av InteMera

InteMera
tors, 2020-07-02 - 19:27

Tittade in här idag och hittar era underbart peppande meddelanden. Ett hjärtligt tack, sitter tårögd i soffan med en stor tacksamhet till er Blade Runner, Skrållan, Benj123 och alla andra som följt mig på resan och ändå inte gett upp på mig trots att resan varat länge och än inte är slut?

Jag försöker se det goda i varje dag, små steg framåt, lite motion varje dag och sånt jag blir glad av. Jag var redo att ge upp på mannen men som genom ett trollslag verkar han då ha svängt väg (vilket hänt förr så än tror jag inget på längre sikt). Han går självmant hos en alkoholterapeut och verkar gladare och nöjdare med livet. Vårt yngsta barn är så lyckligt nu med sin pappa som orkar och vill göra saker, skrattar och föreslår aktiviteter. Denhär dansen kan göra vem som helst galen, ena veckan elände och nästa vecka är allt bra. Fram och tillbaka, turvis det ena och det andra. Jag försöker vara öppen och berätta hur jag känner och vad jag upplevt men får ingen dialog, han ser mest lessen ut då. I och för sig nytt det också, förr såg han bara likgiltig ut. Man hoppas terapeuten skulle få honom att prata med mig, det är nog det som skulle behövas för att rensa upp mellan oss. Om den rensningen leder till en nystart eller skilsmässa är svårt att säga, men jag tror risken för det senare är avsevärt större utan den dialogen. Efter så lång tid är inte bara nykterhet en lösning, hela förhållandet måste omvärderas om det ska hålla. Men ja sommaren förefaller inte så deppig som det först verkade. Lite skön semester med barnen nu och om familjen kan ha en bra tid just nu tillsammans så får det flyta på för nu. Tids nog är det sen dags för de svåra besluten ändå.

Ha en underbar sommar god vänner, ta hand om er därute! Kom ihåg att ingen av er är ensam! ?

Backen123
tors, 2020-07-02 - 20:01

Tänkte när jag läste om att din man går till alkohol terapeut, att jag föreslog det för min man häromdan. Han är inkopplad på hc men det tar sån tid. Jag fick ok, ringde och han fick tid nu på tisdag. Jag sa till teurapeten och min man att min tanke är att jag hoppar på senare och då i parterapi. Båda tycker det lät bra, tänker att då är mannen trygg och vi då lättare kan rensa luften för att kunna gå vidare. För jag känner precis som du, det går som inte att stoppa undan alla oföretter och bara vara lycklig, det kommer snabbt komma upp till ytan. Nu lät det väldigt enkelt men jag har ställt ultimatum för oss och han dippar så långt ner, och vill nu förstå varför han hamnat där han är. Tanken slog mig, kan det vara något för er?

Blade Runner
fre, 2020-07-03 - 17:51

Att han vår till en alkoholterapeut. Även om du inte tror det leder någonstans i det långa loppet ger det dig lite återhämtning här och nu :-). Fortsätt fokusera på ditt liv och vad du mår bra av så får du se vad terapin leder till, inte vice versa. Kram Blade Runner

InteMera
lör, 2020-07-04 - 19:52

Du är en sån inspiration Blade Runner som klarat dig helskinnat genom processen! Du har helt rätt. Alkoholterapin är hans resa och jag har min. Det är bra om du Backen123 siktar på parterapi senare , men tror inte det skulle funka för oss. Jag är överraskad mannen ens själv velat gå till någon för att prata, han avskyr sånt och tycker det är strunt. Men han verkar nu hamnat hos någon som han fått respekt för och en god kontakt med, annars hade jag inte sett en nykter man som dessutom är glad och anstränger sig för familjens skull. Jag har ändå varit rätt road av den enorma rastlöshet han uppvisar. Måste göra nåt hela hela tiden. Tror suget överraskat honom själv också men han gör ett bra jobb hittills med att sysselsätta sig med vettigare saker. Jag passar på att göra mitt och försöka njuta av detta så länge det varar. I nåt skede brukar han tycka det inte är värt besväret längre och ansträngningen och trilla tillbaka i träsket. Men vi får se hur lång paus i eländet vi bjuds på denna gång.

InteMera
tis, 2020-08-18 - 18:23

Ja som misstänkt så var det inget riktigt slut på hans drickande, bara en paus. Efter semester och återgång i distansarbete, suddas gränsen mellan veckodagarna och fyllan kommer numera snarare en vanlig tisdag än på helgen. Full vid lunchtid på en tisdag, eller redan från morgon en vanlig arbetstorsdag. Och ändå kan han tycka han inte har problem? Nu kan han skylla på viruset att han inte vill träffa någon terapeut, men all annan kontakt med mänskor är inget problem? Jag blir bara trött och ledsen. När han är nykter är han numera ofta så glad och vi gör saker och jag inbillar mig att nu har vi så kul tillsammans så han inte behöver dricka för att fly. Och nästa förmiddag kan han ändå bli full och tvärsur vingla in utan förvarning. Så tvära kast, två olika personer och kontrasten blir bara större mellan den nyktra och den fulla. Ibland åker jag bort med barnen och vi stannar borta ett tag, efter en vecka lovar han bättring och den yngsta börjar längta hem och jag viker mig till sist och hoppas att denhär gången kanske...Som det är nu kan jag inte låta den yngre var ensam med honom ens på vardagar, då man aldrig vet. Han är inte att lita på. Finns det andra därute som sett denna virussituation göra allt så mycket värre?

Skrållan
tis, 2020-08-18 - 21:56

Vad det är mycket jag känner igen InteMera. Det att till slut handlar det inte bara om att mannen ska bli nykter. Hela förhållandet har fått sig en ordentlig törn.
Träffar mannen ibland, och han är så trevlig. Men inget har förändrats, inget har retts ut. Det är det som är så ledsamt. Att aldrig få några svar på alla frågor.
Och vad Berg- och dalbanan känns igen. En dag bra, nästa fylla och man är dum i huvudet.

InteMera
mån, 2020-11-02 - 18:41

Tittar in här på forumet ibland. Men loggar ofta lika fort ut igen. Skamsen. Ledsen. Ibland bara avundsjuk. På alla er som lämnat och kunnat börja läka. Som starkt tagit ett beslut och kunnat gå vidare, även om det ibland gör ont. Med barn i bilden blir jag aldrig fri. Många år återstår innan den yngsta är så gammal så jag på riktigt kan strunta i mannen. Drickandet håller på och eskalerar. Fylla 2-3 dagar i veckan har blivit det nya normala, ofta nån dag i början på veckan och alltid till helg. Han fortfarande i total självförnekelse. Distansarbete, tack för det. Nu kan han oförtäckt dricka sprit en tisdag från morgon, logga in på datorn och göra sitt jobb tills han slocknar, ofta innan jag ens hunnit hem från mitt. Han håller allt oftare till över natten i gästvrån i garaget. Jag låter honom hållas. Ingen ide att ens bråka om det. Mitt hjärta brister för vår yngsta, ser hens blick när insikten än en gång ramlar ner att även denna fredag är pappa ”sån där”. Den djupa sucken får mig tårögd. Hen är förståndig och vi hittar på nåt annat, men sorgen finns ju ändå där. Jag läser Djävulsdansen, men i små bitar då jag tycker boken är som en spark i mellangärdet, så obehgligt igennkännande så det är som om någon krupit in i huvudet på en och skrivit ner ens tankar! Blir arg, ledsen, förtvivlad, uppgiven, irriterad...allt på en gång när jag läser. Försöker ta hand om mig och barnen, men det är tungt att känna sig så ensam. Utan lösningar. Jo lämna går väl men med barn som soc tvingar hålla kontakt och träffa den andra, så blir det bara värre. Balanserar på en slak lina genom dagarna, på jobbet är man framgångsrik och ingen kunde ana vad man ibland går hem till. Trevlig helg! Denna fras som vi medberoende får ont i magen av. Nästan så man hoppas han skulle bli allvarligt sjuk, få nåt akut så han skulle fatta att ta itu med sitt liv. Lär inte hända, jag vet och elakt att önska det men det skulle rädda min familj. För den enda som blir sjuk just nu är jag.

EsterHanna
ons, 2020-11-04 - 21:29

Vad fint och modigt du skriver...Jag känner igen det där, att skamset logga ut igen. Tills idag när jag skrev. Och direkt fick fin hjälp utan dömande. Och genast kändes det bättre. Ha inte dåligt samvete. Dåligt samvete för du stannar, dåligt samvete för att du inte går just nu.
Allt har sin tid och en dag kommer du göra en förändring, barnen blir större och kan kommunicera mer. Den förändringen vet bara du vad den innebär, du kanske gör förändringen i ert förhållande...eller något annat, vem vet.
Var sak har sin tid. Jag har inga kloka ord, du är inte ensam, skriv här, ta hand om dig och stor kram, En dag i taget.

Azalea
ons, 2020-11-04 - 22:06

Och allt faller på plats, låt det ta sin tid och ta hand om dig och barnen under tiden.
Du är stark och du är vacker fast det känns tungt bitvis.

Jobba hemifrån är riktigt illa för många av dem som har problem och förenklar det tyvärr för den beroende och det är sorgligt.

Att tänka dessa tankar du gör det gjorde jag också ibland och skämdes också men man önskar ju bara ett uppvaknande när inget annat hjälper. Inte så konstigt egentligen så ha inget dåligt samvete över det.

Slickar dig en kram och var rädd om dig?Azalea

Skrållan
ons, 2020-11-04 - 22:37

Så fint att höra från dig InteMera. Dom man skrivit med tidigare, man undrar hur det är. Jag har ju lämnat, men jag vill bara säga en sak. När jag första gången började skriva här så skrev jag i 2 år. Orkade inte lämna. Slutade skriva och ville inte ens gå in och läsa här. Men sedan gick det 3 år, och då loggade jag in igen. Skapade en ny tråd. Tror jag var öppen igen för en förändring.
Det jag tror, vilken situation vi än är i, så kommer det en dag, när man vill och orkar förändra. Och så tror jag det blir för dig också InteMera.
Ledsamt att höra hur du kämpar. Men du är en stark och fin förebild för dina barn som försöker hitta på andra saker för att göra det bättre när du ser hur besviken ditt barn blir.
Snart, snart kommer du också börja ett nytt liv. Skriv gärna mer så vi vet hur det går för dig och så vi här kan skriva lite tröstande ord.
En stor kram från mig

InteMera
ons, 2020-11-11 - 16:06

Tack till er alla som tog er tid att skriva några tröstande rader, det betyder mycket ? Ni har säkert rätt i att man en dag bara kommer till ett vägskäl där man måste och klarar av att välja sin väg. Jag trodde jag redan varit där, många gånger, men det är nog svårare än det verkat. Har i alla fall min egen bostad att alternera mellan när det blir för jobbigt, så jag och barnen har en fristad. Ni som gått och lämnat har all min respekt, för det ni tagit er igenom!

Ullabulla
tors, 2020-11-12 - 12:06

Svarat dig inte mera.
Med uppmaningar,eller goda råd.
Sånt som man i all välmening vill ge när någon inte är glad,eller känner sig bitter ledsen osv.
Du är kvar i en situation du inte mår bra av,med en upp och ned karusell där din man bestämmer hur ni ska må med sitt periodvisa drickande.

Di har hittat sätt att skydda dig själv och dina barn hjälpligt under de perioderna.
men att leva under sån press,och med den vanmakt det innebär att inte kunna styra sin egen vardag sliter hårt på en.

Om jag minns rätt,så hade du en liknande historia i bagaget med en man som drack för mycket till dina andra barn.
Och just därför kände du att du inte kunde gå.

Det jag tänker är att man ibland sätter upp de där murarna för sig själv.
Det där som gör det svårt eller omöjligt att förändra sin situation.
Din man dricker,det vet du och det förhåller du dig till så gott du kan.

Men vilken mur kan du börja montera ner så att du kan röra dig friare och kanske hitta en lösning som fungerar mer permanent för dig och barnen?

Vad kan du göra för dig själv för att hitta styrkan att ta de små steg som krävs?

För mig är offerkoftan mitt säkraste verktyg att ta av eller på när jag orkar/inte orkar se hur jag har det.
Muren eller koftan är ju också ett sätt att skydda mig själv från att leva det liv jag skulle kunna leva.

Hur kan du hitta en frisk fåra i det liv du har nu?
Utan att låta ditt sinne upptas av hans drickande eller nykterhet?

InteMera
ons, 2021-03-24 - 05:20

Länge sen jag skrivit nu så tänkte göra en liten uppdatering, främst för mig själv för att senare kunna påminna mig om hur det varit. Inte mycket som ändrat egentligen sen i höstas. Mannen har haft en bättre tid ett tag med träningsiver istället för fylla, men bara för ett kort tag för att sen som vanligt ramla ner i träsket igen. Han är fortfarande fullständigt oförstående att resten av familjen inte vill vara omkring honom när han druckit, alltid elak och nedlåtande eller bara sur. Är fortsatt tacksam över att ha mitt eget boende, en trygg och lugn plats för mig barnen. Hans elaka sms slipper de åtminstone se, oftast tystnar också dom om jag inte svarar. Vet inte vad han sysslar med online, igen nån märklig härva på gång med främmande kvinnor involverade och han vill inte berätta hela sanningen om vad det handlar om. Känns som jag inte vill eller orkar bry mig, han har ställt till det så månger gånger och jag kan inte längre urskilja vad som är rena lögner för att få mig intresserad och vad som är på riktigt. Jag tror inte ens han själv längre vet skillnad, då han också kan förneka att saker som hänt förut ägt rum. Händelser och situationer jag minns med glasklar skärpa eftersom jag varit nykter, menar han jag inbillat mig och minns fel. Så långt har hans alkoholism tagit honom så han inte mer kan skilja på sina sanna och falska minnen. Jag vet ändå var jag står, låter inte honom dra ner mig och är mest förundrad över hur långt det ska gå innan han fattar. Han är utan jobb medan jag klarar mig bra, och jag tror det stör honom enormt. Jag är inte längre arg eller ledsen, bara oändligt trött på att han själv fullständigt förnekar verkligheten som den är. Jag ser ändå klart och låter inte honom trycka ner mig eller styra mitt mående längre, jag säger inte det är lätt men det går att dra ett streck för sig själv och lägga ner offerkoftan och ta sig vidare bara man själv är villig att stå upp för sig. Så till dig Ullabulla ett lite sent inkommet tack för ditt stöd och dina råd, det är en svår väg att vandra ut från medberoendet och resan tar tid men jag är nog äntligen på väg på riktigt!

Ullabulla
ons, 2021-03-24 - 19:29

Så fint att läsa,inte mera.
Ja resan är oändligt lång.
Min är inte helt över än trots att jag lever med en självständig man som inte behöver mig på det sätt jag är van.
Så min resa mot tillfrisknande fortsätter.
Med en frisk partner så blir ens egna tokigheter tydligare.
Också mitt eget ansvar över min egen lycka och välmående.

Som jag inte längre kan lägga på någon annan än mig själv.
Ibland så bubblar och kokar jag av oförrätter som jag vill att andra ska ta ansvar över.
Trots att mina egna reaktioner och ageranden är mina att ta ansvar över.
Grattis till tillfrisknande och fortsätt framåt🤗