Han smygdricker

19 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Oslo
Han smygdricker
Oslo
Han smygdricker

Han smygdricker. Och det har han gjort länge. Längre än jag både vet och orkar att tänka på. Minst 4 år.

De första gångerna jag hittade flaskorna blev jag galen. Skrek och hotade. Ställde krav. Men jag ville så gärna att han skulle sluta. Så jag hoppades. Blundade lite. Gav honom møjligheten att sluta. Men tiden gick. Nya runder - nya flaskor.
Jag blir mer och mer avtrubbad.
Jag märker inte att han dricker. Men jag hittar flaskor runt omkring överallt. Jag ställer han mot väggen varje gång.

Vi har tre små barn. Har renoverat huset. Du vet - det där som så många har. Mycket.

Mer flaskor. Mer förnekelse. Men också erkännanden. Nya ursäkter och förklaringar.

Men något ändras iallfall. Med tiden blir situationer när jag kommer på han blivit lugnare. Han «erkänner» enklare och vi pratar om det. Han lovar att sluta smyga och bara dricka öppet. Jag har inte nekat han att dricka. Jag vill bara inte han skal dricka i smyg.

Men denna sommaren har visat att det inte är så. Senast igår fann jag flaskor i bilen. Han fortsätter att smyga. Jag finner dem oftare och oftare nu. Han har alltid en förklaring. Jag har slutat att lyssna på dem nu. Jag ber bara om öppenhet.

Eftersom vårt førhållande är bra, han är snäll och jag inte egentligen inte upplever nått problem, så stoppar jag huvudet i sanden. För om jag inte hade sett dessa flaskorna så hade jag ju inte vetat att han har ett problem. Så många gånger som jag tänkt det. Det jag inte vet har jag inte ont av. Jag kan ju bara fortsätta att leva med detta. Allt funkar ju egentligen väldigt bra.

Men vetskapen äter ju upp mig. Før jag fattar ju att det inte är bra. Men jag vill inte lämna. Barnen avgudar sin pappa, och han dem. Han är en bra sambo och en pappa. Jag har inget att säga på det. Nästan som att han blir en bättre version av sig när han dricker? Ger det mening?
Jag märker det inte och har inga problem, førutom att han just dricker - i smyg. Och han kommer inte att sluta.

Jag blir galen.

Jag har provat att förstå, ge nya chanser, bett om öppenhet. Det funkar inte.

Jag kan gå, men jag vill inte det.

Jag kan stanna, och bli (fortsätta vara) medberoende.

Vad fan gör man? Jag ser att många skriver att man bara skal lämna - mitt hjärta krossas bara vid tanken. Är det min enda val?

Panik
Alla dessa lögner!

Hej!
Det du skriver är snudd på en kopia av min situation. På nåt sätt en tröst att läsa, en klen tröst men ändå. Där du beskriver honom som en ”bättre version av sej själv”
Känner exakt så. Känner ibland att det är ok pga just den biten.
I vårt fall är det frun som har problemen. Alltid sett alkoholen som ett problem för det går alltid överstyr på tillställningar. Vi har varit ett par i snart 20år & nånstans i början ledde alkoholen till att hon var otrogen mot mej. Därför har jag sen dess alltid varit spänd när det ska drickas. Fler insidenter har hänt under åren. Jag lider ett tag, försöker få till ändringar, allt rinner ut i sanden. Varje gång.
Jag antar att jag pga detta mm fått diagnosen djup depression vilket lett till att frun fått ta hand om allt under många år. Hon har själv varit i väggen & krafsat lite då & då. När jag mått lite bättre är det som att hon rasar istället. Förståeligt om man tar till vinet i det läget?
Jag spolar fram en massa här...
Efter nyår satte jag stopp!! Ingen mer alkohol i detta hus!!
I hennes ögon, ett förbud. Hon börja smygdricka! Hittar tetra rödvin i källarn titt som tätt, följt av dessa vidriga lögner som driver mej till vansinne!!! Uppenbara saker, svart på vitt, men nejdå, en lögn där med!!!?
Vattenflaskor efter träning...fyllda med vin!! Tatt svängen förbi systemet på vägem hem. ”Detta har aldrig hänt förut, ett infall...”

Även vi har 3 barn som märker mer än man tror.
Vi har det hur bra som helst utöver alkoholen, men så fort jag märker att hon druckit är det som att mina känslor sätts i standby.
Varje gång jag kommer på henne blir hon helt svart, hatisk, & drar igång skillsmässosnack, leta lägenhet ”för det är ju det du vill...”
Hon hör mej inte. Att jag sagt att jag älskar henne 2 timmar tidigare finns inte.
Jag håller mej oftast lugn i dessa situationer & försöker va saklig men det är lönlöst. Hon mal på. Målet varje gång är att få mej tyst, att få mej att tro på lögnerna, då lugnar hon sej efter nån halvdag, dag...tills nästa gång.

Sen midsommar bestämde även ”vi” att nu är det full öppenhet som gäller. Jag sa tom ”drick, bara du berättar att du gör det..”
Att komma hem från jobbet & direkt känna doften & även dom traditionella glansiga ögonen, är så plågsamt psykiskt så ibland försöker jag hålla mej undan så länge jag kan. När jag väl känt doften går psyket ner, kan inte hejda det. Mår skit resten av dan. Hon kan fråga 10ggr samma kväll ”vart är det som värst..”
Säger jag sanningen, att jag märkt, blir hon svart & hatisk. Jag håller alltså ut så länge jag orkar innan jag yppar anledningen.
Vaknar alltid med ångest.
Jobbet som jag egentligen älskar är nu ofta en plåga. Tänker bara på frun. & barnen. Få stunder som andra tankar kan ta plats

Kan skriva hur mycket som helst om detta. Inte många man kan prata med...

Självomhändertagande
Ett beslut som bara du kan ta

Hej Oslo,

Jag har inte barn, men jag har sett andra som har det som du. Och jag levde med en man som drack i stort sett varje dag i 12 år. Jag vet många som sitter i din sits som inte säger detta högt. De som stoppar huvudet i sanden, som du säger att du gör.

Ja, allt handlar om hur du vill leva ditt liv. Och det är inte alltid enkelt att finna ut av det.

Särskilt inte när en har upptäckt smygandet.

Bra att du skriver här. Skriver orden för dig själv.

Oavsett vad du vill. Så småningom. Så är det en process. Och det tar tid att landa.

Jag gick till en sykepleier under tiden jag levde i Norge. Jag älskar att hon sa till mig att "du må ta en tänkepause".

Du må ta en tänkepause. Min tänkepause tog 6 år. Sedan tog jag hjälp av professionella och det tog 6 år tills han själv ville flytta ut och jag tackade honom för att han äntligen flyttade.

Jag kunde inte säga nej, men nu är jag världsbäst på att säga nej, stopp och göra som jag vill.

Det var så jag ville leva och jag övade i minst 6 år.

Ta hand om dig på alla sätt. Och ta hjälp. Norge har ett mycket bra system. Och jag antar att du bor där då ditt tangentbord skriver norska ö.

Ställ dig frågan med omtanke, hur vill jag ha det i mitt liv. Och affirmera hur du vill leva om 1 år, 3 år och 5 år liksom 10 år.

Livet är nu. Och det kan vara bra att fundera hur en vill leva.

Oslo
Slutar aldrig

Tack för kommentarer. Och tack för inspel.

Vad är okej och inte?
Det är kanske det som är det svåraste. Jag lider inte av att han dricker. För han är aldrig full, jag kan sällan se det på han, och det är inget speciellt i hans beteende som stör mig. Som sagt, jag är övertygad om att det är han barnen skulle välja om de måste. Han leker med dem, tar ansvar och allt det där. Han driver sitt egna företag och får det att funka. Det finns alltså inte så många andra att behöva ta hänsyn heller.

I perioder, har jag verkligen trott att han har slutat, och då har allt vart bra. Jag har inte lagt nån speciell energi på att fundera på om han dricker elller inte. Jag har helt enkelt bara trott att det går bättre nu.

Det värsta är ju varje gång jag finner flskor och inser att jag återigen har blivit lurad.

Jag känner mig bedragen? Kan det stämma?

Delvis erkänner han idag problemet, och på så sätt har denna resa gått åt rätt håll. Han førnekade länge. Stod i lögner på ett helt sjukt sätt. Det har ändrats. Han kanske också delvis inser att det inte är normalt att dricka nästan varje dag, även fast han nog menar det inte är så farligt. Han säger också till mig (och kanske sig själv) att han kan hålla upp eller sluta när han vill. Det tror inte jag på.

Men jag är fortfarande lite kluven. Han slutar inte att dricka - han slutar inte att smyga - och jag vet inte hur jag skal førhålla mig till detta längre...

Livrädd igen
Jag känner igen situationen

Det verkar finnas en röd tråd i beteendet hos alkoholister... Jag bor tillsammans med en man som smygdricker. Han har hållit på i väldigt många år. Jag har lämnat honom några gånger men han har lockat tillbaka mig med fagra löften om att dricka mindre och bara dricka fre-lör. Resultatet är att han har blivit mycket bättre på att smygdricka. Han har börjat få problem med levern och högt blodtryck och han har blivit informerad av vårdcentralen om stödinsatser som finns att få för alkoholmissbruk. För de har förstått att han har druckit mycket och länge, det går inte att dölja då de tar prover. Han har väldiga problem med gikt i perioder, trots att han äter förebyggande medicin. Han har även fått Campral som ska hjälpa honom att dricka mindre. Han anser själv att han inte har några problem och har tackat nej till stödinsatser.
Han har en personlighet som gör att han väldigt lätt blir aggressiv. Detta har gjort att jag sakta men säkert har anpassat mig efter honom. Jag börjar inse det mer och mer. Jag har läst ganska mycket nu om normaliseringsprocessen och medberoende. Han begränsar mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har till och med gjort en polisanmälan om misshandel och väntar nu på att få komma på nytt förhör. Knepigt när man fortfarande är sambo. Han tror att jag har tagit tillbaka anmälan, men så fungerar det inte.
Jag har själv börjat få kroppsliga symtom, både fysiskt och psykiskt. Jag kan vakna av att hjärtat rusar och att jag har en vilopuls på 120 vilket är mycket obehagligt. Jag gjorde ett 24-timmars EKG och det visade att jag både har oregelbundna hjärtslag och för hög vilopuls. Jag har även kronisk migrän.
Han säger till mig att livet inte blir roligare än så här. Jag frågar ibland varifrån alla ölburkar kommer och då säger han att han inte vet. Nähä?
Jag undrar varför det är så svårt att lämna en sån här man? Jo, när han är nykter och "snäll" så säger han att han älskar mig över allt annat och inte kan leva utan mig. Han säger också att jag inte kommer att få det bättre om jag ska bo ensam. Han säger också att han har "ansvar" för mig. Ibland känns det som att han äger mig.
Jag tror att jag är hjärntvättad.

Zebrafinken
Bli mer egoistisk och sök professionell hjälp

Ni kan hitta en väg ut ur detta! Känner så mycket igen det du skriver. Har varit där själv men idag tagit oss ur detta svarta hål tillsammans och med hjälp av professionell hjälp. Läs gärna mitt inlägg om hur vi gjorde. Sök efter Zebrafinken.

Det viktigaste jag själv gjort och gör är att bli mer egoistisk, göra saker som jag tycker om att göra. Jag har följt CRAFTs behandling för anhöriga. Läst på och förstår att det är en grym sjukdom som vi ska handskas med. Viktigt också att din man själv måste inse att han måste söka hjälp för sina problem och att hans beroende ger konsekvenser.

Jag har många gånger under årens lopp tänkt lämna, men ändå stannat kvar då jag vet att den sanna personen som jag älskar finns där bakom någonstans, och vet du...i år hände det för oss! Min man hamnade i botten av sitt beroende och fick hjälp! Han har idag varit nykter i ca 25 veckor och är en helt ny person! Går just nu ett års behandlingsprogram som funkar för honom.

Mitt bästa råd är alltså att ändra ditt egna förhållningssätt mot din anhöriga. Genom att hjälpa dig själv först kan du hjälpa din man i andra hand. Ta på dig syrgasmasken själv först som de alltid säger när man ska flyga! Kram och ta hand om dig! Vi finns här ute vi andra som förstår vad du går igenom 💕

Sujd
Min man gömmer & gör "snälla saker i förväg"

Hej alla!
Jag har levt med min man i 17 år, vi har två barn i åldrarna 9 och 13.
Första 11 åren var allt bra, det var ingen alkohol om det inte var fest, men han var alltid den som blev för full, inte kom in på krogen eller blev utkastad strax efter att man kom in, sovit i fyllecell x antal ggr, slagits med främmande människor av ingen anledning etc etc.

Men sista 6 åren ändrades något,
han började dricka någon öl så fort han var ledig, även om han inte hade sällskap. Inte många, så jag reagerade inte på det så mkt i början.
Men ju mer tiden har gått så ju oftare har det druckits och ju fler öl har det blivit.
Jag började ifrågasätta det här med att dricka sig full ensam, men har alltid fått ursäkter om att han inte kan slappna av och känna sig ledig, att han är stressad etc, att "när sommaren är över så blir det som vanligt igen".
I början av den här perioden så drack han bara efter barnen lagt sig, då kändes det inte så fruktansvärt hemskt.
Men till slut hamnade vi så till att när vi skulle äta fredagsmiddagar, så var han så full att maten ramlade av gaffeln, missade halva munnen och vinglade omkring i huset när han gick, tills han slocknade i soffan till fredagsmyset, snarkandes, stinkande av alkohol.

Han hade då ofta ångest dagen efter, bad om ursäkt, han skulle sluta dricka etc. Det löftet har han aldrig hållit i mer än 5 dagar som längst...

Sista 3 åren har jag blivit tvär nör jag märkt att det är på gång och sagt att "det räcker väl med 2 öl". Då har han alltid blivit irriterad och fräst tillbaka.
Vi kom överens om att han inte ska dricka när barnen är vakna, han kan nämligen säga ganska dumma saker när han druckit, och missförstår ofta om man säger något åt honom och tar det som kritik.
Tyvärr så höll det inte alls, utan han började gömma öl i källaren, garaget mm.

Kom på honom en onsdag kväll att ögonen var glansiga och att han luktade alkohol, frågade om han druckit och fick till svar -en öl i bastun... ju längre kvällen gick ju sluddrigare blev han, så kom jag på honom att gå ner till tvättstugan hela tiden, smög efter honom och hör "pysch" ljudet av en burk som öppnas, så jag stiger fram och undrar vad han håller på med, står och smygsuper, ensam, varm öl... han skämdes nått fruktansvärt först, men gick snabbt över till ilska och skyllde över allt på mig, det var mitt fel att han var tvungen att smyga...

Vi har haft det jättedåligt sen dess. Smygandet fortsätter, han är full minst 3 dagar i veckan, alltid ensam.
Barnen har sagt till honom att de inte tycker om när han är full.
Jag vet inte längre vad jag kan göra.... jag mår jättedåligt i det här.

Han kan även "göra snälla saker åt mig" utan att jag bett om hjälp,samma dag som det är dricka på gång, det är som att jag ska vara tacksam och låta honom dricka för att han var snäll?

Sista tiden pratar jag knappt med honlm när han dricker, jag undviker honom och vill bara att han ska somna...

Har vi folk på middag så dricker han så fort att han är kalas väldigt tidigt, skämmer ut sig, pratar oförståeligt och alltid däckar tidigt, jag skäms och ursäktar honom, att han jobbat mkt och är trött i kroppen mm.
Är han vaken efter kl 21 så är det ett mirakel.

Jag har många gånger vart på väg att lämna honom , men det är svårt. Hur kan man hjälpa honom, han vill inte...
Vi driver också ett företag tillsammans där vi båda jobbar heltid.

EsterHanna
Sujd

Hej! Vilken jobbig och tröttsam situation du är i. Det svåra med det här är att det smyger sig på... att det som är onormalt blir normalt och att man accepterar det... Kan du försöka ställa dig utanför och se in med friska ögon? Låssas att en vän har det så som du beskriver, vad ger du för råd? Jag filmade min man när han var full, jag fattade inte fören jag såg filmen att...han är inte stressad..han är ju FULL!!! Jättefull!!

Får du hjälp av någon utomstående? Vet någon som du kan prata med? Jag fick tipset här, att googla din kommun och anhörigstöd alkohol. Man får ca 5 samtal med en professionell, man kan vara anonym.
Det du beskriver är ju ett rätt, i mitt tycke, långt gånget alkoholistbeteende, ni har barn... Tänker på deras uppväxt, vad man vill ge med dom. Det var när jag tänkte på det jag kom till skott och "slängde ut " min man trots att jag vet att han ramlar ner för ett stup då...

Jättesvårt när man också driver företag, vi gjorde det med-jag fick ett 6 sidors långt brev från en kund som var missnöjd. Han beskrev i detalj det jag kände och visste... Min man var full på jobbet och gjorde dåliga jobb. Han ville ha pengar tillbaka så jag betalade, bad om ursäkt och ...satte ner foten. Hit men inte ett jäkla steg till...

Sköter han sin del av företaget? Hur länge till? Kan du driva det själv om det rasar? Kan du flytta med dina barn? Ja frågorna är många och svåra. Hur vill du att dina barn ska minnas fredagsmyset?

Jag har fått mycket hjälp här inne, bara det att skriva ner orden gör att jag såg vad som hände. Idag ligger min man längst ner. På en parkbänk. Typ. Han får resa sig själv. Han är inte mitt ansvar nu.

Om du tänker på dig själv... Vad får du? Vad ger dig energi och lycka? Det är så energikrävande att dölja, ursäkta och städa före,runt och efter någon annan... Läste här inne att man ska fråga sig själv: Vill jag ha det så här ? Du är inte maktlös!!! Kan du prata med honom om det när han är nykter? Kanske ha med en till person, om du har någon sådan nära-en vuxen, som kan stötta dig. Det där att "andra vet " kan vara jobbigt för alkoholisten med... Tänker på dig, känner med dig! Ta ett steg i taget, en dag i taget! Kram

mulletant
Ååååh .... det gör ont i mig

att läsa inläggen ovan. Det väcker minnen och smärta. Välkomna ni alla i tråden!
För tjugo år sen var jag på väg dit där du/ni är och för femton år sen var jag där.... Jag insåg att mannen jag älskat - och ännu älskade som den som var i sitt nyktra sanna jag - var alkoholist och jag hatade insikten. Jag gjorde allt för att hjälpa och ingenting av det hjälpte. För ganska precis tio år sen hittade jag hit och började också läsa om medberoende.
Strax före årsskiftet (2010-2011) beslöt jag att lämna honom, jag hade tänkt på det länge men beslutet kom plötsligt. Då insåg han.... valde och lovade att sluta dricka. I ett och ett halvt år var han nästan helt nykter med enstaka korta och ’små’ återfall. Sen tog han ett rejält återfall och det blev hans egen verkliga vändning. Han hittade till AA och sen dess har han varit nykter.
Det här forumet var min livlina under flera år. Adde och Berra som skriver här ännu blev mitt hopp om att det är möjligt för vuxna män att vända väg. Jag hittade Alanon och det hjälpte mig att förstå och ändra mitt eget tänkande. Jag insåg också att jag hade ett inlärt medberoende sen barnsben, min pappa var alkoholist.
Jag har haft en oerhörd hjälp av att läsa på de olika forumsidorna här och att gå på öppna AA-möten. Nu finns också poddar, t.ex Medberoendepodden och Alkispodden.
Det är en nödvändig och ofta lång väg till insikten att man inte kan förändra nån annan än sig själv! En nödvändig insikt för att kunna släppa taget. Det är också viktigt att inse att beroende, oavsett vilket, är en sjukdom och inget som någon valt. Att lyssna på människor som kämpar med beroende har gett mig respekt för det jag tidigare kände förakt för.
Sök kunskap, sök stöd hos Alanon och andra som har erfarenhet. Fortsätt läsa och skriva här. Sluta skyla över och hemlighålla. Du är inte ensam❗️ Vi är många, både beroende och medberonde❗️
Glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❗️Det är inte lätt men det är möjligt❗️ / mt

Bestemor
Läser och känner igen

Vill bara säga det, att jag läser här med en känsla av OJ, ja så gör min man också!!
Tack för att ni delar. Idag tar jag emot 🧡

Vic81
Mulletant

Mulletant, när jag läser ditt svar så känner jag att jag står precis i början av att börja jobba med mig själv.

Min far var alkoholist och jag har haft relationer med män i missbruk tidigare. Nu har jag precis, i dagarna, lämnat den jag älskar pågrund av A.

Jag läser att du verkligen har jobbat med dig själv och känner igen mig i det du skriver: föraktet mot människor som kämpar med beroende, att inte klara av att släppa, medberoendet sedan barnsben. Du har aldrig funderat på att bli sponsor? Jag vet inte var jag ska börja?

Förlåt mig att jag skriver i din tråd Oslo: jag känner med dig och vet hur det är att aldrig nå fram, att leva med någon man älskar som bara försvinner mer och mer ifrån en och inte minst lögnerna.

/Vic

mulletant
Hej Vic81

Fint med igenkänning. Fint att du står redo att börja ditt självhjälpsarbete! Det fungerar.
Apropå sponsorskap.... jag jobbar i Stegen just nu, kommer garanterat att sponsra när jag gjort mitt eget. / mt

Självomhändertagande
Att skriva sina tankar högt

Det här är en bra tråd. Jag läste just alla kommentarer och jag känner igen så mycket. Hur jag levde. Hur jag inte tog hand om mig och hur jag försummade mitt liv. Hur det har påverkat mig. Idag.

Jag vill citerar mulletant "Det är en nödvändig och ofta lång väg till insikten att man inte kan förändra nån annan än sig själv!"

Och jag vill påminna alla här om att påminna sig själv om drömmar, mål och visioner ni har eller har hart i livet.

Om du fick önska hur du ska uppleva alla årstider som du vill, under ett år. Hur skulle det vara. Hur skulle dina rutiner se ut. Vad vill du göra?

Och sedan ställa dig frågan. Vad behöver du för att komma dit?

Jag längtade så oerhört efter att få vakna utvilad och gå ut i naturen på helger och oftast var mitt ex så full på kvällen, vi tjafsade till sena nätter som övergick till tidiga mornar. Jag var ledsen och sov inte. Och när morgonen kom så var jag ofta slut.

Jag hade varken energi eller lust att gå ut och möta ljustet och dagen. Jag hade ett väldigt miserabelt liv och jag nådde min botten, vilket ledde till att jag sökte professionell hjälp för att komma ur det miserabla livet.

Idag kan jag sitta i skogen intill ett träd och borra ner mina bara fötter i mossan, barren eller hur marken än är och känna kontakt med naturen.

Jag är tacksam för att jag kan sitta där och känna att jag ser till mina behov i första hand och jag har en oerhörd medkänsla och förståelse för människors kamper, oavsett vika de är.

Jag har lärt mig att inte döma och värdera. Men det är ju för att jag har tagit hand om mig, lärt mig acceptera hur mitt liv blev, men också att jag har insikt i att jag kan göra precis det jag vill. Ja, det som är möjligt i alla fall.

Och jag väljer att må bra. Nu vet jag vad jag behöver och lyssnar på alla mina behov.

Men jag levde i 12 år med en man som drack i stort sett dagligen. Och jag lät min längtan att bli en mamma passera för att sedan försvinna helt.

Och det finns andra saker i livet som är häftiga, intressanta och som ger mig ett värde.

Och det är inte för sent. Kanske lusten kommer tillbaka en dag, om jag väljer att träffa en man som passar mig och om jag passar honom.

Det är inte så lätt och jag är inte intresserad av en affärsuppgörelse som jag börjar se vilka som har. Fler än jag kunde tro.

Det är en märklig värld vi lever i.

Oavsett, så behöver en ta ansvar för sig själv.

Att ta ansvar att leva det liv en önskar.

Och det finns hjälp att få.

Det finns så mycket värme och kärlek i ens omgivning.

Det gäller bara att se den, våga ta emot och att även ge till andra, när en orkar.

Må gott alla ni som kämpar och ta hand om er!

Det går att blir fri från medberoendet. Alla behöver göra sin resa. På sitt sätt.

Oslo
Skal jag gå nu...

Kanske min resa startar nu?

Sommaren har vart intensiv. Vi har nämligen haft oturen, att innan corona hyra ut huset i en 6 månadersperiod før att resa till thailand. Det skulle bli vår livs resa. Kanske inbillade jag mig att livet skulle starta om där?

Men vi kom inte iväg. Landet är stängt. Sen 1 juli har vi bott på tillfälliga boenden och nyss bestämde vi oss før att resa till spanien. Allt är betalt, boende, skolor för barnen och flygbiljetter. Vi skal resa om 1 vecka.

Igår finner jag två vodkaflaskorx500 i madrassen. Jag ser att han smygdricker från dem, mitt på dagen.

Min värld rasar. Igen.

Och nu tror jag att det är färdigt. Oss alltså. Mängden som han dricker bakom min rygg är ju enorm. Och sprit. Mitt på en söndag. Jag kan ju inte leva så.

Men vi har tre barn så det måste igenom flera instanser innan fördelning och allt är klart. Men det hastar. 1 september är jag bostadslös. (Då skulle vi flyga ned)

Før jag kan inte dra ned.. Det känns helt fel. Jag tror inte att blir bra, och barnen. Stackars barnen.

Jag har gråtit i snart 24 timmar. Jag kan inte sluta gråta. Jag gråter før livet vi har byggt upp och som nu rasar. Jag gråter før att jag vet att barnen kommer att bli så ledsna. Jag gråter før att jag älskar min man. Jag gråter før att jag inte kan gøra ett enda jävla dugg åt detta.

Jag gråter før att jag måste gå.

Tajmingen är förfärlig. Tajmingen är perfekt.

Men jag fattar inte att folk orkar det? Var finner ni energi? Ni med barn som har gått - hur gjorde ni och vad är ditt bästa tips?

Livetshårdaskola
Insiktsfullt

Jag tycker du låter så klok och insiktsfull att det gör ont i mig. Du kommer att få energin du behöver. Energin...den kommer av att lyssna på sig själv tror jag. När man gör det man själv vill och vad man vet är rätt. Fast jag vet inte säkert. Jag letar efter samma svar som du.

Backen123
Time out

Jag tog time out, sa som det var att mannen var deprimerad och drack sprit av den anledningen och att jag måste få vila och få det lite bra innan jag blir galen. Dom sa nej först, men tyckte ganska snabbt att det var rätt mysigt att vara ensam med mig. Vi gjorde mysiga saker gick på picnic, kollade film. Äldste sonen som är 13 märkte jag en lättnad hos rätt omg, han höll med om att han märkte jag blev gladare. Kändes så otroligt skönt när jag kände att jag stod upp för mig själv ❤ det kan även ge din man insikter om vad han håller på att förlora. Det kan även vara skönt att göra en light variant för dig, en smygstart, det är inte så definitivt, men kan bli

Oslo
Time out

Hur fungerade det rent praktiskt? Du flyttade ut för en period? Barnen bodde?

JJon
Tänker på dig!

Hej! Jag bor också i Norge och går igenom samma situation som dig MEN jag har inte barn så den styrka du måste hitta nu för att orka lämna är oerhörd. Jag hoppas du finner den kraften för dina barn. ❤️

Jag fick för cirka ett år sedan reda på att min sambo smygdricker, pga sömnproblem och panikångest. (Det är väldigt återkommande här på forumet, alkoholisten hittar på alla möjliga ursäkter för att få fortsätta sitt missbruk) Jag har förstått ganska länge att något har varit fel men har inte förstått vad. Men tillslut undrade jag vart alla hans pengar tog vägen? Vi tänkte köpa lägenhet men han hittade på ursäkter efter ursäkter. Tillslut fick jag jordens största utbrott och krävde att få se hans kontoutdrag och såg att han handlade på vinmonopolet för flera tusen i månaden.

Lång historia kort, efter snart ett år i trauma (Och två månaders separation) så har han ändå inte slutat dricka. Nu ljuger han över mängden och säger att han dricker en halv flaska vin men jag hittade två stycken 3 liters vinboxar häromdagen. Fool’s on me. I’m out. Hur mycket jag än bryr mig om han så är detta ohållbart.