 24 år senare minns jag den oerhörda kärlek som drabbade mig nästan direkt, inom bara några timmar efter födseln. En kärlek som går utanpå allt. Hon är någon jag skulle offra mitt eget liv för.

En kärlek som inte mattas av med åren, tvärtom nästan. Hon är som en förlängning av min egen kropp nästan, som en extra arm. Som jag saknar. Som fantomkänslor.

Med yngsta dottern var känslorna helt annorlunda inledningsvis eftersom hon föddes svårt sjuk och tillbringade sina fyra första månader inlagd på sjukhus.

Det tog minst ett halvår innan kärleken växte sig riktigt stark. Den känslan fick liksom inte plats bland all skräck, oro och vanmakt. Beskyddarinstinkt kände jag, men den villkorslösa kärleken lät vänta på sig.

Den kärleken är också enormt stark, men på ett annat sätt liksom eftersom hon alltid kommer att behöva mig på ett helt annat sätt. Yngsta kommer alltid att vara en stor del av mitt liv.

Men som sagt, alla känslor är okej. Mer än okej. Känslor är bara känslor. Att jag är trött och sliten förstärker nog ledsenheten också.

Men jag känner inget sug efter vin så L i HALT (ledsen, lonely) tillhör inte mina värsta triggers.

Kram ?

Torn
ons, 2020-05-20 - 21:13

Jag förstår att det måste kännas jobbigt och att du blir ledsen. Sedan att du själv har bott i det huset i 14 år måste ju väcka gamla minnen och känslor.
Hoppas du får sova gott och kanske lite längre än vanligt i natt.

Kram

Andrahalvlek
tors, 2020-05-21 - 07:34

Väcks av misstag av alarmet kl 06 en ledig torsdag. (Glömde visst att stänga av det.) Det är nu jag borde gå ut och lyssna efter göken i väster. Orka.

Att jag vill lyssna efter göken i väster beror på att ”västergök är bästergök”. Och ”södergök är dödergök”.

De andra väderstrecken har jag inte koll på tyvärr, men det har kanske någon annan av er?

Här i södra Sverige firar man så kallad ”Gökotta” den här helgdagen Kristi Himmelsfärdsdag. Det innebär att man går man ur huse (nåja) i ottan och gör utflykter i naturen.

Gemensamt i grupper (familjer, föreningar etc) lyssnar man efter göken och är tacksam över den fina naturen typ. Fikar förstås.

Det är dock en tradition på utdöende, men det är en fin tradition i all sin enkelhet som borde få nytt liv tycker jag. Allra helst i dessa coronatider, även om grupperna får begränsas till familjen.

Och man behöver inte göra det i ottan. I mitt förra liv, innan jag blev nykter, vaknade jag sällan före kl 10 en ledig dag.

Den här helgdagen kallas också i folkmun ”första utepippardagen”, men det tänker jag inte utveckla vidare. Det räcker med att jag har väckt er fantasi ?

Själv tar jag en kopp kaffe och surfar runt i mobilen och hoppas att göken är vaken även vid lunchtid då jag har en promenaddejt med en kompis i ett naturreservat.

En Kristi Himmelsfärdsdag måste i mitt tycke innehålla minst en utflykt ut i naturen, även om den inte görs i ottan.

Ha en bra helgledig torsdag allihop!

Kram ?

Charlie70
tors, 2020-05-21 - 07:58

Ja du, AH. Som jag känner igen mig i dina känslor gentemot dina flickor. Mina barn kom som dina. Först ett starkt friskt barn, efter några år kom ett barn som inte mådde bra alls i början. Du beskriver mig och min relation till mina barn. Vad bra att du har identifierat L:et!

Lycka till med gökletandet i dag!

Kram!

Andrahalvlek
tors, 2020-05-21 - 08:14

Funderade på varför jag blev så ledsen av avskedet just igår kväll. Jag har ju lämnat 3/4 av kärnfamiljen i huset och åkt hem till mitt så många gånger tidigare.

Vi separerade hösten 2013, då äldsta gick i ettan på gymnasiet. Därefter bodde båda barnen växelvis hos oss tills äldsta dottern flyttade till gbg hösten efter att hon tog studenten. Sen dess har yngsta dottern fortsatt bo växelvis.

När barnen ”byter hem” så brukar den ”avlämnande” föräldern köra barnen till den andra föräldern och sen äter vi gemensam middag ihop på respektive ställe.

Det har varit ett svinbra sätt att hålla ihop ex-kärnfamiljen och visa barnen att vi föräldrar trivs i varandras sällskap trots att vi har separerat.

Vi kan gemensamt snacka om veckan som varit och kommande vecka, praktiskt och känslomässigt. Mest praktiskt förstås, men forumet har ändå funnits för djupare diskussioner om behovet finns.

Igår kväll, och många andra sådana middagar, deltog även äldsta dotterns pojkvän och bästa kompisen till ex-sambon. Då går tanken med att ex-kärnfamiljen ska träffas och umgås ”på tu man hand” helt om intet.

Båda dessa personer tar dessutom ENORM plats i rummet, helst när de har druckit några öl. Så var det igår. Också. Fick jag prata ”ostört” tre meningar så är det högt räknat.

Just det här är dessutom en helg som jag och äldsta dottern hade planerat att tillbringa på tu man hand. Jag skulle ha rest till gbg och vi skulle besökt museum, åkt på utflykter och gått på musikal ihop.

Nu blir det pga Corona inte så. Nu tillbringar hon den här helgen med sin pappa, pojkvän och lillasyster istället. Och jag är helt ensam.

En tredje sak påverkade också. Vi har nu när hon har blivit äldre fått växter som ett gemensamt intresse. Jag fick ett elefantöra av henne och jag planerade att ge henne något liknande tillbaka.

Jag har en porslinsblomma som är snart 30 år gammal. Moderplantan har inte blommat på många år, men den har gett upphov till många sticklingar som förgyllt mitt liv med sina blommor. Dotterplantor som jag har själv eller som jag har gett bort.

Häromdagen tog jag sticklingar på en sådan dotterplanta och ställde i en vas i väntan på rötter. Jag köpte en lerkruka och en stödställning i form av ett hjärta.

Min tanke var att låta den plantan slå sig till rot hos mig och sen ska jag ge plantan till min äldsta dotter när hon fyller år i september.

Av en tillfällighet började vi prata om porslinsblommor igår kväll. (Det är verkligen en växt som delar mänskligheten i två läger.) Då sa hon ”Den växten är ju inte ens snygg, blommorna luktar vidrigt och de klibbar och skräpar ner.”

Hon vet inte ens om vad jag har tänkt förstås, annars hade hon aldrig sagt så. Men nu ska mina sticklingar förstås inte hamna hos henne, och det gör lite ont i mig. Eller rätt så mycket ont faktiskt.

Nu har jag det på pränt i alla fall, varför jag blev så ledsen just igår kväll. Forumet fungerar verkligen som självterapi. Även om jag blev ledsen nu igen när jag skrev om det.

Fast det är väl det som är meningen kanske. Att sätta ord på känslorna och återuppleva dem gång på gång tills de inte gör lika ont längre.

Dessutom var jag igår kväll trött och sliten, vilket förstärkte ledsenheten. Idag mår jag bättre. Nu kaffe och för-frukost!

Kram ?

Charlie70
tors, 2020-05-21 - 08:16

Ut med det bara Andrahalvlek. Du låter trött och sliten. Hoppas nu du kan vila dig ordentligt under helgen trots jobb i morgon. Du kommer igen!

Kram!

VaknaVacker
tors, 2020-05-21 - 08:30

Jag förstår hur ledsen du blir och hur ont det gör i hjärtat. Hoppas du får en bra ledig dag och återhämtar dig lite. Kram❤

Andrahalvlek
tors, 2020-05-21 - 08:43

Att kärleken kan vara så olika för barnen - lika stark men olika - är nog svårt att förstå om man inte har personlig erfarenhet av det.

Kärleken till den yngsta med särskilda behov är dessutom så uppblandad med andra känslor (oro, vanmakt, sorg, uppgivenhet) att den blir lite suddig i kanterna. Av trötthet sannolikt.

Det är så tabu att prata om det bara, men jag tror att vi måste prata om det. Vi måste ut med trollen i ljuset.

Kärleken till äldsta barnet är ju dessutom besmittad med dåligt samvete, för att man vet att det barnet alltid har fått stå tillbaka för sitt yngre sjuka/handikappade syskon.

Trots att man har slagit knut på sig själv för att motverka det. Trots av vi föräldrar delade på oss redan när vi levde ihop för att tillgodose båda barnens behov.

En uppdelning som gjorde att vi faktiskt ”offrade” vår egen relation, det blev ingen tid över för att jobba på den. Inga relationer håller utan regelbundet ”underhåll”.

När de äldsta ”friska” barnen då är flygfärdiga och lämnar boet så tror jag att saknaden blir så stark av flera anledningar.

Dels känner man sig inte färdig med dem. Jag har inte hunnit lära henne allt som är värt att veta om livet. Och dels behöver man faktiskt själv i sitt liv det ”friska” för att orka med det andra ”vårdkrävande”.

Min mardröm har alltid varit att det ska hända den äldsta dottern något traumatiskt, sjukdom etc. Min krisberedskap har precis räckt till den yngsta dottern, hur skulle jag orka det också liksom? Men det hade jag förstås fixat det också.

Du är ju lite i den sitsen nu med din äldsta, som inte mår bra psykiskt och tycker att det är tufft i skolan osv.

Alla styrkekramar i världen vill jag skicka till dig för att orka med det, ovanpå allt annat ❤️❤️❤️❤️

Kram ?

Varafrisk
tors, 2020-05-21 - 08:42

Det känns i min själ och i mitt hjärta när du berättar om hur du åker hem ensam t lägenheten. Och även med sticklingarna....Det är klart det måste göra ont...att du får bli besviken... ledsen? Vet inte hur jag själv skulle klara av en sådan situation fast ibland har man ju inget val.

Det är så intressant att läsa andras trådar...man får ta del av väldigt mycket i den andres liv men man vet liksom inte allt. Jag undrar AH har du i ngn form av ledarposition på ditt jobb? Chef? Har du syskon är du i så fall storasyster? Anledningen t att jag frågar är att du verkar vara en person som fixar och grejar, bryr sig, tar stort ansvar skriver i andras trådar, har svar på det mesta och inte så ofta beklagar sig...jag skriver detta i all välmening..å vad jag vill komma fram till är att släpp taget och tillåt dig vara ledsen. Kanske har jag helt fel men det är min känsla❤️

Får en känsla av att du bor i Skåne..om det är så...så kom min mamma därifrån...så vackert??

Önskar dig en fin Kristi Himmelsfärd sdag❤️

Andrahalvlek
tors, 2020-05-21 - 09:08

Ja, jag är chef på mitt jobb. Min titel innebär att jag har ansvar för personalen. Schema, rekrytering, introduktion, rehab - rubbet som rör personalens välmående. Mitt jobb innebär att ”bädda väl” för att personalen sen ska prestera optimalt.

Min åsikt är att jag har världens bästa jobb. Personalen är ett företags viktigaste tillgång - och ska behandlas därefter. Jag hoppas och tror att jag behandlar alla lika bra - från praktikant till högsta chefen.

Jag bygger relationer med varenda medarbetare, från första kontakten och sen tar den typ aldrig slut.

Min målsättning är att jag ska kunna ta kontakt med en ex-vikarie tio år senare och de ska minnas mig och vår arbetsplats med glädje. Och därför anstränga sig för att hjälpa mig med något jag behöver, en kontakt etc. Och de ska prata väl om vår arbetsplats i sin fortsatta yrkeskarriär.

Så bygger man ett starkt varumärke som arbetsgivare långsiktigt. Tycker jag. Leva efter det varje dag, och få belöningen på sikt. Fast jag är helt självlärd på detta, jag har ingen HR-utbildning i ryggen.

I mitt jobb är jag tränad i att lösa problem, det är vad jag gör hela dagarna liksom. Jag är så tränad i det att jag hoppar över problemen och går på lösningen direkt.

Sen är jag ensambarn, och uppvuxen i en dysfunktionell familj pga missbruk. Ensam är stark, den enda jag kan lita på är mig själv. Extra tufft då att bli utmattningsdeprimerad och faktiskt inte klara sig själv initialt. Nyttig läxa.

Jag bor i Blekinge, lillasysterlän till Skåne. Inflyttad från gbg för 29 år sedan, och älskar verkligen det här pyttelilla länet med sin underbara natur. Vi som är inflyttade är de största lokalpatrioterna brukar jag säga ?

Kram ?

Ps. Släppa taget om andras behov och ägna mig åt mina egna är typ grekiska för mig.

Vaken 2020
tors, 2020-05-21 - 09:58

Är du "synsk" eller bara så där "känslig" som jag är att du bara (känner på dig saker och ting)? Kul att få reda på lite personliga grejer här inne, som var man bor osv. Jag vill i dagsläget inte prata om sånt och jag vet att ni fattar galoppen?!

Andrahalvlek
tors, 2020-05-21 - 17:43

Naturreservat nummer 28 i mitt hemlän fick besök idag, när jag hade promenaddejt med en kompis. Efter den skogsrundan blev det ett besök i en närliggande helt underbar kustby.

Trots att där var mycket folk så fanns det ändå gott om fikabord att använda och vi fick en skön stund i solen medan ladusvalorna tjattrade runt våra huvuden. De flög så lågt så att det tyvärr känns som om dagens fina väder snart är ett minne blott.

Någon gök hörde vi inte, men det berodde nog mest på att vi tjattrade värre än svalorna ? Efter den här våren med mycket hemifrånarbete och glest kontorslandskap kändes det som om vi båda hade ett visst uppdämt behov av att just prata. Göken får jag lyssna efter en annan gång.

På vägen hem var jag bara tvungen att stanna och njuta av rapsfälten en stund. Den gula färgen är otrolig, liksom doften och lärkans sång ?

Nu känner jag mig blossande röd i ansiktet av solen och lagom mosig i skallen efter all frisk luft.

Jag känner mig också påfylld med energi igen, tack vare besök i naturen och flera timmars prat med min kompis. Åh, vad jag behövde det ❤️

Kram ?

Andrahalvlek
tors, 2020-05-21 - 17:48

Nä, jag är inte synsk. Förstår inte heller exakt vad du syftar på faktiskt. Jag är lyhörd på min omgivning däremot.

Kram ?

Varafrisk
tors, 2020-05-21 - 20:33

Inte helt fel gissat av mig...förstod nästan av du var chef. Även om du inte var storasyster men ensambarn i en dysfunktionell familj då tänker jag att du fick klara dig själv en hel del och därmed kanske van att ta hand om andra? Kanske dina föräldrar?

Jag tänker att en lite mindre kurs i grekiska kanske inte vore fel? Var rädd om dig!!

Kram:)