skönt ändå med beslut, vänta. Jag tänkte idag på psykisk misshandel, det är ju det som dom utsätter oss för. Min man slängde på luren igår, idag kom han in på jobbet och ville ha en puss, han fick det! Jag fattar ingenting hos mig själv, men jag tror att vi bryts ner så mycket, sakta men säkert. Tänker kommer vi bli hela nångång, kommer vi få luta oss bakåt i solstolen med ett glas vin och känna det här bra, det är ok, jag har läkt? Eller ska vi slicka såren länge, eller alltid känna en oro, en sorg att vi blev kvar, lurade på det goda i livet. Nä, det vill vi ju inte, men ändå går vi inte! Jag var tillsammans med en psykopat för 25 år sedan, jag gick efter 1 1/2, det var inte lätt, men jag gjorde det. Ibland blir jag så nyfiken att träffas, surra över kaffe, prata på riktigt om allt, nästan så man lär känna personen man läser om. Tar min egen tid nu ikväll, rensa ogräs och plantera lite perenner fredagsmys med söner, trevlig helg på dig så gott det går, kämpa!

Det är konstigt hur man fungerar. Även om man har varit med i så många år så är det som om vi blivit omprogrammerade på måt sätt. Man finner sig i så mycket som man aldrig skulle tro att man kunde gå med på. Bråk och dryga kommentarer om hur usel man är ena dagen och vips nästa så står man och tiger igen. I mitt fall för husfridens skull och för att få det lugnt. Istället för att stå upp för sig själv så blir man utnyttjad när det passar dem. Så förändrad man kan bli under åren.
Min man skickar brev, är inlåst på behandling nu, och godis och i veckan fick jag en bok om kärlek till varandra skickad. HALLÅ!!! Den är oöppnad. Är det bara jag som ska läsa den?
Fina ord om hur stark han är nu och hur bra allt ska bli när han kommer hem. Men aldrig ett ord om hur allt har varit och hur han tänker förändra sina val. Hmmm, jag slängs mellan ångest över att stå fadt vid att lämna och plikten att stanna kvar och "hjälpa".
Må väl och njut av vårvärmen i helgen?Azalea

Känns så skönt att få skriva av sig och vara ärlig och då inte få flåshurtiga kommentarer. Tack för detta underbara forum med så mycket medkänsla och tillåtelse. Jag är bra nog som jag är och här får jag bekräftelse på att detta duger. Jag har i hela mitt liv känt att jag inte har ett existensberättigande och då träffade jag en man som avgudade mig och den jag är. Jag föll som en fura och älskade att vara så sedd. Men motparten ville nog egentligen ha någon att forma som fogade sig och jag gjorde det, så sakta tynade jag bort. Till den dagen när jag kände att det är för mycket fokus på alkohol, 10 år senare var det ett fullbordat faktum, han hade utvecklat en alkoholsjukdom. Han var bitter, elak, dum och kränkte mina gränser och mig å det grövsta. Då hittade jag hjälp och ilska för att ta mig ur. Han blev nykter och 1 år senare ett nytt försök. Så sitter jag här nu 1/2 år senare och ska ta mig ur igen! Han försöker att foga mig som han tidigare alltid gjort, men jag som har jobbat med mig själv accepterar inte det. Det blir bråk och det mesta är mitt fel eftersom jag har blivit konstig!

Jag har min bästa vän som hjälper mig att se genom att lyssna och påminna mig om var mitt ansvar ligger. Idag var jag och dottern på BUP men maken avstod. Jag pratade med en familjebehandlare som fick mig att inse återigen, jag måste lämna för min dotters skull. Så nu är det omplanering och planering för sälja och köpa hus.

Du klara detta både eftersom du gjort det innan men nu har du dessutom kunskap ftån både det och annan hjälp som du tagit för att stärka dig själv.
Skickar en stor kram till dig på färden? Kram Azalea

Går det att börja dricka kontrollerat? Maken hävdar att jag och dottern är det viktigaste och vill inte att vi ska försvinna. Jag vill så gärna ge detta en chans men tycker inte att jag har ett bra liv. Han pratar ofta om alkohol men dricker sällan. Han har hetsigt humör och är ofta sur och grinig. Måste nog fundera några gånger till!

Under en viss tid. Jag halkade in på din tråd och läser vad som är skrivet den sista tiden. Vilken igenkänning i dina ord "Jag föll som en fura och älskade att vara så sedd".

Jag behövde höra dessa ord igen då jag alldeles för lätt sveps med av en flirt eller ett möte där en människa tar kontakt med mig. Jag får inte lov att göra samma misstag igen. Jag behöver verkligen lägga band på mig och lära mig att dejta liksom att välja vem jag ska dejta innan jag alldeles för lätt kan säga ja till ett par snälla ögon eller en spännande glimt.

Jag vill aldrig träffa en man som dricker och det slog mig just nu, efter att jag ordnade en termos och fika till en man som jag råkade möta i ett sammanhang och hade ett fint samtal med igår. Att jag verkligen behöver vara försiktig och påminnas om att vara just det - försiktig.

Mitt ex dricker igen och ringer och stör. Jag kan inte ha det så, att han stör mig i mitt arbete, vilket han gör om jag svarar i telefonen. Så jag har blockerat han igen.

Jag läste här och så satte det igång något i min hjärna och jag är tacksam för att jag fick läsa. Jag inser att jag behöver landa. Landa efter ett möte. Landa efter en tidigare romans som inte blev som jag önskade. Landa i vad jag vill. Ska jag leta efter en man som vill bli en pappa eller ska jag fortsätta trivas med livet att leva med mig själv.

Fundera så länge du behöver. Sen när du är redo. Våga stanna eller släpp taget. Tills du är redo för att stanna i det beslutet. Landa i det beslutet. Och så kommer nya beslut att ta. Och så håller det på tror jag. I alla fall för mig.

Ett medvetet val varje dag. Och ett nytt nästa dag. För hur ska en veta. En dag i taget medans en funderar. Tänker jag. Också ett ganska bra sätt att vara i det som är, just nu. I varje ögonblick. Tills en vet, helt säkert.

Ta hand om dig!

Hej, jag tänker på dig, hur har du det? Hur har sommaren varit? Önskar så att det är bra, att du mår och din dotter mår bra. Kram

Tack Backen, jag läser en del här men har tagit paus i skrivandet. Jag och dottern har haft en ok sommar, tillsammans med maken. Jag är verkligen rådvill och funderar mycket på vad jag ska göra. Men tänker att detta får ta den tid det tar, en dag kommer jag att vara redo att lämna. Att prata med en alkoholist är omöjligt, det går inte att nå fram förrän alkoholisten kapitulerar. Men min beroendeperson har inte kapitulerat utan säger att han har kontroll. Han har haft några få dåliga dagar de sista månaderna, men jag vill att de dagrna ska vara 0 - när han blir elak och demonen kommer fram och allt blir mitt fel! Jag hatar den personen! Han har dragit ner på drickandet vilket är skönt men han är inte fri och det märks. Dottern mår bra nu och har inte drabbats när han varit full.

Mina tankar är hur vill jag leva och har då kommit fram till att det inte är så här, det finns så mycket som jag saknar hos mannen jag lever med. Finns också så mycket bagage med psykisk misshandel som han totalt förnekar - på nåt vis är det också mitt fel efetrsom jag inte är perfekt. Kan verkligen känna igen mig i så många historier här inne, alkoholistens hjärna blir verkligen kidnappade och får till stor del samma typ av hjärna. Blir så ledsen över vad alkohol ställer till med. Det finns också så oerhört mycket som jag vill ha i detta, när han är nykter är det oftast bra. Fint hus som jag pysslar och fixar med, härlig trädgård som jag planerar - saker att äta som bär och vackra blommor och buskar med mysiga sittplatser, troligen en liten damm. En dotter som trivs och mår bra. En husbil för semester och helgutflykter. Ett område jag trivs i. Ja, just nu är det mer bra än dåligt så då stannar jag och njuter av det. Hade en tjejkväll i veckan och dryftade livet och fick många bra insikter med mig. Det bästa var, ibland måste det få ta tid. Om det inte blir som jag vill ha det att drickandet eskalerar kommer jag att fatta kraft och mod till att lämna. Men jag är inte där just nu,

Skönt att få vila från kampen läser jag, du får lite sinnesro, lite som jag nu. Och jag har också kompassen ställd efter barnen, är vi i balans då är det ett tecken på att det är bra. Blev glad att höra ifrån dig, och känner som du att det är tufft att läsa om hur många har det, att det väcker mycket men samtidigt en viktig påminnelse som provocerade så från början att man kan bara jobba med sig själv, att hitta sitt sätt att förhålla sig, var sak har sin tid ❤

... jag var här. Just nu läser jag en hel del här inne. Jag har ännu inte lämnat, jag har inte varit redo. Idag hade vi ett mycket bra samtal, där jag förtydligade att inte en likadan helg -då lämnar jag dig. Jag kommer inte acceptera en full helg till. Då är det nog! Jag önskar så att det blir så men egentligen tror jag inte det. Men nu har rävsaxen slagit ihop, nu är det bara för mig att bestämma hur jag ska ta mig ur fällan.

Åh så tråkigt att det inte får vara bra för dig, önskar dig så lugn och ro ❤ hur går det för mannen nu, nåt steg närmare tillfrisknandet eller håller han fortfarande fast i att han kan dricka balanserat. Jag tror MalmMia att vår sak har sin tid, man går när man är redo. Tror att om man går för tidigt så blir ensamheten jävligare och tvivlen större. Bättre och låta lite värka ut på plats, så tänkte jag fått vi hade ju så få år tillsammans. Jag håller så tummarna att han vaknar till ännu en gång och stannar där. För mig har tankarna på en högre kraft hjälpt, har skrivit det lite här och där på forumet, men jag är fortfarande överraskad att det här hjälpt mig i processen att frikoppla, vila lite Kram ❤

Jag har läst och ser hur du har utvecklats under året❤️ Tack för dina fina ord, så skönt att få skriva här och få varma svar som går direkt in i hjärtat.
Ja, detta får ta den tid det tar. Och du har så rätt, går man för tidigt så ligger tvivel och gnager. Känns som om nu börjar rätt tid närma sig. Jag har gett honom tid och förklarat vad jag inte accepterar och om en till förstörd helg kommer - då lämnar jag.
Jag vilar i detta, njuter när det är trevligt och förbereder mig mentalt om jag behöver lämna. I höst kommer det att se annorlunda ut! Det sa jag redan för ett år sedan, men jag var nog inte redo då.
Det är ju de trevliga stunderna och lovorden jag lever för. Och det har varit många detta år, men det har också visat sig att alkoholen skaver. Maken kör i diket med ojämna mellanrum och blir då både ”dum i huvudet”, trött och otrevlig. Det har inte försvunnit så jag har nog kommit till slutet. Jag har också läst här inne och blivit både skrämd och fått tilltro till framtiden. Jag har också sett ”Hemligheten” på Netflix så jag har så smått börjat jobba med Universum ☺️

Ja, jag har utvecklats. Läste genom din tråd och såg mina inlägg som bara handlade om mig. Ser det nu och vet att jag levde i ett kaos då och hade panik, längre fram ser jag att jag tar till mig det du skriver ? du blev en av dom som lärde mig att man kan gå, och gå tillbaka för att ge det en till chans. Och så kan man gå igen. Tänker mig i ditt fall finns det som du skriver så mycket fina stunder och gemensamt barn, det måste få ta tid då. Att leva med dr Jekyll och mr Hyde är nedbrytande men jag fick tack vare detta forum och professionell hjälp bli påmind att stå upp för mig själv igen och börja förstå vad gränssättning är. Jag har alltid kunna säga nej, men tydligen inte på rätt sätt. Det ska bli häftigt att lära mig. Känns som du har ett lugn nu i din text, hoppas det är så och att han vaknar upp på riktigt för er skull innan det är försent, annars vet du att du har gjort allt och lite till för att rädda en annan människa?❤

Ja, det är ju det jag går och hoppas på att han vaknar upp. Jag har nu under året insett att det nog inte kommer att bli så men då har jag i alla fall provat och vet att jag har gjort allt som står i min makt för att påverka. Nu duger inte orden längre, nu är det handling som gäller för maken. Och han har tydligt förklarat att han inte kommer att sluta dricka och jag har tydligt förklarat att jag inte tänker leva med någon som är otrevlig. Jag har satt min gräns och passerar han den kommer det att bli konsekvenser. Vilket ju ofta är det enda som kan hjälpa någon med problem.
För min egen del planerar jag kontakt med mäklare, försäljning av husbil, skilsmässa, kontakt med kurator och anhöriggrupp igen samt någon typ av anhörighelg/vecka för mig och dottern. När allt drar igång och jag måste börja med konsekvenserna.
Men just nu vilar jag i att det är en bra period ?

Trodde jag ja. Att det kan vara så svårt, att gå från något man inte vill ha. Jag ser ju alla berättelser och många upplever samma ska. Vill inte - vill. Min helg blev bara halvt förstörd och då blir det svårt och maken skyller på mig. Ska jag gå då? Nej, det gör jag inte, jag väntar. Om jag väntar på den förstörda helgen så sitter min gräns och då blir det tydligt när den passeras, tror att det kan göra det lättare för mig. Så svårt att gå, lever för de trevliga stunderna. Jag jobbar också för att vara kärleksfull mot mig själv, inte slå så hårt om jag tycker att jag gör fel och är svag. Jag intalar mig själv att jag gör mitt bästa och det är gott nog.
Men jag har börjat jobba med att göra upp planer för hur mitt liv ska se ut. Jag vill bli smal, ha en bra och kärleksfull relation till min dotter, ha kärlek i mitt liv, bo i ett radhus och ha goda vänner. Så nu ritar jag kartan så det kan bli så fullt ut. Jag har inte bråttom, jag behöver göra bokslut på detta liv. Och bokslutet kommer med en förstörd katastrofhelg - för att göra det lättare för mig och för att maken ska förstå varför jag går.
Ord till mig själv på vägen

Malm-mia. Tror bra som du gör o ha plan A o B osv. Ja levde så i mina känslor o kunde inte ta beslut att avsluta förrän ja verkligen mådde Piss. Min dotter klagade att ja inte lekte med henne? Ja var sönderstressad o på spänn jämt. I väntan på o få skäll. Oftast mitt i natten. Hur trygg tillvaro var det? Nu har ja sinnesro då o då o tänker på mig o Min dotter. Det går mycket bättre kan ja säga. Han var ju elak trots att ja försökte hjälpa honom . Sen elak för att ja stängde av honom på telen. Hur ja än gjorde fick ja lida. Det som passar honom funkar. Om ja dansar efter sjukdomens pipa. Vill tro det inte är han som person men det vet ja faktiskt inte. Kan va sån han är med. Det passar inte mig längre. Ja tänker inte anpassa mig efter hans psykiska sjukdom som han inte kan hantera. Nej Det är bra nu. Du har mitt stöd här om du väljer att gå. Kram

Under många år, ungefär 10, så gjorde jag allt från att ljuga för andra om situationen, förneka, gråta, tigga o be, vara förbannad och ringa och försöka komma på alla möjliga sätt för att hjälpa honom.
Inget fungerade och jag mådde bara sämre tills jag till slut var både uppjagad och på ett sätt avstängd på känslor.
Jag peppade under säkert ett år och förberedde mig praktiskt och känslomässigt.
Till slut en dag bara var jag där: Nu är det slut med detta och jag lämnade. Pang, bom flyttade jag in i min lägenhet jag ordnat tidigare.
Vilken känsla att kunna stänga dörren om sig och känna att det var lugnt där.
Jag hade kommit till sen punkten då jag bara insåg att detta är inte bra för mig och jag ville att mina vuxna barn skulle få tillbaka sin starka mamma igen.
Jag blev en lika stor belastning på dem som min beroende- man var.
De var alltid oroliga för mig och hur dåligt jag mådde.
Så till slut, för deras och min skull lämnade jag.

Jag kan lugnt tänka tillbaka och vet med mig själv att jag gjorde att i min makt för att få honom att ta tag i sitt liv men det gick aldrig.

Det tog många år men nu är jag glad att jag satsat på mitt nya förhållande: Det jag har till mig själv.

Kram och var stark när du kan ich gör dina förberedelser.
Vila när du kan det och se vad framtiden visar dig.

Stor kram ?Azalea

Om det blir, det vet bara du ? du är så medveten om sjukdomen, vad den gör, är på vakt för dig själv så det inte går för långt. Men att drömma som du gör, hur du vill leva är så himla skönt, gjorde samma och jag glömmer nog aldrig förra svängen vi drog jag och grabbarna, den där fikan på kalhygget med vackraste utsikten på kvällarna, friheten. Vi gick ju båda tillbaka men vetskapen att vi klarar att gå igen ger lugn bara det. Kram ?

Att få skriva av sig och få ord på vägen. Morgonsol - ja så är det nog, jag måste nog också nå min botten innan jag kan gå. Jag lever också nu med stunder när han dricker och jag är rädd. Inte för slag men de hårda vidriga orden som kommer, kränkningarna och utsattheten som blir. När jag lämnade förra gången var jag sönderstressad och helt slut. Nu har jag samlat kraft i två år och reparerat mig till viss del, så nu behöver jag inte fly utan nu blir det på mina villkor till ett nytt liv.
Tack Azalea för dina ord. Ja, det måste få ta tid - en dag kommer jag att vara redo. Jag kommer då också att veta att jag gav detta förhållande och oss allt. Jag har försökt och trott på förändring. Men jag ser nu att förändringen inte kommer i den utsträckning jag vill. Han är glad för att han inte dricker på veckorna och att han inte totalt gjorde bort sig. Han är nöjd med att jag stannar och vi lever parallella liv, han sover i soffa och jag pysslar eller ser på tv. Han hatar sig själv och mycket annat, vilket leder till att ingen närhet finns. Jag vill aldrig att han ska dricka och han ska aldrig vara elak åt mig. Jag vill att vi ska göra saker tillsammans och vill inte behöva tjata för att det ska bli så. Jag vill ha kärlek och närhet men har svårt för med honom eftersom jag hatar alkoholdemonen! Så jag vet att detta är ohållbart, nu ska jag bara hitta tillfället för ett stopp.
Ja, Backen. Nu närmar sig mitt slutliga bokslut över detta liv. Det har varit jättefint men har utvecklat sig åt fel håll och jag vill inte vara med och riskera att utsätta mig och dottern för detta mer.
Jag är tacksam över forumet och den förståelse och kunskap som finns här. Tack alla

Sitter här efter en kväll där han drack och jag vill inte. Men så svårt att ta steget eftersom han inte gjorde bort sig, hade varit mycket lättare då. Så sjukt nog hoppas jag på att han gör bort sig ikväll och att kvällen spårar ur med elakheter! Herregud jag hör hur detta låter. Jag funderar idag på om jag kanske fattar ett beslut utan en förstörd kväll. Jag känner att vi är så långt ifrån varandra när jag hör hans resonemang och argument och bortförklaringar. Nej, jag är gift med en elak människa och han var nog sådan innan A kom in i bilden. Får fundera lite till...