av Mejlil

Mejlil
lör, 2020-09-05 - 23:13

Jag behöver få skriva av mig lite men skulle jag skriva om allt som hänt sedan 13 år tillbaka skulle det bli en hel bok så det blir en sammanfattning. 2007 började drickandet bli ett stort problem för min dåvarande man (vi skildes 2014) och det blev successivt värre och värre. Både barnen och jag for illa mest psykiskt men även ibland fysiskt. Han som jag en gång hade älskat så ofantligt mycket började förvandlas till ett monster när han drack. Jag blev medberoende och livet gick ut på att ljuga, gömma alkohol, köpa alkohol (för att få slut på tjatet), allt vårt sociala umgänge med familj och vänner försvann, högtider som jul och födelsedagar blev förstörda. Alla promenader jag gjort på kvällarna med förhoppning om att han skulle sova när jag kom hem igen, alla saker som blivit sönderslagna i vårt hem, dottern som fick låsa in sig på sitt rum när hon var ensam hemma med N. Listan tar aldrig slut. Polisen var inblandad flera gånger och till slut var jag tvungen att välja, att stanna och vår yngsta dotter blev omhändertagen eller lämna honom och få ha dottern kvar hos mig. Valet var inte svårt och jag och yngsta dottern, då 16 år, flyttade. Huset såldes och efter det gick det ännu mer utför för N (som jag kallar honom) och han blev av med både jobb och körkort. Mestadels har han bott hos sin far som tyvärr hamnade i samma medberoende som jag var fast i. N:s kropp började ta stryk med akut leverinflammation gånger flera och detta ledde till slut till levercirros. Han var inlagd ett flertal gånger och vi gjorde ett antal orosanmälningar. Till slut blev det ett LVM och vi fick ett halvår i lugn och ro med en liten gnutta hopp om att han skulle komma till insikt och förstå att vi skulle finnas där för honom om han höll sig nykter. Tyvärr började han dricka så fort han kom hem i mars och den 25 juli 2020 fick han en stor hjärnblödning som tyvärr inte gick att operera och han somnade in omgiven av sin far, sina döttrar och mig. Tankarna som kommit efteråt är skuld, kunde vi gjort något mer? Har vi gjort fel som tagit avstånd från honom när han inte har kunnat bete sig? Känslorna krockar med varandra då vi ser både den fina och snälla N och sen dyker den andra N upp som vi inte vill minnas. Han var en trasig människa som var väldigt ensam. Han var bitter på att livet inte blev som han tänkt sig och han var en elak alkoholpåverkad människa som vi helst bara vill glömma. Vi försöker minnas den make och pappa som han en gång var och jag hoppas att vi kan sluta känna skuld en dag. Vi försökte verkligen göra allt, men han förstod inte det och nu är det för sent. Vi hann inte reda ut allt.

EsterHanna
sön, 2020-09-06 - 07:24

Jag kan inte svara på dina frågor men vill ändå sända en kram och massor av kärlek...Vet att folk här inne har skrivit om sorgegrupper osv för att få hjälp att sörja, både äkta hälft men också missbrukande barn som tom kanske lever men som man ändå förlorat på något sätt.
De kommer säkert skriva här till dig med mer hjälp. Jag vill bara säga att du har nog gjort mer än man ska, det fanns inget mer du kunde göra. Det var inte ditt fel, du kunde inte göra mer. Kramar i massor!

Mejlil
sön, 2020-09-06 - 10:34

Tack för dina fina ord. Önskar att jag hade hittat hit lite tidigare för här finns stödet man behöver när det är som jobbigast.

Skrållan
sön, 2020-09-06 - 11:21

Vi anhöriga gör oftast allt vi kan. Men vi kan ju inte bestämma när någon ska sluta dricka. Det beslutet är inte vårt.
Tycker du, Mejlil, gjort allt du kunnat för denna man. Att det slutar så tragiskt har du ingen makt över. Men förstår att du tänker så, kunde jag gjort något mer?
Har lämnat min man sedan drygt ett år tillbaka. Det har varit en kamp. Och jag har fortfarande inte fått svar på många frågor. Mitt ex har fortsatt att dricka. Tänker att om inte den som dricker erkänner att det är dags att söka vård, så får den som är anhörig inga svar.
Vill bara trösta och säga att även om mitt ex lever, så har jag inte heller fått svar på mina frågor, och inget är utrett. Tror det är så det är när det handlar om beroende.
Fortsätt skriv här. Det kan ge dig tröst och även för andra på forumet.
Vill också skicka en stor varm kram.

Azalea
sön, 2020-09-06 - 12:10

Det är tungt och man känner skuld, jag tror att det är okej att man gör det. Det visar på omtanke och ett stort hjärta.
Men det finns inget vi kan göra för att förändra en annan person. Valet ligger helt och hållet hos dem och den tröst vi kan ha är att vi har gjort det som finns i vår makt resten är faktiskt utom vår kontroll.

Min man som jag just nu lämnar har stora problem, alkohol, inget jobb, förskjutit vänner och familj.
Våra orosanmälningar ledde till 6 mån LVM, han drack 44 dagar, hårt, i sträck när han kom ut. Nu väntar ev ny LVM, han väntar på dom imorgon.
Givetvis är han väldigt arg på oss i familjen för anmälan men vi försöker rädda hans liv.
Hur det kommer att gå vet vi ej för valet ligger helt och hållet hos honom.

Du gjorde allt som var möjligt och bär ingen skuld till något och det är fint att du har hittat hit. Det finns så många människor här som kan stötta och som har levt i samma verklighet.

Sänder dig en stor varm kram?Azalea

Mejlil
sön, 2020-09-06 - 13:27

Det är sant, vi kan inget göra för att förändra en person. Finns inte viljan att bli frisk så kan man inte göra mer. Så här i efterhand undrar jag om en orosanmälan och ett LVM till hade hjälpt honom. Den här ilskan mot familjen är jobbig när dom inte förstår att man gör orosanmälan för att försöka rädda liv. Jag försöker att inte skuldbelägga mig själv för jag och familjen gjorde allt vi kunde och orkade i 13 år. Vi gav upp mot slutet när vi såg hur hans kropp tynade bort och han blev sämre och sämre. Nånstans tror jag att han också gav upp. Skrållan och Azalea, hoppas det går bra för er och familjen. Hoppet är ju det sista som överger oss.

Dearself
sön, 2020-09-06 - 23:18

Vi är experter på att lägga ansvaret på oss själva, jag är helt säker på att ni gjorde vad ni kunde. Min son har LVM nu och då är jag istället rädd för att den upplevelsen ska förstöra honom. Samtidigt så vet jag att han är en fara för sig själv om han inte vore där. Just nu går jag också och funderar på hur JAG ska få honom motiverad där inne så det inte fortsätter när han kommer hem. Jag vet ju att det inte funkar så men ändå kan jag inte låta bli att tänka så.
Vi gör allt vi kan ! Kram

Ullabulla
sön, 2020-09-06 - 14:18

Så känner jag igen så mycket.
Det hann inte gå lika långt,men han tappade körkort och hade hand om min dotter(handikappad) onykter.

Vi separerade också och han fortsatte dricka i tre år.
Jag känner och kände också skuld.
För aty jag inte längre orkade leva med eller stötta en sjuk människa.
Läs min tråd om du vill.
Jaja och nu då som finns här under anhörigsidan.

Och välkommen hit?

Mejlil
sön, 2020-09-06 - 18:47

Vi gjorde verkligen allt vi kunde, det vet jag innerst inne. Vi trodde nog alla att han skulle komma till insikt när han var intagen på LVM då han började ta kontakt med döttrarna igen och han sa även att han ville ha kontakt efter behandlingen. Men något hände på vägen som vi aldrig får svar på. Ullabulla, ska absolut gå in och läsa din tråd. Dearself, det vi saknade var någon form av uppföljning och anhörigstöd där vi kunde fått lite verktyg till hur vi skulle agera och stötta när han kom hem. Tyvärr fungerade inte det av någon anledning och döttrarna hann aldrig bygga upp något förtroende för sin pappa då han ju började dricka så fort han kom hem. Hoppas du kan få hjälp med detta för det behövs efter många års medberoende. Så glad att jag hittade till detta forum.

Azalea
sön, 2020-09-06 - 22:09

Här finns plats för allt från sorg, glädje, stöttning och många svar på frågor.
Det jag upplevt efter både behandlingshem och LVM är att de anhöriga är helt frånkopplade.
Msn vet ingenting och än inte få reda på något såvida de inte är omyndiga.
Det saknas helt klart hjälp och verktyg för hur man ska agera både under och efter hemkomsten. Jag kände ju att jag var kvar i ilska och bitterhet när han kom hem igen som man någonstans skulle gömma undan.
Men det hade varit så mycket bättre om man hade fått lite tips och kanske utbildning hur man ska göra.
Prata om det
Vara tyst och "snäll"
Låtsas som inget har hänt
Ingen aning, och ärligt talat har jag provat alla sätt och inget har gjort skillnad, han har druckit ändå i stora mängder.

Sov gott fina ni?Azalea

Barebells
sön, 2020-09-06 - 22:27

..allt du/ni stått ut med ? Min man var aldrig våldsam, varken som nykter eller när han drack. Han hade dock även han problem med levern, och borde inte dricka överhuvudtaget. Han medicinerade tungt med smärtstillande, sömntabletter, antidepressiv medicin. Arbetade heltid trots brist på sömn, med reumatisk värk och depression. Fattar inte hur han överhuvudtaget kunde stå på benen. Han lämnade blodprover/lever på torsdag morgon och på fredagen kom han hem med kassar från systrmbolaget. Jag hatade verkligen när han drack. Kändes som varje droppe alkohol som gick in i hans kropp gjorde honom sjukare och sjukare. Han liksom säckade ihop framför ögonen på mig. Han begick självmord i februari. Känslan av skuld är fruktansvärd. Vad jag sa och vad jag inte sa. Vad jag gjorde och inte gjorde. Att jag inte kunde rädda honom. Varför varför varför. Han gjorde slut på ett brutalt sätt. Gjorde slut med mig och barnen. Vi hann inte hrller reda ut allt. Var liksom beredd på att han kunde bli riktigt sjuk, men inte att han skulle mörda sig själv. Fy fan rent ut sagt ?

Bestemor
sön, 2020-09-06 - 22:40

Känslor av sorg och vanmakt kommer att välla över dej
Men vila i tanken att du gjorde precis allt du förmådde.
Skuld, bygger inte upp din och dotterns framtid.
Se framåt, nu kommer en annan tid. Tid att sörja, tid att släppa oro, tid att släppa skuld.
Ta hand om varandra ??

Självomhändertagande
sön, 2020-09-13 - 16:05

att bli fri från skuldkänslan. Du ska inte ha den alls. Du behöver bli fri, släppa taget och gå vidare. Det går att bli fri, med rätt hjälp. Ta reda på vem du kan prata med. Kan du betala själv eller behöver du söka via vården. Det finns hjälp att få via vården och det kan ta tid. Så det är du som väljer. Har du råd att inte skaffa stöd att bli av med en skuld som inte är din att känna. Jag har känt skuld för en väns självmord och jag har känt skam för något jag var med om. Jag botade skulden själv och det tog många år, skammen sökte jag hjälp för och det tog tid. Jag ville själv dö ibland då jag plågades av något som andra orsakat mig. Skuld och skam är tunga saker att bära. Det behöver släppas och för att släppa det så kan det ta hela livet och det är också ok, men om du vill och kan bli av med det tidigare så går det med en professionell hjälp.
Var varsam med dig själv. Jag känner igen mig en del i dina ord. Från kärlek till något helt annat. Jag skaffade aldrig barn med mitt ex. Ville inte att han skulle bli pappa, som den beroendeperson han är. Nu har jag börjat tänka att jag kanske vill träffa en man och bilda familj en dag. Om jag finner rätt man och jag har inte så många år på mig, men det är ett pris jag fick betala. För att jag behövde lära mig sätta gränser. Livet ska upplevas bra. Du förtjänar att ha det bra. Se till att få det bra. Det är ingen annan som serverar det åt dig. Se också till att dina döttrar får bearbeta det de behöver på något sätt, eller visa dem att det går att processa detta.
Så de träffar en man som inte är beroende.
Ta hand om dig! På alla sätt!

Mejlil
sön, 2020-09-13 - 21:47

Jag har börjat gå vidare och skuldkänslorna som kommer över mig ibland kan jag putta undan så dom inte tar över mitt liv. Det är mycket tack vare samtalsstöd via kommunens anhörigstöd men också KBT som har gjort att jag inte har kraschat. Jag vet innerst inne att vi alla gjorde allt vi kunde och lite till. Jag och mina döttrar är väldigt nära varandra och vi pratar och pratar och bearbetar hela tiden och har så gjort under dom 13 år som missbruket pågick. Dom har också båda träffat två fantastiska killar som stöttar och finns där för dom.

anonym8878
sön, 2020-09-13 - 23:14

Jag vet att det är svårt att slå bort skuldkänslorna, men det är verkligen inte ditt fel! Jag själv tampas med en alkoholist och man kan stånga sig blodig. Ingenting man säger eller gör kommer spela någon roll i slutändan, alkoholisten kan endast sluta med sitt beteende och beroende om hen själv vill det. Du gjorde helt rätt som valde att sätta din dotter i första hand, barnen är de viktigaste vi har och de förtjänar inte de psykiska ärren man får av att leva med denna sjukdom.
Ta hand om dig❤️❤️❤️

anonym8878
sön, 2020-09-13 - 23:14

Jag vet att det är svårt att slå bort skuldkänslorna, men det är verkligen inte ditt fel! Jag själv tampas med en alkoholist och man kan stånga sig blodig. Ingenting man säger eller gör kommer spela någon roll i slutändan, alkoholisten kan endast sluta med sitt beteende och beroende om hen själv vill det. Du gjorde helt rätt som valde att sätta din dotter i första hand, barnen är de viktigaste vi har och de förtjänar inte de psykiska ärren man får av att leva med denna sjukdom.
Ta hand om dig❤️❤️❤️