Älskar dig men kan inte va kvar!
Älskar dig men den kärleken tar!
Beslutar med hjärnan vad jag måste göra!
Hjärtat stretar emot och för en förtvivlad kamp! Det är inbördeskrig i min egen kropp och själ! Jag talar till mig själv och försöker trösta och lugna:
Du klarar det här! Stanna i känslan av sorg en stund, det är inte farligt! Du lever och fortsätter göra så! Det går över!
Tänker på dig och vet att du är förtvivlad och saknar mig! Mitt hjärta skriker åt mig att göra nåt! Min hjärna säger nej, fokusera på ditt eget mående nu! Hjärtat vrålar ”din egoist ser du inte hur förkrossad han är, hur mycket han älskar dig, trösta honom, gör nåt!
Ikväll får hjärnan bestämma, jag stannar helt enkelt kvar i känslan av förlamande sorg!

Jag har hela tiden haft förväntningar på olika saker.
Det kan vara på nykterheten, en tripp till dottern, en bra helg eller vad som helst.
Oftast har jag blivit besviken efter att ha haft förväntningar.
Bättre då att ha en önskan som kanske slår in och då kan man känna lite glädje istället.

Må väl, fina ni?Azalea

Renée

?

Hej Nordäng67, TACK för nya tänkvärda tankar.

Stannar till vid de snälla och tillåtande orden som du tränar på att säga till dig: "Jaha nu tänker jag på honom igen, inte så konstigt faktiskt" Vad vänligt, va fint! Hoppas du kan fortsätta tänka så! Jag ska försöka göra detsamma.

Och smart, det du skriver, att påpeka för sig själv att; "det jag nu tänker och känner är en önskan som har med mig att göra MEN det är inget jag ska förvänta mig för det har med honom att göra".

Varma höst-hälsningar till Dig och Er alla här! ?

Zhelma

Det är svårt att älska någon på avstånd som älskar missbruket mer än dig. Det vrider om självförtroendet i botten och det blir bara fel man ser i sig själv. Vad har den där flaskan som inte jag har? Tankarna snurrar än idag 20 år sedan skilsmässan. Jag önskade att det tog stopp! Någon ursäkt kommer jag aldrig att få, han tänkte bara på sitt.

Oj vad jag känner igen mig. Precis såhär lever jag. Lämna, inte lämna, lämna, inte lämna. Så mycket känslor, så medberoende. Till slut blev jag själv trasig och deprimerad. Hur lämnar man någon man älskar/älskat, tycker om så mycket men som inte går att bo med för att man går sönder inombords. Alkoholen är ständigt närvarande, man minns tillbaka till tiden innan alkoholen då man hade planer och framtidshopp. Man försöker lite till, lite till blir till flera år. Man undrar att varför jag, varför hamnade jag i den här situationen. Förstår dig så väl.

Ciss

Förstår dig!
Min sambo orkade inte va glad längre . Pga mitt drickande.
För ngn vecka så hon till mig att om det fortsätter orkar hon inte . Hon blev medberoende och köpte öl åt mig flera ggr. En dag gjorde hon det inte , då insåg jag vad jag kan förlora om jävat inte slutar.
JagSökte beroende akuten ngr dagar därpå och efter det har jag gått på antabus . Nykter 5 dagar och Vi skrattar mer än någonsin här hemma ❤️
Kram Cissi

För att reda lite i det. Klart jag visste. Du visste. Jag visste.

Så nu är det decision tajm. Avkopplingsdrickare. Är det okej för mig att leva med ngn som är det.

Det är galet triggande för mig. Det mesta annat är en trygg och härlig plats att bygga en relation på. Klart vissa bitar saknas. Som alltid. En relation är ett arbete inte ngt man får.

Vad sysslar jag med. Jo undertrycker rädslor för att slippa vara ensam. Ska det vara summan av resan???

En vecka sen vi pratades vid o då hårda ord . Ja höll mig till vad ja sagt. Ej prata när A är onykter. Det blev till att blockera igen då A inte har nåt vett under ruset utan ringer upp efter att ja sagt nej. Han vet att ja vill tillfriskna från mitt medberoende nu. Ja jobbar med det å behöver lugn o ro o fullständig trygghet runt mig . I förrgår fick ja ett brev där han skrev han tar mer hjälp nu o är ledsen att ja påverkas så negativt av hans sjukdom. Inte vad han vill. Men blir alltid så. Hur som helst. Nu pågår en stress inom mig sen ja öppnade brevet. Trots att det var ett godhjärtat brev där han är ledsen för allt o att vi tvingats bryta. Ja vet inte om ja vill svara på brevet. Vill ju inte ha kontakt när ja jobbar med mig o han förhoppningsvis med sitt. Det kommer inte leda nån vart. Släpp taget o låt Gud ta över är det ja jobbar med. Sen fokusera på det ja kan ändra- mig själv. Men hur snabbt kan man komma ur balans ? Nu är tankarna igång på honom. Hur få stopp ? Ja kommer nog tillbaka till min sinnesro snart men känner att känns skönt o skriva här i forumet med er som vet . Kanske nån har nåt råd

Hej Morgonsol,
Du skriver hur få stopp på tankarna kring honom. Kanske behöver du träffa en professionell? Jag kunde släppa taget efter utbildning inom mindfulness, till instruktör och innan gick jag en annan kurs och övade i ett par år att släppa taget. Sedan gick jag till en psykolog och lärde mig sätta gränser. Jag behövde de kurserna, de samtalen, de åren. Jag tror att det är olika för oss människor. Vi är i olika faser. På vad vi behöver lära oss och på vad vi behöver öva på. Hoppas att du finner ut vad du behöver göra. Jag skulle vilja säga, bara acceptera och släpp taget och gå vidare. Men jag vet att det inte funkar så. Det är övningar. Och du behöver ta reda på vad du ska öva på och vad du vill öva på och varför. Ta hand om dig själv på alla sätt! Han kommer inte ta hand om dig. Det är du ansvarig för. Och det är hårt. Men när du är på en väg som du väljer, då kommer du att tacka dig själv!

svårt när man är mitt i en relation att veta vad som är avgörande och inte avgörande för att kunna ha en relation/förhållande. Skapar hans drickande ett sug efter alkohol hos dig? Är det så du menar med galet triggande? Tror många förhållanden egentligen i grund och botten bygger på en rädsla för att vara ensamma. Rätt för vissa och fel för andra. Bra att du känner efter vad som är bra och hälsosamt för dig. Då har du ju fokus på dig själv. Vet inte om du kanske råkade skriva något som var ämnat för din egen tråd i min tråd. Men blev glad att få uppdateringar från dig, har följt din resa, så jag svarar ändå. Kram

Känner igen mig i det där du skriver på slutet "hur snabbt kan man komma ur balans'. Så var det för mig också när jag hade avslutat mitt förhållande med en man som drack. Hade jag ingen kontakt kände jag mig stark men ett samtal med honom så var jag tillbaka på ruta ett. Att distansera sig är nog väldigt bra och kanske helt nödvändigt för att kunna jobba med sitt eget tillfrisknande. Jag själv är medberoende sedan barnsben så jag har även andra människor omkring mig som får mig ur balans. Senast häromdagen kände jag mig stark, tillfreds och energifylld. En närstående ringde när jag var ute på promenad. När vi la på efter fem minuter samtal hade kraften runnit ur mig totalt och jag kände mig upprörd, ledsen och förbannad rent ut sagt. Tog ett par dagar av mitt liv att komma på rätt köl igen. Summan och lärdomen av den incidenten blev för mig att förutom att man måste ha en viss distans till andra människor så måste man även ha en viss distans till sig själv i vissa lägen. Man väljer lite själv hur man skall reagera och agera, hur stor plats saker ska få ta. Det som hände och sades i det
samtalet stod inte i proportion till min reaktion. Lite förenklat gjorde jag en jättestor höna av en fjäder. Jag tog helt enkelt ett återfall av medberoende. Fick gå igång och göra stort drama av ett telefonsamtal. Så det där brevet blir lite vad du väljer att göra det till. Ett brev med förlåt från honom. Eller en start på en ny omgång med den berömda dansen. Lider med dig för jag vet hur svårt det är att jobba med sitt tillfrisknande när man har triggers omkring sig. Kram

Det var inte meningen att skriva svar till Morgonsol i din tråd i natt. Gick in här när jag inte kunde somna om. Och orsaken var ju att jag svarade mitt ex när han ringer på Facebook. Visste inte ens att det gick och ringa via facebook. Vilken utveckling. Jag kände ingenting, inte arghet, inte sorg, ingen känsla av att få honom in på någon rätt väg. Det enda jag önskar honom är att hans bror och han ska försonas och bli goda bröder igen. Och att föräldrarna ska slippa lida.
Läser dina ord till Exhale "Tror många förhållanden egentligen i grund och botten bygger på en rädsla för att vara ensamma." och jag ser hur rätt du har. Jag träffade ju en man som jag upplever desperat. Han ville att jag skulle flytta in hos honom efter 3 veckor och nu förstår jag att det är rädslan för att vara ensam som får människor att vilja styra, manipulera eller kontrollera andra. Jag klarar mig själv och jag antar att jag ska leva ensam länge. Nu förstår jag verkligen människor som väljer att leva ensamma. För om det är rädslan som får människor att bo tillsammans då är det illa. För båda parterna Om det bara är för ens eget ego. Att välja att leva med en annan människa under samma tak kräver att båda lyssnar på varandra och respekterar varandras behov. Och då är det bra om båda människorna är friska. Och vem är frisk, egentligen. Med en glimt tänker jag. Vi har alla tillkortakommanden som är ok att acceptera så länge ingen utnyttjar eller missbrukar den andres snällhet eller oförmåga att sätta gränser. Hoppas att du mår gott!
Kram till dig.

Så himla sant det du skriver om att man är i olika faser och har olika behov. Att tillfriskna är en lång process och man måste gå alla stegen i rätt riktning. Ofta har jag med stor frustration önskat att jag skall vakna frisk. Det är en bitvis jobbig process att vända fokus till sig själv och jobba med sig själv. Man har ju varit van vid att "jobba med andras problem". Härligt att höra om ditt gedigna arbete med dig själv. Kram

Läste en intressant artikel skriven av en terapeut. Stod mycket tänkvärt och fastnade för en sak som passade mig eftersom det var väldigt konkret. När man överväldigas av känslor och inte riktigt kan sortera: ställ frågor till dig själv som börjar med varför och svara dig själv på dom. Fortsätt fråga tills det inte finns mer att fråga. Då har man förhoppningsvis nått det som det hela bottnar i, pudelns kärna så att säga. Frågor man kan ställa sig är tex: Varför känner jag så här? Varför reagerar jag på detta? Varför sa jag ja till detta? Frågorna man ställer skall också kunna besvaras av mig själv, med andra ord ligga inom mitt område av kontroll.
Ej relevanta frågor är tex Varför håller han inte sina löften? Varför super han? Dom frågorna kan man själv inte svara på utan skapar bara känslor av frustration och kontrollförlust. Kändes som något bra och förhållandevis enkelt att ta till så ville dela med mig! Kram och trevlig första advent ?

Du och många här är så kloka. Denna fråga som du tog till dig av en artikel " Varför sa jag ja till detta?". Den frågan jobbade jag med i många år och den frågan behöver vi alla ställa oss.
Jag säger ofta till människor "Hur vill du ha det i livet ditt?" efter att jag själv ställt mig den och jag antar att den kommer från en psykolog som hjälpte mig för några år sedan.
Trevlig första advent och stor kram!

Nordäng67
Ja lät alla känslor komma. Inte gå på impuls o kasta mig över papper o penna o svara ! Tänkte att svara nu inte när ja är i en känsla utan vänta lite o känn efter vad ja vill. Vill ja ens svara? Eller svarar ja för hans skull? Osvosv. Som du säger. Dansen kan dansas vidare om ja inte passar mig o det vill ja INTE. Klarar inte det mer. Men ja svarade på brevet via mail o beskrev hur ja känner. Blev faktiskt bemött i det med förståelse. Han vet hur ja kämpat för honom o han ska lämna mig ifred . Båda ska jobba med sitt så får vi se när vi båda är friska om vi har nåt att bygga på. Ja längtar efter o ta mitt liv på allvar o kunna fokusera på mig o dottern fullt ut. Ingen A som skrämmer eller är elak. Som dränerar mig på energi. Stopp där nu. Leva för mig nu !

Det är däråt ja strävar nu. Hitta mitt egenvärde. Ja klarar mig utan en man ! Definitivt utan en man som trycker ner mig. Vad tillför det mitt liv? Stärker ja min självkänsla genom att prata med en person sjuk i alkoholism? Nej. Inte alls. Utan ja stärker mig genom att säga nej, tack ! Du kan skälla o gapa men inte på mig. Ja har fått ett liv. Ska ja låta en annan människa förstöra det pga att han är sjuk ? Hallå ?! Höj din blick lilla Morgonsol. Du är värdefull❤?

Så mycket insikter som trillar in nu. Sen ja accepterade att ja är sjuk själv i hur ja agerar - mitt medberoendebeteende så känner ja första gången på länge att ja tycker ja är viktig. Att ja faktiskt har gått förlorad genom missbruk o psykisk ohälsa av närstående i mitt liv. Min person är delvis begravd. Så var det inte tänkt ffån början! Att min person skulle begravas. Ja vill finnas till som alla andra som är friska o välmående och vad kan ja bidra med när ja utgår från mina känslor o behov? Utan att leva mitt liv genom nån annan. / bredvid nån annan. Vill framåt !!!

sedan jag startade denna tråd i detta så värdefulla Forum. Har läst igenom från början till nu för att summera. Väckte onekligen en del känslor att läsa. Det jag märker mest och som också gör den största skillnaden är att jag numera kan vara kvar i känslotillstånd utan att göra något direkt och impulsivt. Det gör att jag känner mig jämnare och stabilare. Jag tar mig tid och har tålamod att se hur det känns för mig i längden. Min förmåga att veta vad jag vill och hur jag känner inför saker har ökat på det sättet.
Juletider nu och det brukade vara min värsta månad på året. Jag brukade, likt strutsen, köra huvudet i sanden, försökte låtsas att julen inte fanns till....veckan innan då full panik utbröt och ALLT skulle göras. Började ny tradition förra året, att julstäda och pynta lördag före första advent. Gjorde så även i år. Årets julbord med en bästis (även det ny tradition från förra året) blev Corona vänlig grillstund utomhus istället. Så mysigt! Igår bakade jag lussekatter. Julklappar till barnen är redan klara och igår när jag hade klätt julgranen la jag dom på plats under granen. Satt där och beundrade mitt pyntade och välstädade hem och kände en stilla frid och glädje inför julen. Märker att dessa känslor sprider sig ut i min lilla familj också. Det gör mig så lycklig! Och inget ÄR ju annorlunda egentligen utan det är jag som GÖR annorlunda. Många kramar och julefrid till er♥️