av anonym8878

Sisyfos
sön, 2020-09-27 - 06:24

Gör så ont att läsa hur du har det. Du skrev om dina systrar tidigare, kan de hjälpa dig? Antar att du fyllt 18, annars borde någon ha lämnat en orosanmälan till Soc. Då kanske din pappa skulle vakna. Har din pappa ett arbete? Arbetsgivaren har ett stort ansvar, kanske kan du vända dig dit. Du kanske kan ringa soc och rådfråga dem hur du ska göra för såhär kan du inte ha det.
Din pappa är ointresserad även nykter. Har han en depression? Som du beskriver honom så har han gett upp. Han borde gå till en läkare, men det är ju du som är barn här och det är ju inte ditt ansvar.
Jag tror att det är sunt att du är arg. De har svikit dig och gör inte sin uppgift, de som ska sköta om dig. Om det går, fokusera på dig själv, du verkar vara en helt fantastisk tonåring. Se det och var stolt över dig själv. Ett år är lång tid, samtidigt går det fort och du har skolan med olika uppgifter. En i taget, gör ditt bästa. Du är bra! Det finns jourlinjer att ringa. Du borde ha något annnat. Mer stöd, få vara tonåring. Hoppas så att du mår lite bätttre än häromdagen.

Li-Lo
mån, 2020-09-28 - 12:07

Läser ditt inlägg från i fredagsnatt. Din förtvivlan känns verkligen.

Hur är det idag?

Vill också säga, som andra redan upptäckt, att du är både modig och redig som ber och tar emot stöd. Att ta emot stöd är för många svårt. Om jag förstått dig rätt så har du skapat några kontakter. Forumet är ibland långsamt och det är ju anonymt samtidigt finns vi här.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

anonym8878
mån, 2020-11-02 - 11:55

Tack för alla svar jag får. Jag har inte skrivit här på ett tag så tänkte bara uppdatera om hur det går. Känslan av övergivenhet, ilska, ledsamhet osv. Finns kvar och de tror jag att de kommer göra en lång tid. Jag har börjat testa gå hos psykolog samt stöd för anhöriga. Stöd för anhöriga kändes inte riktigt som min grej, men jag testade i alla fall.
Precis som ni säger så har även jag misstänkt att en depression ligger och gnager hos min pappa. För några veckor sedan träffade han någon som han verkar tycka om mycket. Han dricker fortfarande lika mycket, men han verkar glad nu i alla fall och det är ju en förbättring. Jag hoppas och tror att om han fortsätter träffa den han pratar med så kommer de bli förbättring, han kanske kan hitta ”meningen med livet” tillsammans med någon annan istället för att bara sitta själv och dricka. Samtidigt som mina känslor sitter kvar då kanske jag kan fokusera mer på mig själv och mitt mående när han träffat någon annan och jag vet att han inte behöver vara själv i det. Jag har tidigare haft väldigt svårt att släppa taget om honom även om det gör mig illa att vara kvar, men kanske att de blir bättre nu. Jag hoppas i alla fall på det.
Vill bara tacka återigen för alla fina svar och meddelanden jag fått. Även om jag inte känner någon av er så känns det skönt att få lätta på hjärtat och få respons på hur man agerar i det. Jag har min familj på mammas sida att prata med men jag tror det är svårt för andra som inte har varit med om samma sak att sätta sig in i hur det verkligen känns. Mina syskon säger till mig att bara släppa det, men de är enklare sagt ån gjort.
Jag uppskattar att ni delar med er om egna erfarenheter och berättar om hur ni själva har haft det. Jag tror det hjälper både mig och er själva att vi kan prata om det såhär. Känner ni någon gång att ni vill öppna upp er mer och berätta om vad ni gått igenom så är ni mer än välkomna att använda denna tråden så ska jag svara så fort jag kan❤️
Tack igen❤️❤️

anonym8878
fre, 2023-02-24 - 09:24

Nu har det gått två år sedan sist jag skrev, vet inte om någon fortfarande är kvar och läser. Men nu har jag flyttat hemifrån sedan ett tag tillbaka, bor med en sambo som verkligen älskar mig och vi har det bra. Jag har däremot hamnat där jag lovade mig själv att aldrig hamna. Jag dricker så fort jag vet att jag är ledig dagen efter, ibland behöver jag inte ens vara ledig. Jag dricker alltid vin och de blir numera alltid för mycket. Min sambo frågar varför jag dricker tills jag mår dåligt, och jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att det är gott och får mig att koppla av. Jag vet att alkoholismen ligger nära i släkten på många håll. I detta anonyma forumet kan jag säga att jag är en ”fungerande” alkoholist. Jag måste ta tag i detta, men är jag hemma själv en kväll och tankarna kommer så kan jag inte stå emot. Skulle sambon ha bilen den dagen och vinet är slut så vallfärdar jag till systemet. Innan han kommer hem har jag kört fingrarna i halsen, borstat tänderna två gånger och diskat undan mitt glas. Jag vet att jag måste ta tag i det, och de ska jag. Ville bara uppdatera och skriva av mig lite.

Nell
fre, 2023-02-24 - 13:14

Hej och välkommen tillbaka @anonym8878!
Vad fint att höra att ditt liv har blivit bättre på många sätt. Du har hittat en fungerande familjesituation där du känner dig älskad och där ni båda har det bra. Samtidigt funderar du på alkoholen.

Du är välkommen med den fråga också! En tanke jag har är om du vill starta en ny tråd på något av våra forum för dem som vill förändra sitt drickande. Där är det fler som läser i en liknande process, som kan bidra med sina tankar och erfarenheter. Om det låter intressant, så kolla gärna under fliken "forum - förändra sitt drickande".

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Hallonpaj
mån, 2023-02-27 - 08:37

Forum ’förändra sitt drickande’ tycker jag är så konstig rubrik. Jag tänker att det inte är drickandet som ska förändras utan hur man lär sig leva med känslor.
Alkoholen är suverän på att dämpa ångest, tyvärr skapar den annan ångest så inget blir bättre.
Jag har också alkohol i släkten och när känslor jag inte kan hantera kommer är det nära. Terapi har hjälpt så har du ekonomisk möjlighet tycker jag du ska söka! Tänk i ett längre perspektiv, känslor finns hela livet men att hantera dem med alkohol håller inte.
Rekommenderar podden ’Närvaropodden’. (Finns på Spotify)
Kraft till dig!

Självomhändertagande
tis, 2023-02-28 - 09:52

@anonym8878
Har läst din tråd här om dagen. Du skriver att "min sambo frågar varför jag dricker tills jag mår dåligt, och jag vet faktiskt inte. "
Det där är en svår nöt att knäcka. Varför gör man något mot sig själv som man inte mår bra av. Jag vet varför jag levde riskfyllt under ett par år. Jag gick över gatans övergångsställe utan att titta. Jag ville inte leva. Pga ett trauma som jag inte fick hjälp med. Jag sökte hjälp. Betalade dyra terapeuter, men det finns terapeuter som inte är lämpliga som terapeuter. De som köpt sin utbildning på stan, men har stora problem själva. Och de är inte kapabla att hjälpa andra. Därför bör man söka hjälp inom vården, men vården har inte alltid resurser. Men jag hade tur och tog hjälp genom yoga och meditation. Jag skärmade av mig i flera år. Och så hade jag krisplaner. Då jag egentligen ville leva. Men hur lever man vidare med ett trauma, oavsett trauma.
Jo, man reder ut. Hos professionella, som gått den långa utbildningen. De som är anslutna till landstingen. De där andra som köper sina utbildningar. Det är som ett lotteri. Är min erfarenhet som har betalat mycket själv och som fick riktig hjälp via vårdcentral.
Det gäller att hitta en bra läkare, jag skulle rekommendera att gå till en AT läkare. De har mer tid. Och de vill göra det bästa för sina patienter.
När jag väl fick hjälp, så förändrades allt. Livet blommar även när novembermörkret är mörkt.
Det låter som att det kan ha varit traumatiserande under din uppväxt. Men jag är inte en terapeut, så jag ska inte säga vad som är vad.
Jag vet bara, att det funkar inte att fly. Varken med alkohol, ångestdämpande, eller något annat.
Du har en bra sambo. Älskar du honom. Vill du ha en framtid med honom?
Älskar du dig själv.
Om inte, lär dig göra det.
Det är tufft att vara en människa och gå igenom så mycket svårigheter.
Men det går att uppskatta allt som är vackert i livet.
Men då kan man behöva arbeta med det som ligger under ytan.
Med en professionell.
Eller så kanske du kan prata med en präst.
Att prata högt med en som inte dömer. En som inte skriver journal. En som inte tar betalt. En som har absolut tystnadsplikt.
Jag pratade med en präst en tid. Och det skulle jag gärna igen, om jag får behov.
Ta hand om dig.
Du är viktigast, i ditt liv!

anonym8878
ons, 2023-04-26 - 20:23

@Självomhändertagande
Förlåt för så sent svar, har inte alltid orken att gå in här och läsa, även om jag vet att alla oftast skriver kloka saker. Ja uppväxten har väl varit som den var, jag har blivit bättre på att prata om den men det kan ibland ta stopp för mig. Det är som att jag vill prata om det men har en röst inom mig som säger att ingen vill höra på det, eller om de nu skulle göra det så finns de inget dem kan säga då ingen i min närhet haft det likadant.
Trots allt elände jag skrivit om barndomen vill jag ändå tillägga att min pappa på senare år blivit bättre. Han träffade en tjej som han numera bor ihop med tillsammans med hennes dotter, och dricker inte alls som förut. Jag är både glad och stolt(?) över honom och den förändring han gjort. Sedan förändringen har vi en helt annan kontrakt. Vi hörs av varje dag bara för att prata, träffar varandra så ofta vi kan och har helt enkelt en idyllisk far- och dotter relation. Däremot kommer mina hjärnspöken in här. Jag tjatade på honom att sluta eller i alla fall lugna sig i över 10 år, hela barndomen egentligen. Men inget hände. Men nu är han den pappan jag alltid önskade mig, fast till någon annan. Snälla misstolka mig inte, jag älskar min halvsyster och önskar henne allt gott. Är verkligen genuint glad för dem, men hjärnspökena finns där. Vad har dem som fick honom att förändras? Vad hade inte jag?
Innan mitt beroende sket jag i alkoholen, jag avfärdade den som om det vore den farligaste drogen i hela världen(vilket det kanske är?). Någonstans ändrades det, något jag tänkt mycket på. Jag tror det ändrades när min sambo åkte iväg över en sommar för att jobba och jag blev kvar själv. Jag har alltid haft problem med att somna när jag är själv. Om det är hjärnspöken eller något annat vet jag inte, men något är det. Hade starka sömntabletter ett tag men inte längre, de ligger i skåpet då jag som tur var har förnuft att inte blanda med alkohol.
Någonstans måste det ske en förändring. Jag känner att den är påväg men att jag inte är helt redo. Det känns som att jag mentalt förbereder mig på att sluta, jag drar ut på drickandet och kan gå dagar emellan utan något alls(jobbigt, men det går). Däremot köper jag hem en bag-in-box efter jobbet som jag gömmer tills sambon lämnat hemmet så jag kan byta ut den mot den tomma som ligger i kylen.
Gud vad jag skäms bara jag skriver detta. Är tacksam för alla svar, och om inga kommer ser jag det som min ”dagbok” att se tillbaka på under de svåraste dagarna.
Tack till alla som är kvar<3

anonym8878
tis, 2024-01-09 - 13:26

Nästan ett år sedan jag skrev sist, vet inte om det finns någon kvar som läser längre men det har blivit som min dagbok. Jag hoppas folk kan läsa och känna att dem inte är ensamma.
Uppdatering kring mig:
Jag fortsatte dricka, mycket. Kunde inte sluta egentligen. Sommaren kom och min sambo skulle arbeta i en annan stad, för mig innebar det att jag kunde dricka hur mycket jag ville utan konsekvenser. Jag hann vara ensam i 2 dagar innan jag råkade ut för en olycka. Jag hade varit på jobbet, och skulle inom affären. Där inne svartnar allt och jag trillar ihop. Får tillbaka medvetandet någonstans i ambulansen. Jag blev inlagd några dagar för undersökningar, och undersökningarna fortsatte flera månader. Jag fick ett krampanfall, förmodligen inte kopplat till mitt drickande på något sätt, men det hände. Efter detta började jag lida av grov panikångest, den kom som från ingenstans. Jag kände varenda hjärtslag, kunde bli yr även om jag bara satt still. Det utvecklades till att jag inte kunde bli lämnad ensam i ens 5 minuter utan att få en panikattack. Jag jobbade inte mer den sommaren, och drack inget heller. Hösten kom och jag hoppade av skolan då jag fortfarande mådde skit och trodde jag skulle dö varje dag. Jag började i kbt och fick lugnande utskrivet. Har blivit erbjuden antidepressiva men försöker hålla mig från det (som vi alla vet nu är jag ju en beroende människa, och vill inte fastna för något mer). För att göra en lång historia kort är det nu januari. Jag har druckit sedan min olycka, men kan nog räkna dem gångerna på en hand. Panikångesten jag fick och som jag fortfarande tampas med efter mitt krampanfall är det värsta jag varit med om i hela mitt liv, och än är det inte över. Men jag är samtidigt tacksam, för det fick mig att sluta dricka. Jag blev rädd för alkohol såväl som koffein och läsk. Jag gick som sagt i kbt och håller på att träna bort min rädsla för livet. Jag kan dricka utan att bli för rädd, jag gjorde det senast på nyårsafton. Jag drack och blev riktigt berusad. När jag vaknade upp 1 januari, bakfull och ångestfylld lovade jag mig själv ett nyktert 2024. Jag jobbar fortfarande på att få ordning på mitt liv, lära mig hur man lever även om man är rädd för precis allt, att leva när det känns som man sitter fast och inte kommer någonstans - samtidigt som livet för alla andra går vidare. Några av mina vänner tar examen från universitetet nu i sommar. Själv har jag vuxit fast och vågar varken arbeta eller studera (bortsett från distans). Jag vet att många andra lider av samma sak som jag gör, och jag vet att jag inte är ensam egentligen - men det känns väldigt ensamt. Jag har alltid trott på att det finns en plan för alla, om det så är en gud som gjort den planen eller någon/något annat vet jag inte, men jag tror att det finns en plan och ett syfte för oss alla. Jag har nog bara hamnat i en identitetskris nu kring vad planen för just mig är.

Det var min lilla uppdatering. Jag ska försöka att inte vänta ett år innan jag skriver igen. Till er som läser detta och kanske även följt min tråd, tack för allt. Allt ni skrivit och att ni på ett sätt bara funnits där. I denna tråden känner jag att jag kan skriva helt ofiltrerat utan att bli dömd. Tack❤️

nybliven.sambo
ons, 2024-01-10 - 10:28

Jag känner igen mig i många delar som du skriver. Jag växte också upp med en pappa som drack mycket, inte dagligen men i alla fall i princip varje helg. För mig var nog det värsta att jag tyckte han blev så dryg när han drack. Mina föräldrar lever ihop och jag minns att jag ofta tyckte synd om mamma som fick ta mycket skit. Han var aldrig fysiskt elak eller något sånt men spydig och dryg. Jag hade ofta svårt att sova och minns att jag ofta hade hjärtklappning men förstod aldrig då varför. När jag flyttade hemifrån insåg jag att hjärtklappningen inte var som förut, det var mycket lugnare för jag slapp vara arg och irriterad på min pappa som var i fyllan. Han slutade ju inte att dricka men jag slapp i varje fall se honom i fyllan när jag inte längre bodde hemma. Nu kan jag träffa honom när han är nykter och en bra pappa, slipper se honom onykter.
Man får påminna sig om att missbruk är en sjukdom som inte alltid är så lätt att ta sig ur. Jag tror att dom allra flesta skulle ha minskat eller slutat dricka alkohol helt om det var så lätt. Tycker inte heller att du ska klandra dig själv för att han nu är en bra pappa till ditt halvsyskon. Det har gått några år och han har kanske helt andra förutsättningar och ett annat mående som gör att det är lättare för honom att hålla nere på drickandet.
Skönt att höra att ditt drickande har minskat, tråkiga omständigheter bara. Hoppas du trots allt mår väl!

Självomhändertagande
ons, 2024-01-10 - 21:08

@anonym8878
Kära du. Så fint att du skriver igen. "I denna tråden känner jag att jag kan skriva helt ofiltrerat utan att bli dömd. Tack❤️" Det är så viktigt att få skriva ner sina tankar. Och det är fint att skriva med ens vänner här. En form av gemenskap. Att våga blotta sina tankar. Det är utvecklande. Jag lär mig något nytt då och då. Jag lär mig se världen utifrån andras synvinklar, då jag oftast utgår från mig själv. Jag har ju bara mina erfarenheter och ibland så får jag nya perspektiv genom att andra skriver här.
Jag övar på att se situationer från flera håll, men jag utgår ändå alltid ifrån mig, när jag skriver här.
Du skriver att du blev berusad på nyårsafton och var bakis efteråt. Jag minns ett par av mina bakfyllor. De var inte roliga alls. Jag har inte heller lust att skriva om vad som hände. Men det gick väldigt illa ibland. Värre och värre. En gång på fyllan var jag så arg så jag kastade sönder min mobiltelefon i marken. Sedan slängde jag mobilen i en papperskorg. Och snubblade vidare till en park, där jag vilade en stund. Jag mötte en människa som lånade ut sin mobil så jag kunde ringa ett samtal. Jag ringde mitt ex. Han var nog full han också. Att jag kom hem till mig, till min lägenhet. Och att jag ens överlevde den där tiden är för mig en gåta. Jag självmedicinerade ett trauma under ett par år. Sedan gick det åt helvete och jag valde livet. Små små små mycket små steg i rätt riktning utan alkohol, sätta gränser hos psykolog, bearbeta traumat, landat i att allt gick väl, skaffade ny pojkvän, arbete och jag lever det liv jag alltid önskat, tack vare mitt skrivande.
Jag har skrivit hur jag vill ha mitt liv sedan ungdomen. Utan att ha en plan. Fast som en vision. Jag är inte utbildad inom det yrke som jag önskar, ännu, kanske aldrig blir. Men jag har arbetat med mig själv och mår bra.
Allting är möjligt.
Vi individer här och där ute funger på olika sätt. Några funkar lika. Jag tänker att allting går. Jag har ramlat ner i avgrunden och legat där ett tag, men det gick ändå att ta sig upp.
Jag är stark och min vilja är starkare. Jag vill jag vill jag vill jag vill leva. Ett gott liv.
Önskar dig allt det bästa! ❤️
Du kan göra allt du vill! Precis allt!
En sak i taget.