Tomtemor

Hur kommer man vidare!
Har levt i någon form av kaos som under det sista året eskalerat, snabbt! Främst under det sista halvåret. Suttit ”ensam” många kvällar främst helger. Då har det varit mer tillåtet att dricka. Då pratar jag inte om vin till maten enbart utan en massa vid sidan av. Detta har lett till ett otrevligt beteende med ett bemötande som inte är ok och sen efter en stund så är det ett högljutt snarkande. Vi har i princip inga vänner kvar. Vem vill umgås med någon som inte beter sig. Så nu sitter jag här ensam och vi ska börja ett nytt sorts liv om några veckor, efter behandling.
Där kommer mitt tvivel in, kan vi komma förbi detta! Finns där en liten, liten gnista kvar som kanske kan komma till liv. Eller är det så att allt som hänt har ”dödat” gnistan. Hur många gånger har jag inte gråtit och förbannat min situation. Nu har jag ju varit så dum och levt på ett hopp att detta kommer lösa sig. Så klart att något sådant här inte bara löser sig! Att få något erkännande att det är ett drickande som inte är sunt, det kommer inte så där. Det måste ske något drastiskt. Vilket det gjorde!

Om det är så att man distanserar sig när man är på behandling eller är det så att känslorna är borta. Om man druckit så mycket under lång tid tar det kanske tid att få kontakt med sig själv igen.
Är det någon som varit där jag är ungefär som har tips eller råd, tar jag tacksamt emot de.

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort!

Om jag förstår dig rätt är det kanske din sambo du skriver om, att alkoholvanorna varit problematiska länge men eskalerat sista året. I samband med drickandet har ett otrevligt bemötande ökat, otrevligt beteende och snarkningar, minskat socialt liv för er båda och din ork och energi har tagit slut. Nu har han då genomgått en behandling och ni ska starta om, du känner tvivel och undrar hur det ska gå, funderar över om gnistan kan tändas igen och funderingar på om kanske hans känslor ändras, om jag förstod rätt?

Många gånger påverkas tilliten i en relation där den ena har ett problematiskt drickande. Det har varit mycket skuld och skam många gånger, kanske ett ”gömmande” och döljande av dryckestillfällen och liknande på grund av att en kanske inte vill dricka på det sett en gör. Tilliten efter en förändring tar tid att bygga upp, såklart kan känslor påverkas och det går inte att säga när det går och när det inte gör men flera kan nog känna igen sig i att det kan ta lite tid för båda parter att jobba på detta och ha acceptans för att det inte som du skriver bara snabbt kommer tillbaka i där en var då en träffades. För en del kanske det kan vara hjälpsamt att få samtalsstöd, antingen tillsammans eller var och en för sig, eller på annat vis hitta sätt att ta hand om sig, göra sådant en tycker om och samla ny kraft och energi, var och en för sig för att sedan bygga tillsammans på relationen. Det ser lite olika ut. Normalt och vanligt att ha funderingar kring hur det kommer att bli, tvivel om det kan gå osv och just där kanske det bara är beslutet här och nu för närmaste framtid, hur vill jag nu göra och hur kan jag bäst ta hand om mig i den här situationen.

Nu blev det ett långt svar här, ta till dig om något känns hjälpsamt eller så kanske det inte stämde in för dig just nu. Ett steg du tagit är att du hittat hit och berättar hur det är, frågar här och erfarenheter och förhoppningsvis får du lite fler svar vartefter. Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart.

Kanske skulle ett samtal till Alkohollinjen, en nationell stödtelefon för den som dricker och för anhöriga vara en idé, om du vill: www.alkohollinjen.se, 020-84 44 48

Ta hand om dig!

Vänliga hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet