Johanna1

Hej! Jag är 20 år gammal och började med alkohol redan som 12-13 åring. Först fungera det ”bra” eller vad man säger men har blivit värre för varje år, speciellt senaste. Har en förälder som är alkoholberoende och även en till i släkten. Stora problem alltså vilket gett mig en väldigt skev syn på alkohol. Va bråk konstant hemma och jag och mina syskon kunde knappt vara där hemma tillslut. Men trots de va jag ju tonåring som resten av mina vänner och ville prova. Nu senaste 2 åren har jag märkt att jag dricker mer och mer. Jag blir väldigt full och gör dumma saker. Jag är ingen person som bråkar eller så ofta, inte på fyllan heller. Men jag blir så självisk, vill jag nåt eller dra vidare så gör jag det. Ja bryr mig verkligen inte va andra tycker eller vill. Nu dricker jag inte lika ofta längre. Förut va de i stort sätt varje helg och alltid varit. Nu senaste halvåret har jag varit ute MAX en gång i månaden för jag orkar inte längre. De är såklart kul å va ute men de slutar aldrig bra. Jag sårat vänner och min pojkvän och har gjort så mycket dumma och farliga saker. Även fast jag egentligen är väldigt ansvarsfull utav mig så försvinner allt det så fort jag får i mig lite alkohol. Har provat allt, bett vänner och pojkvän å kolla hur mycket ja dricker inte ha med så mycket. Men ja får alltid tag på nåt. Sen vet jag inte riktigt vad jag gör, ja har följt med en massa killar hem och gjort saker jag inte velat för jag inte kan säga nej. Men annars på vardagar eller ja allmänt är jag aldrig sugen på alkohol. Skulle aldrig få för mig å ta ett glas vin en vanlig kväll liksom eller så. Det är just när jag väl dricker som det alltid spårar

Johanna1

Hej! Jag är 20 år gammal och började med alkohol redan som 12-13 åring. Först fungera det ”bra” eller vad man säger men har blivit värre för varje år, speciellt senaste. Har en förälder som är alkoholberoende och även en till i släkten. Stora problem alltså vilket gett mig en väldigt skev syn på alkohol. Va bråk konstant hemma och jag och mina syskon kunde knappt vara där hemma tillslut. Men trots de va jag ju tonåring som resten av mina vänner och ville prova. Nu senaste 2 åren har jag märkt att jag dricker mer och mer. Jag blir väldigt full och gör dumma saker. Jag är ingen person som bråkar eller så ofta, inte på fyllan heller. Men jag blir så självisk, vill jag nåt eller dra vidare så gör jag det. Ja bryr mig verkligen inte va andra tycker eller vill. Nu dricker jag inte lika ofta längre. Förut va de i stort sätt varje helg och alltid varit. Nu senaste halvåret har jag varit ute MAX en gång i månaden för jag orkar inte längre. De är såklart kul å va ute men de slutar aldrig bra. Jag sårat vänner och min pojkvän och har gjort så mycket dumma och farliga saker. Även fast jag egentligen är väldigt ansvarsfull utav mig så försvinner allt det så fort jag får i mig lite alkohol. Har provat allt, bett vänner och pojkvän å kolla hur mycket ja dricker inte ha med så mycket. Men ja får alltid tag på nåt. Sen vet jag inte riktigt vad jag gör, ja har följt med en massa killar hem och gjort saker jag inte velat för jag inte kan säga nej. Men annars på vardagar eller ja allmänt är jag aldrig sugen på alkohol. Skulle aldrig få för mig å ta ett glas vin en vanlig kväll liksom eller så. Det är just när jag väl dricker som det alltid spårar

Johanna1

Hej! Jag är 20 år gammal och började med alkohol redan som 12-13 åring. Först fungera det ”bra” eller vad man säger men har blivit värre för varje år, speciellt senaste. Har en förälder som är alkoholberoende och även en till i släkten. Stora problem alltså vilket gett mig en väldigt skev syn på alkohol. Va bråk konstant hemma och jag och mina syskon kunde knappt vara där hemma tillslut. Men trots de va jag ju tonåring som resten av mina vänner och ville prova. Nu senaste 2 åren har jag märkt att jag dricker mer och mer. Jag blir väldigt full och gör dumma saker. Jag är ingen person som bråkar eller så ofta, inte på fyllan heller. Men jag blir så självisk, vill jag nåt eller dra vidare så gör jag det. Ja bryr mig verkligen inte va andra tycker eller vill. Nu dricker jag inte lika ofta längre. Förut va de i stort sätt varje helg och alltid varit. Nu senaste halvåret har jag varit ute MAX en gång i månaden för jag orkar inte längre. De är såklart kul å va ute men de slutar aldrig bra. Jag sårat vänner och min pojkvän och har gjort så mycket dumma och farliga saker. Även fast jag egentligen är väldigt ansvarsfull utav mig så försvinner allt det så fort jag får i mig lite alkohol. Har provat allt, bett vänner och pojkvän å kolla hur mycket ja dricker inte ha med så mycket. Men ja får alltid tag på nåt. Sen vet jag inte riktigt vad jag gör, ja har följt med en massa killar hem och gjort saker jag inte velat för jag inte kan säga nej. Men annars på vardagar eller ja allmänt är jag aldrig sugen på alkohol. Skulle aldrig få för mig å ta ett glas vin en vanlig kväll liksom eller så. Det är just när jag väl dricker som det alltid spårar

Klokt av dig att ta tag i detta! Läs runt här och se om du hittar något som kan funka för dig. Att träffa en alkoholterapeut tror jag är bra, både föra att prata om hur du hade det hemma under uppväxten och hur du ska göra för att inte hamna i samma mönster själv. Det finns rådgivare här på Alkoholhjälpen också, och ett program man kan göra. Sen kan jag rekommendera dig att testa alkoholfri öl eller liknande när du är ute med kompisar, jag tror du kommer upptäcka att du har kul ändå, det gjorde jag... Och så skönt att inte riskera en katastrof varje gång man går ut med vänner. Ta hand om dig!

Hej!
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Du är inte ensam.
Jag har också problem med att när jag väl dricker kan jag inte sluta. Jag dricker mig redlös. Men bara om jag börjar. Har inget problem med att vara nykter under vardagar. Det är det där första glaset som ställer till det.
Jag har samma problem som du beskriver, att jag blir helt självisk och försätter mig i farliga situationer och skadar mig själv. Jag har fina värderingar som nykter, vet vad som är rätt och fel men när jag dricker så försvinner dessa.
Jag försökte i många många år att dricka kontrollerat, att bara dricka ett par glas osv men till slut blev det ändå alltid för mycket. Jag har precis som du ett arv av alkoholism.
Det tog lång tid innan jag kunde acceptera att jag faktiskt inte mår bra av alkohol, att det är inte något för mig, det är redan förutbestämt på det genetiska planet. Till slut accepterade jag att det bästa för mig var att sluta dricka helt. Det var ändå inte roligt att hela kvällen gick åt att fokusera på alkoholen och hur jag kunde stanna i lagom tid.
För mig kom faktiskt vändningen när jag hittade alkoholhjälpen, gjorde programmet och kunde läsa allas olika forum, och på så sätt kände att jag inte var ensam. Det gav mig mod och styrka till att sluta dricka. Nu har jag inte rört en droppe alkohol på 3 månader och jag mår jättebra av det.
Det faktum att du kommit hit och har insikt om ditt problem är en jättebra början! <3
Det Kennie skriver är jättebra råd och jag instämmer helt!

Även om vi inte har liknande uppväxt, så känner jag igen mig i din beskrivning från när jag själv var 20-25 år. Tänk om jag hade varit lika stark som du och sökt efter hjälp och stöd, eller ens insett att mitt agerande inte är okej. Min tanke var väl att de flesta blir så där fulla, men när man ser tillbaka så var det inte så.

Jag har aldrig haft någon offknapp vad gäller A och när jag var 20-25 och var ute mycket, så gjorde jag saker som jag inte ville, jag blev utnyttjad. Nu har jag fått reda på att jag bl.a. har ADHD (ADD) så det har sina förklaringar varför det blev som det blev men det jag vill få sagt är att snälla - för din skull, ta tag i detta nu. För det kommer inte bli bättre.

När jag var 20-25 så kunde jag inte tänka mig att ta ett glas vin, en öl eller dricka i min ensamhet. Det var otänkbart, till den dagen som det inte var det :( Och när man kommer dit, då blir det 1000 gånger svårare att bryta, eller ändra vanorna.

Stor kram.