Birgittan

Hur konfrontera mannen som dricker för mycket?

Min man som är 50 år dricker 5-6 glas vin per kväll flera dagar i veckan. Han börjar sluddra och kvällen slutar inte sällan med att han blir lättprovocerad och grälsjuk vilket oftast går ut över mig, men ibland över tonårsbarnen. På fest har han druckit så han somnar eller ramlar omkull, även om det är sällan. Han smyger aldrig med sitt drickande utan fyller ogenerat på. Alltid fint rödvin, sällan sprit. Han skulle ALDRIG erkänna att han har ett problem. Själv har jag helt tappat lusten att ta ens ett glas tillsammans med honom. Tappat lusten till annat också på köpet...
Jag har sagt det till honom vid ett par tillfällen, och responsen har varit ett halvhjärtat ”då får jag väl tänka på det då”. Men jag ser förstås ingen ändring. Problemet är att jag inte vågar konfrontera honom. Jag är rädd att han ska bli väldigt arg och jag vet inte vad nästa steg skulle vara. Men jag är så j-a trött på hans beteende. Råd?

Bestemor

Jag lever också med en man som dricker på liknande sätt. Vad jag har förstått så hjälper det inte med en konfrontation för att drickandet ska minska. Troligtvis är våra män medvetna om problemet, men vill inte förändra.
Jag har fått rådet att uppmuntra de dagar när han är nykter. Säga hur mycket jag uppskattar det.
Men jag har fått svårt för det, för jag orkar inte.
Jag har även fått råd att ta time out när situationen blir otrevlig. Gå undan, göra annat. Men nu efter några månader känns det som att hela min tillvaro är en enda timeout.
Jag har sökt samtalsstöd som anhörig hos kommunens alkohol och drogenhet. Det rekommenderar jag dej.
Jag är också öppen inför mina vänner, det känns också bra.
Du har tonårsbarn, prata med dem. De behöver också stöd.
Kanske kan konfrontation helt enkelt vara " jag har sökt/fått stöd som anhörig, för jag vet inte hur jag ska orka med när du dricker så ofta och mycket "
Så, mitt råd är att du söker stöd.
Fint att du skriver här, många har liknande erfarenheter.

Mejlil

Jag har varit i samma situation som du för många år sedan med en man som drack och blev väldigt otrevlig och aggressiv när han var onykter. Jag och mina döttrar fick jättebra verktyg när vi gick på kommunens samtalsstöd för anhöriga. Det var det som höll oss flytande under dom åren vi bodde tillsammans med honom. Till slut blev situationen hemma dock ohållbar för mig och yngsta dottern och vi blev tvungna att flytta för att inte gå under allihop. Tyvärr fanns inte viljan hos honom att sluta dricka och hans kropp orkade inte till slut. Hoppas du hittar någon form av anhörigstöd i din kommun. Du måste tänka på dig själv i första hand.

Du får bra råd om att fokusera på dig själv och att söka hjälp för egen del. Finns även alanon. Om du säger till din man att du behöver stöd i den situationen ni befinner dig så händer det saker inom honom. Sedan blir jag betänksam om du kan leva med en man som du är rädd för. I längden måste man ju få uttrycka det man tänker och känner. Helt enkelt vara den man är. Håller med om att konfrontera honom är ingen bra lösning och har ofta motsatt effekt

När jag läser råden du fått Bestemor att uppmuntra när han är nykter, gå undan, försöka stå ut med att han dricker. Mycket märkligt, men det är min åsikt. Alkoholiism är en familjesjukdom säger man, beroende och medberoende. Innebär det inte lika gärna att den beroende ska stå ut med sin medberoende sambo? Känns som man är helt befriad från ansvar när man har en beroendesjukdom. Vid vilka andra sjukdomar kan man bete sig så. Time out jättekonstigt. Ett synsätt som jag inte delar och vad ska det leda till?

Bestemor

De råd som jag har delat, har jag fått från Internetbaserad kurs för medberoende på 1177. Kursen baseras på CRAFT som du kan googla på.
Som jag skriver, så har även jag själv svårigheter att följa de råden som jag har fått. Jag orkar inte, känner ingen motivation att uppmuntra hans nyktra stunder. Timeout har jag tagit för att skydda mej själv. För att slippa Lyssna. Men som jag sa, nu känns hela tillvaron som Timeout.
Men googla gärna, jag kan ha förklarat dåligt
sob.1177.se

Birgittan

Tack för svar. Så svårt med en problematik där konfrontation förmodligen inte lönar sig. Men jag inser att det du säger stämmer. Han har dessutom haft en historia av depression och liksom trängtar efter min uppskattning och att jag ska visa min kärlek. Detta ligger inte nära till hands, tvärt om. Jag upplever honom som krävande och kvävande när han försöker närma sig i onyktert tillstånd. Dock har han aldrig visat våldsamma tendenser tack och lov. Vi har varit tillsammans i 25 år... Han har alltid gillat fest och gott vin, men problemet har eskalerat under de senaste 5 åren. Mitt bästa verktyg just nu är att, efter en ”blöt kväll” påtala hur osexig och oattraktiv han är när han har druckit. ”Ok, jag fattar vad du menar, men jag vill inte prata om det” var svaret nu senast. En liten liten vinst att han inte förnekar det. Anhörigstöd ska jag kolla upp. Tack.

Jösses Amalia

Hur har det gått för dig?? Jag står precis i samma situation som dig.... Vad ska jag nu säga för att få min man att förstå att detta går inte längre?? Han vet min oro för hans drickande, han vet att jag inte vill vara nära honom när han har druckit, jag klarar det inte... Han vet att jag inte är förtjust i att drickandet har ökat på de senaste åren - men inget händer....
Ska jag ställa ultimatum? På ett eller annat sätt.... Eller ska jag bara gå självmant ? Eller ska jag prata mera.... Fungerar det - nej, det jag har insett att det inte gör...

Har du fixat det? ❤️

Daniel_70

Hej Jösses Amalia. Ett tips är att försöka få honom att läsa vad alla anhöriga skriver här. Jag är ny på sidan och har aldrig tidigare läst så mycket om detta, men när jag nu drack för mycket på julafton och förstod att jag helt enkelt missade den kanske bästa kvällen på hela året med mina barn så trillade polletten ner lite. Jag registrerade mig som medlem dagen efter och kommer att ringa alkohollinjen i morgon för att få hjälp. Men att läsa vad alla ni som drabbas av andra människors alkoholproblem berättar skär verkligen i mitt hjärta. Jag får fysiskt ont av att läsa detta, och jag hoppas att den här upplevelsen blir det som förändrar mitt liv för alltid. Många kramar och lycka till.

Birgittan

Hej Jösses Amalia! Så ledsamt att höra att du har det på liknande sätt. Dessvärre går det inget vidare här. Det har brett ut sig en kyla oss emellan. Min man förnekar att drickandet är ett problem och menar istället att jag är problemet som är ”så negativ”. Om vi har en konflikt säger han alltid att det beror på ”hur jag är” och att om jag bara ”ändrade mig” skulle vi ha det bättre. När jag påtalar hans ansvar så menar han att han inte har nån del i det (ja, det är sant). Eftersom det är helt omöjligt att prata med honom och samtalet alltid går samma väg har jag slutat prata mer än kring nödvändiga praktiska saker. Det är förstås en ohållbar tillvaro. Men att bryta upp kräver kraft- som jag inte har. Det handlar om att byta lägenheten mot två, att hantera fritidshuset, att barnen ska få det bra med avstånd och plats osv. Det känns faktiskt helt omöjligt eftersom det är upp till mig att lösa det. Så går det för mig...? Jag hoppas att det är ljusare för dig! Kram?

Jag vet hur svårt detta är och det kan ta flera vändor. Men jag tänker för att orka leva i detta är det bra om du kan göra saker som du mår bra av. Hitta någonting som gör att du kan få andas/ ha kul/ skratta/ hitta lugn ibland. För att du ska orka leva i detta, det är verkligen dränerande på energi. Som du behöver fylla på. Min erfarenhet är också att få prata med någon om detta en vän, en släkting, en anhöriggrupp eller beroendeterapeut - det är tungt att bära detta ensam. Läs och ta reda på mer, få kunskap om sjukdomen helt enkelt - då får du också en annan förståelse. Att inte förstå är också jobbigt eftersom man kämpar med att få ihop det. Läs i detta forum, lyssna på poddar, det finns bra böcker och kanske ring till kommunen och hör vilken hjälp du kan få där.

När du gör ovanstående så kommer du att bli starkare och kunna kämpa dig igenom detta och också kunna fatta beslut om vad du kan och behöver göra i din situation. Jag håller tummarna för dig

Vin Santo

Jag kommer själv ifrån "andra sidan" och har druckit för mycket vilket påverkat vår familjesituation likt er. Det jag funderar över är om han/ni funderat över/pratat om varför han dricker? Ofta ligger det ju någon sorts problem bakom och kan man lyfta upp det och prata öppet och respektfullt om detta är det kanske lättare att nå resultat? Förstår att han sluter sig och inte ser sin roll men han känner sannolikt skuld, skam och annat och hans agerande är nog en försvarsmekanism. Vill du försöka mer eller känner du att det är nog nu och att du vill gå din egen väg? Jag hoppas verkligen att det hela löser sig på bästa sätt för er!

VillLevaFulltUt

Jag känner igen mig mycket i din historia. Min sambo har ett stort missbruk sen många år, vilket gått ut över arbete, karriär och familj. Länge har han inte sett problemet, Nu har jag börjat sätta krav och då är det jag som är problemet. Ena stunden så är mina krav att han ska sluta som är anledningen till att han måste dricka mer. Andra stunden är det att han inte får tillräckligt med uppskattning och stöd. När jag frågar vilket stöd han menar så är det att jag ska hindra honom att dricka? Vad man än gör så man skyldig. Jag ger inte tillräckligt med kärlek, etc. Hade jag bara stöttat så vore allt bra. Får rådet att prata med honom när han är nykter. Men det sker aldrig. Han dricker dagligen och börjar ganska tidigt på dagen. Vi ses i princip aldrig i nyktert tillstånd. Alla han intressen involverar alkohol.