Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Nä, det finns inget värre än när ens barn mår dåligt ? Men du kan hjälpa honom mycket bättre nu när du är nykter, och slipper suputen.

Ställ krav på att elevhälsan ska hjälpa er. Ni behöver båda stöd!

Kram ?

Det är jättetufft när barn mår dåligt..Försök ta en stund i taget..Stanna hemma från jobbet någon dag om det krävs..Psykiskt dåligt mående är lika ”sjukt” som fysiskt..Dvs att man absolut har rätt att vabba..Det bästa är att barn kan läka och må bättre igen..Båda mina yngsta hade symtom som nattångest och kontrollbehov..Orsak: Föräldrars drickande, oförutsägbar miljö..Detta uppmärksammade jag först efter separation..Nu mår bägge barnen bra..Det dåliga måendet gav med sig när tryggheten fanns och livet blev stabilt..Varm Kram❤️Är ganska säker på att dina pojkar snart mår bra igen..???

Ler

Finaste Lim.. ❤️Jag är med dig på din resa , loggar in då o då o läser ikapp .. Tänker ofta på dig o dina pojkarna.. du är såå stark .. men glöm inte att du kan be dina närmaste som du litar på om hjälp med allt det praktiska .. du kan bara inte orka hur mycket som helst själv .. Skickar en extra Stor Stor kram till dig ❤️ Och hoppas att din pojke mår bättre snart .. ❤️ Lerigen

Lim

Tack andrahalvlek, miss lyckad, Jullan och ler ❤️❤️ för ert stöd och tröst.

Min son har flera npf-diagnoser och det är tufft när skolan börjar igen. Så hans mående är relaterat till det ❤️ och mitt mående följer hans i upp och nedgång. Och självklart är det ännu lite jobbigare när man gör allt själv. Jag har sjukskrivit mig en period för att kunna fokusera på min familj och det vi behöver.

Jag är tacksam över att vi har en så lugn hemmiljö och att jag kan anpassa den helt och fullt efter oss tre som bor här.

Jag sörjer en del över hur det blivit och att jag är ensam ansvarig för så mycket men jag försöker väl påminna mig själv om att jag aldrig har haft "det där" i ett förhållande. Vi var förstås en familj och han var min man men det var så oerhört mycket som var dysfunktionellt. Ibland glömmer jag det när jag saknar "kärnfamiljen". Glömmer bort att det var väldigt illa i slutet här hemma.

Vi har möblerat om på ett sätt som aldrig nånsin hade funkat när vi bodde ihop. Aldrig nånsin verkligen. Men för oss, nu, är det helt perfekt. Vi har det så mysigt. Och så anpassat efter vårt sätt att vilja leva och bo. Det är en sak jag är glad för även om mycket annat stormar just nu.

Det känns just nu som att jag måste lära mig acceptans igen. Acceptans för att livet nog alltid kommer innehålla en viss oro, olycka och motgångar. Jag har liksom alltid väntat på att det ska sluta komma prövningar nån gång men jag kanske får inse att livet är så. Alltid. Och att man då och då kan uppleva lycka och glädje trots det. Men livet kanske inte är menat att vara alltjämt bra. Det kanske är detta som är att vara människa och det är okej. Det kanske är dags att sluta vänta på den dagen när ALLT plötsligt ska vara bra samtidigt. Den dagen kommer nog aldrig. Inte menat att verka negativ utan tvärtom. Jag vill sluta lura mig själv till att vänta på nåt som kanske inte ens är en del av ett liv som människa...

Kram till er alla ❤️

Jag förstår att ha barn med diagnoser är jobbigt för er alla..Det kanske finns någon förening eller FB grupp du kan kika på..Alltid bra att veta så mycket som möjligt, då kan man hjälpa barnen på bästa sätt..Jag har flera nära vänner med barn med olika autism diagnoser, har även jobbat med den typen av hinder..Mina vänners barn har det gått bra för med tiden, och med olika anpassningar i skolan..Styrkekram lim..Och vila dig när du kan..❤️?

Fina Lim, vill skicka en hälsning med förhoppning om att du ska få känna dig tillfreds med ditt liv. Du har kämpat så hårt och är värd att få må bra. ?

Många kramar

Lim

Tack miss lyckad, vinäger och Ler ❤️

Jag kämpar på med livet. Det har varit en väldigt tung höst hittills. Men med ljusglimtar av olika slag givetvis. Och fortfarande är min lilla hund min räddning när det blir för mycket ❤️ Ut och promenera med en podd i öronen och starta om efteråt.

Kollade min sober-app och den säger nykter 3 år och 8 månader. Det är då en himla tur och lycka.

Kan bara föreställa mig vad alkohol skulle göra med min magkatarr. Usch. Ryser.

Drömmen nu vore att ligga på en strand på en paradisö och slippa allt jobbigt. Få sänka axlarna en aning och andas djupa lugna andetag.

Jag tränar regelbundet och går promenader. Sover bra oftast. Äter regelbundet och har bra rutiner. Försöker träffa vänner. Hinner det jag ska utan större stress. Men oroar mig mycket för min son. Skulle behöva gå ner i tid på jobbet för att orka men då kommer ju den ekonomiska aspekten in och jag kan bli arg över att jag blev ensamstående. Arg på barnens pappa. Men det hjälper ju inte. Försöker ta en dag i taget. Jag klarar det.

Det kommer bli bättre. Måste tro på det. ❤️❤️ Tack till er som undrade hur jag har det ❤️❤️ Många kramar ❤️

Jag känner lite likadant mot exmannen..Han slösar bort sina pengar, som han kunde hjälpa sin son med, om han hade tänkt rätt..Jag försöker se till så han hjälper till mer med sonens inköp, men tycker att det vore självklart. Förmodligen är det en ”medberoende” grej att vi inte bara kräver hälften av barnens utgifter..Men jag tycker det är jobbigt när exmannen alltid säger hur tufft han har det med ekonomin..Det är klart att han försörjer ju flertalet butiksanställda på bolaget, och det kostar ju..?..Barnen blir större, och livet blir lättare på många sätt..Att försöka ändra på ett x är som att kasta pärlor åt svin..Jag försöker vara rak och tydlig..Alla får skämmas för sig, och sina val..Vad bra lim, att du tränar och umgås med vänner..Jag ska också bli bättre på det..?..Sköt om dig tjejen..Du är fantastiskt duktig och bra..Glöm aldrig det..????

Lim

Tack fina miss lyckad ♥️ Jaa det är nog en medberoendegrej. Jag törs inte ens erkänna för andra hur det är nu just med ekonomin. Att jag inte kräver nåt av barnens pappa. Av rädsla för att göra saker värre.

Men när jag får panik över det så försöker jag tänka så som jag gjort förr. Att allt tar sin tid. Jag kommer att våga kräva mer med tiden tror jag. Eller så går åren och jag vågar ingenting. Men jag slipper iallafall bo med honom.

Jag har haft en svajig period känner jag. Känt mycket besvikelse och önskat att saker vore annorlunda. Att jag hade haft en engagerad man och pappa till mina barn. Har känt mig lite snuvad på det livet ett tag. Önskat mig en annan vuxen att luta mig mot när barnen testar mig osv.

Men det är ju faktiskt saker jag saknade även som gift. Jag hade det ju aldrig. Men ändå saknar jag det ibland. Och särskilt sista tiden.

Men idag fick jag lust att skriva för jag har haft en morgon av tacksamhet. Jag har sovit en hel god natt, vaknat på morgonen och haft det lugnt och skönt. Jag har tvättat lite kläder och städat litegrann, på ett sånt där skönt sätt som det oftast är nu när det bara är jag och barnen här.

Det kanske är vädret ute som gör nåt med mig. För ett år sedan var mannen ute hela tiden med kompisar. Han drack som en galning. Bråkade här hemma. Stökade ner och härjade runt. Jag plockade ölburkar och huset stank. Vi hade skickat in skilsmässoansökan och jag visste inte om han nånsin skulle hitta en lägenhet att flytta till. Han grät på nätterna, full förstås, och dagen efter låtsades han som ingenting. Han skrämdes och han drog in barnen i nattliga bråk. Det var en mardröm.

Dessa minnen har sakta men säkert suddats ut och jag har börjat inbilla mig att vi hade det bättre än så. Men så kom vädret som påminde mig om hur det var. Sist det var höst och frost och snart Halloween så levde jag i ett helvete.

Mannen sov alltid på soffan halva dagen och det var en röra både runt mig och inom mig. Jag minns att vi firade en jättefin jul ihop och hade bra stunder emellanåt. Men de stunderna var smärtsamma också fast på ett annat sätt. Då kom sorgen.

Så reste han bort några veckor efter nyår. Jag saknade honom inte en enda gång. Men blev glad när han kom hem. Samma dag han kom hem så stack han ut. För att dricka. Barnen var så besvikna. Jag kände bara avsky.

Jag är inte fri från vår relation ännu och blir det kanske inte på många år. Men jag är så glad över att jag fick den här morgonen av tacksamhet för hur det blivit ändå. Tänk om jag hade vetat det för ett år sedan: att det går att känna sig lugn och nöjd en lördag. Det gjorde jag aldrig nånsin förr.

Jag måste försöka se det fina i livet igen. Jag har varit nära på att bli bitter. Och där vill jag inte vara. Jag vill se vad bra jag fått det ändå. Inte tänka på det jag inte har utan på det jag har.

Kramar till er alla ♥️

det att du skriver här visar ju på att du är på väg mot ett mycket bättre mående !

Kram <3

Du är en kämpe ut i fingerspetsarna! Vilken resa du gjort och fortfarande gör.
Hoppas du har vänner irl som du också får stöd av.
Önskar dig massor av lycka ?och lugn och ro för dig och dina barn?

Kram???

Har sagt det förr, Lim, du är otrolig. Tänk vilken förmån för barnen att ha en sådan mamma, speciellt med tanke på att pappa inte lever upp till sin föräldraroll.

Säger som FinaLisa, önskar dig lite lugn och ro, du om någon är värd det nu. ?

Kram

Det är så konstigt att vi inte vågar/vill kräva mer till våra barn från deras pappor..Pratade precis med en släkting som har det på samma vis..Jag försöker tänka mer och mer på att pappan faktiskt ska vara med och betala fritidsutrednings, större inköp mm..Sonens pappa betalar ett hyfsat underhåll nu..Men ska se till så han alltid är med och betalar annat också..Varm kram..❤️

Lim

Adde, finalisa, vinäger och miss lyckad ♥️♥️♥️ Tack för era svar.

Jag har tack o lov ganska många att prata med i "verkliga" livet också.

Jag har ägnat två kvällar åt att läsa nästan hela min tråd. Har behövt uppdatera min tacksamhet för hur jag har det nu.

Jag är nästan chockad i efterhand hur jag (och barnen i slutet) hade det!! Min exman var ju helt fruktansvärd mot oss. Och jag minns nu igen hur det var. Att jag nästan aldrig kunde sova. Att jag hela tiden städade ett enormt kaos. Att han bråkade flera nätter i veckan med mig och även barnen. Att han drog ut så fort jag och barnen kom hem. Ut för att dricka.

Frun till hans kompis frågade mig idag om jag visste vad männens plan för ikväll var. Då insåg jag att jag inte ens hade tänkt på det. För bara nån månad sedan brukade jag undra det. Frågade inte så ofta men tänkte på det i alla fall. Men nu har jag inte ens undrat. SÅ SKÖNT!!! Jag skiter i vad han ska göra. Hade det varit för 8 månader sedan hade det inte gått att skita i för då hade jag levt i det. Hade det varit 30 oktober 2019 hade jag förmodligen väckts av honom imorgon bitti runt kl 4. Han hade sovit ruset av sig i min soffa imorgon. Men inte nu längre!!!!

Just nu tycker jag att vi har en lagom kontakt och barnen har varit med honom i veckan litegrann. Jag kan fokusera på mig och barnen och på det liv jag lever. Jag mår väldigt bra av att inte träffa honom så ofta. Men vi är inte ovänner alls.

Han sa till mig häromveckan när vi faktiskt sågs att jag är så fin. Att jag blir finare och finare. Han undrade om det är för att jag mår bra utan honom. Jag svarade inte men tänkte i efterhand att det kanske är så. Jag menar, bara att jag får sova på nätterna gör ju stor skillnad för min hälsa. Att inte vara så stressad som jag var förr gör också mycket. Så jaa.. Han har rätt.. Jag mår bra utan honom.

Om jag nu ändå ska ägna en tanke åt vad han gör ikväll så kan jag ju gissa att han ska dricka med sina kompisar. De kanske redan har börjat. Men tack och lov märker jag ingenting av det och behöver inte oroa mig. Hemma hos mig är det lugnt och skönt och jag kommer sova gott inatt och ha en härlig ledig morgon imorgon.

Jag har det dessutom rent och fint hemma. Behöver knappt städa i helgen.

Med det sagt. Jag hatar honom inte. Inte alls. Tack vare skilsmässan behöver jag inte det längre.

Kramar till er alla ♥️♥️♥️

PS. Nu när jag läst igenom min tråd känner jag en så stor kärlek till er alla som stöttat mig genom åren ♥️♥️♥️ Älskar det här forumet!

Det här forumet är SÅ bra på så många nivåer. Vilken gåva att du kunde gå tillbaka och läsa, påminnas om hur det var då - för att verkligen uppskatta det liv du faktiskt har skapat till dig och barnen. Jag blir så glad för er skull ❤️

Kram ?

Ja, det är nog bra att läsa tillbaka i sin tråd om hur det var. Du har gjort en sån häftig resa också där du började med dig själv och det var nog nödvändigt. Det går inte att tänka eller fatta bra beslut om man dricker, nu drack du ju inte så ofta eller mycket, men det känns som om det gjorde att du inte såg (eller ville se) eller vågade ta i det verkliga problemet.
Jag tycker att du ska vara så stolt över dig själv och dina sunda val! Tänk vilken förebild du är härinne och tänk vad du gör för dina barn. ?

Lim

Tack snälla andrahalvlek och sisyfos ❤️❤️

Idag har solen visat sig och det var härligt. Det har varit några riktigt regnruskiga dagar.

Det var verkligen bra att jag läste min tråd igen. Känner mig gladare efter det. Det var såklart lite ledsam läsning men det har ju ändå gått framåt relativt snabbt. Mitt och barnens liv är ju väldigt förändrat och jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt.

Det som jag känner mig väldigt tacksam och lättad för nu är att barnens pappa respekterar hur vi lever. Jag var ju så rädd innan separationen att han skulle bråka, kanske komma hit på nätterna, att han skulle försöka komma åt mig genom barnen på olika sätt (och att det skulle skada dem). Men så är det inte alls. Jag känner mig lugn hemma trots att vi bor så nära varandra och han egentligen kan komma hit när han vill, full till och med ju. Men han gör inte så. Tänk om jag vetat det då, vad mycket oro det hade sparat mig. Jag har haft tur i oturen tycker jag. Det kan ju förändras men just nu är det bra.

Vi träffas alla fyra och har det trevligt. Men sedan återvänder jag hem till mig och blir så glad av mitt hem, mina saker... Till och med hur mitt hem doftar gör mig glad. Jag trivs så bra.

Ibland när jag känner mig helt slutkörd av att vara ensam med barnen och allt så hjälper det att tänka tillbaka på 2019. Det året var svårt. Min dröm var att ha det som jag har det nu. Med mina barn hos mig på heltid för att slippa oroa mig för alkohol och allt. Och nu har jag det så. Det är lite overkligt egentligen.

Livet hade förmodligen varit väldigt svårt nu för oss alla om vi inte hade separerat. Om jag inte hade fått nog hösten 2019 hade vi levt i kaos nu tror jag. Jag tror verkligen att det hade varit illa.

Jag är tacksam över att mina barn slipper växa upp i det. Nu växer de upp med föräldrar som är glada och snälla mot varandra när de träffas istället för att det är bråk och tårar.

Jag minns så väl promenaderna jag tog med barnen för ett år sedan. Vi tre levde i limbo kändes det som. Vi höll ihop och jag gjorde verkligen allt i min makt för att förändra deras liv till det bättre. Jag är så glad för att vi klarade oss och för att det trots allt gick så fort att få ordning på livet när beslutet väl var taget.

Jag tror att även mannen mår rätt bra. Han har sin frihet, kan följa sina egna rutiner osv. Men vi finns ändå här för varandra. Men inte på det där destruktiva sättet.

Vad lätt det är att glömma. Jag är glad att jag skrivit här. Annars hade jag nästan kunnat tro att allt det där aldrig har hänt.

Mina barn har vuxit så mycket det här året. Jag vet inte om det är för att de är tryggare men på ett år känns det nästan som att de vuxit tre år! De klarar så mycket och vågar så mycket! Även det har ju gjort allt lättare för oss här hemma, mina fina grabbar ❤️

Jag önskar så innerligt att andra kvinnor i samma situation vågar lämna. Man ska inte behöva offra sig själv. Och barn kan inte blomstra i ett alkoholiserat hem. Jag märker det verkligen nu, att det är en stor skillnad för barnen.

Massa kramar till er alla ❤️