Hej!

Reggade mig här idag, detta blir mitt första inlägg. Jag är en man i Stockholm, 36 år, varannanveckas-pappa till ett litet barn.

Nu börjar min resa. Jag har i många år funderat på att lägga ner alkohol helt, och den 4:e januari nu tog jag äntligen det beslutet. Nu börjar en kamp antar jag.

Jag har ända sen jag flyttade hemifrån i 20-årsåldern grundat, tagit det lungt med öl hemma först, för att sedan på fyllan och villan ramla runt på stan. Dvs, jag har aldrig haft ngt motstånd mot att dricka själv.

Alkohol har för mig varit två saker, dels en fantastisk resa att sitta hemma och lyssna på musik, se filmer och allt sådan blev fantastiskt tillsammans med alkohol. Nästa del har varit att träffa kvinnor, vara på krogen, vilket jag alltid behövt alkohol för att "klara av". Inser hur dumt det låter, men även idag är det största argumentet mot att sluta med alkohol att jag inte kan göra sånt på krogen som jag är "van" vid.

Dock har detta inte varit problemlöst de senaste åren. Kvällar på krogen har alltid slutat vid 7-tiden på morgonen, även fast jag haft familj. Jag har aldrig ngt problem att fortsätta dricka direkt på morgonen, eller vid 12 när jag vaknar igen. Har jag haft chansen så är 2-3 dagar inget konstigt alls med konstant ganska rejäl fylla. Första dagen är typiskt på krogen, dag 2-3 är hemma i sängen med musik och filmer.

Jag har aldrig blivit aggressiv eller så på fyllan, men en hel del konstigheter med att bli utslängd av vakter, en gång fyllecell, konstiga sms, och annat skit har förekommit.

Abstinens och bakfylla har blivit otroligt plågsamma de senaste åren. När jag gjort en av mina 2-3 dagars fyllor så tar den nästan en vecka av panik, ångest och svettningar, innan jag återigen känner mig stark och börjar bli sugen på "fest".

Dessa 3-dagars grejor har gjort att jag ibland tagit ledigt från jobbet, ofta planerat för dessa och avbokat grejor med vänner. Senaste året har jag skruvat på mig för all planering inför ledigheter för att jag istället tänkt på hur jag ska få till dessa dygn.

Dessa dygn är verkligen bland de bästa jag vet, när jag är där. Därav rubriken på detta inlägg.

Det händer även att jag druckit en del när barnet somnat, och nu när jag ensamt har hand om barnet är det ju givetvis helt galet. En av anledningarna till att detta måste upphöra.

Jag har flera gånger under de senaste åren trappat ner till ett måttligt drickande, men det har varat ett par månader innan jag är tillbaks till en 3-dagars grej igen.

Nån sorts vändpunkt kom nu kring nyår, då jag drack måttligt under hela kvällen med vänner, men när jag kom hem fortsatte jag i betydligt högre takt nyårsdagen, den 2:a och den 3:e. I ångesten och tankarna efteråt hittade jag denna sida, och efter ha läst ett par dagar här tog jag beslutet.

Nu slutar jag dricka helt.

Vet inte om det kommer vara hela livet, men på överskådlig framtid ska jag ej dricka alkohol. Jag läste någon här som sa att efter ca tre år upplevde hon att alkohol inte längre upptog något av hennes tankar. Dit ska jag.

Tack för att ni alla skrivit era berättelser, nu börjar jag också min resa.

Dag nr 11 idag.

31 dagar utan drogen. Fortfarande inget större intresse av att dricka eller supa. Mycket tankar kring vilka problem som är riktiga och stannar kvar, och vilka som berodde på alkoholen.

Men vill inte tänka så mycket på det, jobbar, gör min grej. Var på en dejt faktiskt också.

Någon sorts jobbfest ikväll, men känner ingen oro egentligen, tar bilen dit.

Läser här varje dag, allt som postas, jag tror det är det som gjort att jag ännu ogillar tanken på att kröka.

Dag 36...

Inatt bär det iväg till Idre med många vänner och kollegor. Känns inte som en prövning, men mitt förnuft säger ändå att det kommer bli det.

Det får inte råda någon tvekan alls under denna weekend. Inte smaka, inte tänka.

Dag 40, helgen gick bra.

Hundratals tokfulla människor överallt, och jag klarade stå emot bra. Tänkte på hur mycket mer jag vill vara med mitt barn en med alla dessa 40+ onyktra och så.

Men så mycket snack ändå om varför jag inte dricker... En person tog tillbaks drinken när han märkte att jag inte drack av den han bjudit på.

Men sen å andra sidan några som också märkbart uppskattar att man är nykter.

Bra helg ifallafall!

J

Kul att läsa om din helg. Starkt jobbat i Idre. Förstår det svåra i att folk undrar. Hur har du gjort, sagt till alla att du slutat dricka, eller låter du dem bara märka det? Vill försöka göra samma resa som du.

Jag har inte berättat för någon, tyvärr, att jag slutat pga min problem.

Däremot vet mina närmsta vänner och kollegor om att jag slutat tills vidare, men jag har inte angett någon orsak direkt. En del kanske fattar, men ingen säger varken bu eller bä.

Sen kommer ju alla andra, alla kollegor som jag inte är särskilt nära, och som jag alltid har festat mycket med... Jag har helt enkelt inte rört de glas som serverats, bett om extra mineralvatten och tackat nej när nån vill handla i baren åt mig.

Det är det sistnämnda som ställer till mest strul då människor verkar ovana, och ta lite illa upp, när man inte vill ha det "roliga" dom bjuder på. Och allt snack hur dom minsann inte vill vara utan att "unna" sig lite ibland.

För mig blir effekten av DROGEN alkohol tydligare och tydligare ju mer jag tänker på det, och hur svårt det är att skilja på vad drogen säger, och vad individen säger.

J

Jag funderar också på hur jag ska säga till omgivningen. Kanske att jag kör en vit månad. Det är ju ganska vanligt. Jag kommer dock vara bortrest med familjen ett par veckor, så då blir det inget umgänge med kompisar, så då slipper man det. Där finns istället lockelsen att ta en glas gott vin till en vällagad måltid. Det blir min utmaning kommande tid. Problemet är att det aldrig blir ett glas, utan att vi (jag) tömmer flaskan och jag har alltid druckit mer än min sambo, trots att vi "delat" på flaskan.

Jag blev väldigt inspirerad av din tråd här. Är i samma ålder. Sambo och barn.

För mig funkar det ganska bra också att köra med "ursäkter" bara för dagen, som att jag inte känner för det, mår lite illa, orkar inte... Eller helt enkelt inte röra glaset.

Din resa blir ju ett mycket bra tillfälle att jobba med dina egna demoner, innan du tar tag i andras reaktion.

För mig är fienden verkligen det första glaset, eller den första klunken. Innan jag tar den så gillar jag verkligen inte tanken på alkohol och har förmågan att välja bort det. Synd (eller kanske bra att det inte tog längre) att det tagit 15 år att förstå det bara.

I slutändan känner jag också stort värde i att agera efter mitt eget beslut, jag vet att om någon blir allt för jobbig med frågor så är jag beredd att säga ifrån och rakt ut säga att jag själv bestämmer vad jag dricker. Tråkigt om man skall behöva hamna där, har bara gjort det en gång, men det är skönt att tänka att jag står upp för mitt beslut, och att i slutändan bryr jag mig inte om vad andra tycker om mitt beslut.

Det är bra att mentalt förbereda sig för andras "vad tråkigt du är" och sådana kommentarer. Jag har som regel att aldrig ens kommentera det första gången någon säger det, utan ser vad som händer om jag helt enkelt pratar om ngt annat.

Men jag tror på att hålla låg profil, bara säga nej tack om någon frågar, inte röra glaset om någon ställer fram det, säga att jag inte orkar om någon frågar varför, och prata om annat när någon säger jag är tråkig.

Dag 46 idag.

Min längsta nyktra period på 17 år har varit 51 dagar. Det var i mitten av 2008 som jag försökte på mig en vit period. Jag klarade inte så länge som jag tänkt vara vit, och efteråt tog jag igen allt med råge kan man säga.

Känner fortfarande avsky mot alkohol, och är inte sugen. Tror den känslan fått chansen att leva kvar just för att jag inte smakat en droppe på dessa 46 dagar.

Jag är rädd för när och om ett återfall kommer, jag är både glad och orolig för att jag nu närmar mig den längsta nyktra perioden i mitt vuxna liv.

Tänk på idag mina vänner!

Kör på, dag 55 idag. Med andra ord är ju nu inne på den längsta nykterhetsperioden i mitt liv.

Känns givetvis bra, och jag har inte ännu haft några tankar om återfall eller svåra frestelser. Har då inte rört en droppe, och läst här varje dag.

Hjärnans makt är stark, och jag hoppas detta håller i sig länge till.

är därför det är så bra att påminna sig om hur det var !!

Dag 65. Läser här varje dag.

Känslan sitter i.

Jag har börjat analysera lite kring mina gamla tankar, om rädslan för att inte kunna roligt utan ölen... Det är givetvis en liten utmaning att ha kul på det sättet, utan genvägen alkohol, men jag känner att jag närmar mig ibland och den känslan har ju en helt annat typ av äkthet i sig.

Tänker på er alla här, och läser allt ni skriver.

Drygt två månader är ett jättekliv för självkänslan, hur känner du dig?
Tappat lite av motiveringen, haft svackor etc?

Viktigt är att hålla kvar i känslan varför jag valde att göra ett uppehåll,
och ännu viktigare är väl att redan nu att bejaka förändringarna...

Känner du skillnaden?
Lägger du tillräckligt med energi och tacksamhet över att det känns annorlunda/bättre idag?

Jag brukar lägga mycket eftertankar på att minnas när det var som värst, och hur känslan var när jag bestämde mig..
Det skulle inte vara någon "impulsgrej" utan vara en varaktigt lösning för ett längre tag framöver...

Och likt att heja på sitt egna fotbollslag, så tar jag parti för mitt val i både med och motgång,
och har ett resolut svar på alla frågor om mitt val av att fortsätta förhålla mig till alkoholen på MITT sätt..

Aldrig annars brukar jag vara så bestämd som när någon ifrågarsätter mitt anti-drickande,
jag brukar vända på frågan direkt och frågar dem om de är stolta över att vara en som dricker alkohol,
och hur de kan veta vad som är en "normal" nivå för just dem..

Jag vill få dem osäkra på känslan att de befinner sig inom ramen för vad som är "normalt"...
För det som är en hållbar nivå för en person, är det inte för den andre, vi är alla olika...

Några kan hälla i sig litervis i veckan, utan att må dåligt av det...
Andra (liksom jag..) kan inte ens smaka på den första droppen, för det betyder att portarna öppnar sig för ett oändligt missbruk utan slut...
Och jag är medveten om detta, och därför utsätter jag mig inte för riskerna..
Även om "risken" för att jag ska kunna hantera drickandet DEN GÅNGEN, och ha det trevligt utan ångest och skämma ut sig..
Jag vet att det kommer en andra gång också, och garantin för att den ska bli lika lyckad är nästan helt obefintligt...

Hur vet jag det då?, jo genom att tänka bakåt och se rimligheten till hur mitt brukande av alkoholen har bara ett mål, ..berusningen.
Och då spelar inte den sociala samvaron in ett enda skit, det är ju berusningen man vill åt, och den kommer att spela ut mig mot mina vänner..

Jag försöker tänka förnuftigt, och ibland kommer jag på mig själv att hjärnan försöker övertala mig att det inte är så farligt, det vore väl trevligt, det är du värd osv..
Den talar till mina känslor och undviker mina sunda tankar, men jag har lagt in ett "antivirus" i mina känslor som genast larmar om något försöker prata sig förbi sundhetstänkandet via något artificiellt kemiskt preparat...
Det är för övrigt samma typ av larm som förhindrar mig att bli förälskad i någon annan nu när jag redan är lyckligt gift,
jag kan tycka hon är både vacker, attraktiv och gullig, men tankarna stannar där, och "samtalet kopplas inte vidare" till brallorna...
På så sätt så slipper jag varje dag utsätta mig för tvivel och behöver rannsaka mig själv, värdera och poängsätta..

Jag har bestämt mig för att vara nöjd med det jag har, och försöka uppskatta livet som det är..
Men det är inte lätt i ett samhälle som kräver av oss att bli bättre, snabbare, effektivare, billigare osv...
Det känns som om vi måste hela tiden sträva efter att aldrig vara nöjd, sikta på stjärnorna, hamna på månen och vara missnöjda...

Jag har valt att stå på moder jord, vänja mig med att titta på stjärnorna och månen, och vara glad över att ha fast mark under fötterna...
Det har gungat alldeles för mycket tidigare...

Mors! Berra

Jag känner mig förvånansvärt målmedveten fortfarande. Den oro jag hade förut, hur ska man ha kul osv utan spriten, är nu istället en känsla av utmaning. En utmaning om hur gör jag livet intressant utan alkoholgenvägen.

Jag tror mycket bygger på att jag aktivt varje dag läser här och tänker på just vad alkoholen gör med människor, och de tillfällen jag pratat med människor i verkligheten som med näbb och klor försvarar sitt drickande.

Men, jag har fått sting av saknad, när jag romantiserar och saknar dekadensen, att släppa helt och säga åt världen att dra åt helvete. Känslan kommer tillbaks om hur skönt det är att ge efter för sina begär.

Min morgon i morse var dock en bra påminnelse. Jag vaknade i morse och insåg att jag druckit igår, att mina 65 dagar nu var nere på noll. Direkt tänkte jag att nu måste jag skriva här, börja om, hur kunde jag vara så dum. Ångesten var tillbaks.

30 sekunder senare börjar vekligheten komma tillbaks, vänta jag är hemma, det är en vanlig dag, jag har bara drömt. Jag drömde alltså om ett återfall, och ångesten var verklig i nån minut, för att sedan bytas ut mot världens frihetskänsla.

Så än så länge är valet lätt att inte dricka.

Intressant det du skriver om att välja, och vara nöjd med det man har, exakt så har jag börjat tänka mer och mer också. Det smittar av sig på allt i livet, och på hur man mår.

Men alkohol upptar fortfarande mycket av mina tankar, jag analyserar hur beroendet fungerar, hur samhället agerar, hur mina vänner dricker, om jag ska hälla ut det som står i skåpet, om jag ska dölja eller skylta med mitt ställningstagande, om vad droger gör med viljan och huvudet, om varför jag är en allt eller inget människa, om avskyn kring drogen, om allt allt allt. Så på något sätt har det fortfarande ett grepp om min hjärna. Jag är lite rädd att släppa det greppet, för tänk om jag då dricker igen?

Smaken. Det eviga pratet om att öl/vin/snaps är gott...

Ordet gott inser jag mer och mer missbrukas, för en smak är inte god eller äcklig, du kan inte tillskriva ett glas vatten eller öl att det är gott eller inte. För det varierar.

Ett glas vatten när du är törstig är gudasänt, precis som det femte glaset vatten kan få dig att kräkas. Allt beror på vad kroppen signalerar för behov.

Ändå tror folk på allvar att smaken på vinet är det som är anledningen till att dom dricker när dom lagar mat.