Älskar dig men kan inte va kvar!
Älskar dig men den kärleken tar!
Beslutar med hjärnan vad jag måste göra!
Hjärtat stretar emot och för en förtvivlad kamp! Det är inbördeskrig i min egen kropp och själ! Jag talar till mig själv och försöker trösta och lugna:
Du klarar det här! Stanna i känslan av sorg en stund, det är inte farligt! Du lever och fortsätter göra så! Det går över!
Tänker på dig och vet att du är förtvivlad och saknar mig! Mitt hjärta skriker åt mig att göra nåt! Min hjärna säger nej, fokusera på ditt eget mående nu! Hjärtat vrålar ”din egoist ser du inte hur förkrossad han är, hur mycket han älskar dig, trösta honom, gör nåt!
Ikväll får hjärnan bestämma, jag stannar helt enkelt kvar i känslan av förlamande sorg!

här nu. Varit en jättetung start på året. Sökte hjälp hos läkare i början på mars för jag kände att jag verkligen började tappa greppet om mig själv. Hade sån tur med läkare, han gick verkligen till botten med allt. Tog massor med prover och han tog sig också tid att prata ordentligt om vad som felade. Fick sömntabletter för jag har sovit jättedåligt ända sen i somras. Har aldrig tidigare ätit vare sig sömntabletter eller antidepressiva medel så var väldigt tveksam. Men jag förlitade mig på vad han sa. Sömn är a och o för att fungera. Började sova gott direkt och då började jag också må och tänka bättre. Fick även remiss till KBT som jag nu går på regelbundet. Fortfarandee noll alkohol, skönt. Börjar känna mig riktigt pigg nu. Jobbat mycket utomhus pga Corona. Sol och frisk luft gör underverk det med. Håller mig borta från människor som jag vet påverkar mig negativt. Faller sig naturligt nu när man skall begränsa sitt sociala umgänge. Kommit in i en ganska skön och lugn lunk. Har inte heller känt den där frustrerande och konstiga känslan som jag annars kan få när det är lugnt "för länge". Byter ett par ord då och då med grannarna över häcken, träffar mina barn och ett fåtal andra som man har en lugn relation med. Är med i en Facebook utmaning "En utomhus natt i månaden", härligt. Om än lite kallt om fötterna senaste gången :-). Livet börjar så sakteliga räta upp sig igen. Gäller att hålla i med allt nu. Har läst en del på beroende sidan. Många där verkar hamna i en fas när nykterheten går från eufori till vardagslunk. Kanske är jag där nu med mitt medberoende? Lite svårt det där när ens drog är relationer. Relationer måste man ha men det gäller att ha dom sunda. En dag i taget, ta hand om sig själv och ta hänsyn till sig själv. Lyssna inåt istället för utåt säger min terapeut. Och det gör jag bäst när jag är själv i skogen och natur. Just nu är det bästa som finns att vila blicken på ett hav av vitsippor. Kram

Bra att du sökte hjälp och grattis till att du träffade en sådan bra läkare! Sömnen är allt. Det övriga i livet fungerar betydligt bättre när sömnen är bra. Det låter som du har ett bra stöd genom din terapeut och att du uppmanas att lyssna inåt. Vilken spännande resa du befinner dig i. Njut! Kram

Renée

Trevligt att få läsa dina rader här igen! Va härligt du beskrev det; "Just nu är det bästa som finns att vila blicken på ett hav av vitsippor." Ja, det är verkligen fint!

Skönt att du fick träffa en läkare som gick till botten med det som tyngde dig och gav dig den hjälp du behövde! Instämmer att sömn är a och o för att fungera. Underbart att du mår bättre nu tack vare sömnen, KBT, sol o frisk luft mm.

Låter sunt med ett liv i skön, lugn lunk med lugna, sunda relationer. Tänkvärt, det du skriver att hålla sig borta från människor som man vet påverkar en negativt. Att lyssna inåt istället för utåt.

Och wow, Nordäng; "En utomhusnatt i månaden". Imponerande!

Tack för inspiration att ta en dag i taget, ta hand om sig själv och ta hänsyn till sig själv.

Önskar dig en fin vår! ?

Min medicin när det var som tyngst.
Jag visste att jag var på rätt väg,men den var så stenig och obekväm och lutade hit och dit.
Och okänd var den dessutom.
Ibland orkade jag bara stå stilla och betrakta de nya omgivningarna.
Ibland fick jag lov att blunda och dagdrömma litet och invagga mig i att allt var bättre förr.
Men sen tog jag på mig vandringskängorna och stretade vidare.
Bra jobbat nordäng?

Tack för dina, som alltid, fina och peppande ord♥️ Hur har du det? Mår du bra? Visst är det en härlig tid nu!? Hittade även en slänt ner mot en sjö som var alldeles blå av blåsippor. Kunde sitt där och bara vara och bara njuta av både sjön och sipporna. Kram

Ja vägen är obekväm och slingrig, man vet inte riktigt vad som väntar runt nästa krök. Och jag har så många stunder när jag bara känner att lättast och mest bekvämt vore att bara falla tillbaka i det gamla och "trygga". Men som du så bra liknar det vid: man tar på sig vandringskängorna igen och vandrar vidare. Jag ser lite annorlunda på vandringen nu. Tidigare såg jag det som en fas jag skulle igenom och komma ut på andra sidan. Före och efter, en slags skönhetsoperation fast av själen. Nu ser jag det mer som en ny vandring genom livet. Den insikten fick mig att må så dåligt, det kändes ändlöst och hopplöst på något sätt. Nu har jag mer accepterat att så här är det för mig. Andra har fått bättre förutsättningar men så här är det för mig och då får man helt enkelt gilla läget och göra val därefter. Kram

Renée

Å, låter verkligen vackert; en slänt blå av blåsippor!

Jo tack, det är okej med mig, men vi är i en svår situation inom familjen (ej alkohol).

Nordäng, jag påminns då och då om den fina dikten du la ut förut; om att du står på stranden och tittar ut över vattnet, att du lägger fina minnen och dåliga minnen i var sitt paket, som du låter segla iväg på vattnet. Du målade upp det så bra, jag kunde föreställa mig. Även din reflektion, den inger hopp - gång på gång. Tack!

Idag ska jag göra som du; gå en promenad och njuta av både sjön och sipporna. ???
Vårliga, varma hälsningar från mig till dig

Så ger dina inlägg mig fler tankar. Jag minns också de första gångerna jag vågade kika utanför boxen av min och exets tvåsamhet som var så destruktiv på slutet. Det var nattsvart därute,och ensamt och öde. Inte en ljusglimt och ingen glädje fanns att hitta,bara en massa rädslor. Men sakta så vågade jag mig utanför boxen och sprang sen tillbaka till min trygga grotta. Den måste gå långsamt den där skönhetsoperationen,annars kommer rynkorna tillbaka så fort man slappnar av :-)

Att tappa greppet, jag tror att det kan vara en gåva att hamna där, om en stannar upp och tar tag i de viktiga delarna i livet, som du gör nu.

Jag utreds äntligen för adhd och ser hur svårt det kan vara när de vanliga rutinerna slås ut med det som sker i vårt samhälle. Hur min pms gjort sig påmind och hur rörig jag kan vara.

Jag ville lämna detta forum vid ett tillfälle och det är typsikt mig att tänka drastiskt. Mitt ex har hört av sig och vi fick ett fint samtal. Han har slutat dricka, sedan kanske 6 veckor och jag är glad för hans skull, men jag frågar inget om det. Jag vet inte om "sluta" innebär sluta som i en paus, ett slut för en viss tid, eller ett slut för alltid. Jag behöver inte veta det. Jag behöver inte ställa de frågorna längre. Det tror jag är friskt.

Jag vet bara att jag svarade i telefonenen då allting har förändrats i och med coronas framfart.

Han åkte ambulans igen och det blev en påminnelse.

Jag tänkte imorse, när jag borstade tänderna, att jag skulle skriva några rader om mina tankar som jag hade då. Jag tyckte att de var kloka. Jag insåg att det spelar ingen roll vilken motgång en människa drabbas av. Jag tänkte att tack vare att jag levde med en alkoholiserad man så var jag tvungen att upptäcka mindfulness och idag så hanterar jag situationer på ett sätt jag inte hade kunnat drömma om. Tack vare mitt ex så har jag massor av kunskap om att förhålla mig till hur livet är. Jag hade inte utbildat mig inom mindfulness om inte min värld var i sådant kaos som det var.

Att förlora greppet, eller nästan gå under kan vara en räddning.

Jag ska bara stilla mig nu. Sitta i meditationer och landa i nya rutiner och arbetsuppgifter. En sak är jag väldigt tacksam för och det är att det är oerhört viktigt att sortera runtomkring sig, både bland saker, uppgifter, jobb och människor.

Att ta hand om sig själv så mycket som det går och att se allt som behöver arbetas med som övningar och upptäcka saker och ting som det är. Det är ganska spännande och intressant. Tror att du kommer se mycket mer när du pratar med en terapeut om just detta.

När jag går till skogen och ser vitsipporna idag så tänker jag också på att du vilar ögonen på dem.

Ibland tar jag med mig en termos med kaffe eller en frukt till mina skogsbad. När det blir varmare ska jag ta med mig mitt skissblock och teckna något som jag vilar ögonen på, sittandes på backen och luta min rygg mot ett träd inne i skogen bland mossa och blåbärsris.

"En utomhus natt i månaden" Så inspirerande. Vad innebär det för dig. Sover du i tält i skogen eller ligger du bekvämt i en hängmatta i din trädgård under ett varmt duntäcke? Svara om du vill. Oavsett så inspirerar det.

Ta hand om dig!

att nå botten kan vara ens räddning. Eller kanske måste man dit ner för att kunna pröva nya vägar. Jag tänker som du gör när det gäller allt man har varit med om, man har lärt sig mycket om sig själv. Eller rättare sagt man har valt att göra det, för det tror jag man väljer. Man kan också välja att vara som ett löv för vinden och vara martyr, tycka synd om sig själv. Men jag har valt att, precis som du, jobba med mig själv. Väldigt klokt av dig att inte störa ditt eget liv med tankar runt ditt ex nykterhet. Hur mycket tid har man inte lagt på såna tankar? Jag lade enormt mycket tid och känslor på det när vi var ihop. Men det ligger ju som vi nu vet utanför vår kontroll.
Jag har köpt mig en hängmatta, en vildmarksvariant. Jätteroligt, man hänger upp den där man tycker det är fint. Vi är några stycken som antagit utmaningen. Hittills har vi gett oss ut i urskogen och haft sjöutsikt varje gång. Underbart! Sist var det helt stjärnklart. Jag låg där och tittade upp på himlen, det var som en ostkupa med stjärnor som omslöt mig. Kände mig liten på ett skönt sätt och kände just då i den stunden att livet är toppen. Försöker samla på såna stunder nu. Så enkelt att genomföra och ger mig massor med energi.
Vad bra att du har fått till stånd en utredning när det gäller Adhd. Kanske jobbigt att få en diagnos? Men samtidigt öppnar sig ju möjlighet för hjälp och stöd.
Ta hand om dig! Och tack för ditt kloka inlägg. Kram

Testat att vara utan sömntabletter i två nätter. Man blir galet hungrig och sugen på sött av dom så ville testa utan. Har gått bra och sovit gott utan. Igår kväll ringde en kompis och jag berättade att jag provat sova utan tabletter och att det har gått bra. Men va bra sa hon då kan du komma till mig på Valborg och äta, dricka vin och sova över. Har "skyllt" min avhållsamhet på tabletterna. Hon vet inte det där med vintant i höstas. Fick panik när hon sa vin. Man kan ju helt enkelt tacka ja till allt utom vin men litar tusan inte på mig själv riktigt där. Skyllde på Corona och sa att jag håller mig ifrån övernattningar. Föreslog att vi träffas nånstans halvvägs mellan oss och tar en långpromenad istället. Nu på morgonen drack jag kaffe och hade möte med mig själv. Tog ett aktivt beslut att även maj och juni månad skall vara alkoholfria. Inte tänkt så mycket på hur länge den alkoholfria perioden skall vara, det har bara rullat på. Eftersom jag fick panik och kände oro när min kompis sa vin ser jag det som ett tecken på att alkoholfritt ska och bör fortsätta. Känns skönt att ha bestämt detta.

Först tack för ditt fina svar! Jag har inte ens tänkt på att en kan tycka synd om sig själv, jag har tänkt att arbeta med sig själv är den enda vägen. Glad för att du skrev det, då blev det så tydligt att det går att välja den vägen, även om det inte är ett alternativ för mig.
Det är modigt att prova utan sömntabletter när en har tagit det en stund. Grattis till god sömn utan! Känner igen att någon föreslår att dricka vin och minns hur det var. Vad ska en säga, hur kommer en undan. Klokt svar till din vän!
Jag dricker inte sedan 11 år. Om det visar sig att jag har adhd så skulle det vara skönt på ett sätt, då kan jag få mer stöd inför studier som jag längtar efter att fortsätta. Annars spelar det inte så stor roll, jag ligger högt på skalan och förstår mycket mer idag än för ett år sedan. Har läst på och hört mina vänner berätta vad som är adhd. Annars har jag diagnosen bipolär typ 2 och har varit symtom- och medicinfri i 7 år nu. Jag hade en svår sjukdomskurva i många år och jag lärde mig efter varje skov, hur jag skulle bromsa och göra till nästa gång. Har nog nämnt det mycket förr. Det är bra att få diagnos för att förstå varför en betett sig på vissa sätt. Jag vill vara frisk och stabil, då har jag jobbat för att bli det. Det finns de som tycker att det är "roligt" att vara hög på sig själv, hypomanisk eller manisk, men det är livsfarligt, dyrt och inte alls roligt efteråt. Det tärde på mina relationer i det sociala livet, men samtidigt så städades de mindre bra relationerna bort naturligt. Jag har aldrig velat festa och jag trivs bättre med mig själv idag än någonsin. Lärdomar.
Otroligt, vad inspirerande med hängmattan ute vid sjön och under stjärnklar himmel. Tack! Det ska jag göra i sommar!
Kram till dig!

härinne, både på anhörig- och beroende sidan. Så mycket värdefullt att läsa och ta del av. Adde skrev en sak som träffade mig mitt i prick: "Det svåra är inte att sluta dricka, det svåra är att inte börja igen". Stämmer även på mitt medberoende. Att sluta knarka osunda relationer och drama är förhållandevis lätt. Det svåra är att inte börja igen. Särskilt när det gäller nya relationer. Dom "gamla" osunda är identifierade och man kräks på dom. Men att bedöma nya människor som kommer in i livet är svårare. Har inte vågat mig på någon dejting sen jag avslutade mitt förhållande med mitt alkoholiserade ex. Är livrädd att jag ska gå in i något nytt destruktivt. Känner att jag inte är där än, är inte stabil nog. Först ska jag gå lite längre på min nya väg. Skönt att vara själv och kunna fokusera på sin egen person.

Vissa människor är kanske inte dyssiga i sig, precis som jag inte alltid är det i mig själv. Men man rubbas lätt och glider över i något obekvämt tillstånd.
Kanske låter man det bli så.
Kanske "ber" man om det med sitt egna beteende.

Att hitta den där regelboken som håller i alla väder är nte lätt.

Jag har tre mantran i huvudet när jag känner att jag vinglar tilĺ lite eller mycket.
Har jag offerkoftan på?
Mammar,mästrar eller manipulerar jag?
Kliver jag in i någon annans cirkel,eller låter någon annan kliva in i min?
Det blir liksom lättare då och de relationer man har kan lättare hållas friskare,eller tom tillfriskna om jag sköter min del.

flesta relationer kan ju gå i olika riktningar. Behöver ju inte vara längst ut på skalan som när en alkoholist och en medberoende person har en relation. Om någon säger till mig "Jag mår skit" så är det i sig ingen dyssig sak att anförtro. Men det kan ju gå i en sådan riktning beroende på hur jag själv tar emot det och hur jag hanterar det. Bra med mantran som ställer insiktsgivande frågor till en själv.

Läste en artikel som träffade mig i hjärtat. Handlade om när man fastnar och klänger sig kvar i osunda relationer. Trots att dom tar slut i verkligheten så fortsätter dom känslomässigt inom en. Man går där och ältar, är ömsom arg och ledsen och längtar/önskar sånt man inte har makt över. På så sätt låser man in sig själv och blir inte mottaglig för nya och friska relationer. Man vänder blicken ner i backen och är kvar i det som varit. En fas man kanske måste igenom men inte vara i för länge och den måste få ett avslut. Känner verkligen att det är mycket jag borde sluta tänka på. Låter kanske helt sjukt men jag känner fortfarande att jag är (och bör vara) trogen mitt ex. Kan inte förmå mig att dejta eller ens se åt andra män. Trots alla svek och lögner från hans sida. Han lever nog ett helt annat liv och har troligtvis haft mycket för sig under dom här åren som gått. Och det är ju helt naturligt egentligen. Det är ju slut sedan länge. Den osunda är ju jag som lever i det förgångna även om jag slutat hoppas för länge sedan. Ändå är jag på något sätt känslomässigt kvar.

Jag tänker också på en väninna vars man dog för 7 år sedan.
Men hon lever fortfarande med honom på många plan.

Kanske just det där man hade som var något alldeles extra inte går att hitta inom sig själv.
Det hittar man bara med en annan människa.
Den där symbiosen,dyssig eller kärleksfull som fyller ut så många tomrum i en.

Jag känner först nu när mitt ex är död att jag fullt ut FÅR vara i min nya relation.

Kanske är vi gammeldags, har gift oss på djupet och gjort detta val?

Eller så är alternativet,ett liv med oss själva för ensamt?

Det är nog lite olika för oss alla som fastnar varför vi inte kan bryta oss loss.
Men myrsteg och avsteg från gamla rutiner och vanor är nog enda vägen.
Retfullt..

Min medberoendeterapeut gav mig som uppgift att skriva ett avskedsbrev trots att relationen redan var bruten sen ett halvår.
Det skulle inte lämnas över,bara skrivet med honom som mottagare.

Och lite verkan gjorde det.

Jag tror att det kommer när en processat färdigt och för att göra det så behöver en släppa taget, lyfta blicken och leka med tanken, vilka människor behöver jag i mitt lv och hur kan jag träffa dem och skapa sunda, friska relationer.
Att vara kvar i det där är en slags låsning, som jag själv har erfarenhet av. En fas en behöver gå igenom som du säger. Ibland krävs det en aktiv förändring. Det finns så mycket sunda och bra människor. Det gäller att se dem i mängden och våga närma sig dem när det sker naturligt i olika sammanhang. Tror jag. Att anmäla sig till en kurs eller aktivitet som du tycker om kan vara ett sätt. Bra att artikeln fick dig att se detta så tydligt. Du vet, förändringar kommer inte av sig själv. Om du vill träffa en man så tror jag att det är bra att öva, börja med att se på männen och leka med tanken, vad vill du prata med en man om, hur ser du på en eventuell relation. Vad är viktigt för dig. Att tänka hur du vill/önskar ha det tror jag också kan vara ett steg bort från låsningen. Öva.

Jag tycker också att det är en viktig sak med relationer där en absolut kan söka en professionell kontakt inom vården och få någon form av stöd.

Du förtjänar kärlek och att bli omfamnad av en man om du önskar det. Det behöver du tillåta dig. Om du inte redan göra det.

Lås upp, öva och kanske du vill utforska de känslorna. Att träffa någon att älska och bli älskad av. I en sund och frisk relation.

Tack för dina kloka tankar och ord! Du har så rätt i allt du skriver. Försöker ofta tänka mig in i hur jag vill att relationer och ett förhållande ska vara. Men låser sig på något sätt. Fastnar vid negativa saker typ "men den här normala mannen skulle inte acceptera vissa saker jag har i mitt liv". Och det dumma är att det är saker som ligger utanför mig. Min mamma och pappa är inte helt vanliga. Då kan jag tänka att den här helt vanliga mannen vill ha en helt vanlig svärmor och svärfar. Så dumt att tänka så för jag vill ju ha en man som älskar MIG. Vet detta med hjärnan men hjärtat säger något annat. Tror att det här med att jag låser fast mig vid mitt ex har med detta att göra. Jag "skyddar" mig själv mot att träffa någon på det sättet. Än en gång, tack för ditt kloka inlägg. Ska begrunda och ta till mig. Kram