av Olycklig Make

Olycklig Make
tis, 2020-06-23 - 10:36

Min fru har druckit mycket vin under 5 år, mer eller mindre dagligen 5-6 dagar/ vecka.
Har tidigare tagit upp det några gånger med henne men hon blir alltid irriterad/sur/arg för att hon tycker att jag är så kontrollerande då jag påpekat att det är väldigt mycket hon dricker.
Hon har även haft lugnare perioder då vi bara haft vin hemma på helgerna, fick henne till för ca 1½ år sedan att bara ha 2 flaskor hemma för helgen, det höll kanske 3 månader sedan kom kommentarerna.
"Jag blev sugen på att laga något gott ikväll" vilket är en ursäkt för att få dricka vin.
Det "dyker" alltid upp nya tetror eller flaskor hemma precis som att jag inte skulle märka det, hon dricker runt 2 tetror (3 liters) / vecka.
Hon älskar att laga mat ( grymt duktig) och står alltid med ett glas vid matlagning gärna redan vid kl 4 på em, sen fylls det på resten av kvällen.
Går gärna och "plockar/städar" med "ett" glas vin medans jag gärna kan gå ut i garaget och skruva med min hobby då hon kan gå och dricka ifred.
Vi har två barn bägge under 10 år som jag tror börjar förstå att något inte är rätt då hon varit rejält berusad minst 1gång per vecka de senaste veckorna och vi har även hamnat i diskusson då jag bett henne lugna ner sig, oftast när hon "busat" med mig eller barnen och det börjat bli för mycket.
Vill förtydliga att annars är hon en jättebra, kärleksfull mamma till våra barn.
Hon har jobb och sköter detta med bravur, aldrig hemma för att hon är bakfull eller så.
Dock de dagar hon väljer att inte dricker är hon oftast väldigt trött/ hängig och sitter gärna i soffan hela kvällen. Annars far hon runt hela tiden och städar, plockar, lagar mat.

Jag älskar också att ta ett glas vin till maten på helgen men de sista månaderna vill jag knappt det då jag bara mår dåligt av att se hennes vinglas stå framme.
Får alltid påpekande om jag blivit så tråkig. "Förr kunde vi minsann dela på en flaska när som helst" bl.a

Hennes bästa vän bor i närheten och det sista kan de knappt ses utan att det ska tas ett glas vin.
Vännen har vad jag vet inga alkoholproblem, hon har dessutom varit medveten tidigare om att det druckits mycket då vi pratat om det.
Ska man ta upp detta med vännen? min fru lär bli förbannad om hon får reda på det.

Hur tar man upp detta på ett bra sätt utan att det spårar ur, kan man ens det?
Vi har alltid haft mycket "diskussioner" under årens lopp och det kvittar hur men det blir alltid mitt fel i slutet.
Det var väldigt nära att vi gick isär i höstas då jag fullständigt ledsnade på att hon alltid var irriterad på mig för minsta lilla, suckade, gnällde klagade och skällde på mig för allt samt hennes drickande.
Hon insåg att jag var på väg bort och hon förstod nog rejält varför för hon frågade mig rakt ut vi när vi pratade på telefon om jag ville skiljas och jag svarade jag vet inte.
Åkte direkt hem och vi hade ett av vårt bästa samtal någonsin och kom fram till att vi älskar ju varandra och vill leva tillsammans.
Vi blev mer kärleksfulla mot varandra igen. Dock har vi inte haft något sexliv de senaste åren vilket också känns jobbigt. Detta har nu börjat avta igen, och jag har återigen börjat sluta mig då drickande ökat markant efter nyår.
Och nu är det semester och då dricks det alltid varje dag, tidigt på dagarna, och mycket, blir så orolig då hon blivit betydligt mer berusad de senaste veckorna, vinglig, (inte så hon ramlar omkull) släpig, skiftande humör så fort man råkar påpeka något.

Det stör mig också mycket att hon lägger mellan 3-4 tusen / månad på cigaretter, snus och vin, det är en himla massa pengar som vi kunde lagt på annat samtidigt som hon påpekar att varför kan vi inte spara några pengar....

Det här äter upp mig innefrån, hur ska man tänka/göra?

Vet att detta blev långt och kanske lite osammanhängande men det är inte lätt att skriva om detta.
Jag har en kompis som jag pratar om detta med och gjort i flera år.
Nu vill jag höra vad era råd kan vara.
Tack snälla för att ni orkat läsa detta.

Pilla
tis, 2020-06-23 - 13:17

Jag blir berörd av ditt inlägg,
Det kunde varit min make som skrev detta för ett tag sedan.
Jag har inga råd att ge men vilket starkt inlägg.Bra att du skriver här.
Jag har själv varit där din fru är och är där igen bara jag tar det första glaset.
Jag behövde själv komma till insikten hur det verkligen var fatt med min relation till alkohol.Jag ville inte dricka men drack ändå.Tills jag inte orkade längre.
Jag hoppas verkligen att ni ska få en bra lösning på er tillvaro.Tvekar inte på att din fru är helt perfekt i alla lägen.Det är alkoholen som är problemet i alla fall för mig.Det är väldigt ansträngande att ha den där kampen,innerst inne visste jag ändå fortsatte jag ,år ut o år in.
Vet inte om detta är till nån hjälp.Hoppas du får svar från någon i din situation.
Kram Pilla

Bestemor
tis, 2020-06-23 - 15:10

Jag har precis anmält mej till en internetbaserad kurs för anhöriga här på alkoholhjälpen.
Känner som du, hur ska man prata och bete sej?
Jag hoppas och tror att kursen kommer att ge mej redskap.
Det är ett sorgligt svårt läge att vara i. Jag blev själv nykter av ren skräck att behöva umgås med berusad make varje dag. Därmed blir distansen större, men väcker oro och irritation hos den som vill dricka.
Viktigt för ens egen skull att orka vara den klarsynta.
Kolla upp kursen, kanske nåt för dej också!

Nordäng67
tis, 2020-06-23 - 17:49

Blir också väldigt berörd av ditt inlägg. En tanke slog mig: kan du inte visa ditt inlägg för din fru när hon är nykter? Det är ett väldigt fint, starkt och bra inlägg där du beskriver dina känslor och vilka konsekvenserna av hennes drickande blir. Mitt råd är att vända fokus till dig själv, lägga mer tankar och energi på vad du behöver, hur du vill ha det och framför allt hur du vill att dina barn ska växa upp. Och utan att tänka tankar som går ut på att din fru måste förändras för det kanske aldrig sker. Barn påverkas väldigt mycket av att växa upp med missbruk. Även om allt inte är katastrof och även om dom har en förälder som inte missbrukar. Just det där att en person är som två olika personer skapar så mycket otrygghet. I ert fall mamma som å ena sidan är en kärleksfull mamma och å andra sidan "sluddrar runt" med ett glas vin. Det blir en känslomässig berg och dalbana. Man vet aldrig vilken av personligheterna som möter en när man kommer hem från skolan typ. Lider med dig! Mycket du ska ta ställning till. Lättare att komma fram till beslut om man utgår från sig själv. Kram

Stockrosor
tis, 2020-06-23 - 23:41

Min man har haft problem sedan vi träffades, jag var bara för naiv för att se det då. Men fest har det varit onsdag-fredag till och från. Har under alla dessa år trott och även fått höra att jag överdriver, att jag inte kan slappna av och kan än idag tro på det. Det dåliga samvetet finns alltid där. Ibland tror jag t o m att jag hittar på det själv. Att konfrontera betyder tjafs och att trycka ner mig i skorna.
För ca 2 år sedan kulminerade allt och han gick faktiskt till läkaren för att få hjälp. Fick tid hos psykolog som sa att han inte skulle dricka alls. Han slutade gå till psykologen. Var överdrivet alltihopa tydligen.
Sedan dess har det dock varit ok. Några bakslag såklart men i det stora hela bättre.
Nu har det dock hänt något. Han är konstant grinig, fräser åt mig och barnen och beter sig dumt i stort sett dagligen. Ena dagen är jag bara luft, andra dagen är jag dum i huvudet. På midsommarafton var han stupfull och behandlade mig som skit. Gjorde mig ledsen inför alla och ville skiljas.
Jag betyder ingenting i dessa lägen, alkoholen vinner alltid.

Jag har ingen som helst tillit kvar, att vara borta från honom ger ångest då jag inte kan ha koll på vad han gör. Att vara runt honom ger också ångest då han ser ut som att han hatar mig.
Han har alltid skött barnen bra men nu är jag även orolig för det när han är ensam med dem. Vet inte om det är i mitt huvud det sitter eller om det är verklighet.

Mitt råd till dig är att börja med dig själv. Ta hjälp från en utomstående som stärker dig och din självkänsla. Som bekräftar att du inte är ute och cyklar, eftersom det är vad vi ofta får höra.

Tack för att jag fick skriva av mig lite, ditt inlägg gjorde att även jag vågade det.
Lycka till och stå på dig!

Svart
ons, 2020-06-24 - 00:20

Hej
Är tillbaka på forumet. Höll mig nykter i 3 månader. Sen kom glaset vin fram i små doser vilket självklart ökade så jag är nu åter på ruta ett och har nu varit alkoholfri i tre dagar. Går bra men trött och lite låg.
Mitt problem är att min man fortsätter som vanligt med öl vin och sprit varje kväll. Jag lägger mig tidigare men hör hur han klirrar med glas och flaskor. Han har upplyst mig att han vill inte slut kanske bara dra ner på konsumtionen. Kommer aldrig att gå...men själv tror han på sin egen lögn.
Jag ska ta mig fan klara detta.
Tar Selincro för suget och Imovan för sömnen. Vilket funkar bra nu i början.

Olycklig Make
sön, 2020-07-05 - 12:54

Tack alla för era kommentarer:) de värmer!
Har ännu inte tagit upp diskussionen hemma men känner att jag kommer närmare och närmare att jag måste, är bara så otroligt rädd för utgången.

Min fru är iväg med sin bästis just nu på semesterresa, pratade med henne ikväll och de hade druckit rejält igår kväll och varit rejält trött idag, ikväll hade hon messengersamtal med mina barn och då var jag med en stund, ser då min frus kompis, glad, pigg, med pigga ögon. Tittar på min fru och ser direkt att hon är rejält påverkad igen, ett konstigt leende, lite slöa rörelser, blanka ögon med ögonlock som rör sig med en sengångare hastighet ( ursäkta ordvalet men kunde inte finna en bättre förklaring).
Blir så ledsen när jag ser henne i ett sånt skick och att barnen ser det särskilt när det är sån uppenbar skillnad mellan dem.
Satt och pratade med kompisens sambo igår och tog upp det här problemet med honom.
Han hade inte tänkt så mycket på det tidigare mer än nån tisdagskväll för några veckor sedan men allteftersom jag berättade så förstod han vissa kommentarer som min frus kompis sagt och antydt det senaste så troligen är hon nog mer medveten om min frus problem än jag tidigare trott.
Funderar på att prata med kompisen efter helgen när de kommit hem och se vad hon känner och tänker/upptäckt om detta.
Är som sagt livrädd för en eventuell dålig utgång av samtalet och vad som kan tänkas ske.

Älskar henne verkligen, men ibland funderar jag på om jag hänger i vårt äktenskap och önskar, längtar efter henne bara för att jag inte "får henne" då vi inte har något sexliv alls sedan flera år och jag vet att jag inte får....
Kanske helt fel att känn så men är snart 40 och känner mig som om jag är fortfarande i mina bästa år, ska man då vara utan, vet att allt inte handlar om att man ska ha sex men visst är väl det en rätt viktig känslig detalj, eller är jag knäpp/ egoistisk?

Vad säger ni, prata med kompisen?
Ska man ta upp det med min fru tillsammans eller själv vill ju inte riskera att min fru blir arg på bästisen.
Hur mycket ska man prata om detta med sin omgivning, min pappa tex, behöver de veta? Hur har ni gjort?

Fy vad jag hatar den här situationen.

Backen123
fre, 2020-07-03 - 09:56

Jag har pratat med flera, berättat redan i början om oron. För det är ju det det handlar om, man är både rädd ledsen arg och sårad och det är så skönt att få sätta ord på det. Min psykolog sa när jag drabbades av lite dåligt samvete att det är bra att berätta, ett steg bort från medberoende samt ger det en förståelse från anhöriga att det är en kamp, lyckas ni inte gå vidare tillsammans så kommer du få en större förståelse från omgivningen, och om ni fortsätter tillsammans ett stöd. Jag har berättat delvis för att få hjälp med kompassen, det är så lätt när man ensam ska bära att bli osäker. Ingen har dömt min man när jag har berättat och det är ju inte det, det handlar om, du är orolig. Det verkar som din fru är sjuk, så sorgligt men det är hennes sjukdom och jag hoppas att ni kan nå varandra så att ni får hjälp.

Skrållan
fre, 2020-07-03 - 10:39

Jag har levt med min man, numera ex, i 20 år. Han har alltid tyckt om att dricka, men det eskalerade de senare åren vi levde ihop.
Jag bar på detta i många år innan jag berättade för mina närmaste. När jag väl gjorde det, så var det sådan lättnad. En sten föll från mitt bröst. Och jag har fått sådan enorm stöttning som varit ovärderlig.
Det är ju oftast så att man längtar efter den personen man träffade, den man blev kär i. Men den personen som dricker är inte samma person. Min man var också sur och irriterad, och personen som var full och den som var relativt nykter flöt liksom ihop. Det blev till slut ingen skillnad på dom.
Jag var tvungen att lämna för att inte gå under själv.
Försök tänka på dig själv, att du har någon att prata med.
Och fortsätt skriv här. Det gjorde jag och det hjälpt mig mycket att ”bolla” med andra i samma situation.

Självomhändertagande
fre, 2020-07-03 - 22:10

Jag läste ditt inlägg och blev berörd. Behövde fundera på vad jag kan bidra med. Jag har läst de andras kommentarer och du har fått bra råd. Tycker att Nordäng67 har ett mycket gott råd, att du ska låta din fru läsa vad du har skrivit. Du behöver inte visa forumet om du önskar behålla det för dig själv. Däremot så kan du visa henne texten, eller läsa upp det för henne, ifall du klarar det. Förstår en del vad du går igenom. Jag levde med en man som drack dagligen och jag prövade bli fri från mitt medberoende i flera år. Det tog mig 6 år från det jag ville bli fri. Jag kunde inte kasta ut honom. Till slut ringde jag en vårdcentral och bad om hjälp. Då fick jag träffa en psykolog efter 8 månader och jag använde varje råd jag fick och jag lärde mig att sätta gränser. Så pass så att han ville flytta och då hade jag försörjt honom länge, jag brukade kalla att han var min hotellgäst som aldrig ville flytta. På skoj, men också på allvar. Det var det bästa som kunde hända enligt psykologen. Att han ville flytta.

Sedan han flyttade så började jag leva mitt liv igen, sakta sakta sakta sakta sakta. Idag, 2,5 år senare känner jag att jag är gladare än någonsin. Jag hade aldrig klarat detta utan att utbilda mig till mindfulnessinstruktör. Har suttit i långa meditationer och fått kontakt med mig själv under flera år.

Idag gör jag inget som jag inte vill. Jag lever mitt liv medvetet och närvarande och väljer själv. Med mitt ex var jag en helt annan människa. En arg människa, som inte ens orkade sörja att jag aldrig blev en mamma, eftersom jag insåg att han drack så ville jag inte ha barn med honom, men jag visste inte hur jag skulle gå vidare.

Idag lever jag det vidare livet, ett liv som är bättre än jag kunnat föreställa mig. Det som är bättre är att jag kan sätta gränser. Inte bara till mitt ex, utan till allt.

Jag tror att du skulle må bra av att få ett professionellt stöd och det kan vården erbjuda om du ber om det. Om inte så finns apparna med psykologer. Prova!

Jag tror att du ska prata med de som du har behov av att prata med. Behåll inte det inom dig med respekt för din fru. Det är en sjukdom och den är tung att bära som den är. Du behöver inte bära den.

Ni har barn. Det finns säkert hjälp att få. Däremot så är det bra att fråga någon som ger bra råd. Det är inte alltid som anhöriga eller närstående ger bra råd.

Därför förespråkar jag professionella. En läkare på en vårdcentralen kan skriva remiss till en psykolog.

Det finns bra hjälp att få, men det kan ta lite tid.

Ta hand om dig och tänk på att göra sånt som du tycker är roligt.

Olycklig Make
sön, 2020-07-05 - 13:10

Det värmer av att läsa era kommentarer, jag ringde faktiskt till alkoholhjälpen för några dagar sedan, tyckte jag fick bra tid och tips på hur jag skulle försöka ta upp ämnet med min fru, att jag är rejält orolig då hon de senaste 2 månadern blir rejält onykter som hon inte blivit tidigare.
Har läst att sådan förändring kan bero på att kroppen tagit skada av vinet och inte längre klarar av att ta hand om det på samma sätt längre, att barnen märker att något är fel, att folk i samhället vi bor i grannar m.m börjat förstå att nåt är knas, vill hon verkligen att barnen ska växa upp med en alkoholberoende mor som beter sig märkligt och oftast inte vill hitta på något utanför vårt hem som gör att hon inte kan dricka vin.
Det är oftast jag som tar med mig barnen på aktiviteter, utflykter och hittar på nya saker, hon har alltid en orsak till varför hon bör stanna hemma.
Hon skyller på mig att hon började må dåligt när barnen var små och ja, hon var hemma mer än mig med dem och ja hon ville vara hemma med dem, men i efterhand var det ju så jobbigt att hon började må dåligt för jag var aldrig "hemma" enligt henne.
jobbar normala arbetstider 8-17 och har varit borta nån natt varannan var tredje månad i jobbets vägnar. Har alltid funnits där för henne och barnen.
Har bett henne i alla år att ta tid för sig själv att hitta på något varje vecka, motionera, träna åk till kompisar, gärna så ofta hon velat för att komma utanför hemmets väggar men allt jag fått höra är att jag bara tjatar och att det inte löser nånting med att gå ut och gå eller att åka och träna.
Nu blir det kanske rörigt det jag skriver man det är så mycket känslor som kommer upp särskilt när man får det skrivet framför sig.
Har en kompis som jag pratat med om hur vi haft det i flera år, han har tålmodigt lyssnat på mig och alltid funnits där men visst behöver jag prata med en professionell person oxå, finns så mycket jag skulle behöva reda ut själv.
Nu kommer jag till mig själv, detta har ju pågått i ca 5 år och ja jag känner själv och gjort länge att jag inte mår bra så detta tyvärr har jag själv oxå varit lättirreterad och tyvärr har jag allt som oftast skällt och skrikit på mina barn då jag varit frustrerad av mitt förhållande till min fru, då humöret och orken tryter.
Tog tag i mig själv och strax innan jul att det kan inte fortsätta så här. Min dotter 9år har alltid varit mammas tös och även enligt min fru rädd för mig för att jag har blivit så arg tyvärr alldeles för ofta. Jag kan förstå det, som tur är har jag lyckats få en fantastisk kontakt och närhet med henne det senaste halvåret så idag är alltid jag som hon vill ska natta, kommer alltid och kramas och myser, vi har långa underbara samtal på kvällarna innan nattning när vi är själva och jag frågar henne rakt ut ibland hur hon tycker att jag är om jag lugnat mig, och får då svaren att "jaaa pappa, det är helt annorlunda nu" :)
Min fru har alltid varit snabb på att kritisera och skälla på mig helt öppet inför barnen i många situationer som jag tycker att det kunde vi tagit när vi varit själva, har aldrig gillat att ta diskussioner framför dem.
Har jag däremot råkat kritisera henne för något hon gjort eller sagt så slutar det alltid med att hon blivit arg tillbaka och att jag återigen gjort fel.
Detta även när hon haft bra perioder då vinet inte varit något större bekymmer..

Oj orden bara rinner ur mig, är konstigt att skriva dem. Har som sagt pratat med min kompis om dessa situationer men att få det på pappret känns som en annan sak.....
Jo jag behöver som sagt professionell hjälp att reda ut mina känslor.
Nä nu är det dags att sova.
Tack för att ni finns och orkar läsa mina långa texter.

Självomhändertagande
lör, 2020-07-04 - 06:41

God morgon.

Jag vet många som är i din situation. Utan alkohol. Småbarnsåren. Lite större barn. Tonårsbarn. Bara det att vara föräldrar är säkert inte alltid lätt. Med heltidsarbeten. Aktiviteter. Egna aktiviteter. Barnens aktiviteter. Ouppnådda drömmar som kanske bara får vara drömmar och blir till dagdrömmar. Måsten. Krav. Kommunikationen förändras. Och försämras.

Det är så bra att du skriver och ser dina ord. Att få läsa sina tankar. Det hjälper en vidare. Jag har skrivit i 20 år och jag förstår mig själv på alla sätt. För mig har det varit ett verktyg och det har hjälpt mig att bli frisk från depression, stress och ångest. Jag har förstått vad jag behövt arbeta med. Lära mig. Öva på. Och så har jag fått resultat på återhämtning och läkning. Att vara medberoende har ett högt pris. Det gäller att först se sig själv och faktiskt ta hand om sig själv, för att kunna göra en plan tillsammans med övriga som behöver vara med om planen. Fast om du inte mår bra så kan du inte heller hjälpa din fru.

Du har fokuserat på att vara en bra pappa och du har lyckats! Det ska du vara stolt över. Kanske ni gör den här resan för att du skulle tvingas bli en mer närvarande pappa. Vem vet.

Jag läser just nu en bok som stått i min bokhylla länge utan att ha blivit läst.

Tillsammans Om medkänsla och bekräftelse av Anna Kåver och Åsa Nilsonne. Jag har följt Åsa Nilsonne sedan en kurs jag deltog i på distans och vi fick se ett inslag där hur berättar om hur hon är mindful i varje ögonblick. Det inspirerade mig oerhört. Hon gör alltså inga meditationer, kan hända att det ändrats idag, men inte då inslaget spelades in.

Om du önskar läsa om mindfulness så skulle jag börja med att rekommendera dig Jon Kabat-Zinns bok Vart du än går är du där

Hans definition av mindfulness är;

att vara närvarande i NUET
med avsikt eller intention
utan att döma eller värdera

SOAS är ett av många verktyg inom mindfulness som innebär:
S - stanna upp
O - observera (det som händer just nu)
A - acceptera (det som händer just nu)
S - svara/släppa taget (om det som händer just nu)

Prova vid din frukost. Smaka på maten. På kaffet eller teet. På det du äter. Smaka på maten som du aldrig ätit den förut. Vad smakar maten. Kan du sitta en stund och bara äta din frukost och fokusera på hur det smakar och känns när du tuggar.
Vad upptäcker du.

Det kanske inte låter klokt. Men det är en övning. Om det inte är ett bra tillfälle att prova vid frukost. Ät en frukt för dig själv. Sitt på en stol, eller var du vill och ät en frukt, som om du aldrig smakat den förut. Det kallas mindful eating och du fokuserar på dina sinnen. Smaka. Dofta. Lyssna. Se. Känn. Frukten. Tugga långsamt. Hur känns det i munnen. Hur smakar det om du tuggar runt fruktbiten ett tag innan du sväljer. Prova.

Öva på att vara i det som händer just nu.

Du är på en bra väg. Genom att du skriver här. Och du tar till dig vad du behöver göra härnäst.

Det är svårt att kommunicera på ett lugnt sätt om en inte vet hur. Jag älskar kommunikation. Idag hörs mitt ex och jag via telefon och jag kommunicerar med honom på ett sätt som känns bra för mig. Och för honom.

Han är fortafarande full varje gång vi pratar och jag hade valt att bryta med honom då jag upptäckte det här forumet, sen kom Corona och han ringde för att höra hur det var med mig. Då hade han varit nykter i 4 veckor. Jag hoppades för hans skull att han var på en bra väg. Jag har bara upplevt 3 nyktra veckor med honom under 12 år.

Jag valde själv att sluta med alkohol pga tidigare psykisk ohälsa, men också genom att se hur hans missbruk förstört hans hälsa. Allt det ekonomiska är förstås också ett helvete. Och han var en framgångsrik entreprenör. Men en dag smäller det bara till och då smäller det rejält. Då handlar det bara om att överleva eller inte.

Jag väljer. Om jag vill svara eller inte. Hur jag kommunicerar. Och vi skrattar mycket. Han är medveten om att han kan dö pga sitt missbruk när som helst. Jag var orolig, arg och ledsen. Tills jag insåg att jag inte levde mitt eget liv.

Idag är vår relation fin. Jag ångrar ingenting. Jag behövde honom i mitt liv för att lära mig att sätta mina gränser. Det hade jag aldrig lärt mig annars.

Jag har också blivit utredd för adhd under våren och jag förstår att det kan ha varit en bidragande faktor att jag valde just honom när jag ville träffa en man. Vi är lika. Hade visioner. Och drömmar. Idag lever jag min dröm. Han lever också en dröm. Men han är berusad i det han gör. Varje dag.

Jag tänker att vi väljer varandra av olika anledningar.

Vi behöver alla lära oss något i livet. Alla har sina saker att arbeta med.

Ta hand om dig och pröva gör plats för stunder där du mår bra. Kanske du tränar eller tar en promenad. Leker med barnen. Cyklar eller vad som helst.

Aktivera kroppen i rörelse. Om du inte läst Hjärnstark så vill jag börja med att tipsa om den.

Fysiskt aktivitet och mindfulness är väldigt bra sätt att träna vår hjärna på.

Nu är jag frukostsugen och ska laga mig en kopp kaffe. Det regnar ute och jag älskar att lyssna till regnet.

Jag älskar också att jag inte lever med honom längre. För han och jag vill olika. Han vill missbruka. Jag vill leva nyktert och hälsosamt.

Självomhändertagande
lör, 2020-07-04 - 09:23

Jag tycker att du kan gott öva på att "bara" ta hand om dig i en vecka och njuta av det du tycker om.

Ta en paus från att göra, till att vara och observera om hon själv säger något.

Jag vet att med mitt eget facit att mitt tjatande om att han skulle välja mig eller alkoholen i flera år och ändå inte ha verktygen för att få han att flytta ut bara blev ett värdelöst tjatande.

Fast å andra sidan så har jag liksom tjatat klart i livet. Jag har valt en annan kommunikation med människor idag. En som jag själv vill ha och förväntar mig. Rakt och uppriktig. Och vänlig. Ibland bestämd.

Det är också övning. Precis som det tog lång tid för mig att få körkort. Det tog nästan 12 år. För när jag började köra bil så hade jag ett hetsigt temperament, efter att ha bott utomlands där det var så körstilen var. Och jag cyklade i den miljön.

Sen fick jag öva länge på att inte bli stressad av andra bilister. Idag är jag en bra förare. Uppmärksam. Medveten.

Förr körde jag andras bilar när det var fest. Det slutade jag med för länge sedan, klarade inte av att köra fulla vänner som ville ha hög partymusik på. Inser nu att det kan vara min adhd som försvårade den situationen. Har svårt med höga ljud och särskilt när jag ska koncentrera mig i trafiken. Sedan många år väljer jag bort fester där alkohol ens får plats.

Jag väljer bort att träffa mina vänner när de dricker. Jag ogillar allt dåligt som alkohol för med sig. Slöhet, dumhet, oförsiktighet, arrogans och annat tråkigt som jag upplevt med alkohol. När den "verkliga" sidan av människan som inte kan kommunicera nykter kommer fram.

För att vara tydlig återigen.

Testa att ta en paus från ditt medberoende. Som om du var på semester i ditt eget hem. Finn ut vad du vill göra.
Din fru åkte på semester med en väninna som redan förstått att din fru dricker. Vad vill du göra åt det?

Prata om henne. Eller prata om dig.

Vilka är DINA behov? Just nu.

Olycklig Make
sön, 2020-07-05 - 13:06

Ja jag känner att mina barn är viktigast och jag vill bli en bättre förälder, jag har alltid funnits här men kanske inte på det sätt jag önskat själv.
Min fru är alltid extremt överdrivet rädd att någonting är fel med barnen eller att de ska skada sig själva de får knappt cykla på vår lugna gata utan hennes 30 förmaningar att de inte ska göra si eller så se dig för m.m .
Jag är betydligt lugnare av mig, anser att barnen måste testa, få göra fel, slå sig, lära sig. Självklart måste vi ju finnas där och varna för de uppenbara sakerna men tyvärr har jag "tvingats" blivit som min fru och varna dem och förmana dem och den föräldern försöker jag jobba bort låta dem cykla en sväng själva utan översyn men det är inte lätt att låta dem när frun hela tiden kontrollerar att jag måste kolla dem i allt de gör.

Lyssnade klart på boken "Djävulsdansen" om att bli fri från medberoende. I veckan. Där fick man mycket insikter om beroendet bojor, att väldigt få beroendepersoner blir friska och klarar av att sluta med sitt destruktiva leverne men det finns oxå de som kan vända på detta och leva sunt bara de får insikt och bestämmer sig.
Hoppas ju så att min hustru är en av dem som klarar detta...

Läste oxå tidigare i vår en bok om barnuppfostran "5 gånger mer kärlek" det är ju så otroligt självklara saker som man läser men det var så otroligt skönt att få tips,trix om hur man kan bli en bättre förälder den hjälpte mig otroligt.

Nu är jag här och söker, finner, får råd och delar känslor och det känns otroligt bra!
Jag har gett mig den på att jag vill leva ett sunt liv, för mig, för mina barn och hoppas är någonstans hela tiden (medberoendets bojor) att min fru vill följa med på resan även om jag börjar få mer klarhet i att risken är stor att så kommer inte att ske.
Måste verkligen prata med henne om hennes beroende.
Dessa dagar nu när min fru är borta så känns det otroligt skönt, inte behöva se dessa vinglas stå framme hela kvällarna, få ta hand om barnen själv, inte höra förmaningarna .
Inte se förändringen hos personen när hon dricker, inte vara rädd för att kommer hon bli onykter ikväll igen.
Oftast även när hon druckit så är det inga problem, hon är oftast glad och sprallig, men de effekter jag ser att alkoholen ger henne skrämmer mig.

Har ju nu levt så här i ca 5 år med ett större beroende hos min fru, och när jag tänker till så har beroendet nog funnits där hela tiden, när vi träffades kunde vi sitta tillsammans och prata, dela på en flaska vin flera dagar i veckan under den första nyförälskade tiden. Jag har oxå gärna tagit några glas vin och några öl på helgerna eller när vi har middagar med goda vänner men där har det alltid stannat under årens lopp.
Jag är definitivt ingen beroende människa själv, har provat att röka 2-3 cigaretter i hela mitt liv, aldrig snusat dricker inte kaffe. Jo en sak är jag beroende av...godis, kan inte sluta när jag börjat :)
Hon är rökare sedan 20 år och har inte klarat att sluta, vill nog inte heller sluta då hon alltid sagt att det är en del av henne.
Under graviditeterna varken drack eller rökade hon dock hade hon alltid alkoholfri öl hemma för att kunna känna sig delaktig vid middagar och på veckorna, räknade alltid ner till när hon skulle få dricka, röka igen och kunde pumpa ur bröstmjölk att kunna ge barnen bara för att kunna ta en cigarett eller några glas vin på helgerna "för de skadliga effekterna går ju ur på 12-18 timmar" jag gillade aldrig detta men vad skulle man göra?!

När man börjat skrapa på denna yta så inser man mer och mer att vi är väldigt olika.
Läste även boken "omgiven av idioter" för några år sedan och fick oxå mer klarhet i redan då varför vi är så olika.
Jag och mina kollegor fick göra personlighetstester via jobbet och kom då fram till att jag är främste en blå-grön människa. Ordning och reda, nöjd med situationer som de är, ska jag köpa en tv eller presentera ett jobb till någon av mina kunder kan jag sitta med excel och powerpoint i timmar, undersöka, jämföra, svårt att ta beslut i bland m.m
Medans jag förstått att min fru är en så "gul" människa man kan bli.
Vill inte veta hur något funkar om det är problem, det ska bara fungera, kryddar gärna en historia rejält för att fånga omgivningens intresse, står gärna i centrum, synas och höras.
De gula personerna är oxå de mest egoistiska enligt denna bok och det var oxå en rejäl insikt att förstå varför vi kanske hamnar i tråkiga diskussioner väldigt lätt.
Detta är enligt boken den svåraste kombinationen mellan människor att få det att fungera.
Samtidigt så har jag alltid varit attraherad av dessa tjejer hela mitt liv även mina tidigare flickvänner har nog haft en större del gult i sig.
Motsatsen attraherar ju oftast mer...

Ibland känns det som att jag redan har svaret framför mig vad jag borde göra för mig själv, att lämna.
Men så kommer tankarna, men barnen då, förstör jag inte deras liv och framtid om de ska bli tvungna att ha delat boende, inte få träffa dem varje vecka, se barnen bli gamla tillsammans, kunna göra den där bilsemester till Europa igen och besöka vissa fantastiska platser igen som vi gjorde innan barnen.

Sen välter det över igen, vill inte leva i ett medberoende, se en person förstöra sig själv, rädd för att gnällen, bråken som varit, misstron mellan oss ska komma tillbaka nu när vi haft det riktigt bra ett halvår om jag tar upp problemet igen...

Men vi kommer ju alltid ändå vara knytna till varandra med barnen.
Kommer man klara av att slappna av när barnen är hos mamma, dricker hon nu, får barnen se henne onykter......

Så himla svårt.....Jag älskar henne och hon är en fantastisk kvinna , mamma, hustru om vi bortser från drickandet.
*suck*

nystart
lör, 2020-07-04 - 13:10

Hej, du beskriver din fru nästan ordagrant som min fru är - fast utan alkohol. Min fru har andra beroenden, träning och kontrollerande av vad hon äter. Jag kommer iof från andra sidan då jag druckit en del, men mitt drickande har i princip berott på att hanterna att leva med henne. Även jag brukade mana på barnen och studntals vara väldigt hård mot dem bara för att vara på samma sida som min fru. De senaste åren har jag dock slutat med detta och fått en mycket bättre relation med barnen, med bekostnad på relationen med min fru. Jag har en tråd i forument för att förändra mitt drickande och skriver där väldigt mycket om min relation med henne, kanske du känner igen dig i vad jag skriver?

Lycka till med allt.

Självomhändertagande
mån, 2020-07-06 - 07:36

Det låter som du har fått många insikter. Att läsa böcker och ta del av andras resor eller kunskap kan vara ett oerhört stöd. Jag tror också att det gäller att pröva och se vad fungerar för dig.

Jag har gått i samtal hos flera olika professionella då jag också har varit sjuk i en bipolär sjukdom. Jag hade en svår bipolär kurva med svåra skov under en tid på nio år. För mig var det också en "räddning" att träffa min alkoholist. Jag ville träffa en man för att bilda familj och han ville inte ha barn. Jag lyssnade inte på det och var upptagen med mina drömmar och med min resa. Och jag hade ett tydligt mål, sedan första dagen jag tog medicin. Jag ska bli medicinfri om jag ska bli en mamma och jag ska bli frisk som jag var innan jag blev sjuk.

Jag blev sjuk genom SSRI, antidepressiva. Det är för övrigt helt vanligt, har flera vänner som insjuknat på samma sätt och en del av dem sliter verkligen med biverkningar. Det gör ont att se. Särskilt som en vän valde att avsluta sitt liv i den sjukdomen. Jag vet hur han slet med sina biverkningar, med alla mediciner och jag vet hur jag slet med biverkningar i många år.

Om jag inte hade haft en man som drack dagligen så hade jag inte kunnat arbeta med mig själv som jag gjorde. Jag fick lov att prata med han om allt, då han orkade lyssna på mig när han drack. Han var också klok att prata med, även om han blev långsam när han drack och jag lyssnade förstås på honom.

Eftersom jag har pratat med psykiatriker, psykologer, specialistsjuksköterskor i många år har jag också lärt mig hur deras samtalstekniker har hjälpt mig. Jag använde det med mitt ex och vi kom till botten med varför han dricker. Detta har vi pratat om länge och jag har bett honom att söka upp en professionell kontakt för att få hjälp att arbeta med det och han ville aldrig arbeta med det.

Det är samma idag. Han vill inte arbeta med det han behöver. Och han är medveten om det. Jag läste någonstans att en alkoholist stannar i den ålder där han blev alkoholist (har inte källan och heller inte granskat den) men jag minns att jag förstod varför jag upplever honom så väldigt ung. Han är liksom kvar i en ung vuxen mans dröm om att tjäna pengar och köra fin bil, vilket han hade gjort innan vi träffades. Han hade allt och jag visste inte vad han hade. Jag har aldrig varit intresserad av pengar på det sätt som de flesta av mina vänner har.

Jag är nöjd med enkelheten. Kanske också för att jag har haft en riktigt bra karriär och levde gott på många sätt, men som ändå inte levde min dröm. Jag har sett baksidorna och jag har också sett hur människor jagar materiellt utan att förstå vad det kostar. Det kostar livet. Det kostar att uppleva livet.

Så för mig så var min alkoholist värdefull. Han älskade mig och han peppade mig för varje steg jag tog. Han är den som ger mig bäst återkoppling på det jag gör idag. Han var med om min första medicinfria dag och han var med mig när jag behövde behovsmedicinera och han var med mig när jag behövde söka upp psykakuten.

Det tog mig ett par år att bli helt "nykter" från mediciner, då medicinerna bromsade min personlighet och jag var tvungen att lära mig att leva igen, som jag. Jag var tvungen att hitta nya rutiner för sömnen och träningen, att börja studera igen och träffa människor på ett nytt sätt.

Det här var under en period som min diagnos fortfarande var laddad att prata om. Jag öppnade mig lite här och där och insåg att den här världen är skruvad. Jag vet hur hemskt det är att vara medberoende och jag kan förstå hur hemskt det är att vara beroende. Jag har levt med en sjukdom som människor kopplar till inlåsning på mentalsjukhus förr, filmen Gökboet och en massa andra fördomar. Fast mest okunskap. Frågetecken.

Jag har skrivit och jag har landat i alla mina faser. Jag har observerat den här världen länge och jag har observerat andra länders behandling och förstås så har jag varit i kontakt med en massa professionella världen över.

Jag har fått respons som fått mig att inse vilken resa jag har gjort och jag har pratat med flera andra som gjort liknande.

Alla behöver göra sin resa på sitt sätt.

Därför är mindfulness så bra. Du är i den situation du är i just nu. Det är en process. Du behöver ta reda på dina behov. Hur ska du prata med din fru. Hur ska ni mötas. Hur ska ni gå vidare. Ett steg i taget. Två steg framåt och ett tillbaka. Så kommer det kanske att vara. Ni går fram och ni backar, ni går fram och ni backar.

Kanske det är du som går fram och hon backar. Det vet du inte nu.

Jag vet att jag gick fram och mitt ex backar. Jag kommer alltid att älska honom livet ut, men jag behöver inte leva med honom och jag vill aldrig leva med honom.

Alkoholen dödade den rätta känslan. Men jag kan älska honom som den människa jag har skattat med. Som jag har fått uppleva så mycket fint med. Och alla hinder jag själv mött och alla hinder jag observerat i hans liv.

Framför allt så älskar jag honom för att han utmanade mig.

Han berättar ibland om några av hans vänner som träffat en kvinna och så har det visat sig att hon har en bipolär diagnos och alla vet om att jag har varit sjuk. Jag kände en del av dem förr, men jag orkade inte umgås så mycket socialt med dem, då jag alltid har prioriterat min hälsa och sett till mina behov, som varit ett heltidsjobb under en del år. De vännerna förstod inte och de fanns inte som stöd för honom. Nu visar det sig att ingen vill prata med honom om det. Han kan föreställa sig vad de går igenom och varför de inte vill prata med honom vet han ju inte.

Det är få som vågar prata om beroenden och psykiska sjukdomar i det verkliga livet. Därför behövs det här forumet.

Däremot så tror jag en professionell verkligen kan vara ett bra stöd för dig, oavsett. När du är redo att arbeta med dig så kommer du att söka upp en professionell.

Det står inte sjävklart på menyn idag. Du kan behöva söka på fler ställen. Det är inte heller säkert att du träffar rätt. Jag träffade en professionell som inte var professionell och jag förstod snart att hon hade egna problem och jag var tvungen att avbryta. Det kom att ta mig ett par år till innan jag träffade rätt. Då gick livet i rätt riktning.

Och då hade jag också lärt mig att landa i varje framsteg. Och när jag menar landa, då landar jag tills jag är klar i den fasen och det går inte att sätta en tidsram på det.

Ett bröd är klart när det är klart, inte för att det står en viss tid på receptet. Ugnar är olika.

Jag lärde mig efter flera år att jag kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Det var den bästa insikten jag fick och den sista pusselbiten till det fick jag i det här forumet.

Det hjälpte mig att hjälpa mig själv istället och jag har en drömutbildning jag ska pröva ta mig in på. Och jag vet att det kommer att ta väldigt lång tid.

Men jag har tid. Jag har bara mig själv att ta hänsyn till. Och jag lever i balans och mår bättre än någonsin. För jag lever det liv jag alltid borde ha gjort. Däremot så behövde jag mitt ex för att ta mig dit.

Om jag hade träffat en problemfri man när jag ville bilda familj då hade jag förmodligen varit tvungen till att medicinera än idag, jag hade förmodligen inte blivit utmanad som jag blev och jag fick kliva undan mycket, då jag inte orkade med att spela i den fasaden jag upptäckte att många spelar i. Jag valde att arbeta med mig själv och vara den som jag alltid varit. Enkel. Nykter. Fri från ipren vid mensvärk. Fri från mediciner för bipolaritet. För jag lärde känna mig själv. Valde en livsstil som passar mig.

Det handlar om hur en vill leva. Det är upp till var och en.

Vad vill din fru.

Vad vill du.

Idag. Imorgon. Om en vecka. Om en månad. Om ett år. Om två år.

Först. Lev nu. I detta ögonblick. Alltid i detta ögonblick. Med en vision om din riktning i ditt liv. Som förälder tillsammans med en kvinna som idag lever ett liv som du inte mår bra av.

Hur ska ni arbeta vidare.

Först. Just nu. I detta ögonblick.

Vad kan du njuta av idag. Vad kan du uppskatta idag. Vad är du tacksam för just nu.

Ta hand om dig. Om barnen. Och kommunicera med din fru på ett sätt som du önskar att du vill att hon ska kommunicera med dig.

Jag kommunicerade inte så bra när jag levde med mitt ex. Jag var arg i min kommunikation för att jag hade blivit arg. Idag är jag glad. Det märker mitt ex när vi pratar i telefon. Till och med när jag säger, att nu behöver vi avrunda. Om 5 min ska jag göra annat.

Ett steg i taget.

Lycka till!

Självomhändertagande
mån, 2020-07-06 - 10:43

Vill säga att jag blir berörd av ditt inlägg. Vad fint att du skriver. Jag ville aldrig skaffa barn med mitt ex då jag såg hur sjuk han var. Han skyllde alltid på att jag var sjuk och det var jag ett tag, i min bipolaritet, men jag arbetade med mig i massvis av år och idag är jag frisk. Från psykisk ohälsa och från medberoende.

Du kan starta en egen tråd. Andra kan behöva höra om dina erfarenheter. Du kanske mår bra av att skriva av dig. Jag har skrivit här i 6 månader. Tog bort innehåll i ett par trådar då jag kände att jag kanske lämnade ut mitt ex för mycket.

Världen är liten.

En vet aldrig vem som förstår för mycket och använder det fel.

Ta hand om dig!

Olycklig Make
fre, 2020-07-10 - 00:25

Tack till alla era kommentarer, finns så mycket att fundera på vad jag vill.

Frun kom hem i söndags från sin semestertripp, hela helgen hade jag ett lugn inom mig, hade några fantastiska dagar med mys och utflykter med ungarna, mådde så skönt av att slippa se vinglasen och en berusad hustru.

Sedan under söndagen kom ett gnagande inom mig hela dagen innan hon kom hem, ska hon dricka ikväll,?

Hon kommer hem och kliver in och jag blir väldigt glad av att se henne, jag älskar ju denna kvinna, men knappt en timme senare så har hon ett glas framme och olustkänslan är där direkt.
Likaså i måndags, började vid 3-4 tiden med ett glas igen.
På tisdag morgon upptäcker jag att två tetror vi haft i kylen med kanske totalt 3 flaskor vin kvar i när hon kom hem var redan slut.
Fattar inte hur det går till, de bara försvinner, dessa dagar var jag hemifrån lite på eftermiddagarna.
I tisdags så ville barnen på utflykt men frun tyckte det var bättre om hon stannade hemma och städade istället.
Såg när vi åkte att det låg två nya tetror i hennes bil och förstod att hon ville vara hemma och dricka istället.
Kommer hem ett par timmar senare och det syns direkt att hon druckit.

Igår var jag borta hela dagen och kommer hem kl halv 5, glaset är framme och vi ska till några kompisar på middag, runt kl 8 är hon märkbart påverkad hos kompisarna och historierna och pratade blir mer och mer osanna, det konstiga leendet är där och de långsamma ögonen.
Ser hur värdinnan börjar kika på annat i diskussionerna och jag vill bara att hon ska inse själv vad hon sysslar med men det kommer ju inte att ske.....
Som tur är rundas kvällen av tidigt, men knappt 5 minuter efter att vi kommit hem hittar jag ett nytt glas framme igen.

Ikväll blev hon oxå rejält berusad, när det är dags för natt ser dottern jätteledsen ut när hon förstår att mamma gått och lagt sig,
"men mamma sa ju att hon skulle natta mig och att vi skulle mysa".....

Frågade frun om detta men så hade hon inte sagt eller lovat...så jag gick och la mig hos dottern istället och en bit av mitt hjärtat som återigen brustit när jag tänker på hur vår dotter känner sig.

Har märkt de senaste gångerna hon varit onykter att hon inte har koll på vad hon sagt eller lovat.

Usch fy, har gått med en klump i magen hela veckan igen och vet inte hur jag ska orka/våga ta upp detta med henne.
Låser mig mer och mer, bli mer tystlåten igen, vill ju inte må så här och i nästa stund vill jag inget hellre än att vara intill, massera, klia henne på ryggen och bara ha en mysig stund.
Många gånger har vi det väldigt bra och mysigt men det känns inte som att jag längre kan ha det mysigt tillbaka på samma sätt när man bara väntar på att hon ska bli onykter igen....

Vet ju att tar jag upp detta så är hela sommaren förstörd med kommentarer och en sur och vresig fru...
Borde väl inte tänka så här heller men jag fyller 40 om två veckor och kommer vi i konfrontation innan detta så kommer ju det oxå bli åt helvete, barnen älskar att pyssla och greja inför en födelsedag och jag känner min fru såpass att stämningen kommer att vara så dålig så det känns inte värt att ta upp det än.

Jag vet... jag vet... jag borde göra det nu särskilt som att hon blir mer och mer lättpåverkad och jag är rädd att något verkligen börjar bli galet med hennes hälsa men man blir så feg, rädd, och jag som är så jävla konfrontationsrädd...

Just det ja, en tetra från i tisdags var nästan slut ikväll och då var vi ändå borta igårkväll några timmar...

Fan nu håller jag på och kontrollerar igen fast jag borde lägga energin på barnen istället...
Godnatt...

Sisyfos
fre, 2020-07-10 - 06:56

Ursäkta ett väldigt lååååångt inlägg.

Blir riktigt illa berörd när jag läser dina inlägg. Kommer från ”andra sidan” men jobbar med mitt drickande. Du skriver att hon blir mer och mer lättpåverkad. Kanske är det så att hon även dricker mer och mer? Det är riktigt stora mängder du beskriver (tre flaskor på drygt ett dygn). Då är hon aldrig nykter när hon fortsätter dagen efter. Hon kan inte fortsätta som hon gör och du kan egentligen inte låta bli att ta upp det med henne för barnens, hennes och er skull. Vi är så många inne på ”förändra sitt drickande” sidorna som inser vilken jäkla skitdrog alkohol är och vin i den utsträckning som hon dricker är riktigt illa. När alkoholen tar över och man inte vill hitta på något längre för att kunna vara hemma med vin då är det något som inte står rätt till och hon är ändå kanske medveten om det? För man mår ju skit... ångest, trötthet, ont i magen och detta planerande av drickande. Hon har också periodvis dragit ner vilket kanske talar för att hon har reflekterat. Det är svårt att inte halka tillbaka i gamla vanor, det enklaste att att sluta helt i alla fall en period.

Kan du säga som det är att du mår otroligt dåligt av hon dricker? Att du vill att ni ska göra saker tillsammans med barnen? Du skriver att hon säger att hon mår dåligt - kanske kan ni börja där? Alkohol är så otroligt skamfyllt och det är kanske lättare att prata om vad ni kan göra för att hon ska må bättre än att diskutera drickandet om hon inte är mogen för att se att hon har problem. Kanske kan du få henne att gå till läkare för sitt mående eller en kurator på vårdcentralen? Jag menar inte att förringa hennes problem med alkohol (jag tror de är allvarliga) men ni kan inte hamna i diskussion om hur mycket etc det leder inte framåt, men att du mår dåligt av att hon dricker kan hon inte ta ifrån dig.
Och om ni ändå hamnar där i mängddiskussionen
1 flaska vin (6 Standardglas) tar 12 h att bryta ner.
Riskbruk fler än 7-9 glas per vecka för kvinnor.
Jag har räknat lite på det där när jag har varit ”aktiv” och ja, det finns tillfällen när jag har fyllt på så att jag måste ha varit påverkad i flera dagar. Vad det gör med hjärnan vill jag inte tänka på. Hon vinglar, sluddrar etc så att andra märker. Hon kan inte tycka att det är normalt och bra.
Tycker att ni ska ta bort all alkohol från hemmet i alla fall en period. På ett par månader utan så kommer flera positiva effekter.
Hoppas ni får nån ordning på det här helst redan nu på semestern. Ypperligt tillfälle att starta på nytt.

Ullabulla
fre, 2020-07-10 - 07:49

Är ofta att så länge man älskar sin drickande partner så är man sällan till hjälp fast man verkligen vill.
Man hoppas,skammar längtar förtvivlar och är i vanmakt.
Dvs man är sällan som anhörig i ett stadie av balans och harmoni.

Om man ibland tar kraft och konfronterar,vädjar osv så är det sällan sansat.
Mer av ett utbrott av känslor som ofta lämnar den drickande olustig och pressad.

Att vara neutral inför missbruk är det nog bara utomstående proffs som klarar.

Man går ner själv i självförtroende och styrka.
Känner sig allt mindre värd och kan ibland tom anklaga sig själv.

Om du klarar det så är alternativa planer som bara inbegriper dig och dottern en möjlighet.
Där du bara konstaterar att just nu är hon i drickande och därför gör jag såhär för att skydda min dotter och mig själv.

Då kanske din fru så småningom ser att hon är ensam kvar med flaskan.
Du kanske också bör tänka tanken till slut.
Om detta fortsätter;är det så jag vill leva?

Att vända fokus till sig själv och skapa bra livsrum och platser åt sig själv och ev barn brukar vara en bra början.
För så länge man håller den missbrukande sällskap så förändras sällan läget.

Att hitta igen sig själv och vad man själv behöver brukar vara en tuff väg med många utmaningar.

Så får din fru gå den väg hon gör och själv få insikt
Korta konstateranden typ,ok du väljer att dricka som sägs högt utan fördömanden kan också vara bra.typ,jag ser vad du gör och det beklagar jag.
Jag hade tänkt vi skulle hitta på något,men just nu funkar det inte.
Då far jag och dottern själv,men vi kommer hem vid 21.
Inget skuldbeläggande,ilska eller andra starka känslor.

Jättesvårt i början men till slut kan man som anhörig också se vad det handlar om.
En sjukdom där den som dricker är slav under sitt begär.