Inser mitt medberoende

14 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Vic81
Inser mitt medberoende
Vic81
Insikt om mitt medberoende

Hej,
jag har under ett års tid varit i en av och på relation med en missbrukare. I måndags ville han flytta ihop och påbörjat AA´s tolvstegsprogram och igår hade han ställt ut mina saker i trappuppgången och hotade mig med polis om han inte fick tillbaka sina nycklar. Jag fann givetvis starköl i kylskåpet och inser att det var det han ville dölja.
Paralellt med detta så börjar jag fråga mig själv vad jag ska göra vidare. Jag inser att jag också är beroende, medberoende och har gått långt över vad som är ok för mig. Att jag någonstans blivit sjuk själv i hela den här processen för att det upptar mitt liv. Jag har kommit till en återvändsgränd och är på väg att bli nedbruten av mitt beroende av alkoholisten. Jag vet inte längre vad som är kärlek, jag inser att han behandlar mig väldigt illa och att hans alkoholdrickande styr hela vår relation.
Det har varit så många löften efter varje supaperiod. Jag vet att han är på väg att dricka ihjäl sig och att jag står helt maktlös inför det. Hur gör ni? Är rädd att bryta ihop snart.

Ullabulla
Du är en trolig sanning på spåren

I många år så hade jag en relation med en alkoholberoende man som för det allra mesta höll det på ett ok plan.

Men mellan avrven så föll han ned i hål där han också drack för att självmedicinera. I hans cyklar så föll också jag och jag har långt efter relationens av slut själv insett djupet/vidden av min egen sjukdom.
Fortsätt gå på alanon,det var räddningen för mig när jag var som sjukast och mådde som sämst.

Där fick jag redskap för att hålla mig själv precis ovanför vattenytan där jag simmade omkrin i flera år innan jag tog mig upp på land.
Läs läs och reflektera,ta till dig det som passar dig och låt det andra vara.
Om man klarar att hålla ögonen öppna för vad som sker och vad man låter ske så kommer åtminstone förnuftet ikapp även om känslorna säger åt en att göra något annat.
Till slut kan man så sakteliga väva ihop detta till en ny sanning som är så mycket bättre och enklare att leva efter.

Men det tar tid,är ibland ensamt och svårt.

Självomhändertagande
En natt ville jag inte längre leva

Efter att jag levt med mitt missbrukande ex i nästan 9 år och jag väntade en kväll på att han skulle komma hem, vilket jag väntat i många år. Jag förbjöd honom att köpa hem alkohol. Så han drack på krogen. Sen tog pengarna slut. De pengar hans far skickade honom. Hans egna pengar tog slut långt innan dess. Och han hade en mycket god ekonomi när vi träffades. Jag såg hur mycket han betalade i ett par år. Sen när han inte kunde betala längre då fick jag notan. Och jag fick en chock och jag betalade. Ett par gånger. Under ett par år. Jag betalade när jag fyllde år och vi firade på restaurang. Jag betalade när han fyllde år på restaurang. Det var inte maten som var dyr. Det var alkoholen. Trots att han lovade båda gångerna att inte dricka. Jag lät mig luras om och om igen. Sen slutade jag att gå ut och fira min och hans födelsedag.
Jag minns den där kvällen som han kom hem väldigt sent och jag kände att jag inte orkade. Jag prövade göra slut, men det gick inte bra. Han vägrade lämna mig. Varje gång jag prövade göra slut. Och det är många gånger jag prövade göra slut. Säkert 100 gånger. Jag kände då att jag inte ville leva. Och jag tänkte att det är lika bra att jag hoppar ut genom fönstret. Men jag var inte deprimerad. Jag kände mig fången. Och visste inte hur jag skulle bli fri.

Den kvällen avgjorde allt. Jag ville leva och valde att leva vidare, men jag behövde hjälp och jag började att fråga om hjälp av fel människa. Hans far, som har arbetat med utslagna inom missbruk. Jag ringde och sa att hans son kan inte bo hos mig längre, men han valde att ringa sin son och ställa honom frågan "har du alkoholproblem" och sonen, mitt ex sa nej.

Jag kvädes, men detta gjorde också att jag fick en kraft att ta mig UT ur denna misär. Det finns läkare inom familjen, lika gammal som jag och jag undrade verkligen hur det stod till här. Med Hippokrates ed "läkareden" och allt. Kanske det är andra regler när en utbildat sig i ett grannland. Jag har inte kolla upp detta.

I alla fall.

Jag kämpade och hade ett driv att ta mig igenom detta och få hjälp att få honom att flytta. För jag kunde inte kasta ut honom. Då. Det tog mig 2 år att få hjälp av en professionell psykolog. Att hitta en bra AT-läkare som skrev remiss, väntade i 8 månader på första tiden och efter ytterligare 8 månader så ville han flytta då jag lärt mig hålla fast vid alla mina regler och gränssättningar. Psykologen gav mig verktyg att ta hand om mig och att förstå hur illa jag hade det. Jag förstod hur nära jag var att själv avsluta mitt liv, enbart för att jag inte hade stöd av någon innan jag träffade denna psykolog. Det är tack vare en vän som är insatt i vad som ingår i en läkares uppdrag som jag sökte på egen hand. Annars så har jag haft ett slag livsuppehållande stöd inom psykiatrin, men det duger väl inte att ha som liv!?

Det gör mig lite förbannad idag att det var så. Därför skriver jag nu. Jag har sovit i 2 h. Vaknade och behövde kissa. Loggar in här av rutin. Ville skriva nu. Känns viktigt att dela. Idag lever jag mitt liv. Han flyttade ut för 2,5 år sedan.

Idag skulle jag klara att kasta ut en människa. Men. Det kommer dröja innan jag släpper in en människa på det viset igen. Om jag ens ska leva med en man igen. Under samma tak. Det får framtiden visa. Om jag någonsin blir redo för det. Igen.

"Att jag någonstans blivit sjuk själv i hela den här processen för att det upptar mitt liv. Jag har kommit till en återvändsgränd och är på väg att bli nedbruten av mitt beroende av alkoholisten."

Ta det på allvar och sök professionell hjälp!

Vic81
Vaknade och kände mig helt lugn

Tack för era svar, det känns så värmande och stöttande i allt kaos!

Ullabulla: Tack för ditt svar, det betyder så mycket med råd av er just nu. Ja, jag hoppade över Al-anon i veckan men ska nog vara med på onlinemötet imorgon. Precis som du skriver så är det viktigt att förnuftet är närvarande, jag inser att jag tappat det helt och hållet med honom. Jag läser och läser, lyssnar på medberoendepodd när jag är ute och det är så givande. Inser att det är viktigt att ta sig tid för reflektion.

Självomhändertagande: Känner igen det där med att pröva göra slut men de ger sig inte. Det är som om de lever i sitt egna huvud och har en ständig dialog med sig själva så det går liksom inte in vad man försöker säga. Psykiatrin vill jag aldrig någonsin söka hjälp hos igen men jag kommer fortsätta med Al-anon för att jag behöver se mitt mönster och kanske någon terapeut/psykolog att prata med under en tid.

Vaknade upp imorse och kände mig lugn och utvilad. Började tänka på att det vore roligt att göra om hemma och göra det snyggt och mysigt, vill resa mer. Det gjorde mig så glad att känna så för jag har inte känt det på väldigt länge, att se framemot och vilja göra saker för bara mig.
Helgen har varit ett rent helvete. SMS där jag blir anklagad för att vara anledningen till ett återfall, SMS om att han hittat en ny kvinna, SMS om hur hemsk jag är och elak, hämtat mina saker som stått i en trappuppgång.etc.
Igår skrev jag i det sista SMS till honom att jag inte vill att han kontaktar mig mer och att jag kommer att polisanmäla honom för ofredande om han fortsätter och att jag menar allvar. Det fick tyst på honom och tyst sedan dess har det varit.
Hela helgen har gått åt att titta på telefonen, vara sårad och arg och samtidigt orolig.
Var vaken inatt och började bli irriterad över hela alltet, tänkte att jag ska ge mig min upprättelse och bestämde mig för det. Han har utsatt mig för så mycket oro, ovisshet, ledsamhet och rädsla utan att ta ansvar för det, gett mig så många löften och går runt i hans jävla bubbla där han tycker sig ha rätt till det här för att sedan tycka synd om sig själv. Och här står man nedbruten, tomhänt, sårad, lurad och ska klara sig själv; nej, jag har bestämt mig för att ge mig själv den upprättelsen som jag aldrig fick och det kommer han bli varse. Jag är rätt fredlig av mig och ganska empatisk så det blir givetvis inom lagens ramar men makt över mig ska jag ha själv.

Ska under dagen handla ljus och god mat, sedan planera för hur jag kan göra det fint hemma hos mig. Jag inser att det är en process men är så tacksam för att vakna med lugn och hopp, iallafall en morgon.

Önskar er en fin och hoppfull söndag! Kram

Backen123
Power

Styrka i din text, häftigt att läsa, bra där ❤ jag tror på snabbare återhämtning om man står upp för sig själv, med att nu räcker det. Jag vet också din känsla, det är inte lätt men jag drog i väg till stugan i helgen, umgåtts med folk haft det härligt, börja snickra så lätt och så till mannen i fredags att du är inte inräknad att följa med

Vic81
Härligt Backen

Tack för stödet och detsamma. Skönt att höra att du tar makten över ditt liv tillbaka. Blir alldeles chockad när jag tänker på hur mycket jag anpassat mig och hur lite mina gränser respekterats.
Ingen blir frisk av att man blir en del av det sjuka kring de. <3

Vic81
Inte ett ljud

Har ångest efter att jag inte hört ett ljud på några dagar. Sista gången så var han så borta i det blå att jag är rädd att han hamnat i en psykos eller liknande. Funderar över varför det är så svårt att släppa och kommer fram till att det inte är så konstigt egentligen, det är en person som inte är vid sina sinnes fulla bruk och egentligen förgiftar sig så pass mycket att han svävar mellan liv och död.

Maktlösheten är svårast att hantera. Jag låter dagarna gå och tar dag för dag. På onsdag börjar jag på ett nytt jobb och det känns både skrämmande och bra. Jag känner mig rädd denna gång för på något sätt känner jag på mig att det är annorlunda.

Fördriver tiden med att tvätta, städa och rensa ut allt gammalt i lägenheten. Under en tid nu så har vi pratat om att flytta ihop och nästan bott ihop men jag har bestämt mig för att inte flytta någonstans det närmaste halvåret. Jag ska ägna mig åt att göra lägenheten mysig och fin.

Urs jag har sån konstig känsla den här gången. Jag vet inte ens om jag hoppas på total tystnad eller att han ringer.

Vilket liv!

Backen123
En Plåga

Min man har också försvunnit i dagar, jag har reagerat så starkt med oro, lever han, varför gör han såhär, om man älskar nån så gör man inte så här, och så lite ilska på det för att till slut falla in i att jag kryper, hjälper. Försök att hitta nån att prata med, uttryck dina känslor, ilska och skit måste ut. Jag har inte hållit tillbaka något för att skydda mannen, men även uttryckt att jag är medveten om att det är sjukdomen. Känner du nån som kan kolla till honom, ibland räcker det med att få veta att dom lever.

Vic81
Han hörde av sig

Han hörde av sig efter 3 dagar. Från okänt nummer som ringde fler gånger och till slut ett SMS där han skriver att han vill att jag ska veta att han älskar mig. Då lever han iallafall. Det var något som sa att jag inte skulle svara.
Det är 3:e dagen som jag håller 0-kontakt, eller ja sista sms var i lördags imorse. Det känns skönt att jag klarat det även om det är tufft.
Jag ska nog göra som när alkoholisten räknar nyktra dagar. Min 3:e "nyktra" dag. Har insett att man tappar allt förstånd när man lever med en alkoholist i aktivt missbruk. Distans leder ju till nykterhet för mig. Besattheten blir som en drog, även för mig.

Så min 3:e nyktra dag. Klapp på axeln.

Backen123: Det låter så befriande när du skriver att du inte är tyst längre. Tänkte ett tag att jag skulle skriva till en av hans kompisar men är glad att jag inte gjorde det. Känns som att ju mindre jag involverar mig desto lättare kommer jag vidare med mitt liv. <3

Bestemor
Men så bra

Läst och ser dina framsteg!
Helt rätt inställning har du fått!
All lycka och uthållighet till dej ❤

Azalea
Heja dig👌

Det var ett bra sätt att se på det, vår tillfriskning borde vi hylla för varje dag som vi inte faller tillbaka.
Kram Azalea🧡

Steffe66
Stöd

Hej på dig,

Jag är från norra Sverige där man inte talar så mycket typ säger "schju" istället för ja . Mitt tips är att lämna honom eller att få honom att skriva in sig på en anstalt motsv. Min pappa drack tom när han gick på antabus, drack och spydde i en hink sedan delirum och hoppade genom ett fönster på andra våningen.
Sammanfattning: Har ni barn, lämna honom, har ni inte barn, lämna honom.

Ägir20
Skönt att läsa

Jag är ny här i forumet, va skönt att inte vara ensam. Naturligtvis vet jag ju att jag inte är det. MEN vem ska jag prata med?? Jag vill inte hänga ut hennes missbruk eller hennes beteende till någon. Kanske för att jag inte vill ha moralkakor,pekpinnar
eller fördömande kommentarer om att jag borde lämna henne. Jag vet ju redan vad jag borde. Och det gör ju mig irriterad över mig själv.
Det är ju inte förrän nu jag har börjat förstå att medberoende är något som minst lika skadligt eller värre än själva missbruket.
Just nu har vi varit ifrån varandra en vecka pga att jag sa stopp!! förra helgen.
Jag mår riktigt bra och behöver inte oroa mig för vad som kommer att hända i kväll eller om hon är full när jag kommer hem.
Mitt dilemma är ju att jag älskar henne och vill ju att vi ska kunna lösa det här.
Och när jag skriver det så känner jag mig svag och naiv😏
För jag vet ju innerst inne är ju att flaskan kommer före de nära för en alkoholist .
Mitt förstånd och hjärta är inte sams just nu😏