HEJCONBACON

Hej. Jag har precis kommit på (jag är 43 år) att min pappa har varit alkoholist hela min liv och antagligen också innan. Det blev tydligt när mamma dog för 10 år sedan och har också förvärrats sedan dess. Innan hon dog (och antingen medvetet eller omedvetet jobbade för att dölja det), tänkte jag att han bara var lite glad i drickat och gillade att festa på helgerna, oavsett om han satt själv eller inte.

För ett tag sedan slog det mig med full kraft att han har ju varit sjuk hela mitt liv, fast mamma och alla runtom har låtsats som ingenting. Det har varit så tabubelagt och skamligt, så man har låtsats som inget istället. Vilket har gjort en enorm skada på mig och min syster, eftersom vi aldrig har fått lära oss hur en frisk familj fungerar.

Nån mer som har erfarenhet av detta?

Du har hittat hit och startat en tråd och lyfter något du är långt ifrån ensam om att ha gått igenom. Fint att du berättar så här öppet och ärligt hur du haft det, vad du reflekterar över nu och lyssnar efter om andra har liknande erfarenheter. Kanske har du redan hunnit läsa en del här och sett att du inte är ensam. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och det kan vara bra då att skriva flera gånger så den hamnar högt upp i flödet igen.

Hur ser ditt stöd ut i övrigt idag? Det låter som du är igång med att ta hand om dig själv och både ser tillbaka hur saker varit, hur de påverkat samtidigt att du är här nu är ett tecken på att du också tar steg framåt och vill se till att må bättre.

Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej! Jag har liknande erfarenheter med min pappa där jag nu i vuxen ålder insett att han faktiskt är alkoholist och inte bara dricker ”lite kontinentalt”. Och det känns så sorgligt, lite som att jag har blivit lurad. Jag har nu också börjat tvivla och ifrågasätta hela min uppväxt och då även goda stunder där jag nu efterhand förstår att så som min pappa och familj förhöll och förhåller sig till alkoholen inte är normalt. Jag känner väl igen skammen tystnaden inom familjen kring problematiken och hur det blir. Svårast just nu är maktlösheten jag känner inför min pappas drickande och rädslan för hur det blir i framtiden. Han lever idag ett fungerande liv trots alkoholen men man märker att det har tagit ut sin rätt på hans fysiska och psykiska hälsa...

Orolig35

Hej.

Delar också med mig av hur jag har det med en vuxen pappa som är alkolist.

´Är också ett vuxet barn till en pappa som är alkolist. Tyvärr har han senaste 1,5 året tagit många återfall och börjat om med antabus AA möten mm men jämt och ständigt kommer bakslagen och man hittar honom berusad i hemmet hos mamma. Känner varje dag stor oro över att han dricker, så pass stor att jag emellanåt bara lägger mig i sängen och skakar. Har börjat få lite rådgivning via kommunen och fått råd att tänka att de är vuxna människor och de ska klara sig själva, att tänka på mig mer själv. Min syster säger också att jag ska prioritera mig själv mera och inte analysera hans sms för mycket osv, fel stavningar etc. ´`

Någon som har mer bra råd hur man kan bota denna rädslan? Att man slutar tänka på det hela tiden?

Tänker så här att alanon, anhöriga till alkoholister, skulle vara bra för dig. Att kunna dela med dig av alla jobbiga känslor och hitta ett förhållningssätt så att du mår bra, trots att din pappa dricker. Att du får hjälp att inse din maktlöshet och att förstå vad du kan påverka, egentligen ingenting, förutom att berätta för din pappa var hjälp finns att få. Det är så mycket plågsamma känslor man som anhörig bär på, skam, sorg, ilska och sedan denna oehört frustrerande maktlöshet. Det finns en möjlighet att må bra trots att situationen ser ut dom den gör.

Det finns också vuxnabarn grupper, kommunen brukar erbjuda anhörigstöd i någon form och givetvis finns det kuratorer. Ta emot all hjälp du kan få och du kan leta på nätet efter alanon och vuxnabarn grupper.❤