Det är nog dags!

94 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Backen123
Att skiljas

Idag sa jag, hur ser du på framtiden. Han vill inte prata, jag sa jag vill inte ha det såhär. Jag föreslog skilsmässa, och ha är hal som en ål. Han vill ha allt och lösa ut mig, jag vill ha ett samtal. Jag måste hitta en permanent lösning för mig och mina barn. Jag frågade om hans känsla om att jag vill skiljas, ledsen, arg el glad. Det tänkte han inte ge mig svarade han, han skulle inte visa upp några känslor. Ilska var sorg många gånger. Ja sa jag tar nog hellre tårarna. Berättade hur jag upplever det, han menar på att han kan inte leva upp till mina krav och så snurrar det. Jag var tyst, tänkte han får ta upp det själv om han vill. Ångesten släppte, för den här varit tuff dom här dagarna. Jag tror enda chansen att gå vidare är att få 9:e steget från den som försöker tillfriskna, man får aldrig chansen att gå vidare annars Ger mig själv en klapp på kinden och säger det kommer bli bra

Backen123
Att flamma upp

Känner hur en kraft kommer, hur något tungt släppt. Om jag säger något hemma så får jag ett barns svar, "Men durrå" Mannen kan inte sätta sig ner för att prata, och säger dom klassiska sakerna som hur mycket ska du ha då? Han trodde det var så enkelt, han kan säga att det var du som ville skiljas. Men jag kontrade med att jag kanske vill bo kvar i huset, jag vill inte flytta på mina barn igen, och den känslan växer sig starkare. Jag har varnat honom för något han inte vet, men anar, att jag kan ta en fight och den kommer han förlora! Tar tillbaka mitt liv, just nu iaf. Men imorgon kan man ligga där platt igen, en dag i taget. Fast jag har tagit fighten från dag ett, därför kom han snabbt på behandling, därav hamnade han också under mig och då kom sparkarna uppåt, anfallen, sms otrohet, ilskan osv. Jag klarar mig, jag har ett rikt socialt liv ett bra jobb, familj och nära vänner som vet allt, sen kan jag ju inte göra mer för en sjuk människa förutom leva mitt liv med mina pojkar och det känns bra.

Bestemor
Kraft och klokhet

Bra! Jag blir överraskad och imponerad. En viktig sak, kom ihåg att göra en formell bodelning. Annars kommer du aldrig få en riktig punkt och ett slut.
Du går vidare med dina pojkar, fint! Kram och all kraft till dej 💙

InteMera
Ta vara på den kraften!

Du vet vad du vill och tänker se till att det blir så, bra! Sätt dig själv i första rummet nu och skapa ett liv för dig och barnen, det är du så väl värd!

Backen123
Samtal

Försöker nå fram, samtal igår. Han frågade om han ska med och fira min mamma och svärmor i helgen, nä jag tror inte det va.
Igår kväll känner jag ilskan komma, jag började prata och jag sa att jag har blivit kallad för fitta för sista gången, han börjar höja rösten och jag ber honom hålla käften. Han säger att han ska bo kvar och jag säger att jag ska bo kvar för jag har barn. Sen går han och lägger sig. Japp det var den kvällen, hallelulja 🤯

Bestemor
Låst läge

Det verkar vara ett låst läge för samtal och förståelse. Självklart ska du inte tillåta såna elakheter som han häver ur sej.
Jag tänker att du helt " enkelt" skickar in ansökan om skilsmässa och ansökan om bodelning. Ni har inga gemensamma barn så det går igenom direkt.
Du ska inte ta emot mer elakheter nu. Diskussionerna ska ni inte ha på tumanhand. Utan du ska söka upp en advokat. Alla kostnader kommer ni att få dela på. Men du slipper tappa kraft på meningslösa diskussioner. För mej låter det sannolikt att det blir du och pojkarna som får bo kvar om du har ekonomiska möjligheter.
Mitt råd är att du tar de stora kliven nu direkt, undvik diskussioner och gräl som följer.
Det kommer bli bra!

Azalea
Gör det bara

Jag våndades så länge innan jag bara en dag postade pappren.
För oss finns ingen väg tillbaka utan jag kände bara ilska och vanmakt och var ledsen om vartannat.
Det är ett steg att ta men jag gjorde det mycket för mina barns skull även om de är vuxna och inte bodde i det.
Jag höll på att gå under och det kändes inte rätt att mina barn skulle se detta samt att jag var rädd att de till slut inte skulle orka med mitt medberoende.

Jag är långt ifrån klar än men skilsmässan är igenom och nu blir det bodelning.
Jag har valt mig och mina barn och livet framför det destruktiva och det kommer att bli bra.

Ingen ska få behandla sin fru eller man på det viset, med fula ord eller handlingar. Man förtjänar någon som uppskattar en.

Skickar dig kramar och energi från Azalea🧡🧡🧡

Backen123
Sinnesro

Jag läser här på forumet om anhöriga som är där, där jag var för nåt år sedan, denna förtvivlan, ilskan och sorgen och 1000 känslor till. Allt väcks till liv, men ändå som i dimma. Undra om det är hjärnans försvar? Förra veckan sa jag dom magiska orden, att jag ville skiljas. Han är kvar, men bor i husvagnen. Lite komiskt, men otroligt skönt. Som han sa, det blir billigare. Nåt hände med honom, han grejar som aldrig förr, upplever ett lugn och en glöd som jag inte sett sen vi kom till huset. Vi pratar normalt. Jag vet inte vart det slutar, men just nu ska jag i ingenstans, jag ska bo här med mina barn som jag sa förra veckan och det verkar han respektera. Imorgon börjar hans behandling hos alkohol teraupeft, och det var ju den jag skulle vänta ut.
Som någon skrev här om ilskan, om upprättelse att inte orka vara ett stöd och så förstående, det kände jag också så igen och kommer ihåg provokationen,idag är jag glad att jag har kunnat släppa det lite till, det är han som bär det jävliga, jag är offer på ett annat sätt. Är vaksam när bitterheten är på väg, och jag får nästan panik av den känslan, när det växer och river ner så förbannat mycket hos mig själv. Jag vill inte vara arg, jag vill bara leva. Och kan mannen vara nykter, skynda långsamt, återfå respekten hos våra(mina) nära och att terapin funkar så kanske kan vi leva under samma tak, ett normalt liv, inte det jag tänkte och drömde men harmoni kan funka. Mina tankar ikväll, imorgon kan det vara annorlunda men jag känner för att kämpa för min egen skull att inte känna dessa svarta tankar, för då tror jag man blir sjuk. Sen tror jag också dom måste upp förr el senare och jag vet att jag pyst ut så mycket, till honom, till nära och här. Tänker också på berättelserna om ni som gått, att det finns ett liv sen när man börjar bli nyfiken igen ❤🙏

Bestemor
Så insiktsfull du är

Du vakar över att bitterheten inte ska invadera ditt inre, så klokt. Den ska vi akta oss för. Denna tärande känsla.
Lite ro tycks börja infinna sej, mitt i det som händer. Du har kunnat bli stilla och avvaktar vad som händer. Samtidigt kommer du aldrig acceptera att bli behandlad illa mer.
Att se lite nyfiket omkring sej i det nya är bra för sinnet.
Kanske upptäcker du redan nu små saker som ger lite lust och glädje.
Jag tror på att samla det lilla man har av glädje som små smultron på ett strå. Ett och ett. Verkligen se, känna, förnimma doften av det som ÄR 💙
För mej blir det ett skydd mot bitterhet och offerkänsla.
Jag har MITT liv i alla lägen och jag är RIK på mycket!
( inte pengar)
Sinnesro, ja tack 💗

Backen123
Så nära

Förra veckan kändes det som arbetet börjat, att det var pågång. Första riktiga terapibesöket hos alkoholteraupeten för min man, även ett besök hos kiropraktorn för sina restless leva som har gjort att han nästan inte kunnat sova en hel natt på 2år. Han sover i husvagnen och vi har det just då sinnesfrid. Han hade köpt blommor som tack för hjälpen.
På fredagsförmiddagen får jag ett tfn samtal efter att jag tagit sovmorgon att min man råkat ut för en bilolycka, läget var ok, åkt in för observation med ambulans. Nykter, singelolycka. Jag åker förbi olycksplatsen på väg till sjukhuset med grejer och ser bilen, totalkvaddad. Känner chocken. På eftermiddagen ringer min man och säger att han har en fraktur på en ryggkota som inte ser bra ut. Senare ringer han och säger att nu blir det ambulans till universitetssjukhuset, jag får panik, åker efter, känner att tar det aldrig slut?! Op lördag, han till vår stad måndag kväll och hem till oss torsdag i jättedåligt skick, gåbord, handikapp toa, sjukhussäng och jättemycket morfin plus andra mediciner. Jag får helt enkelt finnas där, och jag känner jag har passerat gränsen, nu räcker det för mig. Men vad hjälper det? Sover bredvid honom på soffan, det är en heltidstjänst att vårda och han är verkligen hjälplös. Inatt får han nervsmärtor som ökar i densitet. Jag ringer hjälp överallt, slutar att ambulans tar med honom efter bedömning. Jag har ett sådant tryck över bröstet, syrran säger om jag kan komma förbi och hämta lite grejer för dom håller på att packa ur sitt hus, min mamma blev kränkt när vi inte bjöd på kaffe samma veva som sjukgymnasten kom och jag vill bara skrika ge er, jag pallar inte mer!! Gifte mig med en man med ett dolt alkoholberoende som utvecklade ett djup depression som har hållit i länge, även innan men jag mitt spån fattade inget. Och som nu kommer vara beroende av mig pga av sin skada, hans dröm om verkstan på gården, jobbet i vår skogsplätt, drömmen försvann och ska nervsmärtan ge vika eller är den kvar vilket är vanligt vid dessa skador.... Men jag då, känns som det går inte värja sig längre, jag är fast här nu och folk säger tänk på dig själv också, ja jag har gjort det. Men det känns som nu ger jag upp, jag kapitulerar. Och som grädde på moset, morfin!! I mängder, nervsmärtstillande, medicinlistan skriker bara error men jag kan inte göra nånting åt det, bara hoppas att han fortsätter ta ansvar. Och eftersom han har betett sig så illa mot mig, och det vet flera så är han så ensam, hans vänner från hemstaden är besvikna på hans beroende sjukdom som knappast har gjort dom nåt. Forts i livet med beroendesjuk och numer även ryggskadad

Bestemor
Ofattbart

Det är inte rimligt att DU ska vårda och ta det ansvaret! Det måste väl göras en vårdplan?
Jag fattar ingenting, fungerar sjukvården så illa?
Vilket kaos du hamnat i...💙💚💜
Jag blir förstummad...

Azalea
Men nej!!!!

Finns det ingen annan eller som Bestemor säger, vårdplan??!!
Dina barn är ju inte betjänta av att du kollapsar också .
Se om du inte kan få någon form av avlastning någonstans ifrån.

Var rädd om dig🧡Azalea

Backen123
Bara ni förstår

Så skönt, det är bara ni som förstår på riktigt. Sjukvården skickade hem honom, fanns inte platser, ingen vårdplan gjord, det missade man. Nu är han kvar iaf till imorgon, sen hem. Dom är här och fixar med riktig sjukhussäng. Övriga hjälpmedel har vi fått. Som sagt jag har under hans aktiva tid, sagt stopp, tagit time out, gjort saker med vänner, fixat allt med vård och resan tillbaks. Så min känsla är att det spelar ingen roll, hur jävla mycket jag har kämpat, jag får det bara tillbaka i knäna, nu som svårt fysiskt skadad. Tänkte när olyckan skett att nu kanske vi får en väg tillbaka, men så lätt är det inte, inte för mig iaf, jag har inget mer att ge ❤ idag bara gråter jag, det är inte jag. Tack för ert stöd

MalmMia
Så nära...

Läser ofta men skriver sällan, men nu kan jag inte låta bli. Mitt hjärta och ögon svämmar över för dig. Som du kämpat och var på gång till mer frid. Så kommer detta, inte klokt vad som kan drabba en. Du kommer att hitta en lösning på detta, du har tidigare alltid gjort det. Det är tufft nu men bryt ihop ibland gråt och tillåt dig att vara ledsen. Jag tror verkligen att din tid kommer, be universum om hjälp och låt det vara jobbigt. Skriv här också - vi finns för här, beredda att lyssna och stötta. Men se till att du och barnen inte blir drabbade om maken blir arg, elak eller bara dum. Nu kan du välja att gå och inte ta skit! Kom ihåg att du är viktigast i ditt liv och barnen är de viktigast, de behöver dig som bäst. Det är inte ditt ansvar att se till att en vuxen man klarar sig, självklart kommer du att hjälpa, stötta och finnas där, men det är INTE ditt ansvar.
Hjärtevarm och styrkande kram

Bestemor
Tillåtet att lämna, även en skadad

Din man var först sjuk i alkoholism, du fattade modet, byggde upp din styrka för att lämna honom.
Nu har han drabbats av en trafikolycka och skadats. Det är fortfarande tillåtet att lämna honom.
Var tydlig mot vården, berätta att ni redan var på väg att separera och att du inte kan stanna kvar i relationen som vårdare. De får betrakta honom som ensamstående.
Det är samma person fortfarande, som du för nån vecka sedan var helt klar med och beredd att lämna.
Du ska inte ta på dej skuld och skam för att du valt/väljer att lämna honom.
Fortsätt att planera för din framtid. Självklart är det synd om honom som skadats, men ett liv tillsammans måste bygga på nåt helt annat, än skuldkänslor.
För er bådas skull - gå vidare 💜💙

Azalea
Hur har han det?

Här han någon familj som kan träda in och ta lite ansvar och skötsel? Jan han flytta hem till dom istället? Känns inte okej att allt ska lastas över på dig per automatik och absolut så måste det göras en vårdplan för honom.
Sjukvården är tuffa och skickar såklart hem patienten och räknar kallt med att det ska finnas en som tar över där hemma.

Det låter verkligen på dig som du behöver distans innan du går sönder. Jag önskar att du kunde sätta upp en hand och säga till allihop som drar i dig, STOPP OCH NEJ , det är inte jag som ska fixa allt!

Du behöver andas och leva du också nu och det är du värd, så säg nej, finaste🧡🧡Azalea

Backen123
Svårt

Han har ingen, han har bara mig. Har också tänkt tanken att han skulle flyttat hem en period, men nu kan han inte fraktas. Jag känner inte som jag kan göra nånting åt något längre, jag kan inte lämna honom hemma själv, vi bor ju här. Han kan inte bo på vårdhem med avlastning, han är 44år, han är knäckt av sin sjukdom och depression, försöker klara sig själv men blev bara ännu mer beroende av mig. Han känner en stor tacksamhet att jag finns, samtidigt säkert en stor frustration att bara jag finns, gör inte vågskålen jämnare precis, det han kämpat mot tidigare. Mitt samvete kan inte göra på annat sätt nu, det är det jag menar, jag kapitulerar inför en högre makts vilja. Det kan inte vara på något annat sätt, kanske finns en tröst i det också 🙏 men era ord och stöd är ovärderliga, och mina vänner säger samma, det är helt galet alltihopa.

Bestemor
Hur går det?

Tänker på dej, och det som hänt...
Vilken märklig händelse,
Hoppas att situationen reder upp sej ❤

Backen123
Hemgång

Idag kommer han hem, fått legat inne sedan i söndags pga av nervsmärta. Känns som om mitt liv är slut, ångest så jag tror jag blir tokig, offerkoftan är så tung. Jag vill inte må dåligt mer. Det har varit så skönt att vara själv med barna och nu blir det som bara fokus på honom från mig, undermedvetet. Skulle vilja kunna ta ett glas vin hemma, göra saker i hemmet utan att han får mindervärdeskomplex, skulle vilja få lite tacksamhet tillbaka. Att visa lite total giltighet som jag läste nån skrev i en annan tråd får bli mitt ledord idag ❤

Blade Runner
Backen 123

Jag tänker på dig och jag vet att när du ser på denna händelse och det som händer nu vilket är kaosartat så kommer det ha löst sig. Han kommer återhämta sig och du har fortfarande all rätt att lämna. Kram

Bestemor
Tacksamhet

Du säger att han känner en stor tacksamheten över att du finns. Hur märker du det?
Du önskar att du får lite tacksamhet tillbaka.
Hur vill du leva ditt liv? Vad är viktigast för dej?
Oavsett din man, hur tänker du dej din egen framtid?
Jag tror inte ens att HAN vill leva tillsammans med någon som stannar kvar av skuldkänslor och med en uppgivenhet av sitt eget liv. Var rädd om er båda ❤🧡

Azalea
Ta en dag i taget

Försök under tiden att ge dig stunder som är dina och Barnens. Du behöver ju inte sitta vid sjukbädden hela tiden utan välj när du behöver dra dig undan lite.
Bida din tid och vänta lite så blir det bättre. Jag känner igen tyngden av offerkoftan och hur man nästan kvävs av den men plötsligt har det gått lite tid och man märker att man har klarat även denna prövning.

Hjälp honom med det han behöver men glöm inte bort det du behöver och det finns tid för det också.

Ta hand om dig ❤Azalea

Självomhändertagande
Backen 123

Hej! Jag läser ditt inlägg om olyckan och ser att du kämpar. Och jag ser vad du kämpar med.

Jag har fått perspektiv på min egen tidigare djävulsdans. Och jag bestämde mig. Gick ut i skogen och kramade träd resten av sommaren, satt i skogen och lyssnade, mediterade och bestämde mig.

Jag träffade en man som jag tycker om för en tid sedan. Han har fått mig att öva på att vara rakt på sak. Så jag övade. Och jag började säga vad jag ville och inte ville. Högt, till mina närmaste i min omgivning.

Och under en kort tid så gör jag som jag vill. Jag frågar ingen om lov. Jag har kämpat med mycket tidigare.

Och nu säger jag stopp till allt som jag inte vill göra.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt för dig att ställa dig frågan "när ska jag säga stopp?"

Det är bara du som kan göra det, för dig.

Kan du se dig själv lämna honom där han är och bara resa dig och gå. Som i en film. Kanske inte att du ska göra det, utan kan du se dig själv göra det.

Vad skulle du göra då?

Hur ska han få hjälp då?

Ja, vad kan ske. Vad är möjligt.

Hur vill du ha det. Du vet det själv. Och ta hjälp för att bolla dina tankar.

Han är inte ditt ansvar.

Du har ansvar för ditt eget liv.

Ta hand om det livet. Och ta hand om dig!

Backen123
Vad fint

Jag kan se mig gå numer, men jag kan inte gå idag. Idag gick han iväg med kryckor, fraktur på bröst ben och kotfraktur bort till sin husvagn, han pallade inte med mina barn. Det förstår jag, har man ont så orkar man inte mycket. Mina barn är hemma pga av förkylning. Men att ta det sämsta alternativet, gå i eländig terräng, lägga sig ner utan hjälpmedel i en husvagn. Här inne har han sjukhussäng, gåbord. Jag erbjöd både min säng och glasveranda men nä, så det är hans ansvar. Nu stappla han in med fruktansvärda smärtor, la sig och är helt slut. Jag kan inte säga stopp nu, det går inte till nån i det här skicket, jag klarar inte det. Men jag kan försöka se till att ta hand om mig, jag är rätt kraftlös, tappar tal osv.
Sen det ekonomiska kan man ju inte ducka för, vad blir det av gården, han kan ju inte lösa ut mig och jag behöver köpa något eget.
I morgon ska jag till en terapeut som kan dessa frågor, det ska bli skönt att få råd hur jag ska tänka just nu för att orka

Bestemor
Ett bra perspektiv

Jag känner att jag delar det med dej " jag kan se att jag går, men inte idag"
När den insikten kom till mej i helgen grät jag en hel dag. Nu känner jag en aning styrka i det.
Du har också byggt upp din styrka. Tagit tydliga steg. Gjort egna val för dej och pojkarna. Nu har du också en bra samtalskontakt. Jag tänket att processen får ta den tid som krävs. Under tiden bygger vi upp oss själva. Blir trygga och självständiga. Söker efter möjliga vägar. En sak vet jag - oavsett om jag går eller stannar. Jag kommer inte att stanna i en tillvaro utan kärlek och respekt. Det kommer inte du heller att göra. ♥️

Backen123
Bestemor

Härifrån och framåt, en dag i taget ❤

Backen123
Alkoholterapeut

Idag första mötet, hon va bra. Jag ska leva mitt liv, skriva ner mina framtidstankar och vad jag kan göra för mig själv. Hon tycker jag ska börja min resa från medberoendet och hon tycker att han ska på en 5 veckors behandling( men hur ska der gp till med bruten rygg och nykterhet?, ska jag bara sätta han på bussen och hälsa att det kostar 80000:-?). Jag har varit borta hela dan, inte fokuserat nästan något på mannen, eller egentligen hela tiden en stress i bakhuvudet men försökt tänkt bort. Struntade i jobb också så gott det går.
Upptäcker att mannen har feber, och han säger han har fruktansvärt ont nu innan läggdags, men vill inte åka in på sjukhus. Han tycker han gör bort sig och där vet inte jag vad jag ska göra! Jag orkar inte, vill inte ta i alla jobbiga saker mer. Sa jag ringer imorgon till distriktsköterskan. Han är ledsen och orkar inte ha ont mer... Jag behöver något konkret att gå på, vad gör jag, vem ska jag ringa? Ska jag fortsätta utlämna honom för att hjälpa eller ska jag bara inte bry mig. Jag vet att det är hans ansvar men han har ju inte förmågan, som terapeuten sa dom är som barn känslomässigt. Ja det bekräftar ju mycket i handlingar och ord, men det hjälper ju inte oss, mig nu. Funderar om jag ska ringa hans vårdcentral, distriktsköterskan, ortopeden, 1177? Eller inget. Jag upprepar mig, men jag är så villrådig. I morgon är en ny dag

Självomhändertagande
God morgon

Idag är en ny dag. Jag ser dina frågor du ställer och jag ser att du inte orkar. Du tappar tal skriver du. Du har barn. Nu skriver jag en del frågor till dig för att du ska fundera på. Och det är frågor jag själv ställt mig själv eller om de har kommit från psykologen. Jag minns inte exakt vad hon sa, jag minns bara att psykologen fick mig att tänka.
Hur långt i botten ska du gå?
När ska du säga stopp.
Vem hjälper dig när din röst inte kan höras? (Jag har vänner som varit utbrända och tappat rösten. I dagar. Någon i ett par veckor)
Kroppen din säger stopp, eller bromsa.

Varför ska du hjälpa honom när han borde få hjälp av vården. Än så länge har vi en vård i vårt land. Den är redan utarmad, men ska du utarma dig själv istället?

Det är väl därför vården inte hjälper, för den har kraschat. På riktigt.
Men vem ska ta hand om dina barn när du inte orkar. Om du inte hinner med dig själv, hinner du med dina barn?

Vem är viktigast i ditt liv.

Du väljer hur du ska göra. Och jag vet hur du kommer välja inom en framtid. För jag har läst dina inlägg. Inte alla. Men du vill leva ett eget liv. Och du behöver höra detta och påminnas.

Jag ser att han hamnar mellan stolarna.

Men om det handlar om liv eller död. Du kan inte ta ansvar för att rädda honom. Hans värk låter inte bra. Och jag tror inte att du är rätt att vårda honom just nu.

För din skull, för dina barns skull, för hans skull.

Framför allt för din skull. Om du tappar energi, hur ska du då orka arbeta, orka vara en mamma och orka uppleva livet.

Jag säger detta med omtanke. Jag tömde alla mina konton för mitt ex. För att jag inte såg. Han sa att jag skulle få tillbaka allt som jag lånade honom, allt som jag investerade i. Både han och jag hade pengar när vi träffades. Ganska mycket om jag tänker på att de är borta idag. Och jag hade kunnat köpa mig ett litet hus på landet på en plats jag tycker om.

Jag behövde sälja saker för att ha råd med mat och bostaden. För han och mig. Under många år. Jag minns att jag sålde en filofax från ett märke som jag älskade en tid. Den skickade jag till Finland. Och jag fick en veckas mat för han och mig. Och jag började se det som en gåva, att rensa och göra mig av med ett liv jag aldrig önskat. Ett "tjusigare" liv materiellt. Så där höll jag på i några år, rensade och hade råd att äta och bo. Jag saknade jobb länge då jag själv varit sjuk. Idag väntar studier och jag vet att jag kommer att klara mig på studielån. För jag har levt på minimalt länge. Sedan han flyttade blev det svårt att vara ensam och ha så lite pengar, men jag har fortfarande en del värdesaker som kan ge mig ett litet tillskott ett tag. Det är konst jag investerade i och jag har kvar en ring som jag använder. Annars har jag sålt allt mitt guld. Och jag har hittat glädjen i att vara ute i skogen. Jag tar med mig termos och frukt och vistas i naturen i timmar vissa dagar. Andra dagar endast en kvart. Sedan en tid valde jag att ta hjälp av mina föräldrar, men de har redan hjälpt mig så mycket ekonomiskt så jag skämdes för att be dem om hjälp. Fast det var de som ville hjälpa mig.

Och där jag föll mellan stolarna i vårt samhälle så har det inte funnits någon annan väg för mig än att utbilda mig. Och nu förstår jag med min nya adhd diagnos att jag haft det så svårt, då jag inte klarat av att fokusera på en sak i taget, utan jag har gjort massor samtidigt. Men det har jag också gjort för att jag ville fly från det miserabla liv jag hade med mitt ex.

Jag levde i en misär med honom. Han slog aldrig mig, men han slog sönder en mobiltelefon och en dataskärm. Och jag slog sönder några dyra glas som jag kastade i golvet när jag var arg. Och jag sparkade honom en gång när jag var rasande.

Och det värsta av allt var att jag tänkte tanken "nu hoppar jag ut genom fönstret för jag pallar inte det här skitlivet" men jag lyckades komma på att jag skulle ta några djupa andetag för att lunga mig.

Dagen efter ringde jag hans far och sa att din son dricker och han kan inte bo hos mig längre, jag kan aldrig arbeta om jag ska ha det så här.

Och hans far trodde mig inte. Då. Det samtalet gjorde jag den 31 oktober i 2017.

Då vände jag mig till en vårdcentral som jag visste hade en bra AT läkare. Jag beställde tid, gick dit och en ängel till AT läkare hörde min bön. Hon skrev remiss och jag väntade i 8 månader. Så ringde jag och undrade hur det gick med kötiden. Då gick det fort, det verkade som de missat mig och jag visste inte ens att jag skulle få hjälp. Jag har betalat för hjälp innan, men när pengarna inte räcker till så får en stå i ledet och hoppas.

Jag satte mina gränser. Och efter att jag satte gränser och fler gränser och ännu gränser som jag inte visste att jag kunde säga högt ur min mun. Så kom han tillbaka några vekor senare efter julvistelsen med sin familj.

Han sa "jag vill göra slut" och tårarna rann på min kind. Av tacksamhet. Han flyttade i slutet av januari 2018. Jag arbetstränade då, men var helt slut. Och jag hade redan fallit mellan alla stolar pga av tidigare sjukdom och en sjukdomskänslighet.

Jag har sett hur allt fungerar bakom kulisserna och jag förstod länge att jag måste ta mig samma, bli frisk och ta mig ur den här karusellen.

Jag överlevde tack vare Corona och att jag fick min adhd diagnos. Var på väg att ge upp. Då jag fastnade så illa. Och inte fick någon hjälp.

Nu hjälper jag mig själv att hjälpa mig själv. Genom att finna mig i det som är. Genom att affirmera och tänka att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet om mina resor. Jag ser hur illa vi har det i Sverige, när vi människor hamnar mellan stolarna.

Detta blev en mycket längre kommentar än vad jag tänkte mig. Men jag skriver av mig. Hur jag har det. Och jag antar att du behöver nå din botten.

Min botten var att jag själv ville dö för att jag inte orkade med min misär. Sen när jag pratade med hans far och han inte trodde mig. Då fick jag en ny kraft. Jag kände vad i helvetet och jag fick kraft.

Att ta mig ur det.

Idag så bor mitt ex med sina föräldrar. Och vi har bra kontakt. Han kommer aldrig sluta dricka, men jag har slutat fråga om alkohol. Jag vill inte prata på det sättet längre.

Han är duktig på det han gör. Och jag tror att han kan klara att skaffa ett bra liv en dag. Han hade gjort det bra innan mig och jag visste aldrig hur bra han hade gjort det. Det spelar egentligen ingen roll. Det enda som är viktigt, på riktigt.

Det är att andas, lugna djupa andetag, att göra medvetna val, att leva i en medveten närvaro och att landa i sina beslut.

Min räddning var att jag utbildade mig till en mindfulnessinstruktör. Jag minns inte vad jag sålde för att ha råd med den utbildning, men jag är glad att jag har levt ett "tjusigt" liv tidigare med dyra italienska märken som gav mig och honom mat på bordet i ett par års tid.

Idag så får jag äntligen vara mig själv. Och jag har sett allt jag behövt se eller önskat se. Det finns filmer som gestaltar människors öden. Från rik till fattig. Från fattig till rik.

Det finns filmer som skildrar det viktiga i livet.

Filmen har räddat mig. När jag inte hade råd att göra något som jag tidigare gjort, så hade jag alltid råd med film. Eftersom både jag och mitt ex var av det kornet som köpte film, så har jag ännu massor av dvd och jag ser vissa om och om igen. När jag orkar. För jag orkar inte alltid se en film. Jag klarar sällan att se en hel film. Men det blev ett nöje och jag kunde även hitta kraft genom vissa karaktärer.

God morgon till dig.

Hur hittar du kraft. Var fyller du på. Har du en plan. Du behöver en plan så du inte går under!

Jag har ju haft tur som haft en psykiater, en sjuksköterska att prata med i många år, vid behov. Och de har bekräftat det jag förstått om hur vårt samhälle ser ut.

Idag är jag frisk och jag behöver inte träffa vården mer.

Jag har tänkt att jag ska arbeta i vården i framtiden. Och jag hoppas att det finns en vård att arbeta i när jag är klar.

Ta hand om dig, på alla sätt!

Du är värdefull.

Öva gärna på de stunder som du behöver eller måste vila. Känn hur dina andetag känns. Bara känn dem, inte värdera dem. Upplev dem.

Smaka på maten som du äter. Hur smakar den. Tugga och smaka.

Känn luften ute, vinden, årstiden som kommer eller redan är här. Se på naturen, träden. Se på färgerna.

Följ bladens färger. Kanske du väljer att hjälpa ändå, men när du hjälper honom, hjälp även dig själv.

Lyssna på dina behov just nu. Gör en plan för nästa år. Hur vill du ha det.

Jag läste distanskurser i ett par år och jag hade en plan, en dröm, ett mål och en vision. Planen har inte fungerat då jag saknat struktur.

Däremot så är min vison densamma, min dröm densamma och även mina mål är desamma.

Jag har formulerat i flera år hur jag vill ha det och det enda jag inte kommer att skaffa är just barn. För jag har inte lust att leta efter en man som vill ha barn med mig och leva med mig med en intention om för resten av livet.

Jag vill inte försörja någon man och jag vill inte bli försörjd av en man. Jag har sett vänner välja män med pengar och jag har aldrig förstått varför. Nu ser jag vilka relationer som är döda och jag har förstått att de relationerna var alltid döda.

Det handlar om affärsuppgörelser för vissa. Vissa uttalar det högt. Vissa har inte förstått att partnern har tänkt så.

Och jag tänker. Alla får leva precis det liv de vill leva.

Och jag vet vad jag väljer. Och hur jag vill leva. Men då har jag också arbetet för det i många många år. Reflekterat och kommit till insikter.

Livet. Att leva. Vad är ett liv utan att leva. Planera ditt liv. Hjälp nu om du vill. Men lev det liv du vill sen. Du måste leva.

Och du ska vara rädd om talet. Om rösten. Drick honungsvatten. Det gör sångare. Prata med en läkare redan nu, när du kan prata. Om riskerna. Vad händer om din stress sätter sig på talet. När kommer det tillbaka?

Stress är farligt. Du behöver skaffa verktyg för att hantera stressen. Det kanske räckte med att jag skulle skriva det. Nu fick du en del av min story också.

Och kanske det är så att du lyssnar bättre när jag öppnat mig mer.

Jag önskar dig det bästa. Precis som jag önskar alla andra fina människor här inne. Som hjälper andra före sig själva. Som är på väg att ta hand om sig bättre.

Som är som jag en gång var.

Det gäller att göra en plan och bestämma sig. Och ställa sig frågan.

Hur vill jag leva?

Bestemor
En ny dag

Hoppas att du ringt och fått nån vårdkontakt för mannen. Säg som det är. Ni ligger i skilsmässa och din kraft är helt slut nu.
Jag tror att du redan insett att du måste se till dina pojkar och dej själv i första hand. Du kan ju inte vara vårdare också!!! Till den man som sårat dej så djupt att ditt inre gått sönder!! Har du ens tillgång till dina känslor längre eller agerar du som en robot?
Det finns bara en skör tråd mellan kraft och kraftlöshet.
En dag SKRIKER din kropp till dej, om du inte lyssnar. Jag vet, för jag hamnade på akuten idag och är plötsligt inlagd på sjukhus.
Misstänkt stroke.
Så, ta dina känslor på allvar. Lyssna på din kropp och din själ.
Du och pojkarna 💜💙💙

Självomhändertagande
God bättring Bestemor

Du har fått ett tydligt råd från Bestemor. Kroppen ger varningar. Det är inte lätt att lyssna när en inte vet hur eller vad en ska lyssna på. Men lyssna lyssna lyssna. God bättring till dig Bestemor.

Och Backen123, du vet.

Gör ditt bästa, som du kan, Just nu.

Ta hand om dig!

Sidor