av Berra

Ångesten tar mitt liv...

lillablå
mån, 2011-01-24 - 10:17

Alltid lika härligt och tankeväckande att läsa dina rader Berra!!!
kram!

surran
mån, 2011-01-24 - 21:26

Hej

En del kanske kommer ihåg mig. Nu är jag här igen. sämre än nånsin men på god väg. Har tagit hjälp av min arbetsgivare. Du Berra hjälpte mig så mycket med dina tankeväckande ord och det var dagens höjdare att läsa dem. Fattar inte varför jag slutade att gå in här och ta hjälp av er. Nu är det som det är och nu är det bara en väg kvar. Och det är nykterhetens väg. Annars förlorar jag allt. Barn, jobb allt. Och då finns det inget kvar att leva för längre. Ont i huvet och känner mig bakis fast det var fem dagar sedan jag drack. Men då drack jag ordentligt. Riktigt ordentligt. Kunde svepa en kvarting utan problem. Allt är åt helvete och jag lider mig igenom dagarna. Är sjukskriven och väntar på rehab som sagt.

Snälla Berra, säg nåt som gör att jag kan få lite hopp igen!

Kram Helene ala Surran snurran

vana
mån, 2011-01-24 - 22:08

tillbaka Surran.
Jag tycker du är så himla modig som kommer tillbaka.
Påét bara.Hejar på dej!!!!!!

DryMartini
mån, 2011-01-24 - 22:29

Surran, precis som många andra här på forumet, händer det att man trillar dit igen. Det viktiga är att vi på nytt jobbar för en bättre framtid i nykterhet. Och det är ju inte det lättaste, minsann. Jag känner igen det du beskriver om hur dåligt man kan må flera dagar efter att man druckit rejält. Jag upplever att det tar upp till en vecka av avhållsamhet innan man känner sig någorlunda tillbaka igen. Jag har snart hållit uppe en månad nu och är glad och stolt för det. Tyvärr saknas det något varje dag och det är förstås alkoholen. Så, samtidigt som det känns bra, känns det också lite tråkigt och dystert att inte få dricka. Det jag märker är att jag inte tänker riktigt lika ofta på alkohol längre och det är bra. Det jag inte riktigt kan tänka mig är att aldrig dricka igen. Jag tror också att det blir för jobbigt för mig att tänka så. En dag, en vecka, möjligtvis en månad i taget får det bli för mig.

Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att idag har jag varit nykter och i morgon ska jag vara nykter. Och varje morgon tänker jag att idag ska jag vara nykter. Det får räcka för mig.

Lycka till Surran och titta in här då och då. Det hjälper iaf mig. Väldigt mycket, faktiskt!

I morgon ska vi vara nyktra!

Berra
mån, 2011-01-24 - 22:54

..ja inte är det lätt att vara hobbypsykolog på begäran, men jag är väldigt smickrad över att du har varit hjälp av mitt surrande...

men...en liten början...

Täpp till alla "nödutgångar", det finns ingen annan väg än den som du har bestämt dig för innan, utvägen...

Allt annat är sidospår, och inte nödvändigvis en genväg, det kan vara senvägar, vågar du ta någon annan väg en den du bestämde dig för...?
Alltså, alkoholen är ingen genväg, inte ens ett paralellspår, det är den feges reträttväg tillbaka till utgångläget, omstart!

Sätt ett mål med "vart du vill" komma, det ska kunna gå att värdera, sätta ett givet pris på eller en slutdestination, det här vill jag uppnå!
Tänk dig olika vägar att ta dig dit, hur många tänkbara möjligheter har du att nå dit??, en, tre..?
Välj sedan den mest troliga, den mest sannolika vägen att ta dig dit, har kvar de andra alternativen som "reservplan" om första skulle gå i stöpet..

Det måste inte vara den lättaste alla gånger, men den DU tror på allra mest.., men stick-to-the-plan...
Sätt delmål, så att du känner att du är på rätt väg, lite "belöningar" på vägen, små "pauser" ( fortfarande ingen alkohol..)

Vilka fallgropar tror du finns, jo naturligtvis alkoholen...men finns det andra saker som du tror skulle lättare få dig till att ta till alkoholen???
Vad är du känsligast för just nu, kritik?, lättja, tröstätande, arbetet, familjekraven..?
Det finns en anledning till allt, försök finna din, analysera dig och ditt beteende som om du kunde kliva ur kroppen och titta på dig själv, vad skulle chefen säga t.ex?

Var öppen mot dig själv, stanna upp ibland och fråga dig själv, varför gör jag på det här sättet???, finns det en vettig anledning?
Skulle det kunna vara på något annant sätt (..min KBT's favorituttryck)?

Självkritik är inte farligt, inte att prata högt för sig själv heller, ibland är det bra att kunna höra det i ord...även om det är sina egna..
Ibland låter det helt galet, men även det är nyttigt, allt som får dig att "tänka till" ...är bra...

Om jag ska berätta lite om min egna dag, och hur jag tänker...!

Den här Måndagen var en riktigt pissmåndag, sämre än på länge...
Hamnade i en "total tystnad" med mina tre kollegor och chefen under ett lååångt besvärligt möte...
Min (tidigare) närmaste kollega har blivit "lillpåve" och sällar sig numera ihop med chefen, och tillhör kategorin som inte arbetar, utan delegerar...
Sitter med armarna i kors, tar upp ett två år gammalt projekt som jag lade ner pga av att det var omöjligt att genomföra pga alla lade sig i och till sist blev ogenomförbart.
Nu har HAN tagit det på sig, och vad gör han?..., delegerar ut det igen till oss andra två...är han f*cking hjärndöd, ...eller?

Jo jag blir faktiskt j*vligt upprörd, och för att inte förlora ansiktet, sitter jag tyst och stirrar in i väggen, javisst heltaskig taktik, jag vet..
Jag hade velat ställa till en scen, och övervägde det väldigt noga t.om, men jag fegade ur, sorligt nog...

Det hela upplöste sig när jag fick ett samtal (turligt nog..) och vi kom inte till något beslut..
Chefen och lillpåven viker ihop sina pärmar och jag ser genom fönstret att de snackar skit om oss andra två i konferansrummet...
Detta är en "prövning" där de vill sätta åt oss andra två, så vi kanske snart blir "omedgörliga"

Jag vet att det kommer en "konsult" på provanställning snart som direkt konkurerrar om min tjänst, det är lillpåvens bäste vän från ett annat företag...
Jag vet att min anställning sitter löst till, men jag ska göra det så svårt som det bara går, jag har min kontakt kvar på facket centralt...

Klart att detta påverkar mig, jag har hittils haft så (alltför, tyvärr..) rätt i mina föraningar, en känslomänniska, eller hur?

..och vad är viktigast...för mig?...ATT MÅ BRA!

och vad gör jag?, försöker borsta bort det ifrån mina axlar, även om det tar tid och gör ont...

Vad är det värsta, eller bästa...som kan hända mig???
Förlora min anställning, i båda fallen, men det ligger en "heder" i min yrkesroll, och jag har överlevt många passerande chefer, på genomfartsresa i sina karriärer...
Men den här gubben var ovanligt seg att bli av med, han verkar ha lika svårt att finna nytt jobb han med..

Men min storhet finns i att lita på mig själv, min väg finns fortfarande utstakad, jag vet inte bara om riktningen ännu..

Jag vet att så länge jag inte tar till trösten i alkoholen, så länge är JAG inte någon looser...
..och jag har fortfarande kontrollen...om mitt liv..

/Berra

Berra
tis, 2011-01-25 - 10:29

Ja det var ett väldans surrande på mig, har väl ett behov av att "prata ur mig", antar jag...

Tänkte på det du skrev Drajjan, att tänka ..."aldrig mer", visst är det en hemsk tanke..

Lite granna som att tänka, ska jag aldrig mer få ha roligt?..

Tankarna "låser" gärna upp sig att allt som är roligt och festligt ÄR förknippat med alkohol...
..är det verkligen det, tänk efter nu...
Hade man inget roligt när man var barn, innan man alkoholdebuterade???

Visst hade man det, inga tvivel om den saken, man hade förväntningar, vänner och stunder av lycka...
Man hade också andra saker som inte var så kul, plugget och elaka Gurra som jämnt skulle ge en spö, eller liknande, eller hur...

Det fanns saker som både var bra och dåligt då med...
Skillnaden är att nu är allt passerat, man har gått igenom livets ganska många faser och är vuxen...
Man kan allt nu, man ska klara sig själv, och vara förståndig...

Ändå gör man det där "dumma" som man vet att man inte borde göra, dricka sig full och göra en massa dumheter...
Och sedan Ångesten (ja med stor bokstav, det är en stor plåga..) som sedan talar om för en att man visst gjorde fel,
det var inte rätt, men det kändes så till en början, när man var på väg ner i sörjan..

Är man obstinat, eller bara dum?
Varför tillåter man sig att hamna i samma situationer gång efter annan,
minns man bara de "goda" erfarenheterna med alkoholen, och försöker uppleva de
om och om igen, men de nästan aldrig inträffar...

Finns det någon mening med att dricka alkoholen alldeles ensam, det ska ju vara en "social" grej...

Vanor har man för lätt att ta till sig, men svårare att göra sig av med, som att titta på de som petar sig i näsan i bilköerna...
Är de medvetna att jag sitter och tittar på dem medans de rullar sina kusar mellan pekfinger och tumme???
Är inte glasen genomskinliga från båda hållen, eller?

Jag försöker se mig själv utifrån, kliva ur min kropp och betrakta Berra, är det så här han ser ut, och är det så här han bete'r sig...
Skulle jag vilja ha honom som vän?

Nog skulle han då behöva snygga till sig lite, och skärpa upp sig lite för den delen..
Mitt psyke ska inte behöva umgås med den där slashasen...

Därför "städar" jag lite, både på det yttre såväl som det inre...

En god själ i en shysst förpackning, tillsammans blir vi ett bra team...

Mors Berra

surran
tis, 2011-01-25 - 13:15

Om jag inte visste att du har fru skulle jag be dig att göra det. hahaha.

Skoja bara, det vet ju du i alla fall.

Idag väntar jag på att min arbetsgivare ska ringa och ge mig en tid till en läkare i stockholm. Ingen ringer. Springer o plockar och ser mitt beteende de senaste månaderna. Har beställt massor med grejor för att matcha kraven från han jag träffat som "bara" har fem miljoner på kontot, 3 lexus en husbil och allt möjligt jävla skit. O vad har jag gjort...försökt leva som honom vilket kommer att göra mitt liv surt lång tid framöver.
Ja, vad vill jag. Ha sinnesro antar jag. Ha barn som är stolta över mig. Nu tjuter jag igen. Gör det hela tiden...Är så besviken på mig själv. Och så exmannen som faktiskt hjälpte mig med att komma ur det här. som ringer messar och är kär som en klockarkatt. Nu är jag i beroendeställning till honom också...fan...

Jag vill

Ha vänner som kommer över och fikar och kollar på tv med mig utan att för den skull vilja ha sex.
Jag vill

Kunna klara av mitt jobb på bästa sätt.
Jag vill

inte bli som min mamma som ringde aprak till mig när jag satt bakis och skakade och berättade för mig att hon ställer upp för mig med vad som helst. Ring nykter då!!!!!!!!!!!

Jag vill

Få en ekonomi som gör att jag känner mig trygg och att jag kan planera en semester med mina ungar.

Förlorar jag mina barn har jag inget att leva för, så är det och jag är på väldigt god väg att göra det.

Hemska ord, ajajajaj

märta
tis, 2011-01-25 - 15:27

Ville bara titta in och säga hej, har haft en elak infektion i kroppen och inte orkat med varken mig själv eller andra sen nyår. Men mina katter har passat på att hålla igång och plågat mig med sin energi, de har hånskrattat åt min utmattade kropp och själ. Men nu är är jag på väg tillbaks, tänk vad förvånade de blir när jag ska ha mina kvartssamtal med dem och prata om kattragu.

Hoppas allt är bra med dig, ser att du har ångan uppe som vanligt. Härligt Berra, forumet lever!!!!!

Kram Märta

Mamma Mu
tis, 2011-01-25 - 22:48

Berra, dina ord är alltid så tänkvärda och jag läser dom ofta. Den senaste tiden har jag dock inte riktigt orkat ta dom till mig. Men idag gjorde jag det. Jag skulle också behöva kliva åt sidan och försöka betrakta mig själv utifrån. Jag skulle behöva det, men vet inte riktigt om jag törs. Jag vet ju att jag inte kommer tycka om den person jag ser..

Just nu hoppas jag dock på att jag ska få den hjälp jag behöver, så att jag kan lära mig just det.. att tycka om mig själv, att lära mig älska mig själv.

Kram
Mamma Mu

Berra
tors, 2011-01-27 - 23:26

...ja nog tror jag att det har mycket att vilja/våga älska sig själv...

Alkoholen är ju precis tvärsemot, en självdestruktiv källa...så mår man sämre, och så förtjänar man inte bättre, utan mer dricka..
Den nedåtgående spiralen är självgående...

Om man nu tycker väldigt bra om sig själv, och har ett gott självförtroende, ja då kanske inte heller alkoholen är ett problem för sig..
Man kanske inte behöver kompensera för sitt dåliga självförtroende, utan kan lägga ner drickandet när man känner sig nöjd för kvällen..
Man vet ju att man kommer att klara av den resten på egen hand, för alla älskar ju mig som jag är...eller?

Många har ju en falsk trygghet av sitt uppförande eller utseende, hårdspacklade och kaxiga, men de brukar ju bli fullast i alla fall...

Jag tror på att självkänslan bara kan komma inneifrån, ett varmt hjärta kan ge en varm kropp...
Men inte tvärtom, det kan finnas varma kroppar med kallt hjärta där första intrycket ger ett förtroende, men människan är "själalös"..

Mina vänner måste kunna/våga öppna sig för mig, den som inte gör det ...är för mig för ytlig.
Man ger och tar, ...inte bara tar..
Man måste också kunna vara förtrolig mot sin vän,och kunna hantera information med förstånd..

För att nu åter komma in på mitt jobb, så handlar det om min närmaste kollega...
Han var vad jag trodde min vän, visst hade han en förmåga att glappa i käften till andra, men så länge man kände sig stark så kunde jag hantera hans skvaller..
Men när jag blev deppig så tålde jag inga påhopp längre från något håll, jag ville vara ifred, och ha det lugnt omkring mig, tid för mig själv...
Han kunde inte förändra sig och visa empati, utan käften glappade vidare..
Mitt förhållningssätt gentemot honom förändrades, jag vågade inte berätta om mig själv längre, för jag skulle få det i ansiktet senare...
Han surnar till när han upptäcker att jag är mera förtrolig med kollega nr 2 som visserligen glappar han med, men har lite mera vett att knipa när det blir ovarsamt..

Så vad gör han???

Pladdrar på ännu mer, och förstärker mina egenskaper på ett negativt sätt, och snackar på ren svenska skit om mig, han blir min fiende..
Lyckas pola in sig hos chefen, och smöra till sig fördelar, han blir nyckelperson eftersom Berra har blivit både hängig och "opålitlig" så får han både högre lön och blir min chef, och med chefens goda min har han nu möjlighet att klämma åt mig ännu mera, därav mötet som jag nämnde tidigare...
Laddningarna på jobbet är så tänjda att en tändsticka skulle kunna få det att explodera...
Han jagar mig för att söka fel som han kan klaga högt och officiellt med...(.tex. smyga med chefen..)
Jag jobbar på och håller mig undan honom, och hans eget jobbande har gått och blivit ett "övervakande" istället...

Vet ni när mina bästa dagar i den här veckan var, när jag inte var där, utan på tjänsteärenden ute på stan, då kände jag ett hopp om vardagslivet...
Är inte det sjukt så säg..
Känns inte det som en vettig anledning till att ta till flaskan???

Men nej, jag har en inneboende styrka som säger att jag har rätt, och de runtomkring mig på min arbetsplats är sjuka, kanske avundsjuka...
För att jag har ett liv som jag är stolt över, och de vill sänka ner mig till deras o-välmående, kränka mig!

Sedan jag sade upp bekantskapen med Herr Alkohol, och hade nått min absoluta botten...
Så fanns det ingen annan väg, än framåt och uppåt...

Jag börjar nu så sakteliga växa in i kostymen, få ett mycket bättre självförtroende, och ett rikt liv..
Inte på pengar, men med känslor...äkta känslor...

Så försök inte sänka Berra, jag hade inget kvar att förlora då, men mycket som är värt att kämpa för idag...
Jag kommer att slåss, för rätten till mitt egna liv och den respekten som det innebär...

Mitt liv...mitt ansvar..mitt försvar...

/Berra

Fenix
fre, 2011-01-28 - 10:05

Hej Berra, låter som om du jobbar på DO, diskrimineringsombudsmannen, efter vad man lästa den senaste tiden:-)
I går skrev jag att jag ville bli en Berra, och det står sig bra även i dag. Har börjar hos en samtalsterapeut, och insåg att det är nog precis vad jag behöver för att förstå mitt agerande, även när det gäller annat än alkohol. Din resa inspirerar!
/Fenix

Berra
fre, 2011-01-28 - 12:59

oj..vad glad jag blir när du säjer att du vill vara en Berra, ja förutom mina Hatedays-Mondays..

Ja livet har sina kantigheter, och mitt beslut om att quit'a sponken har hittils hållit i sedan Lördagen den 23:e Nov 2008...
Tredje helgen i elfte månaden 2008, så kommer jag ihåg det...Julfesten med herrföreningen...
Inte var det just Julfesten som blev problemet, inte kamratskapen med gubbarna heller, utan det låg enbart hos mig själv.

Mitt egna drickande som gick över stöpet, jag hade nått min emotionella botten, jag var helt sönder i själen...
Och för varje gång trodde jag att jag skulle kunna "lämna" alla problem bakom mig, bara jag drack lite till..
Det blev precis tvärsom, det eskalerade till någonting som jag inte längre hade kontrollen över...

Mitt liv var helt enkelt slut, det fanns ingenting kvar att bygga på, that's it, finito...
Mitt flamsande som "kul" kille var slut, det fanns ingen grund kvar att stå på..

Att gömma sig bakom sina problem och försöka låta alkoholen lösa det åt en, fungerar inte...

Så vad blev det?..., sluta gömma mig i alkoträsket, och börja ta tag i mitt liv...

Bygga upp det från början, vem är jag?, vad vill jag?, vart ska jag?..

Vad som än hände så fanns det för mig inte någon retrettväg tillbaka till alkoholen, jag måste bara framåt...

Så antingen ta tag i det, eller helt enkelt ta livet av mig, båda sög, men det ena alternativet var ju så slutgiltigt...

Finns det något som jag vill uppleva innan jag lägger locket på och går ner 6 feet under...?
(Betänk nu att detta är en desperat tanke hos en djupt deprimerad man..)

Jo, det enda bra'iga jag har lyckats åstadkomma här i livet.... är faktiskt mina barn, mina gener lever vidare i dem...
Att lämna dem vind för våg och låta frugan ta allt ansvar är en väldigt självisk tanke, det skulle ju försvåra för dem...
Det är nog ännu mera elakt än de fäder som bara sticker därifrån, de finns ju kvar i alla fall, någonstans..

Och för min egna del, så ville jag ju se en generation till, mina barnbarn..

Och där finns en del av gnistan till att vilja fortsätta, sätta kraven på att bygga upp ett nytt liv, ..utan alkoholen...

Om det sedan blir "samma" Berra igen, ja det vet bara gudarna...

Förkroppsligat är jag samma person,...men har öppnat mig för annat här i livet....
Livet är så dråpligt, det kan inte förutses, och istället för att försöka styra det...så kanske man ska följa det...
Jag är känsligare, ja mycket känsligare (eller på ett annat sätt..), och jag skiter i om det är omanligt...

Det är ingen som sätter reglerna för mitt liv, hör ni det!

Jag har försökt följa alla livets krav hittils, men nu är det kanske dags för mig att ställa upp lite för mig själv...

Jag skiter fullständigt om det bryter mot alla andras vanor, det här är mitt liv,och nu bestämmer jag...

Okej ALLT kan jag inte bestämma, vi måste ju ha mat på bordet och tak över huvudet, så det krävs ett arbete för att finansiera livet också..
Det ställer jag upp för, men inte för det sätt man hanterar människorna i det, det finns spelregler för detta också..
Folk som inte har några egna liv, försöker förverkliga sina drömmar genom sitt arbete, jag kallar dem sadister och psykopater!

I mitt inre försöker jag älska alla, alla har rätten till ett människovärdigt liv...
Men för de som leker att vara andras gudar, ska någonstans få sina straff, jag försöker utfärda dem på plats...

Kanske är jag dum i huvudet, men ...det är ju det som ger Berra sin personliga prägel...

Jag är den jag är, inte mer ...inte mindre...

/Berra

Berra
sön, 2011-01-30 - 22:46

..tror jag kommer inneifrån....!

Har jag sagt förut, och tror jag på ännu mer idag...

Varför?, för att jag slutat leva det där "arbetsmyrelivet", och har börjat tänka lite på mig själv...

Vad är sann lycka, ja inte är det detsamma för alla, utan olika från person till person...
Vissa ger sken av att vara lyckliga, är de det, eller är det en falsk förespegling, ett skådespeleri?
Eller är det "avundsjukan" i oss som vill tävla mot alla de andra, ska de få vara lyckligare än jag, jantelagen..

För mig gick inte ekvationen ihop...2 timmars lycko-rus, 2 dagars ovälmående ångest, typ 900% ränta eller nå't...
Nä, tiden har också en kvalite', inte bara kvantitet, visst tiden löser alla problem...eller?
Men om en hel arbetsvecka åtgår till att må dåligt, för att man hade det roligt i helgen, är det rätt??
Köp två, betala för fem, inget bra säljargument....heller...

Vad är sann lycka då?...för mig....

Att inte ödsla en massa tid på skit, eller skitsaker, skitångest...
Att ta itu med sådana saker som gör mitt liv mera värt att vilja fortsätta leva det liv jag redan har...(lät omständigt va?)...
Okej, så här då...att vara nöjd med mitt liv då'rå!
Sätt inga "omöjliga" mål, sluta tävla mot mig själv och andra, täpp till avundsjuke-nerven...

Grannen har råd att tjacka en Ferrari som gnistrar i solen på garageinfarten, men så roligt för honom då, hoppas han trivs med den...(rätt).
Själv behöver jag en fläskig familjekombi, och eftersom Ferrari inte tillverkar sådana, så är det inte ett mission för mig..

A'men den girige jävlen har lyckats fipplat till sig nya svarta stålar, och nu svider det i mina ögon och själ..(fel)
Jag ska så fanimig ringa och tipsa skattmasen..(felfelfel)

Årets semesterdrömmar sträcker sig till en tältsemester med familjen, inte till de "omöjliga" drömmarna, Thailand...
..och så får det vara, jag ska vara fortsatt nöjd med mitt mål, trots mygg, regn och ett tjurigt Trangiakök..
Det kommer att bli en upplevelse, och kanske kommer vi hinna med att ta in den också..
Det kan bli ett dåligt väder, men lika stor chans till ett bra sådant...
Alltså så håller jag båda vägarna öppna, och kommer förhoppningsvis att acceptera båda lägena..(..det jag inte rår på..ni vet..)

Men har jag i förväg bestämt mig för att det ska gå åt he...(ett varmare ställe), så skulle jag ju nästan bli förbannad om det INTE blev det...
Då har jag ju gått och grämt mig i onödan...då var det ingen glädje med den sorgen, sa kärringen som hade gråtit vid fel grav..

Sååå?, vad blev en sann lycka den här helgen då?
Att jag fick tid att vara med mig själv, satt inte upp nya (..och gamla) mål om att hinna med så mycket som möjligt...
Men hade heller ingen tid till att ha det långtråkigt, dvs jag har fortfarande tid kvar (på kontot) att umgås mer med mig själv, och trivas med det..
Så jag planerar in ÄNNU mera tid...till att göra ingenting...
Låter det slappt?, nej det är tid för återhämtning, att ladda själens batterier, att bygga upp en psykologisk ork...

För i morgon har jag veckans domedag, Måndagen...
Den kan bli bra, ...eller dålig, och ...
"Alltså så håller jag båda vägarna öppna, och kommer förhoppningsvis att acceptera båda lägena..(..det jag inte rår på..ni vet..).."

Mindfulness, är för mig att ha sinnet fullt....av möjligheter, inte o-möjligheter...
Dock en sak som i stort sett är omöjlig, att fortsätta dricka alkohol...
Men andra möjligheter som går att dricka, och köra bil på..t.ex...

Just nu så ser jag en annan möjlighet, att gå och sova...
Det är det "slutna sinnets" sätt att ladda batterierna på...

Go'natt moder jord, i morgon är det en annan dag, hoppas den kan få bli min..

/Berra

surran
mån, 2011-01-31 - 00:27

Hej Berra min vän.

Hände något hemskt idag. som bara inte går att tackla. Jag gjorde det enda jag kunde. Jag var passiv. Jag skulle lämna av min son hos sin pappa. På tisdag ska jag iväg på behandling i en månad så det kändes ju lite jobbigt men vi hade kommit överens om tider jag skulle ringa o lite ditten o datten. Kändes väl i alla fall ok när jag skulle släppa av grabbben.
Vad händer??
Jo mitt ex nya tjej kommer ut knackar på rutan eller öppnar dörren (kommer inte ihåg faktiskt). Ställer sig på gatan och skriker att jag har snackat skit om henne, kallat henne hora och att jag var den sämsta mamman i världen och att mina barn skulle vara tvungna att gå hos psykolog i flera år för att kunna hantera att de har mig som mamma. Sen ville hon att jag skulle komma in och diskutera saken. Alltså jag trodde hon skulle slå ihjäl mig. Och där står min son och hör och ser allting.....Mitt ex stod 3 meter bakom och när hon skrikit klart sa hon att han också hade några saker att säga till mig. Han kommer fram till mig och säger att han inte längre har någon mamma till sina barn och att han aldrig mer vill ha kontakt med mig. Jag är död för honom. Sonen står fortfarande och lyssnar.
Jag vet att jag gjort fel som lämnat ungarna och inte kommit hem på flera dagar för att jag inte kunnat. Jag har varit för full och jag vill inte vara full inför barnen. Det har jag gjort tre gånger på de senaste 3 månaderna. Det är ju för jävligt men var verkligen min son tvungen att höra detta??
Jag bara satt och tog emot. Sen åkte jag ut i skogen och rökte två cigg och blev så där äckligt apatiskt. Så där så det känns att allting kvittar. Och på tisdag ska jag iväg till skåne.

Jag har inte kallat henne för hora. Och visst jag har sagt till soc att det bästa för sonen är att han får bo hos sin pappa eftersom han har sina kompisar i den hålan och även tränar där. Och jag sa att jag tyckte soc kunde ringa henne och försöka få henne att inse det också.
Och vad gör människan? Jo hon flyttar ifrån honom. Om min grabb ska bo hos sin pappa på heltid så drar hon.
Så du kan ju tänka dig hur det får alla att må....Jag lider så med min son och det hade inte hänt om jag inte flyttat till en annnan stad. DÅ hade min 16 åriga tjej fått pendla istället. Nu bor hon hos mig på heltid.

Jag bara säger vilken härlig underbar eftermiddag jag hade. Men jag är glad att jag inte slog ihjäl henne för det var faktiskt nära att jag bara fick en blackout.

Tack för att du läst min hemska text. I morgon har jag varit nykter i 13 dagar. Tur att jag var så stabil som jag var i alla fall. Men när jag åker på behandlingen kommmer jag att balla ur, tänker inte hålla innne med alla mina tårar längre. Kämpar hela tiden för att inte visa barnen hur ledsen jag är.

Kram
Surran

Berra
mån, 2011-01-31 - 09:18

I ett sådant där läge, så skulle jag ha valt att helt enkelt låta henne få det ur sig, eftersom hon har svårt att kontrollera sina känslor...
Och du skulle inför dig själv tänkt medan du tittade på hennes arga läppar ..." vilken bitter kvinna!, det är ju nästan synd om henne.."

När någon går i attackställning så kan man vara i två lägen, undergiven och vara tyst, eller delaktig och käfta emot...
Jo jag vet, det kränker en att inte vilja försvara sig, men om det inte blir en debatt så är det ju hon som utmärker sig, hon som tappar ansiktet...
Men medans du är tyst så tänker du inför dig själv lugnt och sansat..."vilken liten kvinna hon visar sig vara"...
Att våga tänka stort i trångmål är faktiskt ganska så häftigt, och att du visar att jag tänker inte flyga i luften, inte nu i all fall...
Att behålla lugnet när någon annan tappar fattningen behövs, annars blir det lätt kaos...

Jag kan tänka mig att X'et ditt bara stog där passiv och lät henne hållas, han ville inte ta parti för någon av er, och hans nya kände sig nog väldigt övergiven.
Och bara där får man extra-poäng i sin explosivitet...
Sedan kanske han kände att han var tvungen att ge sig in i debatten, men om du nu är "död" för honom, ja då måste han ju ta vårdnaden om sin unge.

Men nog om grälet nu, hur kändes det?,... tappade du alla dina "återhämtningspoäng", ville du ge upp allt och bara åka till systemet om de hade öppet?
Du gjorde det inte, du såg inte möjligheten, alltså nya "poäng" för dig Surran, du verkar vara ganska så beslutsam just nu...
Låt inte alla omständigheter få dig på fall nu, du har ett mål just nu, och inget ...absolut inget ska hindra dig från din målgång...
Sätt det som prio ett, och sedan kan det finnas ett tjog av bitterf*ttor runtomkring dig, du ska gå i hamn med detta..OK?

Sedan för att att komma till fakta runt utskällning, fanns det någon substans i detta, stämmer det...
Eller hade hon missuppfattat dialogen med soc?, eller hade hon förvrängt den till sin fördel...
Tänk så här, stämmer det hon sa?, inte?, ja då behöver du inte ikläda dig rollen som offer, det är ju hon som tänker fel..
Hon är problemägaren, inte du...

Sedan tycker jag att barn i övre tonåren visst kan delges familjeolägenheter, så länge man avlastar deras skuldkänsla att det inte är deras fel...
Det bekommer ju dom i allra högsta grad, och att de inte behöver ta ställning till vilken förälder de gillar mest, de kan de ha för sig själva anser jag.
De är små vuxna, och kan behöva kontronteras lite av de vuxnas bekymmer.., kanske kan de komma på en bra lösning...
Och att de inte vet om någon vuxen krökar, det tror jag absolut att de vet, men de väljer att skydda "sin flock", alla gånger..

Så traggla inte runt i dina "externa" problem, utan fokusera på dig själv...
Du kan inte bära all världens problem, om du inte står på fast mark först, en sak i taget, såsom en dag i taget..

Du har en styrka inom dig, lägg inte den på fel saker...

Berra

surran
mån, 2011-01-31 - 13:53

Tack min vän.

Du har än en gång hjälpt mig i mina trassliga tankar och omständigheter. Fattar inte hur du gör med hjälper mig gör du varenda gång!!

Håller på att packa nu. Kändes mycker roligare för en månad sedan när jag skulle till Egypten. Tur man inte är där nu i alla fall. Ja det har problem i mitt ex familj. Ett stort problem. De är spelmissbrukare på nätet. Fråga mig inte hur jag vet, jag bara gör det. Och det är inte inbillning utan finns på papper, men jag kan inte säga hur jag vet det. Och det är ju ett missbruk som vilket annat som helst. Påverkar hela familjesituationen. Men inte mina problem nu.

Min BP (har du hört det förut) min beroende person som jag har inneboende hos mig...hehe. tycker just nu att allt är väldigt löjligt att jag ska åka iväg på behandling. Det enda problemet jag har är ju män som gillar att bjuda mig på alkohol...Håller jag mig bara från dem så löser sig allting av sig självt. fniss....Ja jag ser ju hur sjukt det är när jag skriver det. Jag tänker att om två veckor kommer de att ringa in arbetsgivare och undra varför de skickat mig dit?? Jag har ju inga problem. hahaha.Det är sant, jag tänker så. Det jag har problem med är relationer och stress och no more....Och då använder jag alkohol som en ventil och det är ju faktiskt sant att jag gör det.
Så om jag får hjälp med det så är mina alkoholproblem över....Har du hört något så jävla dumt? Men så tänker jag nu och jag gissar väl att det finns en sanning i det hela men att jag blivit beroende av alkoholen just på grund av dessa saker och att jag inte kan dricka mer. Och då börjar min BP (jävla roligt uttryck tycker jag) att tänka att det kan ju vara rätt skönt att vara utan alkohol i ett år. Sen kan man ju börja dricka normalt igen...

Alltså jag fattar inte varför jag tänker så här?? Jag har inte druckit på snart fjorton dagar och då är jag redan frisk och känner att det är gäller ju inte mig, va fan, Berra är det sjukt eller?? Min BP (haha) har fått för sig att det är mina ungar som satt igång det hela med behandling och sånt. Och mitt ex som är nynykter ringde till mitt jobb bara för att han är svartsjuk på den mannen jag var med när han hämtade mig och vill göra allt för att sabba mellan oss. Gud i himlen....Han tror att vi ska bli nyktra båda två och hitta tillbaka till varandra. Så blir det inte...

Vet inte om jag kommer kunna skriva något mer på nån månad eller så, men kanske en stund i kväll.

Ha det gott Berra och hoppas din måndag varit bättre än de brukar vara.

Kramisar
Helene

Berra
mån, 2011-01-31 - 15:49

vad ska man säga...?
Jag säger det till dig som jag skulle behöva höra själv...
Ibland känns jag som min egna mentor, jag skriver till dig, men jag slukar informationen också...
Vill ha det på pränt, så att jag kan återkomma till mina tankar...

Brukar tänka, varför mår jag inte bra?
Vad gör jag för fel?
Och så analyserar jag mitt tillstånd, som om jag var någon "utifrån", jag KBT'ar mig själv...

Har bara hittils upptäckt att man lägger alldeles för mycket krut...på fel saker...
Irriterar sig på en massa prylar som är "fel"...
När jag borde koncentrera mig på det som gör mig gott...

I mitt försvar ingår också att peta bort alla energiutsugare (lite som Ove i programmet Solsidan..), det kryllar av dem,
och jag har tidigare låtit dem hållas, men nu ska de hållas på ett betydligt större avstånd, låångt bort!

Den här måndagen har varit halvbra, jag har lyckats hålla ryggen fri rätt så hyggligt, men också lagt ut en krok...
En kollega frågade om den var en "jävla Måndag idag"?
Och jag svarade att de kunde ju vara bättre utan de dära "f*ttiga" måndagsmöten också...
Så nu ska vi se om det tar snurr (dvs förflyttar sig till chefen..)
Det finns tre par öron som hörde det, och det var de tre allra värsta paren också, så det ska bli spännande också..!
(ordet är "f*ttiga", och då vet jag att det har substans...)

Ja jag är väl lite stöddig också, men jag älskar att avslöja läckorna inom firman...
Min kollega nr 2 fick tillbaka i ansiktet vad han hade sagt i förtroende till en annan kollega, nu håller han på att fiska till vilken han sade det till..

Som sagt detta är fel saker att lägga min energi på, men
jag vill veta vilka som är mina vänner, verkliga vänner..

å så är det lite spännande också...

Lycka till med DIN månad Helene, låt ingen ta den ifrån dig...

/Berra

vana
mån, 2011-01-31 - 20:43

När jag läser dina rader läser jag mellan raderna att du är LIVRÄDD!!!! nu.
De är ingenting farligt du har en chans till ett NYLIV <3....stor kram o lycka till...eller far i frid :)...o kom hem i frid åxå....allt kommer att bli bra o ge nu järnet o släpp alla dina försvar!!!!

surran
mån, 2011-01-31 - 21:40

Jag är så rädd så jag stänger av just nu. Men det blir nog bra.

Vi hörs !!

Kram