Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

En timmes snabb promenad med Annie Grace i lurarna. Tänkvärt.
Känner mig starkare och ska fixa morgondagen med men inga maratonpass på 13-15 timmar på jobbet.
Behöver landa i mig själv och få må bättre innan allt rasar.
Kram på er?

Blir en reprisernas dag då jag, efter att ha läst om funderingar kring om man är beroende eller inte, väljer att ännu en gång kopiera in mitt inlägg om just detta:

"Vad är ett beroende?

Frågar man ett uppslagsverk får man i svaret bland annat detta:
"... fenomen som innebär de fysiska och psykiska mekanismerna bakom att en person återkommande utsätter sig för något som den vet är skadligt."
Och vidare:
"... personen har svårt att styra intaget av substansen."

Jag tänker att alla som har hittat hit har ett slags beroende. Om man har svårt att låta bli att dricka är man på ett eller annat sätt beroende. Att jämföra sig med personer som dricker mera än vad man själv gör är ju ganska verkningslöst. Möjligen om man kan dra lärdom av hur fort det kan gå utför.

Flera skriver att de druckit i många år, men aldrig tagit något på en vardag, tagit en återställare, druckit på morgonen/före lunch/före middag/före kl 19.00 osv och därför tror att de är säkra. Alkoholism är en progressiv sjukdom, det vet vi. Ingen blir fullblodsalkis över en natt. Alla har vi - visserligen på olika sätt, men ändå - druckit oss till detta. (Det går självklart bra att använda mindre stigmatiserande ord än alkoholist/alkis, gillar det inte själv, men betydelsen är densamma.)

Själv drack jag i mer än tjugo år endast på helgerna. Att ta något på en vardag fanns inte på kartan. Men så en dag...
Jag drack under dessa många år heller aldrig före helgmiddagen, tankarna fanns helt enkelt inte. Men så en dag...
En återställare? Nej, fy, vad äckligt. Det föll heller aldrig mig in under alla år. Men så en dag...

Varför skriver jag då detta?

Självklart för att varna andra. Det kan gå så himla fort. Kan jag påverka bara en enda i rätt riktning, är det värt dessa tankar.

Istället för att fundera över om du är beroende eller inte, ta varning av att du är här, på Alkoholhjälpens sida. Sluta dricka innan du kommit så långt att du inte behöver undra, utan är smärtsamt medveten om att du är djupt nere i A-träsket. Det blir så mycket svårare då. Inte bara att sluta rent fysiskt utan också att hantera den ångest det destruktiva drickandet medfört.

Detta alltså skrivet i all välmening, av omsorg - garanterat utan en enda tanke på mästrande - i sann forumkärleksanda."

Kram på er

-----

Lena, kul att du hittade min tråd, även om jag förstår att du trodde att du skrev i din egen. Såg att Torn uppmärksammat dig angående detta. Önskar dig lycka till i morgon. ? //Kram

”Jag har aldrig...” den leken tror jag vi alla lekt, vi som hänger här.
För min del vill jag säga att ditt första inlägg i min tråd- så kort och koncist- men ungefär med den här innebörden, skrämde mig nykter. Eller åtminstone fick mig att vakna.
Vi ska självklart vara goda medmänniskor här. Men det är otroligt viktigt att påminna om att det inte är nån guds finger som ligger mellan mig och de urtrasiga människorna som hänger utanför natthärbärget vid min tunnelbanestation. Försynen. Ett forum. En familj som (ännu inte) tröttnat. Ett jobb som (ännu inte) misskötts.
Tack för att du gör det så tydligt för mig att det inte var något hittepå som fick mig att bli nykter. ??❣️

Ja det är det som är så skrämmande Vinäger, hur fort det kan gå. Toleransen ökar dramatiskt, man börjar få en massa fysiska symtom, man dricker inte för att få en ” go” känsla och bli glad, utan för att man måste. För att kroppen ska fungera, få bort darrningar, lindra smärta.

Man blir helt fast i alkoholens grepp, och det enda som motiverar en till att gå upp på morgonen är att få dricka igen. Jag var där.

Så därför blir jag så glad när det ramlar in folk här som tar tag i sitt drickande Innan det blir värre, för jag vet hur fort det kan gå. Det kan gå ruskigt fort. Och det vet ju du med, det är därför du aldrig ger upp. Så jag säger som Se klart, tack för att du påminner. ❤️

Kram

Ledsen, gråter - det är inte farligt. Kanske nödvändigt rentav.

Tröstas, ligger i famnen på M och snyftar. Han smeker och lugnar. Som till ett barn. Just nu är jag nog det. Ett litet sårbart barn.

Så många tankar som försöker samsas i hjärnan just nu. Reflektioner, analyser...

Ändå är det inte svårt. Egentligen. Alla mina funderingar och utvärderingar kommer till samma slutsats. De är helt överens. Det är nykter jag vill vara. Helvit.

Tack för att ni finns. ?

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram

Vinäger, det är bra att kunna gråta så var glad för att du kan!?
Önskar jag kunde gråta lite oftare...det känns ju bättre efteråt.
Något är det som lättar inombords...
Sänder en stor kram till dig ?? och hoppas du blir gladare imorgon.??☀️??

Känslan när barnbarnet vid 6-tiden står utanför sovrumsdörren och förväntansfullt viskar: "Mommo, vaken?"

Lyckan att kunna svara: "Visst, gumman, jag ska bara klä på mig, så kommer jag upp". Istället för att falskt ropa "Snart" (jag ska typ bara ta en huvudvärkstablett, få rummet att sluta snurra och dölja mina kväljningar i ett par timmar...).

Stoltheten över att ha valt de viktigaste i mitt liv, främst mig själv, framför A.

Kärleken till livet!

-----

Kommer ihåg första gången jag upplevde den känslan. Underbart. Nu är den här igen. Så tacksam för det.

Tack som alltid för respons. Utan den vore jag någon annanstans. ?

Kram på er

Vaknar nykter även i dag. Söndag. Hade en underbar dag i går. ☀️ Lite extra blir det när den får vara nykter.

Men...

Allt är inte rosenskimrande. Så är det. Vill och behöver skriva även om det. Visst, jag är positiv i grunden, ibland nästan överdrivet. Mina barn undrade ibland om jag inte kunde hålla med dem någon gång när någon varit dum. Har en förmåga att leta förklaringar och förmildrande omständigheter i det mesta. (I dag är de flesta av mina barn likadana... ?) Självklart är jag mest glad över den här egenskapen, betydligt trevligare än till exempel bitterhet.

Dock...

Jag har en tuff tid framför mig. Har träffat en bra psykolog och vi ska tillsammans försöka få bukt med min ångest. I första hand är det mina panikattacker som behöver mildras/elimineras. Men rädslan över att få dessa upptar alldeles för mycket av min vardag. Som om jag inte haft nog av planerande vad gäller A. ?

Nu ska alltså detta tas tag i. Jag vet självklart att alkohol spär på ångesten, men även när jag varit vit i månader har jag varit långtifrån fri. Mina panikattacker grundar sig nästan uteslutande i känslan av att inte få luft, med stark hjärtklappning som följd. Klaustrofobin tog ett tag över mitt liv, men jag har kämpat som en galning för att kunna leva åtminstone ett drägligt liv. Men strategier för att undvika vissa situationer är fortfarande en alltför stor del av mitt liv.

När attackerna slår till med full kraft - oftast situationsbundna, men inte alltid - är det inte nådigt. Milt sagt. Tror att det är svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Säger som Stenmark: Hä löns int' förklar' för den som int' begrip'. Menar förstås inget illa, passade bara på att citera vår käre Stenis. ?

Första gången jag blev anfallen av paniken blev jag helt överrumplad: Hur kan känslor vara så intensiva att man på allvar tror att man håller på att dö? Jag fick förstås en helt annan förståelse för alla som lider av detta.

Men...

För att återgå till psykologsamtalen. Jag känner mig trygg där, tror på att det kan gå vägen. Åtminstone att bli mycket bättre. Senaste gången var jag ärlig vad gäller min A-problematik och fick beröm för mitt mod att berätta. Föga förvånande är det inte ovanligt att döva ångest med A och/eller Benzo. Det sistnämnda använder jag endast i situationen som är helt outhärdliga. Men nu ska vi även försöka jobba bort dessa.

Jag är rädd, eller rättare sagt, skräckslagen. Min trygghet när jag inte har A finns i dessa små tabletter. Säkerheten utifall att... Jag behöver inte ta dem så ofta, men bara att veta att de finns lugnar. Lite som med astmamedicin, är den inte med kan vetskapen om detta framkalla ett anfall. Psykologen var dock tydlig med att detta ska ske på sikt. När jag är beredd. Puh! Får ångestpåslag bara jag skriver om det.

Vet att det finns människor som tycker att all lugnande medicin är av ondo, men jag håller inte med. Förutom risken att hamna i ett missbruk, hjälper de så många till ett fungerande liv. Så vid rätt användning påstår jag att de kan rädda liv.

Oj, vad svammel det blev nu...

Vill mest säga att hur positiv jag än framställer mig har jag mycket att bearbeta och ta tag i. Om jag skulle lyckas bli av med panikångesten skulle jag få ett nytt liv. Tänk att kunna flyga, åka tunnelbana, tåg och buss. Visst, jag försöker ibland att ta tåget, men det är alltid förenat med mycket planerande. Det får inte vara i rusningstrafik, inte kort tåg... Så skönt det skulle vara att slippa allt detta.

Ursäkta ett långt inlägg. Hoppas att den positiva undertonen kommer fram.

För...

Jag ska klara detta. Att jag inte dricker kommer förstås att hjälpa till. Så - som alltid - känner jag mig hoppfull. Någon gång är jag fri, inte bara från A, utan även från den värsta ångesten.

Ha en fin söndag, ni som eventuellt orkat läsa ända hit. ?

Kram från en svagstark Vinäger, som aldrig aldrig ger upp.

Som jobbar med allt detta.?
Viktigt det du berättar.
Bara för man slutar med A så bli inte livet perfekt.
Tror att man lyckas bättre om man inser det, lätt att ge upp och fortsätta gömma sig i alkoholdimman annars.
Och jätteviktigt att reda ut varför man mår dåligt
Lycka till med kampen mot ångestattacker, och berätta för oss hur det går framöver med psykologen.
Kram ⚘

Nej...jag tänker att det är mycket att förhålla sig till även om man lyckas att avstå från alkoholen.

Har aldrig själv haft panikångest men har varit med om när ni min dotter har haft det. Och det var allt annat än kul....,mitt modershjärta höll på att gå sönder..och hur var det då inte för henne?

Jag lider också av klaustrofobi...tycker inte om trånga utrymmen. Åker i princip aldrig hiss men klarar min vardag bra eftersom där jag lever och bor är det högs tre våningar. Då blir det bra motion. Tycker inte heller om att åka tunnelbana men den finns inte heller i min vardag så även där klarar jag mig. Så jag kan förstå din känsla...

Ha en fin dag?

Kram?

Tack Vinäger, ditt ärliga inlägg betyder mycket för min nynyktra kamp.
Jag har skrivit i min egen tråd att jag tror att jag gick in med en alltför positiv inställning, det låter säkert märkligt i många öron, men för min del blev det kontraproduktivt.
Jag måste bemöta mina mörka stråk som inte upphör bara för att jag är nykter.
Det är svårt att förklara, men för mig står det inte i motsatsförhållande till att "tänka positivt".
För att stå ut, och så småningom klara av att bearbeta mitt mående, kan jag inte lura mig själv med allt för förskönande ord om den härliga nykterheten. Självklart är det bättre att inte döva sig med alkohol, och alla vet nog att onyktra dagar gör ont värre på lång sikt, men allt är definitivt inte bara guld och gröna skogar när det gäller att fronta ångest och ansvar utan min snuttefilt i form av vin.

Du gör precis det du behöver, kämpar på. Man blir rädd, ångest och dåligt mående är otroligt läskigt, jag känner också det. Men det bästa är när man tar tag i allt och det är det enda man kan göra.

Stor kram från din forum-dotter ❤️❤️

Det ser säkert jätte olika ut hos oss alla, hur mycket alkoholen påverkar oss psykiskt..Men jag har i stort sett blivit av med alla rädslor, som flygrädsla, köra över broar, och höjdskräck, när jag varit utan alkohol länge..Kom på det flygresan jag gjorde ett år efter jag blev nykter..Faktiskt att jag tittade ut genom fönstret och njöt av upplevelsen..Jag kan inte förstå att rädslan bara var borta..?..Likadant med en viss hög bro, som jag alltid tyckte var otäck att köra på..Helt plötsligt kändes det normalt och tryggt..Jag läste på Forumet om någon annan som upplevt samma förändring. ?..Därmed inte sagt att detta gäller alla..Men vill ändå Inge hopp, om att ångest och panik kanske kan mildras med tiden..Kram..???

Och känslan av att falla, rulltrappor som går rakt upp i himlen, glastrappor och höga höjder, föööör långa rulltrappor. Allt det och många fler situationer som stressat mig enormt- har minskat med ssri och helt försvunnit när jag slutade dricka. Känslan av att alltid stå stadigt är så stark och hjärnan signalerar balans och trygghet istället för risk och fara när jag numera gör dessa saker utan problem. Samt att jag numera sover bra- ibland på en halv sömntablett men jag säger som du att all medicin inte är av ondo. Jag tar det steg för steg. Viktigast först- vara nykter. Kram du ekfatslagrade fin-vinäger!

Lider så med dig o dina panikattacker! Jag led av dom som en del av förlossningsdepression när jag fick min första son. Förstod verkligen inte vad som hände först (när man har astma är det samma känsla man kippar efter luft o får panik...) Jag fick antidepressiva o tog dessa ett knappt år - då fanns inte heller vin eller annat i mitt liv skulle inte blanda tabletter o vin. Sen började jag med (låter kanske som en löjlig självhjälp) men tänkte ala Lasse Åberg i sällskapsresan Jag är inte rädd jag kommer inte dö det är bara min hjärna som spelar mig ett spratt. O upprepade det där ofta under dagarna (tyst för mig själv såklart ?? annars hade man nog klassats som idiot ?
Sakta fasades dom ut o försvann till slut. Vet inte vad som hjälpte mest tabletterna eller självhjälpen eller kombon...? Skickar massa styrkekramar till dig ?? du kämpar så otroligt starkt! Svag stark skriver du - jag tycker du verkar oerhört stark o fokuserad o blicken framåt ?? kram kram o ta hand om dig!!

Jag har också varit här från o till och inser också att när alkoholen tappar sin plats då kommer fas, att jobba mig igenom svåra känslor. Håller alla tummar för dig och tror att du får bra hjälp atthantera panikångesten. En passus, min son fick panikångest och fick till sig att kaffe kan trigga igång det. Så han slutade med koffein. Sen är det klart att det krävs många delar för att bemästra ångesten. Men du är ju påväg när du tagit hjälp. Kram