av Dee

Dee
sön, 2020-07-26 - 21:21

En del av mig hoppas så innerligt att han ska komma tillbaka, att han kommit på att han inte alls var kär i den där andra bruden, utan att han vill vara med mig.
En annan del av mig undrar vad det är för fel på denna man, som först gör närmanden som inte riktigt är helt vänskapliga liksom ena stunden för att i den andra skicka ett meddelande där han berättar att han träffat en annan och att vi inte kan fortsätta träffas.
En procent av mig undrar också om denna person ens existerar eller om det är ett sätt för honom att spela spelet liksom. Konspirations-Dee manar på den tanken.

Jag hade just börjat tänka rätt lättsamt på att jag skulle gå vidare, hans meddelande han skickade för dryga veckan sedan där han berättade att han träffat en ny som han skulle satsa på, och indirekt dumpade mig eftersom han skrev att vi inte kunde fortsätta ses mer, gjorde mig först helt kränkt, sen helt ledsen och till sist förbannad, men det la sig ändå rätt fort (en bieffet av att inte dricka är att jag inte är lika bra på att älta, vilket är grymt skönt!) och jag bestämde mig helt enkelt för att stolt gå vidare.
Tills han hör av sig igen.

"Vi måste prata"
"Prata om vaddå?!"
Jag undrar vad vi skulle prata om liksom. Hans kärlek till henne? Hur fantastisk hon är? Att hon inte är nykter alkoholist som jag?
"Jag behöver få träffa dig. När kan du?"
"Hm.. låt mig se, 2025, tisdagen den 74:de i sjätte borde jag ha en lucka!"
Han fortsätter helt påstridigt. Jag har inget att säga karln. För jag orkar liksom inte.
Tillslut, så säger jag att jag kanske orkar ses senare i veckan, men att jag är jävligt ledsen över hur han behandlat mig. Han svarar då tillbaka att jag ska höra av mig om jag vill ses och låta honom prata om vad nu han än behöver prata om.

Nu måste jag på något sätt landa i att det kan bli så att jag blir ännu mer nedtryckt i skorna än vad jag redan är, om vi ses. Jag vet helt enkelt varken ut eller in, annat än att jag inte vill höra ett enda jävla ord om hans andra tjej.

Andrahalvlek
sön, 2020-07-26 - 22:52

Sätt på dig superwomandräkten och gå dit. Lagom kaxig och kyligt distanserad. Om du inte gör det kommer du att undra ihjäl dig.

Bästa scenariot är att han har ångrat sig och du svarar ”kul för dig, men jag har gått vidare, byebye.”

Kram ?

PS. Du vill inte ha en man som så lättvindigt kastar sig från famn till famn och sårar kvinnohjärtan på vägen. Eller hur?

Berra
mån, 2020-07-27 - 00:59

Jag håller md andra halvlek, låt dig inte dras ner i någon självömkan.
Du är inget second hand val, utan premier-Dee, låt han svettas i sina val och kval.

Att först välja bort dig inför någon annan, och sedan komma tillbaka, vad ger det för signaler?
Han verkar ha svårt att ta tag i sina beslut, vilja både ha kakan, OCH russinen kvar.

Du är en allt för fin tjej för att behöva svälja din stolthet och krypa inför honom.
Stå upp för dig själv, och låt han krypa, nu är det du som sätter spelreglerna.
Vill du vara min vän/pojkvän så är det här som gäller....!

Håll huvudet högt och låt honom inte trampa på dina känslor ännu en gång, ja tills de är äkta vill säga.

Önskar dig allt gott, och ta hand om dig, det är du väl värd.

Berra

Jasmine
tis, 2020-07-28 - 13:44

... och wow!!! Vilken resa och vad vackert/klokt/insiktsfullt/varmt du skriver! Jag har några ord jag vill ge dig... men börjar med kärleken. Vill bara säga att jag blev utsatt för något lite liknande i början av sommaren. Mannen jag dejtat i ett år ville plötsligt komma förbi en vardagkväll (vi ses mest helger). När han kom sa han först att det var för att han ville träffa mig då vi tyvärr inte kunde ses till helgen som planerat. Sen kröp det fram att han inte ville träffa mig mer, men han hade ingen förklaring till varför. Trots det här beskedet blev det närmanden som jag till slut avvärjde (inte så lätt när man är kär i någon). Under hela våren har han inte sagt ett ord om att något i vår relation är dåligt och han kunde inte heller svara på när han hade fattat det här beslutet.

Jag har varit helt knäckt sedan dess, inte bara för att han lämnade mig utan också för att jag inte förstår varför (han har inte träffat någon annan). Tänker att det är likadant för dig- att situataionen är obegriplig, något som är oerhört stressande. Min terapeut sa att det här inte är helt ovanligt- att män lämnar någon de trots allt gillar för att de är "rädda". Rädda för närhet, för att bli sårbar... de flyr hellre än stannar och kommer nära. Jag tror faktiskt att din intuition om att det inte finns någon annan är rätt... det verkar så konstigt... Verkar mer troligt att han säger det som en ursäkt för att han (likt mannen jag träffade) inte har någon bra förklaring.

Vill med det här mest säga att du inte är ensam om att vilja vara med en man som inte ger samma känslor tillbaka. Jag tänker inte ge några råd- utgår från att du som är klok/stark och dessutom nykter vet vad som är bäst för dig. Lyssna på ditt hjärta.

Kram och kärlek ?

Dee
tis, 2020-07-28 - 23:06

Hoppas du tyckte om läsningen :) Tack för dina ord, det värmer.

Vad sjukt att du kan relatera med en liknande historia - tack för att du delade vad din terapeut berättade till dig!
Jag försöker inte fundera så mycket på det här, pga av att jag inte mår bra av situationen.
Jag håller tyglarna nu, och har bestämt mig för att åtminstone höra på vad han har att säga.

Mod och styrka,
Dee

Jasmine
ons, 2020-07-29 - 21:47

Du skriver målande med ett otroligt bra flyt...och ämnet är intressant förstås! Hoppas det går bra med träffen (antar att det inte är på telefon han vill prata...)! Det här kanske jag inte borde outa.... men.... om han som lämnade mig hörde av sig och ville att vi skulle börja ses igen så skulle jag falla direkt. Pladask! Och vara jättelycklig :):)

Mod och styrka-exakt så!

AmandaL
ons, 2020-07-29 - 21:55

Jag har också varit tillsammans med någon som jag älskade otroligt djupt men som inte älskade mig lika djupt tillbaka. Vi gjorde slut. Han ångrade sig och kom tillbaka. Vi provade igen. Men gjorde sedan till slut en gång till när han åter igen fick mig att känna att jag inte riktigt duger. Att jag inte helt är så bra och att jag var ledsen över att han inte älskade mig som jag älskade honom, vår relation tärde på mig och gjorde mig så ensam och ledsen fast vi hade en relation, nu har vi varit från varandra för tredje gången i ett halvår utan kontakt och jag börjar faktiskt må riktigt bra. Att vara nykter hjälper. Jag börjar älska mig själv och värdesätter den jag är. Om en man inte älskar mig. Inte ska jag då vänta eller höra på alla hans påhitt, finnas för honom när det passar honom. Nej nu finns jag för mig själv och det känns väldigt skönt. Vi ska bara lära oss hur bra vi är. Vi kvinnor har en tendens att glömma det! Vi ska sträcka på oss, med systrar. Vi är starka och vackra, respektera och älska den du är, det gör du allra bäst när du är snäll mot dig själv ???

Dee
sön, 2020-08-02 - 20:53

Tänk att vänskap kan nå så djupt, det är så himla fint det vi har.
Det är stundom trevande, försiktigt och mjukt, för att nå djupare. Än lite djupare.
Två helt vitt skilda generationer har mötts, två själar som kanske någon gång i ett annat liv kan få varandra.
För visst är det märkligt, det är som att vi kan förlora oss i samtalet, samvaron, i timtal.
Vi brukar skämtsamt säga att jag ålat mig in genom din igenmurade hundlucka du har på ytterdörren, att du på ålderns höst inte hade tänkt släppa in någon mer i ditt liv, men att jag slank in, vilket både du och jag är tacksamma för.
Det finns något så innerligt varmt och lyhört i våra samtal.

Eftertänksamt pillade du lite på tekoppen innan du frågade, precis som att det var en stund av ansats innan själva frågan skulle formuleras:
- Säg mig, varför kom du hit, till mig, idag?
Jag låter svaret dröja lite och biter av en liten bit av kanelbullen och ger till hunden som sitter mitt emellan oss på altan. Ser ut över vidderna där fåren betar, och svarar dig:
- För att jag ville komma. För att du har pratat så varmt om det här stället och för att du frågade, och sa att jag säkert skulle må bra av lite lantluft.
- Det förstås.
Vi ser båda ut över ängarna och jag fortsätter:
- Jag ska inte sticka under stolen med att det vi har, det jag känner för dig, är vackert men också kanske helt obrukbart. Låt det vara så. Låt mig stilla mig i nuet hos dig.
Vinden tar tag i vetet ute på fältet och det vajar fram och tillbaka.
- Ibland undrar jag om jag inte hade friat till dig om 45 år inte varit i vägen. Visst känner du likadant?
Han nickar och ler.

FinaLisa
mån, 2020-08-03 - 08:41

Känner igen relationen och mötet som du beskriver så fint.
Tror också på att själar möts och finner varandra oavsett ålder.
Har egen erfarenhet och det var både ljuvt och smärtsamt på samma gång.
Kram ?

Dee
mån, 2020-08-03 - 13:03

Visst är det! Precis, ljuvligt och smärtsamt på samma gång!
Vi finner varandra på ett sånt djupt plan - det är så magiskt!

Jag är så tacksam att jag fått ett öppet sinne att se förbi normer och värderingar, vi talar ganska mycket om
det på mitt jobb, de allra flesta verkar vara blinda.

Kram till dig ❤️

Dee
tors, 2020-08-06 - 21:07

Ett knapptryck och han är borta. Raderad.
I över två års tid har jag hållit honom så nära mitt hjärta, som den sköraste skatt, jag betalade ett högt pris jag inte hade någonting för. Jag har väntat. Jag har väntat och avböjt andra, längtat och drömt.

Det är märkligt det där när man tror sig känna en person. Jag trodde vi kunde dela allt och att jag kände honom. Jag har delat en hel del hemligheter med honom, ett förtroende jag givit som nu känns sviket på något så konstigt sätt.
På något sätt har det hela tiden varit en märklig kamp, kantad av förhoppningar och av besvikelse.
Nu är den kampen slut, jag reglade dörren och gick. Gick utan att vända mig om, för nu har jag fanimej fått nog av den där märkliga relationen.

Jag kan nästan känna mig lite förnärmad över att jag misstagit mig så mycket om en person, kanske jag får skylla på att jag blev blind av känslor, kanske en bättre och mer rätt ursäkt är att hans demoner förhäxade mig, skulle jag nog med facit i handen kunna skriva under på.
Det är nog det som känns så här efteråt, inte att jag mist en relation jag kämpat så hårt och länge att försöka få ihop där hintar och handlingar så motsägelsefullt talat för att han skulle ha hyst en hel del känslor för mig, utan att han verkar ha ljugit ihop en annan person än den jag trodde att han var.
Det kan nästan få mig att tycka att han är otäck och obehaglig.
Jag hade kunnat klara mig utan hans förklaring han så gärna ville ge mig när vi skulle ses.

Jag lämnade platsen, likt en katt som satt svansen rätt upp i vädret, gick, bara gick, svalde illamåendet jag fick medans jag förskräckt lyssnade till orden som sköt ur hans mun, jag mådde illa över det han sa, det jag hörde, att jag hade misstagit mig, över hur fel jag haft och att jag kunnat vara med en sån som han, tog sedan upp min telefon och raderade ut honom.

FinaLisa
fre, 2020-08-07 - 06:04

En suck av lättnad kände jag när jag läste ditt inlägg.
Vad skönt att du kan gå vidare nu med svansen i vädret.??
Kram ?

Jasmine
tors, 2020-08-13 - 08:40

Det skickar jag till dig. Det är så smärtsamt att gå och hoppas och tro att man ska få något tillbaka av den man man gett sitt ?. Jag väntade tre år på en man som inte kände för mig som jag kände för honom, så jag kan ärligt säga att jag vet hur det känns. Och det känns för jävligt! Man får vissa delar (för att man ska vara kvar?), men aldrig det man vill ha... deras kärlek.

Så starkt att du raderade honom... det har inte jag lyckats med ännu... och nu har det gått mer än fem år sedan han stegade in i mitt liv.

Men, som tröst kan jag säga att förtrollningen bryts en dag, för mig hände det när jag träffade en annan man som jag faktiskt blev kär i (trodde aldrig mer det skulle hända). Så, det kommer en dag när man kan ge sin kärlek till någon annan... hoppas den dagen kommer snabbare för dig än för mig ?

Kramar och styrka till dig!!!

Kennie
ons, 2020-08-19 - 19:36

Har läst hela din tråd och känner stor värme och respekt för dig. Fastän det måste vara en stor sorg att släppa mannen du hoppats på och kämpat med så länge, kanske det ändå är så att han var den sista bojan från ditt gamla liv och nu har den lossats, Det du gör från och med nu kommer bygga på val du gjort nykter. Jag önskar dig ljus och hopp!

Dee
tors, 2020-08-20 - 10:00

Tack för ditt inlägg!
Så stora och kloka ord - du klär mig med dessa ord i en ny sorts mantel som jag inte sett förut, tack för att du satte saker och ting i ett nytt perspektiv som jag inte haft möjlighet att riktigt se själv.

Detta va dagens pepp ??
Ta hand om dig,
Dee

Kennie
tors, 2020-08-20 - 19:32

Det gör mig väldigt glad att höra att mina ord gav dig något! Jag har lärt mig mycket av din tråd, den ger mig mod att tro på mina egna beslut, att de är möjliga. Ta hand om dig du med..

Dee
fre, 2020-08-21 - 23:02

Livet är till för att levas, i full färgskala, i ett sällskap som får dig att blomma.
Att lyssna på vad andra tycker och tänker, eller hur normer och regler, värderingar och vad som är lämpligt eller ej, är som att stå längst fram i fören när båten gör 35 knop och kissa i motvinden - helt osmart med andra ord.

Du gör mig glad och det är det viktigaste!
Tack,
Din D

Dee
mån, 2020-08-24 - 16:16

För en tid sedan bytte jag jobb. Jag lämnade ett drömjobb pga att jag blev utsatt för sexuella trakasserier och mobbning av en av mina kollegor, ingen i min arbetsgrupp som bara bestod av en handfull medarbetare, gav mig stöd eller stod upp för mig, så jag valde att lämna.
Blockerade personen i telefonen och på sociala medier (trodde jag, men hade missat ett forum) och mottar ett meddelande där personen skrev att denne skulle byta jobb, efter månader av tystnad.
Jag funderade ett slag på vad själva anledningen var till att personen skrev och berättade detta till mig, va det en försoningsgåva liksom, typ förlåt för att jag va så jävlig, du kan söka min tjänst, eller va det ett försök att få kontakt igen eller en fälla, av vilket slag det skulle varit en fälla vet jag å andra sidan inte.
Jag valde till sist att höra av mig till stället - tänk om jag kan få mitt drömjobb tillbaka, och få en bra tillvaro denna gång med schyssta kollegor?
Jag ringde i alla fall och visade mitt intresse, varpå jag snabbt inser att jag kanske skitit i det blå skåpet då chefen säger ”va, det har jag ingen information om! Vart har du hört detta någonstans ifrån?”
Jag svarade att jag hört det från en av de anställda och tackade för mig och ursäktade att jag stört hen.

Så typiskt.
Först kände jag mig totalt bortgjord, men sen tänkte jag, eller rättare sagt, den lilla djävul som sitter på min axel viskade i mitt öra att det kanske va lite paybacktime att personen får förklara sig och att det kommer att anses som en illojal handling att inte skriva papper först.

Dee
fre, 2020-08-28 - 17:43

Sluter mina ögon. Jag har lagt mig på sängen. Klockan är 17:15. Och jag har en orolig och rastlös känsla i kroppen.
- Hej Sug. Det var länge sen. Jag hade glömt bort dig, det var så länge sen att jag nu fräser och spottar som en vampyr i morgonens första solstrålar. Men... välkommen hem till mig!

Djupt andetag. Andas ut. Ett till djupt in. Ut. Ytterligare ett. Håller andan. Räknar ner från tre, två, ett. Andas ut.

- Jag behöver förstå varför du är här, idag är det överjävligt, om jag inte hittar orsaken till varför du är här, kan jag inte heller acceptera dig, för att bli av med dig.

Jag andas in igen. Och ut.

- Jag vägrar vara rädd för dig. Jag vill acceptera och gå med dig en stund, men tills dess jag hittat orsak åsamkar du mig bara ett gnagande obehag och ångest.

Jag fortsätter blunda. Går djupt in i mitt medvetande. Felsöker. Och plötsligt har jag hittat felet. Det som egentligen inte alls är det fel, utan tillhör livet. Känslan som jag inte hanterat ännu, nykter.

För en tid sen så tog en djup och innerlig, ärlig och vacker relation fart, detta till trots att det skiljer oss många många år emellan. Jag har funnit en själsfrende och troligtvis den personen som varit ämnad för mig, bara det att han råkat födas helt osynk med mig.
Jag vågar knappt tala om den relationen med någon annan än med honom, och han bekräftar mig med att känna det samma tillbaka.
Det är så jävla konstigt alltihopa, fast kanske ändå inte, det känns så konstigt att kunna vara såhär lycklig, i stunden. Just nu. Hela tiden.

Känslan jag försöker hantera kallas väl lycka, välbefinnande och förälskelse, som jag egentligen skulle vilja fly undan med att dricka alkohol, eller förstärka, det är en mix av anledningar till att jag känner som jag gör idag, för att jag är rädd för att känna såhär, för att jag undrar om det är totalt fel, för att jag undrar vad det är som är fel på mig, varför jag inte kan träffa någon jag har chansen att bygga nått på riktigt med och för att det är totalt jävla vackert att få leva, att få vara en sol som klivit direkt in i hans liv och för att han fyller mitt med skratt, djupa samtal, och en mening och att ensamhet känns totalt jävla meningslöst helt plötsligt.

Under tiden jag skrivit det här har jag vunnit över suget.
Varför leva livet okomplicerat?
Jag är en enda stor komplikation liksom.

/Dee