av Ventileramera

Ventileramera
mån, 2020-12-28 - 10:55

Hej!

Jag lever med någon som dricker. Varje dag i fyra år, för att ta ett uppehåll efter ultimatum. För att sen ”dra ner”. Osv osv. Barnen märker, har alltid gjort. Situationen är så infekterad att stämningen hemma är hemsk. Jag mår så dåligt, får panikångestattacker, drar hela laset när det kommer till allt och han är jämt i sitt garage. Vi har fyra barn under sex år. Jag vill lämna. Men jag vill ha ensam vårdnad. Hur ska jag våga lämna barnen hos honom? Han deckar och hör ej barnen. Ettåringen sprang runt nere ensam när han deckat, femåringen försökte väcka sin pappa utan någon lycka. Hade ettåringen ute till 02.30 i garaget. Listan fortsätter.. hur går jag vidare? Jag har försökt allt. Bett honom gå på möten, Sagt att jag lämnar om han ej slutar. Osv osv. Han har erkänt tre ggr att han har ett problem för att sedan gå tillbaka till att han inte alls har ett problem. Trots att han ljuger om sin konsumtion. Han ser ej konsekvenserna. Jag räddar upp allt. Inte för honom, för barnen. Han har inga vänner så kan inte få något stöd där. Hans föräldrar har stoppat huvudet i sanden, antar jag. Vi har inte den relationen men dom dricker också och deras relation på att vi skulle dela på oss pga av att jag tycker han dricker för mkt var ”okej, lös det då”. Väldigt rörigt här. Men, barnen. Hur ska jag göra? Jag kan inte leva såhär. Jag går sönder. Och barnen växer upp på ett sätt som inget barn bör växa upp på. Har jag någon rätt på min sida?

Citadell
mån, 2020-12-28 - 12:47

Ventileramera. Din situation är ohållbar. Många andra kommer säkert kunna ge dig mer ingående tips här, det finns mycket erfarenheter i detta forum, men enligt mig måste du lämna. Du är barnens mamma, du har rätt att leva ett bra liv för din egen men också deras skull. I ditt läge skulle jag ringa socialtjänsten exakt NU. De har skyldighet att agera. Du kan inte bära mer ansvar än du gjort. Ta hand om dig!!!!! ❤️?

Azalea
mån, 2020-12-28 - 15:56

Det är en alltför tuff miljö för de små att vara i och så även för dig.
Att lämna känns som det vore det enda att göra för barnens skull.
Men jag förstår din oro att behöva lämna dem hos honom varannan vecka.
Därför behöver du ringa socialtjänsten direkt och prata med dom. De kan ge råd och hjälpa dig och du får förklara för dem att det inte går att lämna barnen i hans vård, att han är olämplig.
Tufft för honom att höra sen men det kan kanske få honom att inse och börja jobba för att bli nykter och få en möjlighet att få rå hand om dem sen.

Kram Azalea?

Morgonsol
mån, 2020-12-28 - 16:43

Vet en som haft en likande sitiation. Hon vågade inte lämna pga dry du skrev. Rädd att lämna barnen hos pappan. Men när hon berättade sin situation så hjälpte kommunen till. Alkohol sågs som väldigt allvarligt att barnen skulle få vistas med. Du kanske kan ringa anonymt till socialen o berätta din situation . Innan du lämnar ut allt. Men ja tror de står på din sida

gros19
mån, 2020-12-28 - 16:44

Du har redan fått råd att kontakta socialtjänsten och jag instämmer det är den vägen du får gå. Om du vill ansöka om ensam vårdnad utreder man där och då är det ju bra att du redan tagit ditt ansvar som förälder dvs att dina barn ska ha möjlighet att växa upp i en nykter miljö.

Har jobbat en del i socialtjänsten och vi hade föräldrar med missbruksproblem och dom fick uppvisa nykterhet och drogfrihet genom provtagning innan man hade umgänge med sina barn. Du har allt att vinna på att ta emot den hjälp man kan erbjuda och kommer att må mycket bättre. Det du kan göra för barnens pappa är att tala om för honom var hjälp finns att få om han är intresserad. Det som är rätt för barnen är även rätt för dig.

Ventileramera
mån, 2020-12-28 - 23:10

jag blir knäpp i huvudet av allt det här. jag hör vad alla säger och jag vet inte varför det är så svårt. vi flyttade längre bort för 1,5 år sen. Byte förskola osv. Om vi nu ska separera betyder det att igen slita upp barnen, byta fsk, hitta en ny bostad. All logik känns super tungt. Känns som att jag förstår barnens liv. Iaf. Idag fick jag slängt i ansiktet igen att han inte ska sluta dricka efter nyår, som han sagt ”jag vill bestämma själv”. Utan ”jag slutar när man dricka är slut”. Och såklart blir han arg på mig och jag får som vanligt dåligt samvete. Alla inlägg blir så röriga men jag är helt hjärndöd just nu. Vi har två veckor kvar av lov. Han är ute i garage varje kväll, sover varje morgon. Jag ska börja jobba igen efter nästan fem år hemma. För första gången någonsin ska han lämna barn. Har uttryckt min oro i att saker kommer ändras, hur han ska klara det: och alltid ”jag löser det”. Blir så frustrerad. Men, blir både lättad och ledsen av svaren. Lättat för att jag får bekräftelse i att jag inte är helt dum i huvudet men samtidigt ledsen för att det här faktiskt är mitt liv.

gros19
tis, 2020-12-29 - 15:03

Vad du kämpar. Min erfarenhet är att när man väl fattat ett beslut kommer energin och allt känns inte längre så svårt att genomföra. T.o.m. kan man uppleva att saker faller på plats utan att man behöver anstränga sig speciellt mycket.

Fundera på varför du har skuldkänslor är mitt råd. Ingen har någon nytta eller glädje av det och det gör att man blir helt handlingsförlamad är min erfarenhet. Självklart är det jättesvårt att separera men vad är alternativet för dig och dina barn? Som du säger du är inte dum i huvudet och du
känner stor sorg för att ditt liv ser ut som det gör och det är ju normalt. Inte lätt att råda, men fundera på hur livet blir om du inte gör något. Av vad som framgår verkar din man inte vara motiverad till förändring eller? Du förtjänar något annat.❤

InteMera
tis, 2020-12-29 - 15:47

Du vet att du inte är galen och att man får hjärnfrossa i din situation är fullständigt normalt, ta det från en ödessyster med samma elände. Det är lätt att känna sig låst och man är så van att fundera ut alla tänkbara utgångar och scenarion i varje situation så hjärnan kokar till sist och man vet varken in eller ut. Jag fick ett råd här på forumet för länge sedan, som faktiskt var det som bröt den eviga snurran i mitt huvud: vad om du ens för en stund bara tar ett litet steg till sidan? Om du så bara för ett ögonblick gör något annorlunda? Tänk inte nu att du ska fixa hela situationen på en gång, förändring kan börja också med ett enda pyttelitet steg åt ett nytt håll. Om så bara ett nytt steg i tanken. Finns det någon enda liten sak, just nu idag, som du kan göra, för att skifta maktbalansen? Låt bli att ställ undan hans glas, som du brukat göra? Gå ut med barnen när han förväntat sig service? Sluta fråga om hans drickande? Ignorera helt även när du vet han dricker? Hans drickande fyller alla dina tankar och jag vet det är sjukt tufft att svänga på den maktbalansen för makt är just vad det har över dig. Hur vill du idag att din dag ska se ut? Med små små steg där du återtar din inneboende styrka, som jag vet att du har eftersom du klarat dig såhär långt! Sen med tiden kan man ta itu med de stora besluten om man vill flytta ut, hur ordna med barnen, hjälp från socialtjänsten mm. Men det börjar med dig. Hur vill du må när du vaknar om ett år från nu?

Läs runt i våra andras trådar, så ska du se att du minsann inte är ensam och att man kan klara sig oavsett prövningarna! Välkommen hit, ta till dig av det du finner hjälpsamt och bara att skriva här visar redan på att du påbörjat din resa!

Ventileramera
tors, 2020-12-31 - 23:42

Igår hade vi ett långt samtal. Han satt mest nedsjunken och sa ej så mkt. Sa att jag behövde att han åkte iväg i några dagar, för barnens skull, för att få lugn. Att han varit i garaget varje kväll, sovit varje morgon osv osv. Ja ni vet, det vanliga. Han svarar med ”jag går på ett möte nästa vecka”. Sa att det är jätte bra, gör det - för barnen. För min del är det över. Jag har gett ditt en miljon chanser och du har alltid gjort det som passar dig bäst. Sa att hur hårt det än tar att erkänna så är ju inte jag den personen för sig som du går genom eld och vatten för. Då hade vi inte varit här. Jag har gett dig allt. Och god knows, lite till. ”Det är visst det här jag vill”. Ja... var iaf äntligen ett lugnt samtal. Men slutade med att han var ute till 05 och sov till 12. Idag så åkte jag iväg med barnen och kom hem och firade för barnens skull. Vi spelade spel, osv, slutade med att han deckade i soffan runt 22. Nu sover alla och jag ska göra detsamma. Är inte arg, inte ledsen. Besviken, men ändå inte förvånad. Hoppet är väl det sista som lämnar. Jag hoppas på att bli starkare det nya året och hitta nya krafter och hitta rätt.

Ventileramera
fre, 2021-01-01 - 00:29

Han vakande av fyrverkerierna. Jag har då under tiden städat, diskat, vikt tvätt, lagt alla barn. För att bli väckt av att han ska dra upp till en granne. Jag vet inte ens hur jag ska reagera?

Citadell
fre, 2021-01-01 - 05:56

Ventileramera. Dra. För gott om möjligt. Saken är den att när du slutat reagera och är nollställd så kan han fortsätta oemotsagd. Lägg inte dina sista krafter på något som ändå inte kommer att bli av. Gå medan du har några känslor öh. kvar. Gå medan kraft finns! Det är mitt råd. God fortsättning! Kram! ?

Ventileramera
fre, 2021-01-01 - 07:34

Eller påbörjat iaf. Han kom hem 05.40 efter att jag ringt 04.20 och undrade om han levde. När han kom hem vräkte jag ur mig allt. Att jag ska ringa mäklare, att han måste dra härifrån tills jag börjar jobba - annars ringer jag och berättar allt för hans föräldrar. Osv osv. Han kunde knappt hålla ögonen öppna men jag struntade helt i att han var dragen. Förklarade att han får mig att känna mig så liten genom att vara så oprioriterad. Efter allt jag gör för vår familj, för oss, för honom, så är det som passar honom bäst alltid det som går först. Han deckade såklart i soffan igen. Jag hoppas att jag står på mig denna gång och genomför detta. Mina största rädsla är att inte få ha barnen så mkt som jag vill, vill såklart ha dom jämt, men några kommentarer har gett mig lite hopp i att jag kanske får mer än honom. Hur jag än gör känner jag att det blir på barnens bekostnad. Jag önskar att jag kunde ha gett dom ett annat liv. Skuldkänslorna och ångest är fan överväldigande. Men iaf, tack för stöd och pepp!

Ventileramera
fre, 2021-01-01 - 07:34

Eller påbörjat iaf. Han kom hem 05.40 efter att jag ringt 04.20 och undrade om han levde. När han kom hem vräkte jag ur mig allt. Att jag ska ringa mäklare, att han måste dra härifrån tills jag börjar jobba - annars ringer jag och berättar allt för hans föräldrar. Osv osv. Han kunde knappt hålla ögonen öppna men jag struntade helt i att han var dragen. Förklarade att han får mig att känna mig så liten genom att vara så oprioriterad. Efter allt jag gör för vår familj, för oss, för honom, så är det som passar honom bäst alltid det som går först. Han deckade såklart i soffan igen. Jag hoppas att jag står på mig denna gång och genomför detta. Mina största rädsla är att inte få ha barnen så mkt som jag vill, vill såklart ha dom jämt, men några kommentarer har gett mig lite hopp i att jag kanske får mer än honom. Hur jag än gör känner jag att det blir på barnens bekostnad. Jag önskar att jag kunde ha gett dom ett annat liv. Skuldkänslorna och ångest är fan överväldigande. Men iaf, tack för stöd och pepp!

Citadell
fre, 2021-01-01 - 08:54

Ventlieramera. Bra att du fick ur dig vad du känner! Oavsett om han lyssnade! Detta tar dock också kraft, så ring socialtjänsten bums och gör det du vet är rätt. Socialtjänsten kommer inte att ta ifrån dig dina barn. Grattis till första januari 2021! ??❤️?

Citadell
fre, 2021-01-01 - 09:03

Ventileramera. Nej, du gör inte detta på barnens bekostnad. Du besparar dig och dem år av medberoende. Sträck på dig, du gör det enda rätta för alla! ❤️

Fru med barn
fre, 2021-01-01 - 15:42

Åh vad bra gjort av dig!

Jag läste nyss igenom tråden och jag vet vad du hår igenom, jag är exakt där också men har "bara" en 10-åring. Jag har inte riktigt kommit lika långt som dig men ska försöka ha det samtalet imorgon.

Ventileramera
fre, 2021-01-01 - 20:34

Han åkte iväg idag. Förklarade ej varför för barnen, det fick jag göra. Förmildrat såklart. Vart minimal reaktion. Jag har gråtit en gång i tvättstugan och en gång på övervåningen. Jag blir ledsen när han åker. Jag vill inte vara ensam. Men vill inte leva med honom som det är, jag vet inte heller om allt kommer att blir bättre utan alkoholen eller om alla svek sitter för djupt. Kan tillit och respekt komma tillbaka? Kan känslor komma tillbaka? Fyfan för detta. Ända trösten i misären är att veta att man faktiskt inte är ensam.

Citadell
fre, 2021-01-01 - 22:04

Ventileramera. Ursäkta vart åker han? Riskerar han kommer tillbaka? Eller kan du känna dig trygg i att han är borta ett tag nu? Jag förstår att du känner dig ensam och det är väldigt tragiskt och väldigt tråkiga dagar att tänka tillbaka på senare i livet. Vissa dagar är faktiskt väldigt jobbiga men de allra flesta dagar är bra om man tänker generellt. Så det du tänker idag kommer du att komma över. Framför allt kommer det inte att komma dagar då du mår dåligt på grund av pågående konflikter i samband med missbruket. Du kommer att få den kraft du behöver men du behöver så klart också vila. Fundera på hur du kan lägga upp det på bästa sätt och lägga din energi på rätt ställe. Lycka till!?❤️

Ventileramera
lör, 2021-01-02 - 08:58

Han har åkt till sina föräldrar så vi ska få lite lugn. Men det handlar om några dagar. Snart börjar jag jobba igen och med dom förutsättningarna jag har nu, boendet, fsk, mitt jobb - så kan jag inte själv. Sånt går att lösa men eftersom att jag inte vet vad som händer just nu är det igen ännu ett till vakuum och gråzon. Behöver skaffa ett eget boende / han söker hjälp för att gå vidare på riktigt.