av Oslo

Oslo
ons, 2020-09-09 - 09:38

Det blev inte helt som jag hade tänkt mig. Och nu känner mig bara förvirrad.

Eftersom hela familjen satt i den situationen att vi skulle bli bostadslösa från 1 sep. (Ja bara för 5 månader eftersom vi skulle till spanien i den perioden. Huset är uthyrt och vi får tillbaka det 1 jan 2021) så blev det lite svårt att hantera det.

Alltså själva utflyttningen.

Jag gav mig nämligen. Mandagen den 24 augusti gav jag upp allt jag så länge hade jobbat för. Det livet jag älskade med resor och äventyr. Hans drickande har helt enkelt kommit till en punkt som jag inte längre kan och vill leva med. Jag var färdig.

Jag lät drömmarna krossas. Jag avbeställde resan. Jag ordnade mig en lägenhet, stod i mitt val. Jag gick.

Och då brast det før honom.

Det som jag så länge hade drømt om. Det jag hoppats på så länge. Han blev nykter på dagen (äter antabus) och enligt honom själv så förstod han äntligen.

Han bad, snälla snälla - hjälp mig. Mitt hjärta skar. Jag ville skrika åt han att det är försent. Jag har gett upp nu. Han bad om hjälp.. inte för att nødvändigvis rädda vår relation, men för att hjälpa han.

Jag visste vad jag skulle gøra..

Jag sa att han kunde bo hos oss (mig och barnen) så länge han är nykter. Det finns inga men, det finns inga ursäkter. Jag slänger ut han på sekunden om jag märker nått annat.

Och han har såklart ändrat sig. Äter antabus, är nykter, är normal.

Men jag är Inte nöjd. Eller det varierar. Ibland tänker jag att allt kan bli som vanligt igen. Jag drar i alla växlar samtidigt och drömmer om ett vanligt liv igen.

Men inte idag. Idag är jag så jävla sur. Vill ha han ut. Jag tänker på alla lögner, alla svek. Jag läser gamla anteckningar, där jag skriver om hur jag gråter. Hur jag vill förstå. Han sover alltid då. Han tig aldrig ansvar. Jag tänker på all gånger han går på angrepp på mig. Alla mina tårar. Min förtvivlan. Min hemlighet.

Jag är så osäker på hur jag skal göra nu. Jag har ju på ett sätt funnet kraften att släppa detta nu. Skal jag fortsätta den resan?

Jag orkar inte med ett återfall och är inte speciellt intresserad av att hjälpa honom ut detta heller märker jag...

Skal jag kasta ut han?
Skal jag finna en rådgivare?

Nån som känner igen sig?

Oslo
ons, 2020-09-09 - 10:03

Det skal stå - jag visste INTE vad jag skulle göra..

Oslo
ons, 2020-09-09 - 13:55

Känns nästan lite absurt. Alltså, i så många år har jag ønskat att han skulle ta sig i kragen. Ta ansvar och inse allvaret.

Nu (tror jag) han har gjort det och så är det inte bra nog för mig..

Jag vill ha mer. Jag vill ha förlåt, jag vill ha ånger, jag vill ha förståelse før mig och min situation nu och då. Jag vill ha mer än bara nykterhet.

Är det att kräva før mycket? Är det realistiskt och framfør allt, är det rikig fas?

EsterHanna
ons, 2020-09-09 - 19:05

Har undrat hur det gått för dig! Ligger på samma plan, när jag väl slängde ut honom så...fast han söp värre än någonsin tills en kompis fiskade upp honom. Nu behandlingshem i 10 veckor !!!!

Känner lika dant som du. Men...vadå-vill jag RISKERA att åter hamna där jag var. Han säger "jag saknar dig", jag säger "jag saknar dig inte"... Han ska hem hit efter behandlingen. Tog ett tag men okej....men jag är helt annan än förut. Jag låter mig INTE köras runt med som förr...No, no, no!

Tänker på din relation. Bara du kan bestämma vad som är bäst för dig tänker jag. Men man förväntas ställa upp, förlåta, stötta och allt efter de betett sig som de har gjort mot en.
Gå och stänga dörren och säga: Sorry, to late-I am out!
Eller... Stanna utan att bli bitter, trasig, arg och ....fastna i gammalt.

Väntar på råd från mer luttrade och klokare tankar än vad mina är just nu. Sitter också och är lite småförbannad hela tiden...

Morgonsol
ons, 2020-09-09 - 20:23

Om man tänker 12stegs programmet så för o tillfriskna så kommer de dit då de måste inse hur de sårat den / de de älskar. Förstår dig fullständigt. Utan försoning tror ja inte det går o bygga en fortsatt relation.

Backen123
ons, 2020-09-09 - 23:02

Som Morgonsol skriver så tror inte jag heller att man kan gå vidare i en sund relation utan upprättelse. Min man hae gjort stegen, tycker han själv men det har han inte. Han har inte tagit ansvar för sina handlingar och därför lever han med skuld och skam och därför pendlar jag mellan hopp, förtvivlan och sorg. Det är hemskt jobbigt och tar väldigt mycket energi. Min man är nykter sedan 4mån, mina barn mår bra och just nu ska jag ingenstans men jag vet att när jag väl tagit steget på riktigt kommer jag få det bra, så tänker jag. Nu råkade min man ut för en otäck bilolycka för 1 1/2 v sedan, så jag får skjuta på beslutet lite, hade satt julen som stoppdatum för beslut, men nu blir det kanske midsommar ?

5barnsmamman
sön, 2020-09-13 - 08:52

Håller med er alla, har kämpat många år med tanken att gå och sedan hitta rätt tillfälle, min man dricker inte varje dag men dock varje vecka, mina tankar har varit över allt, ångest över att lämna, tanken på om jag kunnat göra något annat mm.

Har sedan ett år egen lägenhet men fick flytta hem förra hösten då han drack och körde om kull med sin motorcykel, låg på sjukhuset i två månader opererades flera ggr och de trodde inte han skulle klara sig, han blev dock bättre och kom hem i rullstol, jag flyttade hem och tog hand om allt. Nu är han ur rullstolen och jag bor åter igen i min lägenhet och nu har drickandet börjat igen fick åka och hämta barnen förra veckan två ggr pga att han druckit.

Han är ömsom snäll och vill ha mig tillbaka och blir elak i tonen när jag inte svara som han vill.
Ringer smsar mina vänner då han tror att jag hittat någon annan. Han spårar mina foton för att kolla varit jag är och hotar med att slå ihjäl en manlig bekant jag har om han ser honom.

Han har t.o.m. dragit på oss två socialanmälningar ang barnen pga hans drickande.
Hela min semester har jag haft fullt jobb att gå på möten på alkoholrådgivningen med barnen pga honom.

Bara liten bit av vad som händer i mitt liv just nu, trots detta så har jag sån ångest å rädsla över att skriva under och fullfölja skilsmässan nu när betänketiden gått ut. Lever på hoppet att få tillbaka mina känslor för honom och att vi kan bli en fin familj igen, men samtidigt vet jag att jag kommer sitta i skiten igen om jag skulle gå tillbaka. Har tagit mig så här långt och känner sen skön känsla att komma hem i min lägenhet. Måste bara väga släppa fullt ut för min och barnens skull.
Har aldrig trott att jag skulle hamna i den här medberoende fällan så hårt, är en stark och bestämd person i vanliga fall, nu tvivlar jag bara på mig själv och känner mig elak som person, mår skit fast jag inte gjort något.

Lycka till i ert kämpande, tror att det få som kan gå tillbaka och få ett underbart liv efter det man gått igenom.

Bestemor
sön, 2020-09-13 - 17:25

Det, är ju så sant! Hur ska man kunna gå vidare som ett par när den som sårat och sargat inte tar sitt ansvar och verkligen reder ut det som har hänt!?
Jag känner att det är avgörande och det som fått mej att tappa hoppet. Efter mer än 20 år! Inte ett förlåt, jag ångrar mej...inte en enda gång! Sånt skär i hjärtat. Då finns varken insikt eller kärlek.

Självomhändertagande
fre, 2020-09-18 - 07:22

Det är intressant att läsa. Och jag minns själv frågorna. Nu då? Jag har inte barn. Jag kunde inte skaffa det med honom då jag upptäckte hans missbruk när jag hade jobbat klart med mig själv och med min tidigare psykiska ohälsa.
Men jag kunde inte bara kasta ut honom, för jag ville inte låta han hamna på gatan. Det är upp till varje människa hur långt en ska gå. Jag valde bort vännerna som sa "kasta ut honom" men då behöver jag tillägga att det var "vänner" som inte fanns för mig när jag var deprimerad. Och idag flera år senare så kan jag se hela spektaklet med nya ögon. Jag läser om beteenden och jag har förstått sådant som jag inte förstått tidigare. Eftersom jag kämpade själv hela tiden, med mitt eget mående.

Jag är glad att jag valde att arbeta med mitt medberoende och även om det tog mig 6 år att han skulle säga "jag vill göra slut" och att han flyttade så var det precis så som var det bästa enligt psykologen som hjälpte mig.

Jag visste inte då att det var det bästa. Men nu vet jag. Han anklagar aldrig mig. Vi är vänner och vi har en god kommunikation. Vi talar endast i telefon eftersom vi bor långt från varandra vilket är jättebra. Jag hör att han dricker ibland och jag låter det vara så. När han kommer "igång" så får jag höra mer. Jag förstår att han kommer aldrig att jobba med sig själv och om han ska träffa en kvinna så behöver hon också missbruka.

Det är ingen vaken människa som vill känna hans alkoholångande andedräkt eller göra allt jobb och stå för all försörjning.

Han har ingen insikt att se vad det innebar för mig som försörjde honom i 10 år. Och att jag sålde värdesaker till slut för att få råd med mat. Men det är faktiskt bara mitt fel och inte hans. Och jag behövde den lärdomen. Dessutom så kan jag tycka att det är jätteskönt just nu. På att inte kunna köpa det där huset jag tänkt köpa senare i livet, typ nu. Jag får liksom börja om från början.

Men jag är frisk. Frisk i kroppen och själen och även frisk från mitt medberoende. Jag älskar han som en vän. Och ibland glömmer jag bort att jag behövde honom en tid. I en tid när jag behövde utmanas. Och det har jag blivit. Ordentligt.

Och jag tänker. Att det är just de utmaningarna som ni har just nu. Ni har dem för att livet är utmanande. För alla. Det är bara det att alla pratar inte öppet om det.

Det borde vi göra. Vi borde kunna prata om medberoendet som förkylningar. Vi borde kunna prata om ångest och psykisk ohälsa som cancer.

Vi borde kunna prata om våra situationer i vår vardag och där andra lyssnar utan att lägga sig i. Jag tror på att prata högt. Till rätt person och då oftast en professionell.

För vi kan ju inte prata hur som helst på vårt arbete eftersom vi ska leverera och det passar inte. Eller?

Och vi kan ju inte prata hur som helst där vi bor för "vad ska grannarna säga" ? Eller?

Ja, vad ska andra säga. Och då tänker jag. Att andra har ju sina bekymmer. Alla har sina bekymmer. Sin oro. Sin ångest.

När ska detta forum bli en självklar ventil i samhället med träffar.

Varför inte?

Behövs det inte?

Jag hade behövt det och en del av er här skulle jag vilja träffa en dag. Men det är som det är.

Det finns en anledning att det är anonymt.

Jag tror bara och hoppas att fler ventiler behövs. I samhället.

Där vi inte dömer eller värderar. Utan bara är. Som vi är. Och accepterar och släpper taget.

Alla får göra sina egna medvetna val.

Och det Oslo är bara du som kan komma fram till det på egen hand.

Och du ska igenom din process. Det är faser. Du har gjort ett stort jobb redan nu. Grattis till styrkan.

Då kan jag säga. Du kommer att få det liv som du vill ha. Genom att du valde som du gjorde. Det första steget.

Ta en dag i taget. Andas. Gå på yoga och låt kroppen berätta för dig hur den mår.

Du hade inte kommit till denna fas om du inte gjort det tidigare steget.

Det är när en tar bort och skalar av som det märks. Hur det är. Och det är inte alltid kul.

Men jobbet är den inre resan och samtidigt vara en mamma till tre under 6 och du har hem att ta hand om. Och så han där som vill nu. Vara nykter.

Ta professionell hjälp. Gå i kurs inom mindfulness tillsammans om det passar. Acceptera och släpp taget. Så svårt. Ändå inte. Övningar ger färdighet. Det blir enkelt. På sikt. Eller enklare. Att välja. Öva på Tålamod. Och tillit.

Inom mindfulness så tränar vi våra viktigaste förmågor som är;

Uppmärksamhet. Medkänsla med sig själv och andra. Medvetenhet.

Det är en resa och den bör få ta den tid det tar. Ett förhållningssätt till livet.

Det är min största gåva jag gav mig själv. Och allt handlar om nuet. Andningen just nu. Varje andetag är ett nytt andetag. Varje ögonblick är ett nytt ögonblick.

Öva öva öva.

Och din kropp kommer säga hur det känns. Att öva på mindfulness kan vara en guide hur du vill ha det.

Och tid har du. För du bryr dig om dina barn. Det är därför du väljer att låta honom bo hos er. För att du vill att han ska vara en nykter och en bra pappa till era barn.

Om du sedan kommer på att han inte är den du vill leva med. Ja, då får du ta ställning till det.

I din takt. Och du behöver hitta din takt. Hur du vill ha det.

Lycka till!

Oslo
sön, 2020-09-20 - 20:05

Tack för fina ord. Finna min takt.
Jag jobbar med att sakta ned den. Jag vill framåt. Vidare. Klarar inte att bara vara.

Jag tränar som galning om dagen. Varje dag. Ibland två pass om dagen. Jag sover så mycket jag kan. Jag gör absolut inget mer än jag måste och det jag gör är för barnen och mig.

Jag vet inte vad jag känner för han längre. Det varierar varje dag.

Men dagens fråga som jag blir lite galen av:
Vi har vart på en släktfødelsedagsfest idag. Det är på samma ställe som vi bodde på en månad på i sommar (ja det är lite kaos i vår historia eftersom vi skulle vart utomlands egentligen) Vi fick därför låna hans syster hus i sommar och nu var vi alltså där igen.

Efter att de andra hade gått så hamnade jag, han syster och han ute i köket och satt och prata. Och han var helt konstig. Han blev otroligt rödflammig i ansiktet och halsen. Som en krabbe. Vi sa båda två att han såg helt konstig ut. Han var superröd. Vi gick till spegeln för att se. Då var han bara - kanske jag har ätit nått jag är allergisk mot osv. Tog det inte så allvarligt.

Jag blev misstänksam.
Han äter (vad jag vet) antabus. Men det kan ha vart flera dagar sen sist, jag är inte helt säker på när han tog sista ta tabletten.

Drack han idag? Var det en reaktion?
Ansiktsrødma är en vanlig biverkning vid antabus och intag av alkohol.

Jag har aldrig sett nått liknande på han. Jag frågade såklart. Han sa att det inte var så. Såklart.

Eftersom vi bodde där i somras så tänker jag att det fint kan ligga flaskor på tomten (de bor på landet vid en skpgstomt) som han smøg sig till idag.
Men jag vet ju såklart inte. Och skulle han göra det?

Men det är ju så konstigt.

På ett sätt är det viktigt eftersom jag har sagt nolltolerans.

På ett annat sätt är det kanske inte viktigt. Jag tänker på om jag orkar att leva såhär oavsett om han drack idag eller inte. Oroa mig för återfall. Skal jag alltid vara på min vakt? Kanske det inte funkar trots att han är nykter?

Jag vet inte hur jag skal hantera detta. Tror väl knappast det går att prata med han heller.
Han førnekar ju garanterat, oavsett om det är sant eller inte..

Azalea
sön, 2020-09-20 - 20:43

Misstänker du att han har druckit så har han det.....vår magkänsla är aldrig fel, inget att tveka på.
Men givetvis förnekar han att han druckit, det ligger i deras natur när De är beroende.
Jag känner igen det du beskriver med ett flammigt och röd rosigt ansikte. Det fick min man varje gång han försökte smyga i sig lite alkohol när han tagit antabus.
Kram Azalea?

Oslo
sön, 2020-09-20 - 21:58

Ja, du har rätt. Shit shit shit.
Ville bara høra om nån mer som har erfarenhet från antabus. Och det fick jag ju nu.

Herregud.

Han går också och tar blodprover hos sin läkare en gång i månaden. Läkaren vet situationen.

Pga personrättigheter så får jag inte se resultaten på dessa blodproverna. Men jag hoppas verkligen han tar det vidare med rätt instans om det nu visar sig att han dricker. Sjukt ju.

Trodde nog inte det ändå.

Jag kan ju bara neka han hälften av tiden med barnen än så länge.

Oslo
mån, 2020-09-21 - 09:01

Jag va så sur på han igår efter den händelsen att jag inte prata nått mer med han.
Det går ju inte att prata.
Jag får samma version oavsett vad som är sanningen. Kanske till hans frustation också?

Ja, vad förväntar jag egentligen av han och tycker jag att det är värt det. Att leva kring alkoholen, trots att den førhoppningsvis är ute. Han tog en antabustablett nu på morgonen, och om han drack igår borde han kanske få en reaktion? Eller det är kanske inte så det funkar? Har bara läst att man måste vänta 24 timmar efter man har druckit innan man tar en tablett. Men iof så har han ju redan fått en reaktion (om det var det?)

Men vi är i kärnan nu. Vill jag ha det såhär? Vill jag undra och fundera över detta? Svaret är ju nej.
Jag vill vara fri.
Jag vill inte leva efter hans handlingar och val. Eller inte val.
Det är kanske det som är en relation. Kanske jag inte vill ha en relation just nu.

Oslo
mån, 2020-09-21 - 15:32

Men ändå inte. Helt lugnt. Helt utan förhastade kommentarer. Inga elakheter. Inga anklagelser. Bara prat, med ett hopp om lite förståelse. Ett steg vidare.

Där jag beskriver att jag har hamnat i hans våld - hans beteende styr mitt mående. Och då säger han, så kan du ju inte ha det.

Och det är sant. Så kan jag inte ha det.

Men han delar så lite om sig själv. Om sitt mående. Om vad som styr han. Han säger att han är matt. Neutral. Letar efter hållpunkter som han inte finner. Tänker bara på barnen.

Jag vet inte hur jag skal tolka det.

Jag vet inte vad som är sant eller inte. Har han vart nykter hela vägen eller drack han igår. Kommer han att klara detta helt på egen hand? Førstår han verkligen vilket stig han har startat att gå på?

Tröttiz
mån, 2020-09-21 - 16:35

Att han delar så lite om sig själv som du skriver, kan ju bero på att han inte vet. Han kanske inte kan kontrollera sitt drickande. Han vet inte vad som styr. Kanske till viss del uppväxt påverkar (jag vet inte hur han haft det) , men skälet till att dricka kanske ligger djupare. Han kanske själv vill ha svar som han inte har.

Om han druckit eller inte.. Tror att magkänslan man har säger mycket.

Sköt om dig. ?

Oslo
tis, 2020-09-22 - 13:11

Alltså, det har gått 48 timmar sen upplevelsen som jag är så osäker på, och jag trampar runt som trippande höna. Jag går långa promenader. Tränar. Umgås med barnen och går igen. Alltfør att inte hamna i fällan att ta ett för snabbt beslut. För det gör jag alltid. Tar snabba avgörelser. Jag ser alltid framåt och blickar sällan tillbaka.
Jag glømmer det som har vart och ser endast framåt. Något röd i personligheten (men också gul) för de som känner till innebörden.

Och kanske också tar jag beslut som innebär de med minst motstånd (kan jag tänka om jag vill vara självkritisk). Men jag ältar sällan, förlåter snabbt, ser framåt, sätter nya mål. Det är min styrka och svaghet.

Jag står aldrig i känslor. Använder aldrig tiden som redskap.
Så min plan är att göra det just denna gången. Tänka efter ordenligt, så att jag inte bara hasplar ur mig nått jag inte helt vet om jag står för längre fram. Och beslutet har så stora konsekvenser så jag vill känna att det rätt. Eller iallfall inte vara osäker.

För om jag tex ønskar (och säger) att skal gå ifrån varandra nu, så blir det så, och då vill jag kunna gå tillbaka till beslutet på jobbiga dagar om stå i mitt varför. Det är ändå många drømmar som krossas när huset skal säljas osv och då vill jag inte tveka eller ångra mig. Att jag då kan tänka att det mest sannolikt inte kommer att fungera mellan oss vilket som. Nykterhelt eller inte.

Før mina känslor är just nu att han drog før långt. Det är för sent...

Självomhändertagande
ons, 2020-09-23 - 06:41

att använda tiden som redskap. Och jag vet att det är svårt till en början. Jag är mest gul. Lite grön. Inte alls röd eller blå. Och det är mest på kul tänker jag. Men då förstår jag dig lite mer.

Oavsett hur vi är som människor och hur vi fungerar så är det inte dumt att veta sitt varför när en gör val. Medvetna val. Och för att valen ska kännas medvetna så behöver vi kontakt med oss själva. Du behöver kontakt med dig själv. Eller så väljer du ett annat sätt om det passar dig bättre.

Att välja att få kontakt med sig själv och göra medvetna val är ändå ingen dum ide. Jag går ut i skogen och sitter på ett underlag vid ett träd. Jag tar av mig så länge marken tillåter bara fötter och så går jag runt eller bara står, i ett parti där jag känner att jag kan göra det. Det är ett sätt att jorda sig och få kontakt med naturen och sig själv.

Meditationen som jag utövar dagligen, efter behov och hur min tid är, så har jag funnit ett sätt att göra medvetna val i allting i livet. Och då har jag övat i mer än 10 år. Jag mediterar annorlunda idag än för 3 år sedan, då jag trodde att det skulle vara på ett visst sätt. Sedan förstod jag att jag kan alltid lyssna på kroppen. Vad behöver den. Hur och var vill jag meditera.

Om du inte vet, eller om någon annan inte vet vad en meditation innebär så handlar det om att känna sina andetag. Att bara följa dem och sitta, stå, ligga eller gå. Du kan även vara i rörelse när du känner din andning och upplever den.

När du är medveten om att du kan förändra dina andetag genom att ta djupa andetag. Ta flera djupa andetag och känn hur det känns i kroppen. När du behöver. Det är då som vi kan ge oss själva en avslappning. Och det finns massor med videos på youtube om det.

Sen kan du lära dig hur du kan tänka kring tankar, göra kroppsskanning, rörelser och annat. Men om du inte övat på en meditation så gör det gärna.

Jag hör att du tränar och det är bra. Och att du sover bra. Det är jättebra. Jag tror att du skulle må gott av att stilla dig i vaket tillstånd. Och öva på att tillämpa en SOAS, att stanna upp och observera, acceptera att det är som det är just nu, svara eller släppa taget. Det är en metod som en kan träna i och googla på det och se om det gör dig nyfiken.

Då finns det så många möjligheter att dela i mindfulness online. Med många duktiga mindfulnesslärare. Och de är alla människor och de flesta människor har upplevt svårigheter i livet.

Om du har möjlighet att prova på mindfulness i en grupp eller någon enstaka mindfulnessmeditation, så gör gärna det.

Om du googlar så finner du utövare som gör det via zoom. Det finns en grupp för alla! Genom corona så har fler mindfulness/yoga och - meditationslärare skapat plats för online meditationer. Och det gör också att de som inte har provat så mycket meditation ännu får en ny värld att upptäcka.

En fin möjlighet. Och alla delar lite. Om en vill. Det är förstås valfritt.

Jag önskar dig att du hittar ett sätt att stilla dig och att du övar på att använda tiden till att landa. I vad du behöver och vill. Det som blir bäst för dig och barnen. Och för pappan tänker jag. För er alla.

Den process han är i kommer ta den tid som han behöver.

Du har ansvar för att du har det bra, för att barnen har det bra. Och jag tror att det är fint för er om ni kan hitta en lösning som passar er så att ni kan låta tiden ta den tid det tar. Livet är en process. Att upptäcka ett medberoende och en partner som missbrukat är inte lätt. Och som döljer. Och som dricker trots antabus. Det är inte ovanligt. Det är inte farligt. Det uppstår en allergisk reaktion. Nej, du kan inte se hans journaler.

Du behöver komma fram till hur du vill leva ditt liv. Och du bör inte stressa fram det. Det som är så fint med mindfulness. Det är att vara i nuet utan att värdera eller döma.

Där din kropp är där är också du. Du kan inte påverka historien. Du kan välja riktningar hur du vill ha det framåt. Men du behöver inte oro dig för framtiden. Om du är i nuet. Och det är en konst. Som alla kan uppnå. Om en övar.

Och jag övar hela tiden. Och jag är också här just nu. I varje ögonblick. Mindfulness handlar om att träna uppmärksamhet, medvetenhet, medkänsla med sig själv och andra.

Det är den bästa investeringen i min egen hälsa som jag någonsin har gjort. Minfulness är ett förhållningssätt. Hur en vill leva.

Kanske det finns någon möjlighet för dig att prova det någonstans via vården eller i en yogastudio.

Med omtanke och hopp om att du ska finna ett sätt som passar dig.

Jag hoppas förstås att alla här inne får tillgång till en bättre balans. I nuet. I livet. Och upplever livet. När det pågår.

Oslo
ons, 2020-09-23 - 15:52

Han går nu.
Jo det blev så. Och tankarna snurrar.

Beror det på det han säger, att vi inte funkar längre eller beror det på nått annat?

Tanken slog mig inte först. När vi pratade och han sa att han ser ingen annan utväg än att vi separerar så var jag delvis enig.
Jag sliter. Vi sliter.
Speciellt de sista veckorna. Och efter søndagen är det illa på riktigt.

Jag har ju levt i förnekelse så länge och därför inte förstått, och därmed inte heller vart så svår att leva med før han. Det är annorlunda nu.

Jag grät och sa att denna alkoholen var ond. Då sa han att det vara andra saker också. Menar han det, eller vill han inte ta hela ansvaret? Menar han att jag har skyld i detta? Med vad i såna fall? Eller är det bara ett sätt att försvara sig?

Han vill flytta ut. Helst idag. Menar att han kan flytta in i en airbnb lägenhet. Han vill ha barnen 50% från början. Jag är tveksam.

Tror inte att det är en superbra ide att han skal ha barnen varannan vecka boende i en airbnb lägenhet. Jag litar ju inte heller på att han håller sig nykter. Før det är den andra biten här?

Flyttar han ifrån mig (oss) eller flyttar han till möjligheten att dricka?
Jag vet inte.

Och jag vet inte heller hur man gør i denna situtionen?
Jag har kontakt min läkare før råd?

För å ena sidan vill jag ta mitt ansvar ovanför barnen, men vet inte hur jag skal göra det när jag inte har dem? Hur löser man det?

Jag vill inte vara beroende av systemet men jag kan ju knappst gøra nått utan det?
Jag har beställt så kallad mäklartimme men vet inte om de har myndighet att neka han sitt samvær som jag tror han har krav på?
Vem kan gøra det?
Vem kan følja upp att han är nykter?

Oslo
ons, 2020-09-23 - 18:12

Har fått tid för läkarbesök på tisdag.
Nästa torsdag skal vi på meglingsmøte.

Det är mer ett praktiskt möte (men obligatorsilt för par med barn) där man kommer överens om hur man løser praktiska frågor.

Herregud. Jag skal efter 10 år och tre barn bli singel.
Inget ovanligt, men skrämmande.

Jag gråter.

Hade det blivit såhär oavsett.
Jag tror faktiskt inte det. Vi har alltid haft en fin relation. Vi är goda för varandra.
Alkoholen drar oss isär.

Men vad vet jag om det egentligen? Han menar nog att det handlar om andra ting också. Sant eller bara ett sätt att överflytta skuld?

Jag går parallet med sorgen før alkoholen nu också igenom denna seperationen. Ångesten för barnen, rädslan før allt det praktiska. Sorgen över alla drömmar som krossas.

Herregud, livet kan gøra ont ibland..

Olycklig Make
ons, 2020-09-23 - 21:00

Hej.

Jag har levt i många år med min fru som druckit alldeles för mycket och nu har jag begärt skillsmässa då jag inte orkar mer, vi har haft en väldigt turbulent relation i många år.
Vändpunkten gör mig var när jag läste boken " Djävulsdansen, bli fri från medberoende" den fick mig att vakna, förstå mina känslor, förstå min frus problem och särskilt mina egna då man hela tiden är som en hök över den beroende.
Jag har äntligen brutit mig loss, flyttar till egen lägenhet om några månader med barnen på halvtid.
Frun ",slutade" dricka sent i somras men jag har tyvärr hittat gömmor samt givetvis direkt sett när hon druckit även efter detta.
Klart man är orolig om det kommer att drickas när hon har barnen sen men det får jag ta då.
Hon har iallafall minskat drickandet från varje dag till att hon kanske druckit nån gång i veckan det sista.

Tänk på dig själv nu och försök komma ur djävulsdansen.