av Sattva

Kennie
mån, 2020-11-30 - 21:15

Jag förstår din irritation Sattva. Ibland blir det osynk mellan när man skrivit något och fått kommentarer på det och liksom rett ut saken, och sen går någon in och läser från början och kommenterar saker man känner att man diskuterat färdigt.. De som svarar har ibland inte läst andras kommentarer, utan bara följt trådägarens inlägg, och tänker kanske inte på att någon annan redan gett samma råd, och då blir det lätt irritation... Jag ser att du har stort fokus på dina barn, och ni kommunicerar kring att du dricker och vill sluta, det är det viktigaste tror jag. De är trygga med att ställa frågor och krav och visa besvikelse. Jag tycker det visar att de litar på dig och tror på dig. Stor kram till dig, låt inte det här få dig att tappa fokus, du är på rätt väg.

Sattva
ons, 2020-12-02 - 21:12

"Sprang på" sköterskan som jag träffade på hälsoundersökningen. Alldeles utanför huvudentren till mitt jobb, jag jobbklädd och helt tillsynes i tjänst med visir och allt.
Hon känner igen mig, tar några sekunder innan jag känner igen henne. Hon frågar hur GÅR det med DET??? Jag blir helt paff, svarar bara att det går bra. Hon visar ned händerna o säger " Så du slutade bara SÅ?". Jag sa ja. Hon frågar vidare o vidare, jag svarar mer o mer undvikande; detta känns inte rätt. Jag är hennes patient, hon har sekretess. Att konfrontera mig utanför mitt jobb, då hon är privatperson o jag i jobb. Det kan bara inte vara rätt, oavsett om "avsikten" är rättrådig eller inte. Känner mig så utlämnad. Till saken hör att hon också frågade mig om det bara var att gå in o boka tid för behandling... Jaha, ska hon bli MIN patient nu, eller ännu värre, patient till någon kollega? Vad ska hon då ställa för "oskyldiga" frågor om rn "viss" kollega???
Jag gick ju för fasiken till en privat klinik för att inte bli synlig bland mina kollegor...

Onkel F
ons, 2020-12-02 - 22:10

Solklart fall av överträdelse! Ingen skall ha tillgång till din journal utan ditt uttryliga medgivande. Det finns möjligheter att anmäla den här typen av händelser. Anmäl överträdelsen!

Sisyfos
tors, 2020-12-03 - 07:08

Oj så oprofessionellt! Vilken åkomma man än har sökt för kanske man inte vill stå och prata om det utomhus sådär. Hur kan man inte förstå det som vårdgivare.
Och hon borde ha märkt att du blev illa till mods och obekväm. Sanslös omdömeslöshet. Träffar du på henne nån gång mer så får du vara beredd att säga ifrån, för hon behöver ju förstå att man inte konfronterar nån sådär. Ja, jag tycker att du borde påpeka det för kliniken du går hos.

Sattva
tors, 2020-12-03 - 08:25

Hon var oproffsig redan när jag var hos henne som patient. Jag jobbar med rehabilitering, och när vi var klara med undersökningen började hon ställa frågor om sina egna krämpor. Den gången var jag ganska omtumlad eftersom jag just hade berättat om mina alkoholproblem, vilket var jättejobbigt. Så jag svarar på hennes frågor men känner även då att det inte känns rätt.
Borde ha reagerat redan då.
Ja jag ska faktiskt kontakta kliniken.

Vinäger
lör, 2020-12-05 - 05:47

Håller med, så otroligt oprofissionellt. Tycker också att du ska anmäla.

Hoppas du får vakna utan oro i dag också.

Kram

Smygdrickarn
lör, 2020-12-05 - 11:04

Jag hade uppskattat en dialog om ämnet med sköterskan jag hade - om det hade varit initierat av mig. Inte av henne, ute i offentligheten. Allt annat hade inte varit ok, ett igenkännande "hej" på sin höjd enbart. Att hon dessutom tog upp sina egna krämpor när någon just blottat sig om alkoholproblem, är ju dessutom helt galet.

Sattva
tors, 2020-12-10 - 11:50

Detta att kunna lita på sina sinnen är så viktigt. Just nu känner jag inte att jag kan det. Jag vet inte om jag är irriterad över vad maken gör/ej gör pga att det är relevant, eller om det är för att jag är trött o slut. Jag vet inte om jag övertolkar det kollegor o chef säger, eller om någon faktiskt inte behandlar mig ok.
Är så trött in i märgen o känner mig aldrig återhämtad. Sover dåligt. Och nej, jag dricker inte varje dag så det är inte det...Men på något sätt tror jag att hjärnan inte fungerar som den ska.
Lyssnade på ett föredrag om hjärntrötthet igår. Där hade forskarna exkluderat alkoholberoende (genom audit). Hade ingen aning om att alkohol(miss)bruk kan ge liknande symtom som vid hjärntrötthet. Förklarar ju mycket hur jag mår...

Mattan
tors, 2020-12-10 - 17:01

Försök att vila och tänka bara snälla tankar om dig själv. Låt inte andras negativa energier träffa dig. Kan du ta några små steg för dig själv i rätt riktning? Sänder lite styrke och energikramar

Kennie
tors, 2020-12-10 - 22:03

Min upplevelse är att hjärnan är lugnare och orkar med så mycket bättre sen jag slutade dricka. Nu kan jag vara fokuserad och effektiv när det behövs, och sen känner jag en skönare trötthet när jag ska sova. Hoppas du hinner vila tillräckligt, för mig är det väldigt viktigt i alla fall, unna sig en liten paus varje dag. Styrka till dig!

Sisyfos
fre, 2020-12-11 - 07:41

Det är ju väldigt vanligt att alkoholister har olika brister. Vid avgiftning ger man B-vitaminer. Själv har jag gått med min järnbrist som nu är återställd och plötsligt finns en energi som jag inte haft på länge. Många som slutar med alkohol verkar få exakt samma ”kick”. Motsatsen mot vad du beskriver nu när tröttheten och oförmågan att glädjas är påtaglig.

Det är den mörkaste mörka december, så det är ju egentligen säkert naturligt att bli lite låg. Jag funderar mycket på om alkoholen faktiskt blockerar vår förmåga att ta upp nödvändiga näringsämnen och att det blir en extremt ond cirkel för hjärnkapaciteten när man dricker regelbundet.
Du kanske är där du behöver vara nu. Extremt less på att dricka, extremt less på att inte ha energi och vara glad.
Jag medicinerade de känslorna med alkohol. Det fungerade dåligt eftersom jag egentligen inte heller är så förtjust i att vara berusad. Förstod inte mig själv alls att jag drack, men till viss del så tror jag verkligen att jag fick nån typ av energi av det. Helt galet och egentligen absolut inte den medicin som jag borde haft. Undrar egentligen om näringsupptaget slås ut också av alkohol eller om det var det som var problemet från början.

Hur som helst, när du slutar den 1 januari kör nyttig näringsrik och varierad mat också. Nu när jag faktiskt mår bra igen är jag lite irriterad på att jag har varit hos flera läkare och de har inte sett några fel på mina värden. När man samtidigt då medicinerar med alkohol är det så lätt att tro att det är ens eget fel som dricker som gör att man mår som man mår. Jag tror att många som slutar och som får den där ”vara nykter kicken” faktiskt får tillbaka de näringsämnen som hjärnan behöver. För några av oss andra räcker det inte att sluta. Jag fick inte min kick förrän jag höjde mitt järnvärde. Nån annan kanske behöver nåt annat. Hur som helst
När man vaknar upp ur den där dvalan är det obeskrivligt skönt.
Kanske räcker det för dig med att sluta dricka, kanske behöver du nåt näringstillskott också, kaanske nåt annat för det är inget normaltillstånd det du beskriver nu. Det är som en depression. Jag har fattat nu när jag mår bra igen hur tråkigt livet var när jag inget orkade. Det är inte alltid guld och gröna skogar nu men inte heller det där du nu beskriver. En massa negativa tankar och ingen ork. Tvärtom!
Jag hoppas du uppnår det där normaltillståndet istället. 1 januari, det är dags att ta fram målbilden för 2021 och ta sig ur depressionen och nedstämdheten som kanske orsakas av eller i alla fall förvärras av alkohol.

Sattva
lör, 2020-12-12 - 14:49

Tack för ditt långa svar! Jag har svårt att skriva något längre hör, det blir inte den där autokorrekten, och jag skriver på mobilen så blir så trött av att gå tillbaka o justera allt...
Äter massor av tillskott av olika slag o äter mestadels nyttigt, men så mycket o så länge jag har druckit så har jag säkert brister. I vilket fall har jag nog förstörda signalsubstanser. Tänker ofta det, att jag inte ska dra så stora växlar kring min trötthet/ utmattning. Att det inte är en "riktig" utmattning, utan handlar om att min kropp o hjärna aldrig får ordentlig återhämtning. Skyller tröttheten på sömnbrist (till följd av klimakteriet) på jobbet. Vi är många i samma ålder, så jag blir inte ifrågasatt. Men fattar ju själv att det inte är hela sanningen...

Ensam1984
lör, 2020-12-12 - 15:56

NU har även jag läst din tråd. Jag är också en sån där "som börjar på måndag" ;) konstigt nog så har det alltid funkat bäst när jag bara kvickt har bestämt mig (gett upp) för det har känts rätt, och det har aldrig varit på en måndag. "Nu slutar jag" liksom, eller snarare "i dag dricker jag inte, och jag har inga planer på det i morgon heller". Men det är ju jag, jag är svart eller vit. 0 eller 100.

Jag tror också att den där känslan av att verkligen ha bestämt sig för att sluta alltid kommer vid ett vägskäl och att man innehar förutsättningarna för förändring just då. Just förutsättningarna, och att man riggar för sig själv - att man tänker igenom senarior och hur man kan agera, tror jag är bland det viktigaste. Att man stålsätter sig och faktiskt vågar vara sårbar och känna allt det där som man trycker ner är viktigt. Att man sätter en psykisk tvångströja på sig själv och bara tillåter sig själv att VÅGA vara nykter.

Du pratar om nedstämdhet. Jag tänker att alkoholen gör säkert inte saken bättre. Jag nyttjade alkohol innan som medicin för min odiagnostiserade ADD (tänk ADHD på insidan, hjärnan är 100 eller 0 - speedad eller trött, hyperfokus eller totalt ofokuserad osv). Jag hade inte kunnat få den och min ASD-diagnos om jag inte var nykter under en längre tid. Problematiken kring detta doldes en hel del av alkoholen för mig, och jag tänker att dåligt psykiskt mående vare sig det är en funktionsvariation eller sjukdom eller whatever så döljer alkoholen den riktiga orsaken, eller förstärker den. Vilket gör det svårt att behandla eller veta vilka strategier man ska använda sig av. Det var en avstickare....

Ett besök till läkare är ju aldrig fel. Men vad som är din väg är helt upp till dig, som du redan vet. Du verkar ju ha sökt en del hjälp redan och hoppas du genom det får stödet du behöver. :)

Jag ser att du vill detta och jag tror på dig!

Sattva
sön, 2020-12-13 - 12:26

Tack 1984 för ditt inlägg! Ja att "börja om" på måndag har också alltid varit min grej... Det är ju så nu också, 1 jan. Och så får det bli, jag flyttar inte datumet varken framåt eller bakåt...
Har varit hos läkare, och hsr recept på naltrexon som jag ska använda. Har en bokad telefontid med beroendecoach i början av jan. Och det bästa av allt, min man har äntligen börjat inse sina egna alkoholproblem och hur vårt drickande försämrar vårt liv. Att vi ofta är trötta istället för att göra roliga saker tillsammans. Att pågående renovering drar ut på tiden eftersom orken inte finns. Han är med på alkoholstoppet 1 jan, men han vill bara vara med den månaden. Jag hoppas han märker fördelarna och fortsätter nykter han också.
Om du som läser börjar undra kring mina ungdomar etc, så jag är fullt medveten om att de påverkas. Jag önskar att detta är ett ställe där jag kan skriva ärligt om mitt liv och min resa. Klartext; vill inte ha förmaningar om hur mina ungdomar mår...

Sattva
sön, 2020-12-13 - 23:05

Har alltid närtbmyten om mig själv. Tror det startade i högstadiet, då jag desperat ville vara omtycktboch helst ingå i något "gäng". Det hände aldrig, men jag "blev" iaf någon genom att vara bohemisk, sy egna kläder, färga håret etc. Utöver det var jag anorektiker, fast ingen visste vad det var. Min pappa skällde på mig att vara " normal". Min mamma hade fullt upp att utveckla sig själv som konstnär. Detta var tidigt 80-tal. Mina syskon har alla tagitnsina vägar, jag min. Levde många år i förnekelse av anorexin (hur jag nu o föräldrarna kunde det, vägde under 40 kg o var 16 år gammal...), som inom nåt år utvecklades till bulimi.som jag dolde under "sunt leverne o mycket träning" under många år. Till o med min exman tror jag inte fattade mig.
Allt jag eg vill säga om allt detta är att mitt liv hittills har varit en, inte lögn för det är det inte, men en dubbelteater.
Min nuvarande man vet (nästan) allt. Han vet allt om alkoholen. Han är den ende som jag varit ärlig om det med. Mina syskon vet inget. Vi pratar om min mammas drickande o jag spelar med. Jag är alltid nykter vid alla släktträffar. I ungdomen drack jag inte och har fortsatt på den linjen i släktsammanhang.
Detta är mycket skrivet till mig själv. Att få ner var jag är. Inte helt ärlig mot någon, utom kanske mot mig själv. Med viljan att vara helt sann som människa.
Men ser ju att jag har ett livslångt lärande att döljande har skyddat mig, så även ha empati för mig själv att hjärnan är programmerad att inte ljuga, men att underlätta...

Sattva
mån, 2020-12-14 - 00:00

Var på en yogafördjupning för 2 år sedan. Temat var " mastering the dependant personality". Trodde det skulle bli mitt livs viktigaste utbildning... Ingen tog mig på allvar kändes det som. Hade inga drogmissbruk utom alkoholen, inga "hemska" minnen. Ingen slående personalitet (är inte vacker, ej heller ful, varken smal eller tjock, har ingen önskan att ta plats o gör därför inget intryck). Kände mig så intetgjord! Hur knnde läraren lnte fatta att jsg hade sår, annars skulle jag inte varit med? Så trött på att vi tysta, duktiga tjejer/kvinnor alltid tas för givet. Hur dysfunktionell måste man bli för att synliggöras?? Jag hoppas att nästa generation, m7n dotters generatin, ska göra ett bättre jobb än vad jag kunnat!

Mattan
tors, 2020-12-17 - 07:37

Yoga och meditation har hjälpt mig massor under min senaste och förhoppningsvis sista nyktra resa. Har alltmer insett att jag måsta godkänna och älska mig själv för att kunna må bra och ge kärlet till andra. Mycket av det vi möter hos andra handlar om deras sår och rädslor. Vi ska inte göra dem till våra. Tänker att du har all energi och kraft inom dig. När du tar bort alkoholen kommer den blomma allt mer. Kram ?