av Pianisten

Mrx
tis, 2020-05-12 - 07:24

Jag känner igen mig mycket i det du skriver i ditt senaste inlägg. Tänk om det vore enkelt att leva någon gång. Vi människor är rätt bra på att krångla till det för oss själva. Jag blir otroligt stressad av att inte ha kontroll men väljer ibland att dricka alkohol för att tappa kontrollen. Fattar själv hur dumt det låter. Då kan jag känna spänning och glädje. Jag försöker slappna av och djupandas när jag är nykter. Ibland kan jag finna en inre känsla som jag söker. Varför kan jag inte alltid få leva med denna underbara känsla i kroppen. En dag i taget ?

Pianisten
tis, 2020-05-12 - 10:07

Det har jag också gjort. Har ju många ggr skrivit att jag tyckt om den personen jag varit när jag druckit. Både för att det sociala bli så mycket enklare och säkert för man också rycker på axlarna lite mer. "Skit samma", man släpper kontrollen och bryr sig mindre om småsaker.
Jag tror jag är något på spåren här. Har upprepat det flera gånger tyst för mig själv nu sen igår när jag känt stress bubbla upp: "släpp kontrollen, släpp kontrollen". Inser att jag lägger jätte mycket energi på små saker.

Exempel i morse, min dotter ska klä på sig. Hon är 9 år och väljer kläder själv sedan länge. Jag märker att jag måste kontrollera vad hon väljer. Jag tycker att tröjan hon väljer inte passar till byxorna. I mitt huvud i all välmening, för att hon ska se "ordentlig" ut i skolan. Konsekvenstänket: Om hon har fula eller konstiga kläder i skolan kanske hon blir retad, utanför eller andra vuxna tänker saker om oss som föräldrar. Alltså en typ av skamkänslor..
Hon har egentligen nästan bara fina kläder och ser ordentlig och vårdad ut men det är som att jag bara måste ha ett finger med för en viss kontroll. Jag kom ändå på mig själv när jag gjorde det, så jag sa kort, den där tröjan passar inte tycker jag, men gör som du vill. Sen släppte jag tanken och gick vidare. Väldigt befriande!

Exempel två. När lillebror skulle borsta tänderna var jag igång igen. Han är 5 år och borstar ibland tänderna själv med eltandborste. Den vibrerar efter 2 minuter som vi kör att man ska borsta till. Idag lägger jag märke till att han stänger av tandborsten innan de 2 minuterna gått. Konsekvenstänket startar: Han har inte borstat tillräckligt bra, han får dåliga tänder om han slarvar med tandborstningen, jag får skämmas hos tandläkaren. Han får fula tänder och kanske blir retad. Hmmm... återigen skamkänslor? Vad gör jag då? Jo jag tvingar honom att starta om tandborstningen med ny tandkräm i två minuter. Jag har kontroll igen.

Sjukt? Ja och väldigt intressant att börja denna rannsakning av sitt extrema konsekvenstänk...! Som verkar vila på mycket rädsla för skam.

Andrahalvlek
tis, 2020-05-12 - 20:39

Väldigt bra tips du fick av din terapeut. Att hitta en ”sandstrand” i närheten. Dit du kan fly när känslorna blir övermäktiga.

Har du provat mindfulness eller meditation? Det är ett svinbra sätt att hitta sin ”sandstrand” nära.

När mitt hamsterhjul snurrar på lite för snabbt och jag upplever att jag nästan får sugrörsseende brukar jag fly till vilorummet på jobbet. Lägger mig ner och djupandas långsamt med sångmantra på låg ljudnivå. Otroligt vilsamt.

Är lite för dålig på att göra det när jag mår bra bara. Man ska träna på det när man mår bra för att ha nytta av det när man mår dåligt.

Bra jobbat med träningen!

Kram ?

Andrahalvlek
tis, 2020-05-12 - 20:42

Tonåringar har inget konsekvenstänk. Den delen av hjärnan mognar först i 20-21 års ålder. Samma del av hjärnan tar skada när man dricker alkohol.

Men man ska aldrig ge upp hoppet om sin tonåring. Man får tjata, tjata, tjata, tjata tills tungan ruttnar. ”Det är ditt jobb som mamma” sa min dotter när hon var tonåring och jag beklagade mig över att jag alltid fick tjata.

Det är svårt att tjata på sig själv men repetera, repetera, repetera är också en form av tjat faktiskt.

Kram ?

Mrx
tis, 2020-05-12 - 22:50

Mina döttrar är 31 och 28 år. Jag är morfar två gånger om. Sonen är bara 26 år. Han kommer att bli en bra pappa. Jag har gjort mycket gått här i livet men dissar mig själv. Alkoholen har gjort mig lite glad och avslappnad. Nu är det min tur att leva livet som Lill Babs sa..

Pianisten
tors, 2020-05-14 - 13:58

Vilket känns genom mindre grubbel och en jämn motivation. Har efter lång övervägning påbörjat en liten viktnedgång igen. Småkilon har krupit på senaste halvåret, ser och känner att en del kommer positivt från gymmet men har börjat känna mig lite plufsig också så kände att det är dags att göra nått. Att dra ner lite på kalorierna kommer påverka träningen och jag får ställa in mig på att det kommer krävas mer ansträngning och utan ökningar på stången. Det är därför jag tvekat om jag skall göra det om det är för tidigt och riskera att "försura" träningen som ju är en stor del till mitt bättre mående. Men jag mår också dåligt av att inte trivas i min kropp så jag har nu bestämt mig för att göra en väl kontrollerad insats, därför nördar jag nu ner mig i en app och loggar kalorier och träning. Kan man tycka vad man vill om men jag finner det faktiskt ganska underhållande och sysselsättande, och samtidigt motiverande att veta att man ligger någorlunda rätt och inte äter för lite. Känner att det gör dagarna lite extra spännande just nu X-) Bara de första dagarna insats då man tappar en del vätska och har mindre mat i magen gör att jag känner mig lättare och fräschare och på lite extra bra humör!

Imorgon permis så snart inväntar en längre helg igen. Har lite planer jag tänkt fokusera på. Alltid intressant att läsa sina gamla inlägg även såna som är ganska färska som min senaste riktigt låga helg. Inser att jag behöver vara smartare och mer konsekvent i mina strategier att möta ångesten som kommer. När jag läser märker jag att det fortfarande är väldigt planlöst rundvanding i panik och affekt. Jag har fortfarande instinkten att fly från känslan genom att gå runt och söka efter sysselsättningar som inte fungerar. Jag behöver träna på att attackera ångesten med full styrka.

Pianisten
mån, 2020-05-18 - 12:52

Måndag igen, en ny vecka som startat med bra känsla. Helgen har också varit väldigt bra med flera upplyftande ingredienser som trädgårdspyssel, socialt umgänge och träning. Även fredagen ensam hemma med sonen gick väldigt bra, det gör mig extra glad. Försöker träna på att inte lova småsaker som jag pratat lite med psykologen om, t.ex när barnen tjatar och vill man skall vara med och leka är det lätt att säga "kanske... sen..." om och om igen. Bättre att säja nej om man inte vill/kan/hinner, då undviker man att de går och väntar på det där "sen" och att tjatet fortsätter och blir till en stress. I fredags ville sonen så gärna ha hjälp att hitta en legobit och jag tänkte varför inte, det ledde spontant till att vi byggde lego tillsammans i säkert 1 timma. Det var både roligare än jag trodde och kändes bra i själen. Sen var vi ute i trädgården och han hjälpte mig plantera lite potatis. Ge och ta :)
Denna veckan väntar fler lediga dagar och på fredag kommer en gammal vän på besök till stan som jag har spelat i band tillsammans med förr. Vi har bokat in att träffas och "jamma" lite och det är en väldigt rolig grej att blick mot! Så som sagt, en härlig inledning på en ny vecka och måendet känns stabilt och tryggt för tillfället.

Pianisten
mån, 2020-05-25 - 15:31

Då har än en extra lång helg passerat och den har också varit helt ok. Tyvärr blev inte planerna som tänkt att umgås med gamla spel-kompisen, det strulade med biljetter till resan så han fick ställa in besöket. Blev istället att jag och min fru som var barnlediga i fredags umgicks med några vänner och jag gick lite utanför mina vanliga ramar. Blev lite mer dricka än mina vanliga 2-3 glas, inget som gick fel eller var oplanerat, bara lite mer och inget jag har dåligt samvete för. Vi hade mycket trevligt men jag var trött och seg dagen efter och var inte alls bekväm hur kroppen kändes, var väldigt länge sedan jag hade någon känning av alkohol så. Lite i enlighet med mitt strategi för mitt mående i övrigt så försökte jag ändå låta dagen vara som den var och ta det lugnt, inte tvinga fram något för att kväva känslan.
Senare på eftermiddagen föreslog jag dock att jag och frun skulle ta en promenad och vi gick en jätterunda på 10km. Så skönt att bara gå och känna hur energin fylldes upp i kroppen igen. Det var länge sedan vi tog en sån promenad tillsammans och vi pratade jättemycket, fick t.o.m rett ut lite saker vi varit oense om där i farten, så en jättehärlig stund.
I söndags var det gymmet i vanlig ordning och det var också lite extra skönt för att jag hade ett dåligt pass tidigare i veckan som inte gett den vanliga positiva energin.
Efter gymmet hade jag en ganska lugnt och skön eftermiddag och låg och reflekterade lite över min sinnesstämning. Jag fick en ny liten insikt eller nya ord på saker. Det känns som att på det sätt jag lever nu så når jag bara en slags nollpunkt. Varken bu eller bä, landet lagom, ett ryck på axlarna tillstånd. Jag gör i princip "allt rätt" för att ge mig förutsättningar för ett bra mående, ändå saknas ofta känslan av glädje. Den kan komma i små korta ögonblick när jag minst anar det och det är ju härligt men överlag saknas den.
Jag inser att jag lägger mycket tid på att förebygga ett dåligt mående. Jag håller i bra rutiner hemma för att hålla ordning omkring mig, för att inte känna stress och oro. Jag tränar för att få lugn och ro i kroppen och för att hålla vikten i balans. Jag äter bra för att ha bra energi till träningen och få resultat av den, och för att prestera på mitt arbete och andra sysslor och även för att hålla vikten. Jag har bra rutin på sömnen av samma anledning som föregående. Allt ger resultat det måste jag komma ihåg!, men frågan är var är glädjen?
Tycker inte jag borde känna så mycket irritation och likgiltighet som jag gör. Jag borde ha alla förutsättningar nu att känna glädje, men den finns inte där. Frågan är kanske också, vad skall jag få tiden till glädje ifrån mellan allt detta förebyggande..?

Andrahalvlek
mån, 2020-05-25 - 17:54

Men väldigt viktiga. Det finns inga snabba svar heller, tankarna får liksom värka fram av sig själva.

Men det är bra att du har öppnat den dörren, fortsätt rota helt enkelt.

Livet känns ofta som en transportsträcka till ... Vadå? Tillfällena med genuin harmoni och glädje får inte vara för få - då är det något som inte lirar.

Jag har varit hjälpt av mindfulness och yoga för att bli lite mer här-och-nu, stanna upp i nuet. Inte vara på väg konstant.

Att tänka tacksamhetstankar varje kväll kan också hjälpa.

Kram ?

Pianisten
mån, 2020-05-25 - 23:22

Tack Andrahalvlek för du svarar på mina funderingar som allt för ofta är djupdykande i den mentala världen. Visst måste man komma ihåg och acceptera att många komplicerade tankar måste först sås, sedan gro och till slut slå ut i något. Helt rätt. Jag är också den typiska som alltid är på väg och tittar två steg före det jag gör och det för stunden är alltid en transportsträcka till något annat luftslott, precis spot-on. Det är ett väldigt jobbigt levnadssätt som jag uppmärksammat och ständigt skapar stress för jag "ska bara" bli färdig med detta, sen, sen kommer.. kommer???

En viss hemlighet kan säkert finnas där, att hitta sin tacksamhet och ro i fler vardagsstunder. Imorse kom jag på att känna en ögonblickskänsla av lycka i en helt oväntad stund. På frukostrasten då jag gick från jobbet över gatan till närbutiken för att köpa min veckoranson av träningsnördiga frukost och mellanmål. Solen lyste, jag hade cyklat till jobbet (8 km) och kände mig fräsch och levande och påväg.. mitt i en resa, mot mina mål? Då kom denna känslan och jag noterade den. På jobbet? Där jag egentligen tänker att jag är för att kunna köpa lycka senare, väl? Där finns nog också en liten hemlighet, för visst är det så att lyckan från en härlig semester är som starkast på vägen dit? Eller kanske t.o.m precis innan du åker, om man tänker efter.

Att ha kommit till en nollpunkt för mig är en enorm delseger det måste jag komma ihåg! Nu har jag en bra grund att fortsätta min resa till mer glädje och låta fler tankar få växa och gro.

Andrahalvlek
tis, 2020-05-26 - 13:44

Hela vårt samhälle är lite så, alltid på väg. Vart då? Nästa bostad, nästa renovering, nästa jobb. Aldrig vara nöjd, bara jaga vidare.

Blir trött bara jag skriver om det. Det man försöker fylla, tror jag, är ett hål inombords. Men det hålet kan inga prylar eller projekt fylla.

Googla på medveten andning! Det finns en övning som går ut på att som du gjorde i morse stanna upp i stunden, djupandas och observera med alla sinnen. Under bara några få minuter. Grunda sig liksom.

Jag har varit tvungen att jobba med detta pga mina utmattningar. Jag kan inte jaga i samma tempo längre, då blir jag obönhörligen sjuk igen.

Kram ?

Pianisten
fre, 2020-05-29 - 13:52

Ja Andrahalvlek, det är nog en sak som finns i oss, att vi alltid vill vara på väg någonstans. Tror det är en del, kanske den största, till vårt drivkraft att leva och "göra livet".
Jag började lyssna på en ljudbok häromdagen under min cykeltur från jobbet. Lycka! En handbok i konsten att leva, heter den. Jag har plöjt en hel del självhjälpsböcker genom åren och lärt mig att man måste ta alla dessa med en stor nypa salt, men man snappar ofta upp några påståenden som tilltalar en lite. Denna boken bygger på samtal med Dalai Lama därför fastnade jag lite för omslaget och dess seriositet. Ett klassiskt uttryck som kom ganska fort och jag hört förut är just det, att meningen med livet är att söka lyckan. Inte finna den utan att ständigt söka. Känns både djupt, lite hopplöst men ganska rimligt.
En annan sak som fastnat hittills från denna bok är ett tips för att lättare avgöra om vissa val är bra eller dåliga. Det är att tänka njutning och lycka som olika saker. Att se lycka som ett mer varaktigt allmäntillstånd medan njutning är något mer tillfälligt som man upplever direkt av att göra något. Livet är ju konstigt på det sättet att många av dessa njutningsfrukter är förgiftade och leder till olycka. Detta forum är ett lysande exempel! Alla njutningar är inte lika tydligt dåliga men man kanske kan få lite extra hjälp och motivation vid olika val i vardagen om man börjar fundera på om valet av njutning faktiskt leder till olycka i längden.

I onsdags var jag hos min Psykolog och vi hade ett bra samtal. Vi pratade lite kring det här, jag tycker jag gör många bra val i livet nu och väljer väldigt få destruktiva njutningar men lyckan saknas fortfarande och det känns ibland knappt värt att leva och fortsätta putta bollen framåt. Känner mig mest irriterad, mentalt trött och vill vara ifred. Jag behöver påminna mig om att ge det tid men hon hade en del andra bra invändningar att fundera på.
Mitt jobb t.ex. Jag får nog egentligen inte tillräcklig stimulans av min naturliga person. Jag är problemlösare, matematiker, gillar tankenötter och kreativt och konstnärligt skapande, som musik, bild och hantverk. Mina svagheter är socialt, jobba i grupp, jobba snabbt och effektivt, ha många saker igång samtidigt, stresstålighet m.m.
Jag tog det här jobbet för det är mindre slitsamt för kroppen men det ställer högre krav på huvudet och det utmanar i princip alla mina svagheter dagligen. Ni som följt mig minns kanske att mycket av mitt stora tycke för alkoholen kom genom att jag kunde vara en annan person. En social, utåtriktad och avslappnad person. Jag har alltid drömt om den personen och vägrar nånstans ge upp den. Jag tänkte att ta detta jobbet skulle utveckla mig och ge mer social träning eftersom det bygger på relationer och kundkontakt.

Frågan är om min mentala trötthet beror på att jag utsätter mig för mina personliga svagheter för mycket och inte får någon stimulans för det jag är bra på och tycker om. Både spännande och jobbiga tankar när man har ett jobb man överlag trivs ok med och med bra lön. Att byta karriär är en stor omställning som jag inte känner mig riktigt rustad för att ta tag i inom överskådlig framtid. Men ju mer jag tänker på det desto mer känner jag kopplingen till min trötthet och behov av enskildhet hemma.

Andrahalvlek
fre, 2020-05-29 - 14:25

Många introverta kan lära sig vara extroverta när det behövs, men det slukar en massa energi.

Det sliter hårt på den introverta att vara aktiv socialt, medan det ger den extroverta energi.

Jag tror att du och din psykolog är något viktigt på spåret!

Kram ? (som är extrovert men också blir mentalt trött av för mkt stimuli pga utmattningsperioder i bagaget)

Bestemor
ons, 2020-06-03 - 21:26

Det är ju precis en sån som dej som jag söker! Som kan inspirera och peppa till egen träning.
Jag har tränat styrketräning i princip hela livet, oj...ca 30 år. Tappade fokus och eget driv för ca 1,5 år sen. Kommit igång bra igen sedan i höst
Men nu har gymmet sommarstängt!!
Precis som du säger så är träningen en viktig rutin, som man bara gör. Och man mår så mycket bättre.
Men jag är trögstartad igen, sen 2 veckor...
Skrivit om det i min egen tråd också.
Men blev så glad när jag hittade dej!
?‍♀️?‍♀️?
Ser ju att även du har tuffa utmaningar och saker som du jobbar med. Men jag kommenterar nu främst dina inlägg om träning.

Pianisten
fre, 2020-06-05 - 16:14

Kul med en träningskompis Bestemor! Jag har läst lite i dina trådar nu och lämnade ett svar i en av dem. :-)
När vi ändå är inne på träning, igen... så fick jag en ganska vacker bild framför mig när jag körde hem från gymmet sist. Hade haft ett sånt där bra pass, när saker stämde och jag var fylld av motivation och hopp efteråt.
Jag tänkte på liknelsen med den svarta hunden. Precis en sån hund som jag har (i huvudet). Han går där med mig, varje dag vid min sida, jag blir inte helt av med honom. Han får gå där vid min sida, och då och då när det blir tyst och jag inte gör något särskilt så sätter han sig precis framför mig för att visa att han finns kvar och söker uppmärksamhet. Jag tittar på honom lite men sen går jag vidare och han följer efter lite på håll, ibland närmare. Jag börjar äntligen inse att det faktiskt går att leva även om han ständigt följer mina steg. Det är vackert på något sätt att föreställa mig själv gå i kvällssolen med min hund bredvid, som bara jag ser. Vi går vidare, dag efter dag, tillsammans men fortsätter framåt <3

Kram

Andrahalvlek
lör, 2020-06-06 - 14:57

Min svarta mellanpudel Lakrits fick jag tyvärr avliva 3/8 2017.

Han var precis så där. Alltid i närheten, alltid med blicken på mig. Inomhus som utomhus. Väldigt ovant i början och otroligt jobbigt att vänja sig av med ?

Ibland ser jag honom i ögonvrån precis som du beskriver. Jag tänker att han är en av mina skyddsänglar som glädjs åt min nykterhet nu ??

Kram ?

Bestemor
lör, 2020-06-06 - 17:34

En kungspudel, förstår din fantasi!
All känsla av närvarande liv och kärlek ger hopp och trygghet.
Fantasi är en gåva - inte alltid lätt att dela med andra. Det är också en lekfullhet i att fantisera, Lek är både glädje och utveckling.
Själv är jag tacksam över min egen lekfullhet, som dock inte är självklart enkel att dela.
? vi fantiserar vidare, tycker jag!

Pianisten
tis, 2020-06-09 - 10:28

Det var ju ett litet sammanträffande att ni båda haft varsin svart hund. Jag är i ärlighetens namn ingen djurmänniska egentligen men har heller aldrig haft mer än några katter när jag var väldigt liten. Kanske skulle min åsikt förändras om jag skaffade någon.
Trots det tyckte jag bilden var vacker, fastän hunden metaforiskt avbildar mina mörka sidor. Det är det som är lite kul när jag gestaltade det i en hund att jag på något sätt såg det fina i det och att den är en del av mig och min familj som jag kanske skall sluta jobba mot och börja behandla som en vän som kan bli tam och snäll.

Pianisten
tors, 2020-06-11 - 13:36

Känner mig hängig, är nått som spökar i kroppen, gått upp och ner ett par dgr nu. I tisdags var jag väldigt matt på jobbet, rösten började kännas lite grövre också men hade inte ont i halsen, jag var väldigt trött hela förmiddagen. Vid lunchtid vände det dock lite och jag fick tillbaka lite energi och fullföljde arbetsdagen. Igår hade jag inte några såna tydliga dippar som i tisdags så jag tänkte att det var något väldigt tillfälligt, gick till gymmet som vanligt efter jobbet som varje onsdag. Där blev det väldigt tydligt att något inte stämde, musklerna hängde inte alls med men jag bestämde ändå att minska volymen på övningarna och köra klart passet. Idag har varit ok, lite trött i kropp och ben, varit lite som en lätt träningsvärk som inte gett med sig hela veckan. Man inser ju såklart att man borde vara på sin vakt i dessa tider och ta det säkra.. men det är alltid så när jag blir lite dålig att jag ligger på den där fina gränsen för vad som är "sjuk" eller bara lite hängig och trött. Det är så svårt att avgöra vad man borde göra.
I övrigt är måendet ganska stabilt, varken upp eller ner egentligen. Bestämt mig för att aktivt börja jobba med min irritation hemma och försöka bättra mitt humör framför allt mot barnen. De är inne i en period av otroligt mycket ifrågasättande. Min stora dotter har börjat testa hur långt hennes egen vilja får bestämma hela tiden nu så jag anklagar inte mig själv jättehårt för att jag ofta blir irriterad men även om man vet att man mestadels har rätt som vuxen så känner jag att gå in i varje diskussion bara är en negativ spiral som försämrar stämningen mer och mer hemma. Jag kan vara den större personen och välja lite mer omsorgsfullt de gånger jag faktiskt behöver sätta ner foten, många gånger är det nog bara kontrollbehovet som skall segra, det leder inte till något positivt i längden.

Pianisten
mån, 2020-06-15 - 12:59

Precis tagit en lunchpromenad i det fantastiska sommarvädret efter en väldigt god Pannbiff från ett ställe här i stan som lagar gudomlig husmanskost. Tillbaka på banan igen och känner att det spritter lite i kroppen av att ha rört på sig lite igen. Bara en lite kort rask promenad på 10 min men det räcker för att känna energin flöda. Energin var tillbaka redan igår trots att jag hade lite rossel kvar i halsen. Jag drog till gymmet och tänkte att det får gå som det går och det var så härligt att känna energin och styrkan tillbaka.

Även denna helgen var lite längre med permission i fredags och den senaste tiden ledigheter har fungerat mycket bättre än vanligt. Kanske är det vädret, ljuset och att vi har roliga projekt igång hemma. Jag vet inte, bara att jag lyckas starta igång dagarna mycket lättare. Sätta den där bollen i rullning så att säga.

I eftermiddag lutar det åt ett premiärdopp i havet! Rykten säger att det var 22 grader i vattnet på viss plats här i närheten igår... återstår om min kropp känner samma idag. Sedan väntar kvällspass med Padel-tennis. Måste säga att livet t.o.m känns lite härligt just nu <3