av OroligMake

OroligMake
fre, 2020-05-22 - 23:25

Jaha, då var det alltså dags igen. Ett nytt återfall. Efter 2 månaders nykterhet och antabuskur. Det var i måndags morse det började igen. Jag vaknade som vanligt vid 6-tiden på morgonen och min fru är som vanligt uppe före mig och sitter i soffan och ser på tv 4 Nyhetsmorgon. Jag ropar ”godmorgon min älskling!” Men får inget svar. En orosklump börjar då gro i magen på mig eftersom hon i vanliga fall då hon är nykter brukar ropa tillbaka med ett väldigt glatt tonläge. Men denna morgon gör hon inte det. Det gör hon aldrig när suget efter alkohol sätter in. Då sitter hon bara där tyst. Tyst och väntandes på att få be mig gå till snabbköpet efter två sexpack åt henne. Det var det min magkänsla sa och så var det.

Ett bråk av stor magnitud bryter ut då jag motsätter mig att gå och handla åt henne och vädjar till henne att stå emot suget. Då börjar hon gapa och skrika för full hals att jag är ett empatilöst svin utan livserfarenhet som inte förstår henne och hur jobbigt det är. Jag blir så kluven i de situationer hon gör sådär. Jag vet att det är hemskt jobbigt för henne och förstår att det där suget måste vara fruktansvärt svårt att stå emot. Men det hon inte förmår se just då är att det inte bara henne det är jobbigt för i sådana situationer. Jag lider något obeskrivligt jag med när alkoholen kommer på tal eller kommer in i bilden. Hur hon blir... blicken förändras och blir anklagande, mörk och rent av hatisk. Rösten och tonläget förändras och hon blir ELAK, hemskt elak! Hon skiftar, nästan som att alkoholen ger henne multipel personlighetsstörning, mellan att vara lugn ena sekunden, sedan skifta till glad, till arg, till elak.

Det slutar med att jag ändå får gå och handla åt henne och nu är det fredag kväll och här ligger hon bredvid mig i sängen utslagen av 1 liter sprit och ett dussin folköl.

Självomhändertagande
lör, 2020-05-23 - 13:55

Känner igen den. Kluvenheten. Jag var kluven i många år. Idag skulle jag inte tillåta mig att någonsin ha det så igen, som jag hade det. Och det är lätt att säga, idag. Perspektiv. Reflektioner. År av arbete. Flera år. Av medvetet arbete. Så slitsamt och ledsamt. Vinsten däremot känner jag av varje morgon. Jag har blivit av med exet och medberoendet och allt som allt har det tagit väldigt många år att få det liv jag alltid velat ha.
Det har kostat så mycket, mest energi. Det har gett mig så mycket lärdomar. Idag säger jag nej till allt jag inte vill. Jag säger ifrån till det jag vet är mindre bra och så säger jag ja till mig själv och att ta hand om mig själv.
Vad vill du? Hur vill du ha det? Jag skulle rekommendera att söka professionell hjälp för att ta hjälp, få stöd och verktyg i just det som du behöver. Du förtjänar att leva det liv som du vill leva.

Jag behöver redigera i texten, som jag alltid gör. Du är ny medlem här. Välkommen hit. Läs i trådar och fortsätt skriv. Jag tror inte att mina ord var så bra stöd. Jag har fått en del distans och jag vet inte hur min ovan kommentar uppfattas. Jag började hata mig själv när jag levde med mitt ex. Jag ville inte ens leva på slutet, för att han var ständigt berusad och han levde helt och hållet på mig. Han blev som en parasit. Idag älskar jag mig själv igen och jag är uppriktigt rädd för hur illa det var.

Jag tänker att vad är det som får dig att gå och köpa det där som din fru behöver. Kan du vägra köpa det. Vad händer med dig om du inte köper det. Går hon då istället eller blir det inget alls. Köper du det för att hon blir elak. Är du rädd för henne. Vill du göra annat. Vad får dig att inte göra det. Välj dig själv!