Allt har gått väldigt bra för mig sista tiden.
Nu fredag och solen skiner på mig.
Jag har en kreativ, glad och givande dag på alla sätt och vis. Viktiga möten om min framtid som gick extremt bra och som jag givetvis hade lite fjärilar i magen över innan. Det är nästan alltid helt onödigt och meningslöst att ta ut oro i förskott har jag upptäckt.
Min terapi hos psykologen går bra och jag upplever mig växa innanför skalet så att säga.

Nu till det verkligt dumma, kritiska och förrädiska.
I kväll kräftskiva med min kära. Hon kommer dricka vin i måttliga mängder.
Jag vacklar i mina tankar, ska jag åka till bolaget och köpa en liten, pytteliten kasse till mig själv?
Svaret är så jävla självklart och uppenbart men just nu ser jag inte klart och i glädjens stund har det alltid varit som svårast för mig att avstå.
Fy fan alltså.

Varför ska det vara så svårt att "fly" på ett ogiftigt vis? Adrenalin hjälper inte just nu, hårt arbete inte heller då jag känner mig utarbetad och trött. Träning? Samma där, glad men ledbruten!
Skulle vilja ta på mig skidorna och köra ner för Hahnenkamm i högsta fart (På snö helst). Kanske det skulle hjälpa att lägga fokus på annat, skulle tro det?

Vart detta landar återstår att se.......

GP

Det betyder att du vill att vi skäller på dig lite ? Av omtanke förstås!

Köp Oddbird Spumante och ett gäng olika alkoholfria öl och njut av. Du mår så bra nu att du behöver inte alkohol för att toppa det!

Tvärtom är det nykterheten som gör de positiva känslorna så starka! Förstör inte det nu ??

Kram ?

Mic!
Så glad att du av alla skriver till mig!
Jag drack och jag dricker nu.
62 dagar nykter och jag viker ner mig när allt är på topp. Det måste vara väldigt ovanligt och märkligt?
Allt i fyllan blir lugnare och härligare. Men jag vet vad som väntar.
Varför i Helvete kan jag inte vara utan mina trippar? Tror helt enkelt att i en sjuk värld med allt för mycket intryck och måsten så blir det för vissa av oss för mycket.
Jag är en tänkande och analyserande människa och tänker ibland att allt är en illusion och döden är en skön utväg.
GP

Inför varje återfall så har jag känt DET komma smygande ett par veckor innan bomben slår ner. Oftast sker det efter en vecka med gott flyt i en period med allt för mycket tankar och uppgifter som ska lösas. Salta och peppra detta med några kommande händelser och situationer som jag gått och oroat mig för i onödan också.
Som så ofta löser de sig, eller rättare sagt, JAG löser dem alldeles utmärkt och det blir ytterligare en positiv trigger under veckan.
Som jag nu sagt så var förra veckan "full" av allt för mycket i fråga om känslor, tankar, uppgifter och arbete. Lägg därtill det jag inte hunnit med men som jag så gärna vill sätta igång med.
Jag förstår och ser alla varningar som kommer men har som ni vet svårt som f-n att värja mig.
Hur och varför jag ser det som en belöning att dricka är helt enkelt det som är så ofattbart för mig att förstå.
Vad jag inser är ju att min hjärna spelar mig spratt, den som blivit så väl marinerad i oändligt mycket alkohol genom tid och rum. Hur ska just den delen av hjärnan fatta att jag inte vill ha mer?
Lurigt och knepigt är bara förnamnet.
I takt med att nykterheten fortsätter så kommer detta dämpas, det vet jag.
Oavsett om jag håller uppe flera veckor i sträck och sedan faller så upplever jag varje fall som värre för varje gång. Inte bara psykiskt utan även fysiskt och mängderna jag dricker blir inte heller lagom om jag säger så.
I lördags hade jag fått nog vid klockan 17:30 och stod inte ut med mig själv längre. Tog två sömntabletter och led mig igenom en rastlös natt för att nätt och jämnt vakna dagen efter, stå ut med mig själv och lyckas ta mig igenom söndagen.
Som vanligt vet jag och mina kära att detta är ytterligare ett hack nedåt i min utvecklingskurva, men det totala är ändå en stadig kurva uppåt och som jag alltid sagt, (Det kan Mic intyga)...........Jag ger aldrig upp!
Inte denna gången heller.
Frågan är när och om den gränsen någonsin kommer, att jag ger upp?
Vad händer då?
Det är ju som så att man måste ge upp inför spriten, kapitulera. Det har jag gjort för länge sedan och att jag är alkoholist är inga problem för mig att säga eller acceptera.

Ta hand om er, tankar från er erfarna och oerfarna är givetvis välkommet.

Du har en gammal vana att belöna dig efter väl förrättat verk med alkohol. ”Det här är jag värd”.

Förstår precis. Det var en av många känslor som jag också drack vin på. Nu säger jag istället som Se Klart: ”Men nu dricker jag inte längre så nu får jag belöna mig själv på något annat sätt”.

Extra god mat, godis, massage, spa, endast fantasin sätter gränser.

För mig är det numer belöning nog att tänka att jag kan vara duktig *klapp på axeln* utan att dricka. Ett glas röd grapefrukt-drink och liggläge i soffa eller säng är numer belöning nog för mig.

Det handlar jättemycket om att bryta vanor. Och att inte börja förhandla med alkoholdjävulen. Det märktes tydligt att du bäddade för ett återfall. Du sökte bekräftelse, att det var okej.

Se återfallen som tillfällen för lärdom.

Sen tror jag att du skulle må bra av meditation eller mindfulness för att dra ner på tempot. Ditt hamsterhjul snurrar väldigt snabbt. När det väl får rejäl snurr är det svårt att stoppa. Bättre taktik att dra ner på tempot generellt, hela tiden behålla fotfästet.

Kram ?

Hej,
Jag läser om höggradig energi och massor av kraft, fokus och mod.
Sen är det en tanke som dyker upp och det är om du är tillräckligt modig för att låta dig själv få ro.
Bli lycklig i någon mening. (Alltså i meningen lugn - som i ”här sitter jag och duger”)
Ber på förhand om överseende med möjligen felaktig tolkning.
Men jag tänker: vad är det som är så himla läskigt med att låta sig själv lyckas med det viktigaste av allt?
I all vänlighet! ❣️

Tack för din stilla undran och omtänksamhet An1.

Jag mår ganska gott faktiskt, inga problem med att hålla alkoholen på avstånd. Tankarna på den är ofta närvarande men mindre påträngande och lättare att värja sig just nu tycker jag.
Jag har nu 90 dagar utan alkohol fast med två dagar mitt emellan då jag satte krokben för mig själv och drack.
Sista året har jag samlat långa perioder utan alkohol, det är skönt och befriande på många olika sätt.
Jag saknar dock ibland den korta kicken och flykten i början av en berusning då allt släpper och sinnet öppnas på ett skönt vis. Allt detta är dock väldigt kort och flyktigt och jag saknar inte förmågan att både se och känna förbi vad som händer efter den första förrädiska ölen.
Jag avstår helt enkelt.

I stort tycker jag inte livet flödar fantastiskt eller är spännande just nu. Så är det självklart ofta här i livet. Jag vill inte direkt påstå att jag är vilse eller deprimerad men jag har mina dippar och de ger sig oftast tillkänna på morgon eller förmiddag.
Visst är det en liten känsla av att vara vakuumförpackad och relativt begränsad givetvis så här i Covid-19 tider. Jag ska absolut inte klaga då jag har det oförskämt bra egentligen men jag önskar det kom nya, ljusare tider snart.

Tänkte på en absurd grej som slog mig i morse då världens aktiemarknader gick ner på grund av att pajasen Donald Trump smittats av Covid19 viruset. Borde inte världen le och hålla tummarna istället, hoppas att han gjort sitt för gott här på jordens yta?

Världen och människor är svåra att förstå sig på ibland.
Inte alltid lätt att förstå sig själv heller.
Jag vet dock att jag fortsätter vara nykter ett tag till. Har ingen aning om hur det kommer gå eller vad som väntar runt hörnet.
Framtiden vet vi tursamt nog ingenting om.

GP

Tänkte detsamma apropå Trump. Brukar inte önska andra olycka, men med Trump kan jag göra ett undantag. Hoppas han blir riktigt sjuk! Vore ödets ironi med tanke på hur han har negligerat pandemins effekter. Fake news? Jo, tjena.

Skönt att du känner dig stabil i din nykterhet. Kan du försöka aktivera dig ur nedstämdheten? Tänk på treenigheten TÄNKA-KÄNNA-GÖRA. Negativa tankar leder till negativa känslor, som kan leda till negativt beteende.

Genom att göra positiva saker, inklusive träning, kan man påverka sina tankar positivt, som i sin tur påverkar känslorna positivt. Allt hänger ihop.

Chill helgkram ?

Jag känner igen mig i dessa återkommande gupp som vi gör efter perioder av nykterhet. För mig hade jag innerst inne inte bestämt mig för att fullt ut sluta dricka helt. Jag ville bara förändra mitt drickande och kunna någon gång ibland, typ en gång i halvåret, unna mig att dricka. Exempelvis på ett bröllop eller på något event som var en extra rolig händelse i livet. Det jag ser att du klarar, som jag inte fixar, är att inte falla tillbaka i att fortsätta dricka dagarna efter ett återfall. Jag drattar dit ganska raskt och dricker successivt mer och oftare efter ett "snedsteg". Tripp, trapp trull och så är jag tillbaka till gamla mönster. Så en eloge till dig att du fixar att ta vid där du slutade utan att kasta in handduken när du väl har druckit.

Nu kommer jag göra en del antaganden i mitt resonemang nedan, antingen så gissar jag rätt, eller så får du ta det som ett allmänt resonemang som kan möjligt vara tillämpligt för någon annan.

Du säger att du drack mer än vad du önskade och inte nådde det mål med drickandet som du önskade, vaknade dagen efter och kände konsekvenserna, igen, efter A. Jag tolkar dig som att du inte tyckte att det var värt det, eller var det värt det? Gissar att det finns en inre konflikt hos dig där du väger olika alternativ av att få en stunds andrum / firande vid de tillfällen där all den samlade energi och arbete som har ackumulerats vid intensiva perioder. I dessa tillfällen klurar du på ett alternativ till A som kan skänka just detta vattenhål av lugn/ro/frid/paus/lust. Jag personligen tror inte att det finns så många alternativ än acceptans eller att öva på att finna kroppens egen glädje och lust eller ro. Den naturliga lösningen om man är upp i varv är återhämtning och vila, men det passar ju inte när vi ska tvinga kroppen att vara med och fira efter en vecka av roliga och spännande händelser. Lösningen förr har varit att ta till substanser, som alkohol, socker eller kaffe för at tvinga oss att trycka oss igenom den planerade tillställningen istället för att vara tråkig och gå lägga sig? Elller? Vad gör vi? Jag tror sundheten här är att hitta orsakssambanden som leder till den punkten där vi känner att vi står inför detta svåra val. När vi står inför att vi behöver återhämtning fastän vi har planerat att delta i fredagsmyset. Denna situation ökar risken till att ta till något yttre som gör att vi kan klara av denna känsla i stunden. Om vi i någon slags hypotetiskt verklighet kan se att vi lever varje dag i balans så behöver vi inte komma till denna målkonflikt, men verkligheten är sällan så bra. Så vad gör vi? Ska vi jobba med acceptans och acceptera det tillstånd vi faktiskt är i och leva med att inte dricka fast än vi förväntas hålla igång, det kanske inte är så farligt att känna att tankarna far åt alla håll, tröttheten, eller en inre oförmåga till att finna lugn? Eller ska vi ha integritet och säga nej och avstå för att hedra kroppens behov av att vila och återhämta oss, helt enkelt tacka för en bra vecka och gå lägga sig? Eller kan vi acceptera någon annan substans som har mindre biverkningar som kaffe eller socker?

En tanke: När jag observera barn, vilka vi själva har varit (det är jag säker på), så behöver de inte dricka A för att klara samma situation, de har kul och ändå och är de trötta så går de och lägger sig. Vi har någonstans på vägen lärt oss ett beteende som gör att vi tror att det är A som är lösningen, fast vi som barn inte behövde A för att lösa samma bekymmer. Någonstans på vägen så har något ändrats i vårt sätt att tänka samt vilka förväntningar som ställs på oss själva. Var gick det snett?

Jobbade på ensamkommande boende några år..När det skulle firas att någon fyllde år, var det musik, dans cola/fanta och chips..Även god mat..Dessa killar som firade var mellan 14-20 år..Det slog mig då, att så här firar inte vi i Sverige..Alkohol hade ju varit givet på ett 18-års kalas. Alla killar dansade nyktra!! Så nog har vi lärt oss att dricka alkohol av vuxna, och även fört detta drickande till våra barn, så fort något ska firas..Och med continentala vanor, (en (?) drink på vardagar, och en(?) fylla på helgen då blir alkoholkonsumtionen vår vardag, och har nästlat sig in i våra hjärnor och vanor..???

Här kommer en hälsning och ett grattis till många nyktra dagar. En dag blir det nog så att vi har druckit färdigt för gott, men vägen dit ser väldigt olika ut för oss. Om du inte är helt framme, gläds åt att resan är betydligt bättre nu än vid starten.

Jag tror på dig. ?

Kram

När jag nu kommit 101 dagar in i ett av många längre nyktra stråk det senaste året så är det givetvis med en känsla av lättnad och glädje att klara av det.
Hur länge det håller vet man aldrig då framtiden kan bjuda på högst oväntade händelser.
Det som är viktigt är dock att just nu är jag fri och utan alkohol.
Det är en gåva man ger sig själv att ge upp alkoholen och söka andra vägar. Att ta tag i sin personliga utveckling på ett mentalt och fysiskt vis som man aldrig gjort förut. Att duga, vara vänlig mot sig själv, vila och ta hand om sig.

Tidigare handlade allt om att straffa och slå på mig själv, vara elak och brutalt orättvis mot min egen kropp och själ. Allt givetvis i en långsam, märkligt (o)medveten dans mot avgrunden.
Det ständiga ekorrhjulet i väntan på helgen för att koppla ner och gå in i alkoholrus för att man inte orkar med sig själv eller virrvarret av negativa tankar och orimliga krav jag ställt på mig själv.

Nu är allt 80% lugnare och jag försöker få ordning på vad jag vill med livet som sakta passerar och tickar vidare. Inte är det lätt alltid, jag som ständigt ifrågasätter livet som vi lever det. Jag vill inte leva som förut, jag vill inte leva ekorrhjul, jag vill inte jobba som en idiot 5 dagar i veckan. Jag vill klara mig på mindre och bestämma över mitt eget liv. Fri och nöjd med allt man har, ingen meningslös konsumtion för att hålla de materiella endorfinerna igång.

Om alkoholen kommer vara utanför mitt liv för alltid tvivlar jag faktiskt på. Men just nu är det inga problem att hålla den ifrån mig. Jag väljer själv och det är en skön känsla att just nu välja rätt.
Min personliga utveckling har gått framåt med insikter jag inte hade funnit själv, det är tack vare att jag fått hjälp och träffat rätt människor som det blivit verklighet.

Hur framtiden ser ut vet ingen, jag är vare sig rädd eller orolig för vad som väntar runt hörnet. Jag är mest nyfiken och rastlöst kreativ i min längtan efter att möta och förverkliga nästa kapitel i mitt liv.
Sköt om er och ta hand om er där ute.

Kram och kärlek.
GP

Vad glad jag blir för din skull ? Vilket jättefint och tankvärt inlägg du har skrivit. Att känna sig 80 procent lugnare är verkligen en gåva att ge sig själv ❤️

Kram ?

Min resa går bra. Inga återfall, inga tankar på det heller. Tid och medvetenhet bygger en stabilare grund.
Många dagars nykterhet detta året och mycket reflektioner över tidigare beteende. Jag höjer ögonbrynen i förvåning och tänker stilla; Var det där verkligen jag, hur kan det bli så där?

Jakten på alkohol är över för min del, i alla fall just nu. Det enda jag vet är att just nu är allt lugnt och alkohol finns inte med i mitt liv längre.
Otroligt skönt.

Jag funderar ibland en del över vår vän Mic som hastigt lämnade forumet för ett tag sedan. Jag upplevde att Mic skulle ut på ett äventyr, en road trip. Hoppas du mår bra Mic?

Nu ska jag sätta mig vid datorn och söka arbete. Arbetsförmedlingen kom med en varning igår över att jag är allt för inaktiv och riskerar bli av med min A-kassa. Herregud, efter 1 månad jagar dom mig och kräver att jag söker arbete i hela Sverige, oavsett om jag aldrig tänker flytta någon annanstans än där jag bor nu. Jag har aldrig tidigare i mitt 56 åriga liv varit arbetslös eller fått bidrag förut. Om jag inte kände mig stark och nästan fri från kraftig oro, så är väl en liknande situation en trigger att öppna flaskan igen, eller hur?
Det kommer inte ske.
Skönt att vara trygg i min nykterhet i vilket fall som helst.

Kram GP

Så glad för din skull ? Att du hittat harmonin och balansen i livet - och så tydligt har stängt bakdörren till alkoholen som lösning på någonting. Alkoholen stjälper alltid mer än den hjälper.

Jag undrar också hur Mic mår ❤️ Hoppas att du läser det här Mic och skriver till oss!

Varmt lycka till med jobbsökandet! Jag jobbar med rekrytering och det är värdelöst att folk ska söka jobb som de inte ens vill ha ? En kille skrev i sitt personliga brev ”Jag söker den här tjänsten för att arbetsförmedlingen kräver att jag gör det” ? Det kändes befriande ärligt, hans ansökan kunde jag snabbt lägga åt sidan.

En annan kille la jag jättemycket krut på. Han var intresserad, men tveksam. Till slut kröp det fram att han absolut inte ville flytta 30 mil eftersom han hade delad vårdnad om sin dotter. Varför då ens söka jobbet? Varför slösa med min tid och energi?

Kram ?